... "JÄLVA HELVETES SATANS JÄVLA SKIT JAG VILL INTE VARA JAG."

 

Det var då. Nu skulle jag inte vilja vara någon annan, och det är trots allt. Någonstans hittade jag mig själv. Någonstans plockade jag upp bit för bit och satte ihop dem. Jag blev randigare och tjockare och jag är fortfarande randig och tjock men det spelar ingen roll för nu har jag faktiskt någonting att förlora. Det där verkliga. Det där som har betydelse.

 

Jag vill vara jag.

 

Men jag vill vara frisk.

 

Jag vill inte se ut som jag gör.

 

Men jag har inget val, så jag gör det bästa jag kan utifrån situationen.

 

Jag accepterar min svaghet och är därigenom stark.

 

Jag vill ha mitt liv trots sina brister. Och det krävdes en helt underbar sambo och fina föräldrar för att förstå det, men det största jobbet gjorde jag själv.

För ett par veckor sedan fikade jag med Mary och en vän till henne. Jag kunde inte sluta stirra på hennes ögonfransar, de var så långa och jag kunde faktiskt inte fokusera på samtalet så jag frågade om hon hade lösögonfransar. Hon sa att hon köpt ett serum som man lägger på som en eyeliner på kvällen och så växer ögonfransarna. Jag var på stan för några dagar sedan och tänkte köpa serumet men lät det vänta eftersom det var väldigt dyrt.

 

Upp tidigt idag igen, men inte lika pigg. Såg Nyhetsmorgon på fyran där de varnade för just det serumet och jäklart vad glad jag är att jag inte köpte det. Hade verkligen slängt 730kr i sjön och mått dåligt på kuppen om det drabbat mig. Nej, det spelet vill jag inte spela. Läs mer här.

 

Lyssnade på en gammal goding, plattan Awake av Dream Theater, men slumrade till vid slutet. Annars har jag varit vaken (awake, hehe) men inte gjort så mycket. Nästa vecka kommer jag att börja ha aktiviteter på tisdagar, jag kommer ingå i en motionsgrupp och bildgrupp på EBC. Vad jag ska göra med mina dreads (jepp, Mary har flätat in dem) när det är bad vet jag inte, de är lite för korta och tjocka för att sätta upp. Får väl skaffa mig något hårnät eller så.

 

Nu ska jag ägna mig åt viktigare saker än att stirra på skärmen.

 

 

Hur kom det sig att du startade denna bloggen?

 

Jag har bloggat sedan urminnes tider. På communitys har jag skrivit öppna och låsta dagböcker, idag skriver jag i en öppen och en låst blogg. Jag ville ha en plats för mina tankar, åsikter och känslor. Dessutom vill jag nå ut till andra som har liknande problem, men framför allt så handlar bloggen om mitt dagliga liv.

 

 

Jag kanske missminner mig, men har för mig att du och Mary planderade giftemål tidigare. Hur ser de planerna ut?

Sedan en väldigt privat fråga, som du inte alls behöver besvara om du inte vill. Hur går dina tankar om barn i framtiden?

 

Jag och Mary är förlovade och tänker gifta oss. Jag vill ha ett stort bröllop, men det finns inga pengar. Jag känner mig trygg (utan att ta något för givet såklart) i mina relation, det spelar egentligen inte någon roll när vi gifter oss.

 

Jag har funderat mycket på barn, sedan jag började umgås med Marys brorsbarn. De är underbara små människor. Men är jag redo? Nej. Kommer jag att bli redo? Inte än på ett tag. Men jag har alltid avskytt barn, förmodligen för att jag inte haft någon särskilt kontakt med barn som till exempel småsyskon eller barnvaktning. Ändå har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja ha barn, men det är så mycket som jag vill ha färdigt innan dess. Jag vill vara friskare, äta mindre mediciner, ha körkort och bil och mer livserfarenhet. Den livserfarenhet jag har ligger mycket inom psykiatrin och jag vill bara vara en vanlig människa i ett vanligt sammanhang tills jag känner mig tillräckligt trygg för att skaffa ett kärleksbarn.

 

 

Ibland har jag upplevelser som vissa skulle kalla övernaturliga eller magiska. Ibland tror jag verkligen på dem och ibland är jag säker på att allt händer i mitt huvud och att det är "sjuka" tankar (t.ex. när jag får hemliga meddelanden och hör ljud och röster).

Jag har tidigare läst att du också har funderat kring var man ska dra gränsen mellan sjukt och andligt. Jag skulle vara jättetacksam om du kunde utveckla dina tankar kring det. Var drar du gränsen? Hur vet du vad du ska tro på när det är som värst med röster och mystiska upplevelser?

 

Oj vilken svår fråga. Jag har en väldigt ambivalent sjukdomsinsikt. Ibland tror jag att röster och andra upplevelser är mitt kall, andra gånger avfärdar jag det som min sjukdom. För inte så länge sedan berättade min sambo att jag suttit på akutpsyk och menat att jag är övermedial snarare än sjuk, men då var jag så djupt nere och hade ingen verklighetsuppfattning. Men när jag träffar Olivia och vi skapar strömavbrott och jag kände Malin hålla om mig så kände jag att det absolut inte var sjukt utan verkligt.

 

Jag har diskuterat det här med min läkare, som är frikyrkligt uppväxt. Han förklarade att de kunde tala i tungor och låta Gud tala genom olika människor, men att de efter sessionerna kunde sätta sig och fika som vanliga människor. Är man psykotisk lägger man inte bara undan sina upplevelser och sparar dem ömt i sitt minne och sin själ, utan det är inte ett val man gör. Dessutom är psykotiska upplevelser oftast obehagliga, till skillnad om man blir rörd av den gud man tror på.

 

Jag har egentligen inget svar. Jag funderar fortfarande fram och tillbaka i den här frågan.

 

Vad är meningen med livet?

Finns det liv i rymden?

Vad är hemligheten bakom lycka?

 

Det var svåra frågor. Vi går igenom cykel efter cykel, skapar nya erfarenheter och tar farväl av andra. Jag vill inte säga att livet är meningslöst, jag vill inte tänka så. Samtidigt vill jag inte veta meningen med livet, inte innan jag är redo. Och jag är inte redo förrän jag ligger på min dödsbädd.

 

Definiera liv. Det finns spår av vatten på Mars, har jag hört. Men finns det liv som är baserat på annat än kol? Vad är liv? Vi tror oss veta vad liv är på jorden, men rymden som är oändlig och fortfarande expandera (hur nu något som är oändligt kan expandera vet jag inte) så det är idiotiskt att tro att det inte finns liv som liknar våra, eller att det finns liv som inte alls är likt vårt. Jag passar frågan till min bror som är rymdingenjör.

 

Hemligheten bakom lycka är ingen hemlighet. Jag vet var jag finner min lycka. Jag visste det inte för några år sedan, men nu hittar jag den överallt.

 

Hej! Jag undrar vilka neuroleptika du provat och vilka som har fungerat bäst/haft minst biverkningar? Jag vet att det är väldigt individuellt vad som fungerar för olika personer men undrar iaf. Har du provat litium? Jag skriver som jag gjorde till din sambo att jag önskar er lycka till med det ni kämpar med! Keep up the good work! :)

 

Jag har prövat en rad neuroleptika. Seroquel, som jag står på nu, Cisordinol för sömn och för att liksom komma ur något psykotiskt, Nozinan för sömnen, Risperdal mot ”vanföreställningar”, Zyprexa som lugnande, Abilify som gjorde mig tokigare än vad jag var innan, Truxal och Burnoil som lugnande, Trilafon som antipsykotisk… Jag står på en hög dos Seroquel just nu och vill pröva Solian istället. Hittills har Seroquel fungerat bäst eftersom den både är stämningsstabiliserande och antipsykotisk, men jag har biverkningar som hjärtklappning, blodtrycksfall, viktuppgång, trötthet. Jag får helt enkelt stå ut med det. Det gör mig så förbittrad, att jag inte kommer undan biverkningarna, speciellt viktuppgången.

 

Tack för peppningen!

 

Lithionit har jag ätit under ett år tror jag. Jag gick upp mycket i vikt (vätska) och kände mig lätt nedstämd under hela perioden. LITE sväng i humöret vill man ju ha. Kunna känna sig glad eller ledsen ibland. Jag bara var. Jag kände ingenting. Tack för dina fina ord!

 

Jag undrar lite mer om din "spyfobi", gäller det både när andra spyr och dig själv? Hur gör du när de tex är ute eller på fest, hur fixar du ångesten för att någon ska spy?

 

Ojoj, min spyfobi handlar både om att jag ska spy själv eller när andra spyr. Oftast är alkohol inblandat när någon kommer kräkas, och är jag själv onykter så dämpar det min fobi, men sist jag såg någon kräkas var mitt på blanka dagen. Ett gäng killar hade väl rökt, snusat eller luktat på glöggen för första gången och en kille kräktes vid ett träd. Jag vände på klacken och gick hem, tvättade händerna noga och ältade händelsen tills den inte kändes lika farlig längre.

 

Du frågar hur jag fixar ångesten, men saken är väl det att jag inte fixar den typen av ångesten alls om jag inte är bedövad med alkohol eller min vid behovs-medicin. Jag försöker ha själv-terapi, utsätta mig för deckarserier där folk ibland kräks (som Rizzoli & Isles), men det är ett svårt problem som kan bestämma om jag överhuvudtaget ska gå på mina möten och annat alls.

 

 

Vaknade hyfsat pigg vid 08. Jag försöker verkligen ändra på min dygnsrytm, jag inser att sömn faktiskt har varit en flykt för mig. Det är bara så synd att jag äter mediciner som gör mig morgontrött, de minskar oddsen att jag ska stiga upp och orka vara uppe.

 

Dagarna blir längre, såklart. Men jag måste verkligen, VERKLIGEN, få ordning på dygnet nu när det blir mörkt så tidigt. Mörkret brukar alltid störa mig, ge mig vinterdepressioner. Jag orkar helt enkelt inte bli sjuk igen.

 

Boendestödet kommer idag, och eftersom vi städade igår så har jag tid att gå igenom diverse saker i lägenheten, sortera och stapla men framför allt slänga. Det finns så mycket skit här. Tekniskt skrot och sådant, och massvis med papper. Mina tjocka journaler har redan åkt... Jag ser framåt istället. Accepterar det förflutna.

 

Mary går runt i mina kläder. Det ser så gulligt ut, som om hon drunknar i min tröja. Jag däremot börjar växa i mina gamla kläder. Det är inte roligt alls... Jag försöker inte gå ner i vikt för tillfället, men jag försöker att inte gå upp åtminstone. Det finns viktigare saker att ta itu med just nu.

 

Jag ska svara på frågestunden idag, så håll ut!

Jag är så trött på all död. Förluster på förluster. Förluster på slutenvården, felbehandling. Hur många ska dö innan någon börjar bry sig tillräckligt för att ändra i systemet?

 

Om man som mig tillhör en kategori av psykiskt sjuka så är det stor risk att råka ut för att någon man känner väl, lite eller inte alls dör. Oavsett, så känns det så nära... Det kunde vara vem som helst av oss. Och de dör och de dör. Bara nu i höst har flera människor försvunnit på grund av självmord på grund av vad jag tycker är absurda skäl. Någon blev utskriven mitt i natten och tog en överdos. En annan lyckades ta livet av sig på psyket - igen. Inte första och inte sista gången.

 

Jag var nära på att bryta ihop när jag ringde avdelningen och bad dem sätta vak på min flickvän. Såklart gjorde de inte det. Om det berodde på att de inte hade resurser eller inte tyckte att det var nödvändigt vet jag inte, men jag satt som på nålar här hemma. Skötarna och sjuksköterskorna är för få och patienterna för många. De borde lyssnat på mig eftersom jag VET att det var livsfarligt att inte göra det. Nu tog hon sig igenom det, men tyvärr inte helskinnad. Jag är bara så glad att hon lever... Det går inte att beskriva.

 

De hör inte när man skriker. Jag har skrikit och skrikit och skrikit. Hjälp, jag dör! De kanske hört det för många gånger, det kanske inte tar det på allvar för att de anser att man ropat varg en gång för mycket. Jag vet inte. Jag förstår ingenting.

 

Jag har varit spritt språngande galen och ingen har fångat upp mig och sagt, "Sara, nu måste vi göra såhär". De bara lyssnar och antecknar eventuellt i journalen.

Vilken jävla natt.

 

Jag föll i dvala. Vaknade ur dvalan strax innan 02, svettig och jävlig. Drömmar som verkade så verkliga. Jag gick upp och skakade av mig allting, sedan la jag mig igen. Jag förstår inte. Känner för att sätta mig ner och diskutera ångest med Ingmar Bergman.

 

Idag har jag och Mary sorterat och städat. Mary är så rastlös. Jag har hittat "Saaris Party =)" som Malin Crazygirl brände till mig någon gång då jag var och hälsade på henne. Allt hon rört vid är heligt. Jag kommer inte läsa alla böcker om kost och viktnedgång som jag fått efter hennes död, men jag vill ha kvar allt som har med henne att göra. ALLT. Jag kan inte släppa taget, jag vill inte släppa taget heller. Ibland slår det mig så hårt att hon är död, jag kommer aldrig att bli van vid det, jag kommer ha ont i hjärtat hela livet. Tiden har sin gång men Malin är alltid med. Morfars död kan jag acceptera, men inte min CrazyGirl. Hon var så ung. Och tanken på att hon faktiskt skulle leva idag om vården inte gjort fel gör mig ohyggligt arg. Sedan blir jag full av ånger, alla gånger jag pratat om hur jag inte orkar leva, alla gånger hon faktiskt räddat mig. Jag vill visa henne nu, se Malin, jag lever! Du gav upp på mig tillslut och det förstår jag, men se hur jag vände på det hela! Det enda som saknas är du.

 

Jag förstår varför en närstående tyckte att jag inte kunde leva i det förflutna och att jag borde göra mig av med hennes plats i lägenheten, Malins helgedom, men jag varken kan eller vill som sagt. Hon är för viktig.

 

Angående Ångesttanten... Jag känner absolut empati för henne men jag tycker att hon är jobbig ibland. Jag försökte bara ge en bild av hur det hela kändes att möta henne, hur hon ställde sig två centimeter från mitt ansikte och pratade/spottade, inte att "förfula" henne. Jag säger ändå länge leve originalen!

Kroppen ändrar temperatur hit och dit och ångesten peakar lite nu och då, men eftersom världen inte går i bitar så antar jag att jag kan utesluta stroke, hjärtflimmer, magsjuka och att jag inte alls kvävs utan faktiskt andas och lever.

 

Men annars, en bra dag. Mary har färgat mitt hår och nu flätar hon i mina dreads!

 

Mellan hårbehandlingarna har jag hunnit till Apoteket och affären. Jag fick panikångest på Apoteket och sedan har den envist följt efter mig. Och åter igen fann jag mig på busshållplatsen och väntade på samma buss som Ångesttanten.

 

Ångesttanten kommer man inte undan. Det är en äldre kvinna med lila hår och läskigt gulbruna tänder som, oavsett om man demonstrativt har hörlurar på sig, vill prata om ångest, framför allt hennes ångest.

 

- Väntar du på bussen?

- Ja.

- När kommer den?

- Jag vet inte, snart.

- Tror du att jag har någon ångest då?

- Jaha.

- Ja, vet du vad ångest är? Har du ångest?

- Ja, ibland.

- Mild, måttlig eller stark ångest?

- Det beror på.

- Är jag en vinnare eller förlorare då?

- Du är säkert en vinnare.

- Ja, jag slåss med ångesten.

 

OCH SÅ VIDARE! Det slår aldrig fel, hon tar ALLTID samma buss och man kommer inte undan.

 

- Oj, här kommer bussen, säger jag och tar på mig hörlurarna igen och skyndar mig in och sätter mig så att hon inte ska sätta sig nära mig. Jag orkar bara inte.

 

Har olika konstiga sensationer i kroppen nu, väldigt störande.

 

 

 

 

 

 

52 minuter i telefon med syster igår. Kändes som en kvart. Det finns så mycket att prata om. Systerskap upphör inte för att man är ifrån varandra.

 

Idag har sovit kasst, som vanligt och när jag väl vaknade till ordentligt idag så har jag spunnit på, stressad och jagad. Jag som ska undvika stress - men på sätt och vis tycker jag om att stressa. Jag måste göra det för att fixa att gå i affärer. Jag vill känna energin pumpa genom kroppen. När jag sedan sätter mig ner i soffan så stannar allt upp på ett sådant där obehagligt sätt och jag blir bara passiv.

 

Boendestödet bad mig att sätta mig ner och ta det lugnt, men den där koppen choklad åkte ner fort. Jag till och med stressar när jag dricker kaffe eller andra drycker. Jag har många snedfyllor som beror på det.

 

Det är dags att fixa mitt hår. Ja, det blir dreads igen! Imorgon ska jag köpa hårfärg och i helgen kommer Mary fläta in dem. Kan knappt vänta!

 

Imorgon är det en speciell dag, ni får gissa varför...

Jag sover som en kratta. Första gången jag vaknade var jag kallsvettig längs ryggen, ni vet hur obehagligt det är. Och jag hade drömt en dröm som skulle kunna bli ett bra bok-koncept, tyckte jag. Därför skrev jag ner stödord, utan att tända lampan och utan att öppna ögonen eftersom jag var så jävla trött. Jag kan berätta för er att jag inte kunde tyda vad jag skrivit när jag väl gick upp.

 

Som sagt. Vakna, svettig, somna, vakna, svettig och så vidare. Jag förstår inte vad problemet är. Stress? Mediciner som tillsammans inte fungerar? Jag sov väldigt dåligt på kombinationen Lamictal och Risperdal, kanske är det något lurt med mina mediciner.

 

Och på tal om mediciner så blir jag tokig. De är så många. Hjälper de mig eller är det de som gör mig dygnet-runt-trött, ger de mig ångest, är jag medicinerad i överkant?

 

Jag har tänkt på det. Leponex skulle göra att jag kunde sluta med Seroquel, Fluoxetin och Stilnoct, gissar jag. Det skulle banta min medicinlista rejält, men det är också en extremt zombifierande medicin. Samtidigt har den också räddat många liv. Men av trappan på neuroleptika som ger viktuppgång är Seroquel en tvåa och Leponex en trea (tillsammans med Zyprexa). Ettor, som Zeldox eller Abilify, kan jag inte ta. Nu är jag jävligt less.

 

Hur som helst, jag steg upp och åkte till EBC på förmiddagen. Det bestämdes att jag ska börja gå dit på tisdagar, då de har bad/promenad och bildterapi. Men det är bara till att börja med, jag ska få ingå i andra grupper också. Sedan gick jag över till TIPS och åt mat, läste lite och pratade lite i telefon innan jag hade min tid med Torbjörn. Efter det skulle jag hem och det var rent vidrigt.

 

Jag vet inte varför det händer, men jag fick panik. Jag kunde inte andas. Jag hostade för att få igång andningen och det gjorde ont i bröstet och surrade i huvudet. Jävla skit. Men nu är jag hemma och kan ta min medicin i alla fall. Jag ska maila min läkare också och be om en ny tid.

 

Herregud vad trött jag är.

Men du måste väl främst hålla ihop dej själv och hon ta lite ansvar för sej själv?

 

håller med M. jag vet inte men det intrycket jag får genom din och marys blogg är att det mest är du som kämpar och verkligen tänker på Hennes och Erat bästa, medan hon gett upp och nästan föredrar att sitta på psyket än försöka klara vardagen hemma.
men som sagt.. det är bara det Intrycket, den bilden jag får utifrån era bloggar. kan ju vara helt annorlunda i verkligheten.

jag tycker bara att du ska vara försiktig.. inte hänga upp allt på en person som vill falla. been there, done that och det går oftast åt helvete.

 

 

Ja , precis. Håller med O om varje ord, och jag tror ingen av oss menar detta som en "elak kommentar" faktiskt.
Hoppas att detta är bara som det verkar och framstår på bloggarna förstås!

 

 

Jag känner att jag skulle vilja svara på dessa kommentarer. Mary har inte skrivit mycket i sin blogg nu när hon haft en svår depression, och jag har i min tur använt min egna blogg för att pysa ut alla känslor och tankar jag har som jag är villig att dela med mig. Ni säger att det är ojämnt, vilket inte riktigt stämmer. Vad är det ni säger, att hon glassar i en sjukhussäng (för det är ju så härligt) och jag kämpar på hemma. Det är ingen som har glassat kan jag säga, varken här hemma eller på slutenvården. Men vi har ringt och sms:at varje dag, träffats när vi kunnat och har ett liv bakom våra bloggar, förlovade och älskande. Vi går igenom saker tillsammans och var för sig som vilket annat par som helst. Vi har visserligen oddsen emot oss i och med att vi båda har liknande sjukdomar men det är någonting som vi ständigt diskuterar, även innan vi blev ett par officiellt.

 

Det händer att jag blir inlagd, senast var i sommar. Det blir ungefär i snitt sex gånger per år skulle jag tro, för när jag mår dåligt så har jag ett löfte till mig själv och till min sambo att söka hjälp. Den här gången tog Mary sitt ansvar och la in sig, kämpade sig genom dagarna på sitt håll medan jag försökt hålla ställningarna hemma och sköta mitt. Det är så vi får det att funka. Snart firar vi två år och det är mycket tack vare henne som jag tagit så många steg fram. Jag har förstås gått omkring och varit orolig för den jag älskar, men jag vet att hon gör sitt bästa och att jag oroar mig är helt i onödan eftersom jag faktiskt inte kan göra mer än att älska henne. Vi sitter inte ihop i höften. Vi har våra privata krig och, som man gör när flyget man sitter på är på väg att krascha, så hjälper vi oss själva för att sedan kunna stötta den andra.

 

Två år tillsammans och vi fortsätter räkna. Psyket är hemskt otrevligt men ibland nödvändigt. Det gnager på relationen men vi står starka tillsammans trots det. Många gånger har Mary sagt att hon vill hem, men jag har sagt att hon inte fått komma hem förrän hon är tillräckligt stabil. Det är för att jag inte är en skötare utan en sambo. Ingen sjukdom ska skilja på oss, inte nu och inte i längden. Mary är jävligt stark, så stark att hon vågade vara svag och göra det rätta, be om hjälp. Jag råkar ha ett komplex för att lösa ALLAS problem, vänner och bekanta, det är kanske därför ni anser att jag kämpar hårdare? Jag vet inte, you tell me. Men våga inte påstå att jag skulle kämpa hårdare än någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.

Bävar för och längtar efter morgondagen. Jag ska till EBC och vi ska diskutera i vilka grupper jag ska ingå i. Förhoppningsvis kan jag hoppa in direkt. Jag vill så gärna komma vidare, ta nästa steg mot ett friskare liv. Jag fantiserar om hur det vore att arbeta eller plugga, det som varit så långt bort har kommit närmre och jag litar på att jag kommer kunna ta sig dit. Min ledstjärna, Elisabet, har återhämtat sig från schizofreni. När allt känns för jobbigt eller då jag har värre symptom så tänker jag på henne, att hon arbetar och mår gott och går på en låg dos neuroleptika. Hon har gått igenom elden, bränt sig men ändå vunnit kampen trots sin sjukdom. Jag tänker på att min sjukdom, schizoaffektiv, faktivskt har bättre statistik när det gäller tillfriskninde än till exempel schizofreni. Jag håller hårt om det.

 

Bredvid mig sitter en annan hårt kämpande person, en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag grät av lättnad när hon kom hem från slutenvården. Det är lite lömskt, det där med slutenvård. När man varit inlagd så begränsas världen till avdelningen, sedan kommer man ut i stora världen och måste anpassa sig efter den. Jag vet inte om ni anar hur fort det går att bli hospitaliserad. Jag tycker att Mary gör det bra, allt jag kräver är att hon försöker. En får ta en dag i taget.

 

Idag kommer Emmelie, hon ska skjutsa oss till djuraffären. Katterna behöver mat och kattsand. Sedan ska jag förlora mig i sortering av något slag, jag måste underhålla mig själv med någonting för att inte halka. Det är lite skört nämligen. Men jag klarar det.

Så händer något oväntat även hemma i skolan. Den svartklädde och fantasifulle Oscar som Arri hela tiden dyrkat på avstånd besvarar överraskande hennes kärlek. Plötsligt känns riket Eidolon mindre lockande, rentav hotfullt. Men förbindelsen med vampyrriket är upprättad. Den har en särskild mening och hennes närvaro krävs där på ett sätt som prövar både hennes känslor och hennes mod. Till slut ställs hon inför ett livsavgörande beslut. Det måste fattas utan hjälp eller råd från någon.

 

 

Nästa bok är Stulen Barndom (pocket) av Virginia Holman. Den har aldrig blivit öppnad. Utrop 1kr och 30kr frakt, köper du båda böckerna så kan jag skicka den tillsammans för samma pris.

 

 

 

Jag vill bli av med böckerna för att jag äger dubletter. Bloppisen avslutas måndag den 29:e oktober.

Jag kommer sälja fler böcker, klädesplagg och annat som är billigt och bra via bloggen. Jag behöver bli av med en hel del saker!

Vi pratade igår. Hon släppte sina murar och vi pratade, pratade som vi gör. Ocensurerat och i samförstånd.

 

Jag vet inte hur jag ska ta emot kärlek, stöd och ömhet utan att känna mig skyldig och löjligt tacksam. Inte ens om jag var nere och skrapade på botten skulle jag kunna ta emot tröst, låta mig falla in i någons famn. Jag vet inte hur jag ska sluta vara stark. Jag är så jävla stark, fortfarande. Allt jag vet är att vara stark. Jag håller ihop, håller ihop och håller käft.

 

Men det är absolut inte som att allting är dåligt. Var dag har faktiskt någonting fint med sig. Idag har boendestödet varit här och vi har plockat, handlat mat och gjort matlådor, precis som planerat. Min mage kräver fast föda - jag har levt på modifast, inte för att gå ner i vikt utan för att allt jag orkat är att hålla pulvret med nödvändig näring i shaken och skaka för att sedan dricka. Nu har vi mat för ett tag i alla fall.

 

Jag missade en träff jag skulle haft idag på EBC, jag hade helt glömt bort tiden. Jag ska få börja i grupper där. De ringde och jag ska dit på onsdag istället.

 

Jag får absolut inte stressa nu, men på något sätt trivs jag med att stressa. Det är ett bevis på att jag lever, och att jag KAN. Jag får saker gjorda. Jag vill att det ska hända saker, men jag tog ett steg tillbaka när jag började få meddelanden genom musiken och få fruktansvärda tankeröster. Jag önskar verkligen att jag var mer tålig, så att jag kunde leva det liv jag verkligen vill leva. Jag är dålig på att hitta en bra balans. Kommer jag kunna leva som andra människor?

 

Jag håller på att planera allhelgona. Det är en viktig högtid inom wicca, samhain, men det är också då som jag åker till min familj och hälsar på våra döda släktingar. Dessutom är det halloween, och jag vill verkligen ut på krogen och svänga mina lurviga eller bara sitta ner och suga på en drink. Det känns som att det kommer bli intensivt men också roligt. Det är tre helt skilda evenemang under samma helg.

 

Jag har tänt kokos-rökelser för att jag vet att Mary älskar kokos. Hon ligger och vilar nu. Sedan behöver Puffen en promenad, och jag med.

Tänk att jag, lilla jag, kan beröra människor. Ur mina sprickor kommer ord av Sara Jansson finns en dikt om mig, och Malin Frimodig har skrivit en låt åt mig då jag mådde som sämst. Mary har skrivit till mig också. Det är ganska fantastiskt. Positivt eller negativt eller mellanläge, jag verkar beröra. Jag hoppas bara att jag kan betala tillbaka någon dag. Jag är så tacksam. Och jag kan inte förstå vad som gör mig värd det fina.

Innan du läser den här dikten har jag några saker att säga. Den kom till efter begravningen av Marys farmor, May, som gick bort i sommar. Jag träffade henne bara en gång, och då var hon redan så sjuk att det egentligen inte var hon som jag träffade. Men efter begravningen och alla som ställde sig upp och berättade minnen om henne, och Marys ord om hur hon minns sin farmor,så föddes den här dikten.

 

 

Jag gillar inte söndagar.

 

Flera obestämbara känslor som blir en pöl av oro. Jag är så liten. Det är en känsla som kommer gå över. Det går alltid över förr eller senare. Jag måste vara stark trots att jag redan står på mina knän. Grabbar tag i varje skratt jag kan hitta. Jag är för familjär med det här. Allt positivt är så nödvändigt och så viktigt att fånga. Jag önskar att jag kunde ha solsken i en burk och öppna den varje gånger det känns såhär.

 

Imorgon är det måndag och åter till rutinerna. Det ser jag fram emot. Ändå har jag städat idag, så då kan jag fokusera på att göra matlådor imorgon med boendestödet.

 

Vill krypa in i ett hörn och dö. Men bara för en stund. För egentligen vill jag ut och festa, snurra tills jag tappar greppet om världen, bli tokig, skutta till hög musik, läsa maniskt och skriva tills fingrarna blöder. Men just nu blir jag en boll och hoppas att jag kan hålla ihop Henne trots att mina armar är så trötta.

 

 

 

Kunde inte sova. Katterna var överjävliga, men det var inte det som var problemet. Jag var otroligt trött men mådde illa vilket triggade igång min kräkfobi och hjärtat slog fort och hårt. Sedan kunde jag inte andas. Jag låg där och tänkte "Nu dör jag. Det är bara att acceptera, nu dör jag." Men jag dog inte. Jag upp och tog två tabletter vilket hjälpte lite men inte mycket. Någonstans somnade jag ändå, men jag vågade inte kolla på klockan. Jag har ingen aning vilken tid jag somnade, men jag spelade Nine Inch Nails album The Fragile tre gånger om innan jag slocknade.

 

Hatar sömnproblem.

 

Men det är den värsta ångesten jag haft den här veckan. Det går lite bättre nu. Jag ser färger och alla nyanser utomhus och jag kan skratta och även gråta lite.

 

Nu har vi Olivia på besök så I'll be bach.

 

 

Våra pysseltorsdagar har skuggats under hela sommaren, men nu så drar vi igång igen. Jag har en hel del material till min scrapbook. Pysseltorsdagarna är som en ö i havet. PMS, Patie, Mary och Saari. Äntligen återförenade. Blir mjukt och skönt för Mary att komma hem också... JA, hon blir utskriven idag!

 

Nu väntar jag på mitt boendestöd. Idag vill jag helgstäda, så att det är fint och vi slipper tänka på någon oreda medan vi försöker återinstallera oss i vardagen. Jag är dock väldigt trött, men jag får ta det helt enkelt. Ska ta en kopp kaffe och sedan skjuta iväg som en raket genom lägenheten.

 

På måndag börjar budgivningen på mina böcker. Det är bland annat John Marsden och Amelia Atwater Rhodes, och jag rekommenderar båda författarna och deras serier. John Marsden skriver ungdomsböcker och har blivit hyllad för sina verk, och Amelia Atwater Rhodes skriver om vampyrer, shapeshifters, häxor och vampyrjägare och blev, om jag minns det rätt, publicerad när hon var kring 13 år. Mycket begåvad tjej med ett lite mörkare sinne och ganska korta och lättlästa böcker på engelska.

 

Men det är på måndag. Nu är nu, och nu ska jag kika lite i boken jag läser och sedan ta ut Puffen på en promenad.

 

 

 

Dagen har varit en välbehövlig vila. Jag har inte gjort någonting. Faktiskt. Jag har mest youtubat, sovit och läst. Äntligen får jag min sömn... Som jag saknat att somna och vakna vid rätt tider.

 

Mina känslor är överallt, jag skrattar och får sedan lust att gråta, jag försöker samla mig men jag är trött, så trött. Eftersom jag har en off-dag så bad jag min terapeut ringa mig, och när vi pratade så fick jag återigen höra hur klok och insiktsfull jag var. Jag börjar nästan bli förbannad över att alla inom vården liksom hyllar mitt sätt att tänka och agera. Mitt sätt att vara. Jag. Jag vet inte om det är för att jag inte håller med dem, eller för att vänliga ord kräver att jag offrar någonting. Jag är mycket bättre på att ta emot slag. Det är underligt att bli förklarad frisk och ändå vara så sjuk, om ni vet vad jag menar?

 

Jag har ett hål i magen som brygger ilska. Jag är inte säker på varför, men det kom när jag pratade min terapeut idag. Jag känner mig som ett objekt satt på en pidestal. Galen men normal, gör rätt och tänker rätt fast det är något fel med mig. Det känns lite som med en av mina förra terapeuter - de har båda varit mer nyfikna på mig, intresserade av mig, STUDERADE mig. Vad är jag, en cirkus?

 

En bedårande skada.

 

 

Min kropp kanske förekommer mitt psyke. Jag har jobbat på för hårt så nu säger kroppen nej med en förkylning och trötthet.

 

Imorgon kanske får bli en vilodag. Jag kanske ska ställa in mina planer och bara ligga i sängen och läsa. Jag har inte tid att läsa numera, på kvällarna är jag för trött och på dagarna har jag för mycket att göra. Det här med att läsa är viktigt för mig, för att hålla igång huvudet.

 

Jag har ställt frågan många gånger, men vad gör människor som inte läser böcker för nöjes skull? Det är i mitt blod, det är mer givande än mycket annat. Det kanske, likt mig just nu, inte har tid. Jag vet inte. Vad gör ni som inte läser böcker?

 

Det finns en dikt som jag skrivit som stämmer in nu, men som kanske sjunger på sista refrängen...

 

Doften av salta tårar

Skär genom natten

Sömnlösa ögon

Grusade drömmar

 

Gå vidare, säger de

Mina ben viker sig

Under sorgens vikt

Stigen leder ingenstans

 

Hoppfullheten avbryts

Av skrikande munnar

Stängda dörrar

Slutna fönster

 

De ropar på mig

Vi ska ta dig dit

Hur många salta tårar

Kommer fällas innan dess?

 

Jag ska sprida mina vingar

Flyga högt i medvind

Nya möjligheter föds

När gamla dör

 

 

Mary, jag tror att du är min lobster. Jag älskar dig. Jag väntar hem dig snart och vi ska fortsätta bygga på vår ljusgrå vardag. Underbara du!

 

 

Det är regnrusk ute och det kommer definitivt bli en mysig kväll. Just nu sitter jag i soffan, inlindad i en filt och väntar på att regnet ska gå över så att jag kan ta ut Puffen på en promenad.

 

Jag har varit på sjukhuset idag. Jag hade tid med min läkare, men det visade sig att han var sjuk och ingen har informerat mig. Jag fick veta det när jag frångade avdelningschefen på tvåan, Ann, och frågade om var han var. Eftersom jag skulle på ett läkarmöte med Mary och hennes läkare på avdelningen så ordnade hon att jag fick tala med läkaren för min egen del också. Jag behövde bara ett recept så det gjorde inget att läkaren inte kände mig.

 

Jag frågade läkaren vad hon trodde om Marys upplevelser, om det var dissociationer eller om hon varit så deprimerad att hon rent blivit gränspsykotisk. Läkaren hade inget svar, men skulle skriva om vad Mary upplevt i hennes jorunal. Jag är inte helt nöjd, jag tycker att man ska ta sådant på allvar. Vem vet, hon kanske behöver behandling för det, i alla fall om det fortsätter eller blir värre. Hur som helst så kändes det tryggt att läkaren skulle se till att Mary får en PAL och uppföljning efter utskrivningen. Hon kommer skrivas ut på torsdag efter eget initiativ, då Anafranilfdroppet är färdigt.

 

Jag blev bjuden på lunch av Kjell, en av mina favoriter på avdelningen. Han frågade om jag ville göra min sambo sällskap och jag tackade ja. Tyvärr är maten fruktansvärd så det slutade ändå med att jag drack en måltidsersättning. Stackars Mary som levt på sjukhusmat i flera månader. Eller, snarare INTE levt på det utan på allt utom själva maten.

 

När vi var färdiga med maten och läkarmötet så gick jag på Apoteket för att hämta ut medicinen, sedan hoppade jag av på Ä-centrum och köpte lite ljus och ett par root beer, sedan gick jag hem. Svettades och frös omvartannat. Jag hoppas att min förkylning håller sig på mattan, jag har inte tid att vara sjuk. Imorgon har jag boendestöd på förmiddagen, sedan tänkte jag äta lunch på bokcaféet Pilgatan och prata med ägaren om de skulle vara intresserade av ett samarbete angående Marys bok. Det vore toppen att ha releasefesten där, det vore helt enkelt det ultimata. Så, jag tänker att jag åtminstone kan fråga. Sedan ska jag träffa min terapeut på TIPS och gnälla lite.

 

Men framför alt ska jag sova inatt. Jag längtar efter sängen... att bara krypa ner och sluta mina ögon med kattkurr omkring mig och en bolltuggande Puff vid fötterna.

 

 

Jag måste tänka på att ta saker i rätt takt. Som det är nu så går jag fram som en virvelvind. Jag kan matte. Dålig mathållning och för mycket aktivitet = varningstecken. Och vice versa. Saker kommer till mig ibland, under bra perioder, men stannar bara en kort stund. Det har jag lärt mig leva med. Har musik på låg volym när jag ska sova för att jag inte ska höra, strukturera upp vardagen för att jag inte ska hamna i fel fil som leder mot självförstörelse. Men under helgen har fönstret andats, låtar har kommit med djupa budskap och jag får röntgensyn. Satt med en kopp och pratade med mitt boendestöd och koppen liksom sjönk ner i bordet. Och tankerösten som sa att en viss person kommer ta livet av sig.

 

Jag träffar min läkare imorgon, och i övermorgon träffar jag min terapeut. Jag förstår ju själv att det här beror på att jag kört på för hårt och jag kan nog fixa det genom att ta hand om mina sårbarheter så jag slipper glida in mellan väggarna. Jag hoppas att jag slipper ökad medicinering bara för det här, hälsosam kost, god sömn och lugn och ro är vad jag behöver.

 

Men jag vill ju liksom inte sluta nu, inte nu när jag är på gång! Det finns mycket jag vill göra. Jag ser möjligheter överallt, och hemmet är som en sårskorpa som man inte kan sluta riva bort. Jag känner mig färdig med städningen och så upptäcker jag nya saker som måste göras och så är jag inte nöjd innan det är gjort. Och så fortsätter det. Då är det inte så konstigt att fönstret andas tunga andetag och låtarna jag lyssnar på talar om Lucifer.

 

Pace yourself, Saari.

 

 

 

Jag har ett fint skyddsnät, mjukt och tätt. Idag har jag och boendestödet tagit tag i mina räkningar, betalat de jag har råd med och se vilka som kan vänta tills den 19:e. Det tog en lång stund, för i allt städande i helgen så hittade jag fler räkningar än jag vill erkänna egentligen. Men ja, jag har slarvat. Nu har jag koll igen.

 

Rensat i den sista hyllan i bokhyllan, diskat, dammsugit, låt det inte kul? Det ÄR faktiskt kul. En av mina favoriter från boendestödet var här i tre timmar och hjälpte mig men såg mest på medan jag tog mig an sakerna.

 

Jag sov illa i natt. Jag drömde... Jag var både i Nordmaling men också på Golden Gate-bron. Jag skulle hoppa in och spela bas i ett band, men just när vi skulle börja så stirrade jag på noterna och förstod ingenting. Såklart, jag är inte en basist. Så jag tvingade den ordinarie basisten att spela. E-strängen gick sönder och han föll handlöst ner från bron. Och jag, jag hoppade efter. Jag spolades upp på en strand och basisten som troligen hoppat för att slippa spela dök upp någon annanstans.

 

Det var obehagligt. Men jag antar att det är en blandning av saker som händer i mitt liv, saker jag tänkt på eller inte tänkt på. Pappa är ju basist och han är nyopererad. Jag såg en film där en familj flyttade till San Fransicso. Jag ska konsultera min drömtydningsbok ändå.

 

Men jag vaknade bredvid Mary och vaknade och somnade om vartannat. Jag antar att jag inte är van att dela säng efter att ha varit ensam så mycket, men jag tycker om att kunna lägga armen runt henne och somna om mot hennes hår.

 

Nu börjar min ljusparad, ikväll ska jag se Shine och gosa ner mig i soffan. Mammas köttbullar till middag. Och allt det andra. Det är rent och snyggt här, jag trivs.

 

Jag skulle inte kommit såhär långt om jag inte fått hjälp på traven. Mjukt skyddsnät när jag faller, tätt sytt och jag inser att det är jag som är medelpunkten, det är jag som skapat det.

 

 

 

Jag har plockat, städat, sorterad, dammsugit, diskat, kissat Puffen, rengjort kattlådor, sorterat ännu mer i ungefär tre timmar.

 

JAG HAR BLIVIT MIN MAMMA!

 

För jag vet att jag kommer resa mig och fortsätta, jag tar bara en liten paus. Jag vet inte om det ens är nyttigt att hålla på såhär. Jag tycker att min mamma tar i i överkant när det gäller städning (förlåt mamma!) och nu börjar jag också se skavanker och smuts överallt. Imorgon när boendestödet kommer ska jag laga mat med dem, för inget annat behövs egentligen göras... Inte när jag är klar för idag, i alla fall.

 

Men anledningen till att jag städar och skuttar till VNV Nation, Birthday Massacre och 047 är för att vi ikväll får besök av en person som vill byta lägenhet. Hen (ja, jag säger hen nu) har en fyra och vill byta till något mindre. För att liksom understryka hur pass rymlig vår lägenhet är så har jag stoppat bort allt jag kan. Smutstvätten går inte riktigt att stuva undan, men jag har fanimej nästan gjort allt jag kan. Det är en del som är Marys saker som jag inte vill röra. Ärligt talat tror jag inte att det blir något av det hela, men det har i alla fall sysselsatt mig idag...

 

För det är ju det som är fällan med helgerna. En (jag försöker sluta säga "man") tappar rutinerna.

 

Ojoj, finns saker kvar att göra. Over and out för just nu.

 

Sett Spider. Den tar upp både de positiva och negativa symptomen hos schozofrena. Jag var inte helt fokuserad för att fönstret började andas. Långa, djupa andetag. Jag vågade inte titta på fönstret. Men nu är det tyst. Jag antar att det är en reaktion på stress. Ingen stor sak. Men det var läskigt...

 

Jag ska se Persona nu av Ingmar Bergman. Den är... Inte high concept, men det är det jag gillar med Bergman. Man studerar filmerna snarare än att se dem. Det är ändå ett nöje.

 

De har fest ovanför oss igen. Det är lite jobbigt, men jag brukar kunna sova. Jag blir mest förbannad över att jag aldrig blir inbjuden!

Jag grät av lättnad när Mary kom hem igår. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var hon, en uppenbarelse, men hon var verklig och hon hade liv i ögonen. Under kvällen så gungade hennes höfter till musik som spelades. Det var länge sedan jag såg henne göra sin lilla dans. Hon känner sig bättre och jag behöver inte hålla andan längre. Visst, allt är inte bra, men det är lite bättre och lite är väldigt mycket med tanke på hur djup depression hon har. Så jag grät och höll om henne.

 

En av de bästa sakerna jag vet, något som jag gjort sedan vi började dejta, är att gå isäng, diskutera dagen och annat viktigt och oviktigt, släcka och lägga armen om henne. Sedan ligger jag så tills hon somnat. Sedan vänder jag mig om och vet att jag sover tillsammans med en av de viktigaste personerna i mitt liv.

 

Jag blev dock skrämd igår. Min pappa har genomgått en operation i foten, de stelopererade den och så fick han gå med gips upp till knät ett tag. Nyligen åkte de tillbaka till Stockholm (för tydligen var det bara där operationen och uppföljningen kunde utföras) över en dag och han fick ta bort gipset och nu har han en sorts pjäxa som han ska gå med ett tag. Jag ringde igår för att höra hur det var med honom, och han berättade att han fått en propp i benet. Jag blev så rädd. En propp? Jag kan inte så mycket om somatiska sjukdomar och tillstånd men tydligen har han fått blodförtunnande sprutor och äter Waran nu. Och så har han ont. Stackars pappsen. Han lät ändå ganska pigg när vi pratade igårkväll. Han sa åt mig att inte oroa mig, så jag ska försöka att inte göra det. Det gör ingen nytta och hjälper ju ingen.

 

Det där med oro... Jag har varit orolig mer eller mindre ständigt sedan jag var barn. Ångest upplevde jag tidigt. Det spelar ingen roll om jag sitter och oroar mig eftersom det inte löser några problem, men jag kan ändå inte låta bli att låta tankarna vandra. Jag har gjort så hela mitt liv och jag försöker verkligen att inte vara så rädd. Det spelar ingen roll hur trygg jag är, jag kan ändå inte kontrollera situationen. Sedan kom det där som inte får nämnas och berättade att om jag gjorde si eller så så kunde jag stoppa saker från att hända. Det har krävt mycket av mig och kräver fortfarande min uppmärksamhet. Jag försöker att inte agera på det som kommer som tankar eller som röster, men det är svårt. Så jävla svårt. Nu är jag så sjukt välmedicinerad att jag inte lider lika mycket av detta som tur är.

 

Nu måste jag ringa avdelningen och tigga recept, på tal om mediciner...

 

Det känns ändå som att saker kommer att lösa sig. Jag vinner lite hopp för varje dag som går. Jag vet inte om Mary har sett det, men även om jag inte är fysiskt närvarande så är hon alltid i mina tankar och jag delar hennes känslor. Jag står bakom henne om hon faller, men nu verkar hennes ben starkare och blicken klarare. Tack Anna Franil, och tack för styrkan som Mary har vilket gör att hon inte ger sig i första taget.

 

 

Manuset är färdig och korrläst. Ovan ser ni bokomslaget. Min fästmö Mary vill ge ut sin bok via Vulkan och i början tänkte hon ta paketerbjudandet för 888kr men hon har inte pengar för det. Att få ge ut sin bok är en av Marys största drömmar och jag vill såklart att den ska slå in, och här kommer DU in. Vi har hittills 188kr och det saknas bara 700kr. Om det så bara är en tjuga du har att avvara så kan det vara avgörande för Mary att få sin dröm uppfylld.

 

Kontot ligger hos Swedbank och kontonumret är 8420-2,923 815 854-8

 

Så fort vi är uppe i rätt summa kommer jag annonsera det. VARJE BIDRAG RÄKNAS! Läs mer på facebook och anslut dig gärna: http://www.facebook.com/events/340876646008621/340883292674623/?ref=notif&notif_t=plan_mall_activity

 

Edit: För att få en inblick i vad boken handlar om så är detta baksidestexten:

 

 

Det var en vikarie som kom idag. Hon var väldigt trevlig, och för en gångs skulle gjorde jag någonting annorlunda. I vanliga fall hjälper de med disken och jag städar resten, men idag satt jag henne i soffan (med Puffen i sitt knä) och började rumstrera om i bokhyllorna. Timmarna bara flög iväg. Hur kan fyra hyllor vara så svåra att pussla ihop? Jag vill ha all psykologi/psykiatrilitteratur för sig, poesi för sig, Sylvia Plath, Torey Hayden och Joyce Carol Oates samlade. Konstlitteratur på sin plats, ungdomsböckerna på samma plats och wicca/ockultismlitteraturen för sig. Vi har alldeles för mycket böcker, jag måste stapla dem på ett visst sätt och alla ryms faktiskt inte.

 

Jag upptäckte att jag har fyra extra böcker ur serien Imorgon när kriget kom av John Marsden i nyskick och aldrig öppnade som jag inte behöver, samt att vi har två kopior av Stulen barndom av Virginia Holman - en inbunden och en i pocket. Jag har drivor av dagböcker och diverselitteratur. Jag fortsätter rensningen i helgen, kanske kommer jag göra fler utlottningar vad det lider. Om intresset finns? Vi får väl se.

 

Nu väntar jag hem min älskling. Herregud vad jag saknar henne, oss, allt, livet. Det är läskigt att ha någon så nära inpå, som kryper under skinnet på en och tanken att leva utan den är obarmhärtig och obeskrivlig. Jag gillar inte saker som är obeskrivliga, eftersom det är motsatsen till vad jag gör. Jag beskriver saker, jag är duktig på det och det ger mig kontroll, men den här kärleken kan jag inte beskriva. Ord är för små för det. Jag är helt hopplöst förlorad i hennes kärlek.

 

Det är riktig läskigt och himlastormande vackert.

 

Helgen kommer snart och jag är rädd att jag ska tappa allt, men jag känner mig ändå redo. Ibland pratar jag med Malin. Jag pratar, och hon lyssnar fast hon inte finns här i fysisk form. Hon har alltid varit en god lyssnare. Ikväll tänder jag ljus för alla förlorade själar, men speciellt för min CrazyGirl.

 

 

Jag avbokade boendestödet idag, istället umgicks jag med Emmelie. Jag känner henne sedan vi gick på dagis, då var vi ganska olika eftersom jag var en korthårig pojkflicka och hon alltid hade klänningar och en lååång fläta. Sedan har tiden bara gått och nu är vi här. Det känns fint att ha kvar någon som känner mig som hon gör.

 

Vi åkte runt på lite ärenden och sedan bjöd hon på middag henne hos mig. Sedan har vi suttit och tjattrat. Räddade min dag.

 

Imorgon kommer boendestödet igen och då ska jag stolt visa upp ett rent hem. Jag tänkte spendera tiden med att göra någon form av storkok och sortera saker som jag borde fått sorterat. Det känns skönt att känna att jag varit tillräckligt duktig för att det inte ska vara kaos här hemma mellan de gånger som jag har bostöd.

 

Ikväll fortsätter min filmfestival. Jag ska se Bug (2006) och hoppas att den är bra. Min dom lär komma senare.

 

Jag känner bara hopp. Olivia får ECT och Mary får Anafranil-dropp. Snart får jag dem tillbaka, ihoplappade. Jag hoppas bara att jag orkar själv... men jag tror faktiskt att jag gör det. Bara jag håller mig till rutinerna. Min ApoDos är fixad och det känns så himla bra. Puffen drar ut mig varje dag, katterna kräver min uppmärksamhet

 

Mitt huvud känns som att det ska explodera och implodera på samma gång. Förkylning på gång. Men det är okej.

Jag håller på att gå igenom den här listan med filmer som tydligen ska spegla schizofreni på ett hyfsat korrekt sätt. Hittills har jag sett Repulsion och Clean, Shaven och jag måste säga att framför allt den första var hemskt intressant och.. hemsk. Ikväll ska jag se Vampire's Kiss.

 

Nu har jag också sett hela första säsongen av Perception. Jag fullkomligt ÄLSKAR den. Problemet är bara att det är svårt att visa hur det är att ha en psykos på film eftersom de flesta schizofrena hör röster och synhallucinationer är inte alls så vanligt. Men om man tänker på filmen A Beautiful Mind, hur skulle den egentligen vara om man inte använde synhallucinationer? John Nash hörde egentligen mest bara röster. Däremot så tycker jag att den porträttrerar förmågan man har som sjuk samtidigt som man lider, och lidandet i att vara medicinerad men frisk. John Nash valde att sluta med medicinerna för att kunna arbeta och lärde sig hantera hallucinationerna.

 

Repulsion är i en klass för sig, men Clean, Shaven visar mer hur oförmögen en människa med schizofreni är att leva ett normalt och socialt liv. De positiva symptomen, det vill säga hallucinationer och vanföreställningar som läggs till (därav orden "positiva symptom") behöver inte nödvändigtvis vara det svåraste att hantera. Att tappa förmågor man haft som frisk, negativa symptom, är väldigt jobbigt. Det är något som många inte tänker på när de hör ordet schizofren, utan man tänker mest på de positiva symptomen. Men att inte kunna koncentrera sig, inte fokusera, sluta läsa, känna sig glädjelös och så vidare är ingen höjdare direkt, men jag antar att det inte är tillräckligt intressant för att uppmärksammas i media. Det ligger någon slags spänning inför människor med hallucinationer och vanföreställningar. Det blir en sorts romantisering av det hela.

 

Filmfestivalen fortsätter, jag kommer skriva om fler filmer sen.

 

 

Idag tändes en låga av hopp. Mary har som ni vet en depression, en väldigt djup sådan. Hon har varit inlagd sedan augusti. Nu har hon en ny kompis som heter Anna. Anna Franil. Hon ska gå med Anafranil-dropp i 10 dagar och jag sätter allt mitt hopp på att det ska hjälpa henne. Dock lider hon av bipolär II och för er som inte vet så brukar antidepp skjuta upp manodepressiva till höjderna. Risken är att man blir lite för glad, så att säga. Men hon äter stämningsstabiliserande medicin samtidigt, vilket kan balansera ut det antidepressiva. Jag äter ju själv både antidepp i en lägre dos tillsammans med Seroquel för schizoaffektivt syndrom, jag är en typ II:a också.

 

Hur som helst så har jag bett att få ha ett läkarsamtal med Mary. Hon har overklighetskänslor och hon har upplevt saker som kan vara dissociation lika mycket som en bipolär (gräns)psykos. Det känns viktigt att ta upp för att det måste behandlas om det är en psykos. Dissociation är lite klurigare, men den blir mindre när man mår bättre. Det är snarare skadligt att behandla dissociation med neuroleptika, har jag lärt mig. När jag var inlagd i sommar på grund av minnesbilder som fick mig att dissociera så fick jag lugnande (bensodiazepiner) och ibland Zyprexa för att lugna ner mig. Det var en fas som gick över när jag började må bättre.

 

Hur som helst så är jag glad att någonting händer. Jag grät i telefonen idag när jag pratade med Mary. Jag grät för att jag känner människor som blivit bättre av Anafranil-dropp. Det må vara en hård åtgärd, men den depression som festar på Marys hjärna är svår och jag vet att hon kände sig som ett hopplöst fall. Men nu är jag hoppfull och hon också, verkar det som.

 

Just nu i denna stund så känns det som att det inte är jag som skriver. Det känns som att jag lyfter från soffan. Jag har huvudet bland molnen, jag känner mig radiostyrd. Jag ska sätta mig på spikmattan och klappa på mina kroppsdelar och hoppas att allt återställs. Det är som att leva i Matrix.

 

 

 

Idag tog jag sovmorgon och efter lunch kom mitt boendestöd, en av mina favoriter. Nu har jag tagit kontroll över hemmet, det enda jag kan kontrollera. Jag skrubbar och dammsuger för att jag inte vet vad annat jag kan göra. Jag är så jävla maktlös.

 

Nästa gång Mary har ett läkarmöte ska jag vara med. De måste göra någonting radikalt för min sambo. Jag lider vid sidan om henne, jag lider i varje stund. Samtidigt försöker jag bolla ett normalt liv. Men mitt liv saknar en bit och jag vill ha hem hon som är orsaken till att jag är skadefri, orsaken till att jag söker hjälp i tid när mitt mående rasar, orsaken till allt när jag inte har några egna orsaker.

 

Utan henne... Jag vet inte vad jag skulle göra. Det Gör Ont. Det är inte hennes fel. Det är sjukdomen. Jag finner stöd i att jag vet att hon är seg, riktigt seg, och att hon har verktyg att klara det här. Men hon ser inte mig. Hon ser inte andra. Hon ser svart. Håller hon på att glömma allt det fina vi har? Sätter sjukdomen skygglappar på henne? Vad kan jag göra? Jag kan bara älska henne.

 

Livet. Idag. Vi tog en promenad för att hitta till en kyrka på i en annan stadsdel där en sångpedagog håller till. Jag har funderat på att börja ta sånglektioner. Jag har tänkt på det i över ett år men det har inte blivit av. Jag har fegat ur, dessutom vet jag inte riktigt var hon finns som sagt. När vi kommit en bit så såg vi tre ungdomar gå mot en parkering, men en stannade och spydde vid ett träd.

 

Jag frös till is. Sedan frågade jag min boendestödjare om han kräktes och hon sa ja. Jag vände på klacken och gick hem, ältade det hela om och om igen och berättade om min emetofobi. Det sjuka är att man vill ha detaljer, så mycket som det finns. Hennes teori var att de hade druckit, eller kanske snusat eller rökt för första gången eftersom hans kompisar verkade skratta. Jag tvättade händerna noga när jag kom hem och tog en dusch fast de var ganska långt borta. Fy sjutton. Kände mig definitivt smutsig och rädd att jag själv ska spy av ingen anledning alls.

 

Nu ska jag ringa min stackars far. Han är gipsad upp till knät efter en operation- Jag vill höra hur en vanlig vardag är. Jag är så glad att helgen är över och jag är tillbaka i rutinerna som jag lätt tappar på helgerna. Sedan ska jag göra mig lite nudlar och se TV.

 

Jag skulle mycket hellre vilja läsa, men när jag är själv så vill jag ha bevis på att tiden går, och att ha på TV:n visar ju att klockan går. Dessutom känner jag mig mindre ensam. Jag har bara kvar tre avsnitt av Perception att se, vilket är synd eftersom jag liksom blivit kompis med Dr Pierce.

 

Hoppas att ni mår bra. Alla borde få må bra.

Min underbara har varit här ikväll. Det var tänkt att bli en nattpermis, men vi tog en stund i taget och nu har hon åkt tillbaka. Jag tycker att det är alldeles lagom. Har man varit inlagd så länge så är det tamejfan inte lätt att bara komma hem. Jag är glad att jag fick känna hennes närhet, bara hålla om henne och vara med henne i vår hemmiljö.

 

Baby steps. En nattpermis kanske var för mycket. Jag är som sagt nöjd ändå, beundrar hennes mod och hennes sätt att hantera saker och ting.

 

Kim Vestin får sjunga för mig, för oss.

 

 

 

 

Amalia åkte hem idag, jag vinkade av henne vid Umeå Östra. Hennes son har en fascination för tåg, jag tycker att det är riktigt gulligt. Amalia har fått spela in mycket tåg och tågåkande.

 

Även fast Amalia varit här så har livet rullat på. Äntligen börjar det hända saker för mig. Jag är redo att ta mig an terapi i full form nu och jag ska aktualiseras i några grupper, ha individualterapi som vanligt och träffa min läkare lite nu och då. Vi rumstrerar om i ApoDosen och jag hoppas att det blir rätt nu. Det är jobbigt att hålla koll på alla medicinförpackningar.

 

Jag är arg, jag är högljudd, jag är i affekt men jag har kontroll. Jag är så arg på så himla mycket och nyss var min terapeut här och fick höra om allting. Sedan spelade jag upp Song for Sara för honom och visade en dikt min syster Sara skrivit om mig i sin diktbok och vi började prata om det positivia i mitt liv. Hur långt jag tagit mig, vad som krävts för att jag står här, nu. Song for Sara är en av de mest fantastiska gåvor jag fått, men den stämmer inte längre. Jag lever inte längre i respirator, jag andas själv. Och dikten En människa, en ruin som går att hitta i Sara Janssons diktsamling Ur mina sprickor kommer ord handlar om mig, men jag känner att jag behövde rasera mig själv för att bygga upp något större något bättre.

 

Vi pratade om saker jag var bra på, om jag kunde nå någon sorts hälsosam narcissism, och det första jag tänkte på var att jag faktiskt har ganska lätt för att skriva och inte har inlärningssvårigheter utan snarare tvärt om. Att jag kan lite om allt, hyfsat allmänbildad och att jag är en bra vän och god lyssnare.

 

Han sa åt mig att luta mig bakåt och andas. Han frågade vad jag skulle göra i helgen och jag har hittat en serie som verkar riktigt intressant och en del filmer som jag gärna vill se. Jag ska ligga på min spikmatta, dricka bubbelvatten och äta ostbågar. Gå Puffpromenader och kanske hälsa på någon vän.

 

Jag har just varit ute med Puffen och det regnar. Han pinnade på snabbt och tok-kissade när han väl stannade vilket inte var ofta. Det är så härligt höst-rusk ute. Mysigt. Synd bara att Puffen inte kan gå på kattlådan, vi får hoppas att regnet ger sig senare ikväll.

 

Nu andas jag ut, nu låter jag jorden snurra utan mig ett tag.

Jag har inte mycket tid för bloggandet nu när Amalia är här, jag lever i impulser och sover mellan energiutbrotten, taget från den energin jag egentligen inte har. Men, jag lämnar ett tassavtryck som ni som läser kan suga på tills jag skriver igen, troligen imorgon.

 

Puss på er fina!