Det är en bättre dag idag, helt klart. Vaknade visserligen sent, men inte för sent, och jag kände mig inte som en levande död. Jag kunde gå till boendestödet som en människa.

 

Idag blev vi många runt bordet och vi hade hysteriskt kul. Skrattsalvorna haglade och personalen fick påminna oss när tiden var slut för idag. Vi hade helt tappat koll på tiden. Två timmars garvande, det var frigörande.

 

Vi mötte upp Olivia och gick på ÅC för att inhandla förnödenheter. Det vill säga, sushi och hårfärg. Nu sköljer Mary ur håret och förväntas bli rödblond vilket är hennes naturliga hårfärg. Sitter och väntar med spänning.

 

Olivia la tarotkort för Mary och sedan för mig. Mitt sa, allt som allt, att jag behöver ta semester och inte stressa saker. "Inte kissa om du inte är kissnödig", inte göra saker som jag inte måste göra. Jag måste också ta hand om min hälsa bättre, kanske genom promenader och liknande. Jag har fastnat så mycket i att jag måste få varje sekund att räknas i varje stund, men jag behöver möjligheten att bara vara och att få vara kreativ. Därför passar det bra med att planera in en mini-semester som jag hoppas kommer gå i lås.

 

Det kändes skönt att höra att jag faktiskt får ta det lugnt. Jag har försökt diciplinera mig själv i alla riktningar men det känns inte helt bra. So what om jag sover länge, detta är ju ändå mitt sommarlov. Kanske ska jag vara mer snäll med mig själv och fortfarande kunna arbeta med skrivandet. Det ska ju vara kul, min frizon. Jag är ingen Jan Guillou som skiter böcker på löpande band i vinstsyfte, utan skrivandet är min egna hörna för mina tankar. Det är min tid. Så slappna av, Saari. Du är född till att skriva, men på dina egna premisser.

Det gick bra att handla idag. L från boendestödet tyckte att det gick undan, med undantag för besöker på apoteket men det var inte mitt fel. Det sägs att jag handlar som en "man", jag bara går in och tar det jag ska ha istället för att strosa omkring och klämma, känna, titta, lukta och så vidare. Jag gillar inte att gå i affärer egentligen. Ingen gillar väl att handla, men jag har lite ytterligare problem med det.

 

Men det blev halvgjort, det vill säga att jag plockade på mig så mycket som min dramaten orkade. Sedan banade vi väg hem igen.

 

Jag fick en idé till mitt bokprojekt som jag verkligen gillar, så nu sitter jag och filar på en prolog samt fortsättningen på den sista delen. Skriver, skriver om, tar bort, lägger till. Jag känner mig motiverad, men det är inte lätt att sy ihop den här påsen kan jag lova. Ibland känns det som att jag skrivit in mig i ett hörn, men det ger egentligen bara en chans att göra någonting oväntat. Jag gillar det.

Jag fick ett skriv-il igår och skrev ett par sidor ren smörja. Idag har jag försökt färdigställa dyngan, men här gäller kill your darlings. Jag måste nog skriva om det tusen gånger för att det ska bli vettigt, och vid det laget har det blivit en helt ny novell, så jag lägger den på hyllan helt enkelt. Någon dag så får den kanske gästspela i bloggen, om jag inte har något annat att skriva om.

 

Idag har vi varit på boendestödet som vanligt, Puffen fick också följa med. Sedan gick vi till ÅC och inhandlade snus och dricka, för att sedan gå hemåt i krälfart. Puffen gör att vägen blir minst dubbelt så lång, för det ska nosas och kissas tills det bara blir en symbolisk grej att lyfta på benet vid ett träd. Både jag och Mary kände oss måttligt trötta och Puffen fick nog mer skäll än vad han förtjänade måste jag erkänna. Men vi mådde båda illa och jag hade ont i ryggen, sen en Puffpromenad på det så var olyckan gjord. Han hade i alla fall trevligt.

 

Nu sitter jag i soffan och läser The Circle. Hittills väldigt bra, men jag tror att den vore bättre på originalspråk, det vill säga svenska. "Their German Shepherd, Frasse [...]", låter lite underligt. Anledningen att jag köpte boken var att den låg framför mig på sjukhuskiosken för en billig peng. Engelska är emellertid ett vackert språk, så det får vara värt det. Dessutom peppar det mig till att själv skriva.

 

Dagens soundtrack är albumet The Fragile med Nine Inch Nails.

Det går segt med skrivandet. Istället läser jag igenom sådan jag skrivit förut, och fy sjutton vad hemskt omogen jag har varit. Har jag verkligen skrivit sådan skit? Har jag producerat rent bajs? Jag vill inte radera det från hårddisken men jag vill å andra sidan att ingen någonsin ska läsa det. Hm. Det får ligga kvar tills vidare, för jag minns att jag la ner så mycket tid och energi på det. Det är det enda som står mellan mig och delete-knappen.

Vad skulle jag göra utan skrivandet, utan den uttrycksformen? Idag var C från boendestödet här och efter att vi städat lite så satt vi bara och pratade. Jag berättade passionerat om mitt hjärteprojekt och hon tyckte att jag lät som en riktig författare. Vad innebär det att vara en författare? Blir man det när man får någonting man skrivit publicerat och allmänt känt eller kan man skriva för sig själv och ändå betitla sig som författare? Jag tror det. Jag författar berättelser, alltså är jag en författare. Opublicerad författare. Skrivandet är min räddning och min passion.

 

Ikväll sitter både jag och Mary och skriver. Hon på sin andra bok, jag på mitt nuvarande projekt som ska bli en ungdomsroman. Det är spännande och givande. Vi ger varandra tips och feedback under arbetets gång. Jag märker inte att solen går ner, att tiden går. Ibland måste jag ta en paus och andas, en paus då allting annat kommer till ytan. Som min tandvärk som vill spränga min mun - dags att gå till tandläkaren. Men nu skriver jag, jag tystar värken med att bygga meningar och med lite hjälp av Alvedon.

 

Jag tror att skrivandet är den enda delen av mig som jag skulle kalla för talang. Men talang låter så lättvindigt, att producera text kan vara extasiskt för mig om det blir rätt. Jag kan blogga som vem som helst, men i mina projekt kan jag vara dödligt allvarlig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan bokstäver, ord och meningar.

Göra någonting kreativt varje dag - Marys nya regel som jag hoppar på, det låter väldigt bra. Igår skrev vi båda på våra bokprojekt och jag förlorade mig i tid och rum på ett skönt sätt. Endast när snusen började rinna återkom jag till verkligheten. Det är en underbar gåva att kunna skriva, men man måste våga att skriva också. Annars blir det ingenting av.

 

Just nu lever jag ett ganska grått liv. Grått men helt okej. Inte för mycket som händer. Det är boendestöd och småstök, städning och matlagning och power naps och tidiga kvällar. Läsning varvat med TV. Jag önskar mig dock piggare, med mer ork. Det är kanske det enda jag saknar... Så på sätt och vis är jag väldigt tacksam. Jag tar ingenting för givet.

 

Letar lägenhet, via bostaden finns idag 12 lediga lägenheter på Öbacka. Hyrorna var strax över 11 000. Vem har råd med det? I och med att vi söker en 3:a eller kanske helst en 4:a så är jag beredd på en lite högre hyra, men inte 11 papp. Då får det vara.

 

Idag kan jag göra vad jag vill. Och det ska jag också göra. Antagligen blir det mer skrivande och att ta hand om mig själv.

Innan jag tar upp mitt skrivande igen måste jag läsa igenom det som redan är skrivet, vilket är en hel del i och med att jag är klar med ungefär 75% av arbetet. Det ska bli roligt att skriva mer strukturerat och samlat igen, jag är aldrig så samlad som när jag skriver. Det här projektet håller mig igång.

 

Jag har saknat mina karaktärer. Att skriva är som att ha ett dockhus med dockor som får liv och de berättar hela historien för mig. Jag sätter dem i olika situationer och de reagerar. Det är roligt och givande.

Jag skriver igen.

 

Visserligen redigerar jag mest text. Det senaste kapitlet är klappat och klart nu. Det börjar dra ihop sig och jag ser min födelseort från himlen, jag ser gatorna och känner igen människorna, jag skriver fiktivt men ändå så biografiskt. De flesta karaktärer är baserad på verkliga människor ur mitt förflutna, utom de tre huvudkaraktärerna som är jag fast i tre delar. Den dampiga och arga Katja, den antisociala Lynn och den starka men samtidigt deprimerade och sköra Matilda. Lynn är döpt efter en av mina bästa vänner som jag tycker är en fantastisk person, så hård men också väldigt varm och lojal mot de hon bryr sig om. Jag älskar mina karaktärer. Tillsammans skapar vi fantastiska saker, sådant som en dag kommer kunna läsas i bokformat. Det lovar jag mig själv.

Jag sov inte bra igår, det tog lång tid att somna och mitt hjärta sloghårt. Jag är för trött för att skriva på romanen. Det är inte det att jag inte har idéer, det är bara det att jag förmodligen formulerar mig sämre en sådan här dag.

 

Jag är stressad men glad. Nojjar över åksjuka och magproblem, men innerst inne tror jag att det beror på att jag är nervös och inte sjuk. Jag ska nämligen ut och flyga - Olivia tar hand om våra katter eftersom jag och Mary ger oss iväg till Uppsala. Det ska bli väldigt roligt. Nu hoppas jag bara att jag packat allt och ber att min mage ska sluta skicka upp illamående i halsen på mig.

 

Det blir en tidig morgon imorgon så jag ska ta min extramedicin och sova ordentligt. Jag är noga med sömn, mat, vatten och mediciner så att jag ska kunna njuta så mycket som möjligt av allting.

 

Livet, here I come!