Dagarna segar sig fram. Idag kom mamma och hjälpte mig i hemmet, skjutsade mig till och från terapin. Det visade sig att bara en av mina terapeuter skulle vara med, och ärligt talat så satt jag under 45 minuter och störde mig på att jag i slutet kände att jag suttit där i två timmar, minst. Han pratar så långsamt och när klockan var 15.20 så sa han "OJ VAD TIDEN GÅTT FORT". Ja, kanske för honom. Det kändes som kvarsittning, jag satt bara av tiden. Han är inte lyhörd som min andra terapeut, han hör inte vad som ligger under mina ord och när jag säger det rakt ut så tar han allting som metaforer.

Jag är ganska trött på metaforer.

Jag skakade i hela kroppen, speciellt vänster arm när jag kom hem. Ofta kan man känna att man darrar men folk brukar i regel inte kunna se det, men mina händer och armar skakade hårt. Jag har misskött min mathållning, antagligen berodde det på för lite mat och för mycket kaffe. Det brukar ju vara så.

Jag ringde avdelningen och pratade med avdelningschefen. Anledningen till att jag ringde handlade egentligen inte om vad vi slutligen pratade om - min läkare som blivit försämrad igen och den nya överläkaren på avdelningen. Jag sa att han tog in information från personalen och tar ett beslut som han sedan berättar utan att fråga hur man mår. I år har jag blivit utskriven vid tre tillfällen och varje gång har han bara kommit in i rummet och sagt "Jag tänkte skriva ut dig idag". Inget "Hur mår du" eller "Hur har de senaste dagarna sett ut" och så vidare.

A sa att hon och mitt vårdlag faktiskt inte tyckt att det var okej att skriva ut mig. Ingen verkar tycka det, inte min familj, inte någon förutom läkarna.

Jag vill ju såklart försöka själv hemma. Det är bara det att jag får så dubbla budskap när jag prisas för att ha tagit ansvar och lagt in mig själv och blir utskriven efter ett par dagar. Jag orkar inte söka hjälp om det i slutändan ändå inte ger något resultat. Jag har egentligen bara ett alternativ, och det är att fixa det på egen hand. Jag orkar inte sitta på psykakuten, bli inlagd och utskriven. Så onödigt!

Idag har P!nk spelats på radio. Överallt. Olika låtar. Raise your glass och Fucking perfect. Jag hör Malin i varje strof. Malin, du var Fucking perfect! Gud, jag älskar dig så mycket att det gör ont. Att inte få träffa dig igen, aldrig surra med dig i telefon... Och vem ska nu fixa våra layouts till bloggarna? vilket är helt irrelevant men en såndär knasig tanke som också kommer upp.

Jag och Mary kommer åka upp till Luleå och ta ett sista farväl av Malin på hennes begravning. Det känns så konstigt, men hon var en stor del av mitt allt och den närmsta vän jag har. Hade.

Vår framtida dotter ska få heta Malin

Malin i skyn.

 

 

Första biten har lossnat. Jag sitter här me mina mediciner och en kopp te, har just börjat på en målning som symboliserar att jag bit för bit släpper Malin iväg - för hon kommer inte tillbaka. Hon har fått smaka på friheten och skjuter upp i himlen likt en duva som suttit i en bur nästan hela sitt liv. Har man fått smak på den gudomliga honungslena friden som döden ger så kommer man sällan tillbaka. Jag önskar henne allt väl.

 

Jag kan inte släppa henne, vill inte ens göra det, men jag vet att jag måste. Så den här målningen kommer jag jobba på när jag känner för det och jag tänker låta det ta tid, så mycket tid jag behöver tills jag funnit acceptansen.

 

 

 

Jag ser att min blogg är fylld av saknad och sorg. Det som känns jobbigast är att det bara fortsätter. Jag tror att jag blir sjuk av saknad - men jag skriver, och det är mitt sätt att bearbeta det som inte fick hända.

Jag har aldrig haft en så stor förlust förut. Jag kunde inte föreställa mig att någonting sådant här skulle hända, men jag kan med gott samvete känna att jag var så viktig för henne som hon var viktig för mig, att jag hade en positiv inverkan i hennes liv.

Nu handlar det om att ta tillbaka vardagen. Hur vet jag inte... Vi får väl se hur det artar sig. Imorgon har jag boendestöd och jag hoppas att jag inte har en så dålig dag som jag har idag.

Mary, min älskade. Utan dig... Utan oss... Jag hade inte ens försökt kämpa om det inte vore för dig.


(Låst blogg uppad)

Dagen har segat sig fram. Det har varit gråt och grått och ändå på något sätt lite skratt.

Tomheten är oändlig.

Hur ska jag återgå till en normal vardag när Malin var en del av min vardag, liksom jag var en del av hennes? Det band vi hade mellan oss, är det brutet? Jag undrar ändå när jag hör dig skratta eller sjunga, undrar om det kommer från "andra sidan" eller om det bara är någon form av dissociation eller hallucination. Jag hör det lika väl som jag hör allting annat. Hur kan hon ha lämnat oss?

Jag blir tokig, för jag får inte ut annat än ord. Jag vill gråta, men det kan jag inte göra. Jag har nog inte förstått det hela...

Precis som alltid så är min första gissning att det är Malin som ringer när min telefon låter. Sedan kommer jag på att det nog inte är så, och det känns som att en kniv skär igenom mig varje gång. Besvikelse över att det inte är hon som ringer.

Jag skulle göra vad som helst för att få säga några sista ord till henne, vilket jag hoppas att jag får göra också. På papper, i ett kuvert. Ord som jag önskar att hon känner.

Igår hade vi besök av Malin Frimodig, och hon berörde oss med medkänsla och med sång. Det blev många skratt och en del tårar. Tack räcker inte till.

Hon räckte fram ett papper och sa att hon inte hade andra ord för det fruktansvärda som hänt, och dikten gick rakt igenom mitt hjärta:

Min telefon ringde och jag svarade. Det var Malin. Jag blev helt paff och undrade vad i helvete som hände. Du lever ju! Du sa att din pappa bara inte berättat något för någon och att Catti och Matte också hade blivit lurad.

Och hon skrattade när jag blev förbannad för att hon lurat mig på det viset, lurat oss alla att hon var död! Jag berättade om blomsterarrangemanget jag skulle skicka till hennes begravning och hon bara skrattade. Sådär som bara hon kan. Åh gud vad jag saknar hennes skratt.

Så vaknade jag och Malin är fortfarande död.

Min galna Malin, det här youtubeklippet är så värdefullt. Jag har skrattat så mycket till det. Jag älskar dina tokigheter. Crazygirl

 

 

 

Jag har just skrivit ihop en text angående Malin för en sajt där vi båda var aktiva. Den kommer i nyhetsbrevet imorgon. Jag skriver rent mekaniskt, men känslorna är äkta även om man inte kan se ett spår av det i mitt ansikte. Jag vet inte om det handlar om att jag inte orkar bryta ihop, eller om jag redan gjort det, eller om jag håller ihop för att det är för stort för att våga känna känslorna fullt ut - jag vet inte. De säger att sorgen uttrycker sig individuellt, och jag gråter genom mina fingertoppar.

Jag önskar bara att jag kunde gråta tills jag inte hade några tårar kvar, det hade varit så förlösande. Istället bär jag på något mycket tungt och svårt.

Det här med att förstå, ta in och acceptera finns bara inte.

Inte än.

Kanske inte någonsin.

Det är en för stor förlust för att förstå.

Hur mår Saari? Hur mår hon? Malins bästa vän? Ja, hur mår jag? Jag vet inte. Allt jag vet är att allt ändrades i söndags... Allt.

Jag har stort stöd av Mary och det är hon som får mig att orka. Jag tror inte att hon förstår hur mycket hon betyder för mig. Nu sitter jag hemma, utskriven, men utan henne hade jag aldrig ens orkat resa mig upp ur sängen på morgonen.

Jag blev utskriven idag. Nu sitter jag här och försöker få ihop ett och ett. De säger att jag är jätteduktig som söker vård själv, sedan säger de att jag får åka hem.

Dessutom vill de ta bort den sömnmedicin jag fick insatt i fredags, och det finns inte en chans i helvetet att jag kan sova på mina vanliga mediciner. Det gick ju inte ens innan jag fick dödsbeskedet. Avdelningen ska ta kontakt med en av mina terapeuter och höra vad hon tycker, och jag tror att det är till min fördel.

Det känns så hemskt. Jag söker hjälp för att min hjärna är överhettad och jag ber om starkare sömnmediciner för att jorden gått under men jag får åka hem istället utan något att sova på.

Det hade varit en sak om jag kunde använda mina mindfulnessövningar som jag brukar, men det är omöjligt på grund av omständigheterna. Jag tänker på henne hela tiden, jag grubblar, funderar, pratar med henne, känner vanmakt och hur i helvete ska jag kunna sova utan extra hjälp? De som skrev in mig ansåg att det var helt rätt att genom omständigheter ge mig något starkare att sova på, men överläkaren på avdelningen vill inte att jag ska bli beroende.

För att ta hand om sorgen måste jag sova, det är den enda stunden på dygnet som jag får sluta ögonen och låta allting bli svart ett tag. Inte ens i sömnen är jag trygg utan drömmer sanslösa drömmar.

Chocken har inte släppt än, när ska den göra det? Allt jag gör, allt jag tänker, rör sig kring Malin. Här på avdelningen har jag inte lyckats läsa, inte sett TV utan bara lyssnat på musik och ibland skrivit något. Hur jag får tiden att gå vet jag inte.

Just nu vill jag att vi ska hoppa fram i tiden, för just nu ligger hennes död som ett öppet sår. Kan jag inte få vakna när det är ett ärr som kliar lite då och då? Jag orkar inte den här sorgen, men på något sätt verkar jag ta mig igenom den ändå. Jag självdog inte av nyheten, något som jag trodde att jag skulle göra.

Imorgon har jag bild och jag hoppas att jag orkar fara. Det är viktigt för mig. Det är bara det att jag ibland blir helt golvad av saknaden, ligger i soffan och vet inte vad man ser på TV, försöker läsa och ser bara bokstäver utan sammanhang. Allt är bara tomt.

Plötsligt flödar orden, och det är ju tur för annars skulle jag bli galen på riktigt.

Jag undrar varför jag inte reagerar som andra. Det är snarare bristen på reaktion som stör mig. Jag är förståss förkrossad och det känns som att jorden gått under, men oftast lever jag i ett känslomässigt vakuum (Vakuum är fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls, säger wikipedia).

Jag pratar och intellektualiserar. Människor ringer och sms:ar vilket jag uppskattar. Jag kan säga det om och om igen, berätta vad jag vet om hur det gick till, men det faktum att Malin är död är ofattbart. Det är för verkligt för att vara sant, om ni förstår vad jag menar? Verkligheten tränger sig på så skoningslöst att mitt psyke sätter upp väggar.

Kvar är galenskapen. Jag antar att det är mitt sätt att reagera, den galenskap jag vänt mig till försöker ta bort fokus från Malins bortgång.

I-M påpekade att jag inte pratade om någon förmåga att ta till mig andras smärta och förgöra den, min livsuppgift, innan de sänkte dosen på Seroquel. Jag förstår poängen men vill inte riktigt ge efter. Det är det här jag upplever och det är lika sant som att himlen är blå och att vintern är kall.

Jag och Mary såg på Black Symphony igår och det gick inte en sekund utan att någon av oss tänkte på Malin. Vi försöker komma in i rutinerna igen men hur stor spelar det egentligen? Jorden har ju gått under.

Nu är jag tillbaka på sjukhuset. Det är tufft nu. Hälsa på mig, jag behöver kontakt med vanliga vänliga människor. Helgen ska jag spendera hemma med Mary, jag behöver verkligen det. Det blir en långpermission från fredag till söndag.

Jag funderar på att ha en lite minnesstund för Malin. Vi är ju faktiskt många som känner henne och älskar henne. Även om vi bara skulle bli fyra så skulle det kännas bättre, eftersom ingen av oss har möjlighet att komma på begravningen. Jag vet inte ens vad familjen har för önskemål när det kommer till begravningen.

Så många lösa trådar att knyta ihop. Hur allt gick till, vad nästa steg är och samtidigt reda ut vad som är verklighet eller inte. Det är för mycket för mitt arma hjärta och mitt stackars psyke, men jag är hungrig efter information, behöver ventilera mina tankar och igår kunde jag inte sova för att grubblerierna tog så stor plats.

Det här händer bara inte.

Det har varit några svåra dagar. Jag tappar ibland andan, så ont gör det. Jag rusar mellan ångest och ilska och känslan av enorm förlust, men ändå kan jag inte gråta. Det är som att min bröstkorg är uppdämnd av sorg som inte lyckats släppas fri och istället hotar att explodera.

Jag vill inte vara med om det. När jag blev inlagd i söndags och fick beskedet så funderade jag på självmord - inte för att jag är deprimerad och inte för att mitt liv är dåligt. Det var bara det att just då fanns bara sorgen, det är sorgen jag vill blunda inför. När jag dagen därpå fick besök av Mary och mamma så insåg jag att jag bara vill fly känslan och jag vill leva med dem jag älskar.

Jag måsta ha hallucinerat inser jag nu, när jag kunde ha ett samtal med Malin och höra hennes kraxande röst, samtidigt som porslinsängeln jag pratar med ibland börjar sjunga som Ariel i Den lilla sjöjungfrun. Jag antar att jag bara inte kunde hantera den hastiga sorgen och därför satte min auropilot igång. Nu förstår jag ju att Malin inte kunde ha pratat med mig och absolut inte sjunga som Ariel!

Just nu är jag i chock, tror jag. Hur mår du, Saari? Ja, hur mår jag? Jag kan inte tänka på annat än henne och allt som har att göra med henne. Fina minnen, saker jag ångrar, bitterhet över att det aldrig finns några garantier.

Hon är fortfarande en del av mig och kommer alltid vara det. Jag har inte haft ett sådant intensivt vänskapsförhållande med någon. Hur ska jag klara mig nu?

Jag klamrar mig fast vid Mary. Vi har fått gå igenom så mycket under så kort tid men när jag sträcker ut handen så tar hon den ändå. Det har varit trassel, ångest, problem och annat vi löst och fått gå igenom tidigt i vårt förhållande. Ändå är hon kvar och jag är mer än tacksam. Herregud vad jag älskar henne.

Jag har alltid mått sämre och bättre i lite högre utsträckning än normalt. Jag minns saker som Malin sagt till mig. Hon sa åt mig att ta mina mediciner för att hon ansåg mig ha psykosproblematik och när jag var deprimerad så sa hon: "Dör du, då dör jag också".

Och jag sa att jag skulle kunna dö för henne, men inte leva.

Nu tänker jag däremot leva för hennes skull, för min och alla andras. Jag tänker leva. Malin gav mig extraliv. Hon räddade mig till en bättre vardag.

Människor har både bra och dåliga sidor, men förutom hennes personliga laster som ingen annan har något att göra med så var hon en genuint god person. Alltid där, alltid villig att prata, alltid sällskapssjuk, hade lätt för att skratta och var hjälpsam mot andra. Hon har så många vänner utspridda över hela Sverige, människor hon hjälpt med sina talanger i att vara medmänniska och webmistress. Hon offrade nätter då hon borde sovit med att hjälpa människor med sina bloggar och andra saker.

Vad ta bort en så underbar person!?

Det smärtar för mycket. Ta tillbaka det!

Mitt hjärta går sönder om och om igen.

I dessa stunder är ord för fattiga. Ord spelar ingen roll, ord är för små för att beskriva vad jag känner. Ord ändrar inte på någonting, hon kommer inte komma tillbaka, vanmakt!

Jag sa till Mary att jorden kan gå under på många sätt - och detta är ett.

Jag kan inte skriva mer nu. Det här är för stort och fruktansvärt.

Igår såg vi Kite på Studion. Det var tänkt att vi skulle se den alternativa modevisningen efteråt men det gick bara inte. Jag är dock väldigt glad att jag tog chansen, försökte och fick dansa loss till synth.

Nu ska jag vara jävligt självisk. Mary bankade in lite vett i skallen på mig.

Tentaklerna är inte min egen smärta. Jag måste skiljas från dem.

Hur?

Vi får väl se.

Sjukhuset nästa.

Det är ju lite tabu att må dåligt. Min dagbok liknar Vingklippt ängel av Berny Pålsson på många plan, men det är mina innersta tankar och upplevelser. Det är bra att någon vågade visa världen hur det är när man är mitt i ett dåligt mående utan självinsikt eller sjukdomsinsikt, men jag vill inte vara den personen. Som sagt, tur att någon annan gjorde det.

För jag skriver om min skolmassaker. En dag kanske det blir en bok. Det är ett underbart sätt att förgöra mina forna mobbare på. Helt harmlöst men ändå skönt. Frigörande!

Det är läskigt att vara jag just nu. Jag försöker att inte vara så självcentrerad, men det är svårt. Igår satt jag och mamma på akutpsyk och jag fick en starkare sömnmedicin, men jag känner själv hur min kropp och själ inte mår bra, funderar på vad jag behöver och om psykiatrin kan hjälpa mig. Är slutenvård ett alternativ? Vad kan de göra för mig?

Jag vill bara skrika SOS, ... --- ..., finns det någon där ute?

Jag är flickan som har allt utom mig själv *vingklippt ängel*.

... men det blir lättare med moderlig och faderlig kärlek. Och så Mary. Plus extra sömnmedicin.

Jag förstår inte hur människor står ut med mig. Faktiskt.

Inatt ska jag sova så länge jag orkar!

Nu är jag hos mina föräldrar. Tågresan gick bra, det var faktiskt smärtfritt jämfört med att åka buss. 26 minuter, gott om plats, ingen skumpig väg eller omvägar och dessutom billigare än en resa bussresa som tar 60 minuter.

Jag har försökt samla mig. Jag måste se i mina föräldrars ögon och visa att jag är okej. Jag har många tankar och mycket oro, men det går inte att skydda mig från det. Det är livets gång. Imorgon så går jag på begravningen.

Jag vet som vanligt inte om jag kommer kunna sova ikväll. Igår låg jag och kokade av ilska, kunde inte sova, hatade världen och vad den gör med människor. Inte ens Tori Amos i kombination med Mary och Stilnoct räckte.

Jag pendlar alldeles för mycket i mitt humör samtidigt som det händer massor av saker, men jag kan alltid konstatera:

• Jag bor i min egna, stora, fina lägenhet.
• Jag har en flickvän som är fantastisk.
• Jag har två katter som är tokfina och har starka psyken...
• ... och en bonushund.
• Mina nära och kära vill vara en del av mitt tillfrisknande.

Tacksamhet.

Min ordinarie läkare har börjat arbeta igen efter sin hjärtinfarkt. Jag känner ärligt talat att jag bara vill springa upp till hans kontor och banka på dörren, säga att jag blir tokig, höra honom förstå. Det har funkat förr, men funkar kanske inte nu. Nåväl, jag ringer avdelningen imorgon och hör hur ofta han arbetar.

Mobila teamet/akutpsyk är uteslutet. Det enda de gjort som varit riktigt bra är att låta mig läggas in när jag har självskadeimpulser eller något ännu värre.

Den 26:e är jag 7 månader skadefri.

Inget ska få ändra på det.

Igår somnade jag tillslut, trots mitt vredesmod. Det är en blandning mellan känslor jag sugit åt mig, livets orättvisa som vi måste acceptera, ilska riktad mot mina terapeuter och så har jag dessutom mens.

Den enda ilskan jag kan skriva om är den till mina terapeuter. De har ingen läkare förrän nästa vecka och jag går på mina knän i grubbelträsket trots alla färdigheter jag använder mig av. Jag träffar dem och lägger ordspya på ordspya, det händer så mycket just nu.

Att de inte har en läkare tillhands gör inte mitt behov av att träffa en mindre. Jag antar att jag inte ska klaga - redan innan min ordinarie läkare blev sjukskriven så har det varit ont om tider. Jag blir bara så arg för att jag och så många andra helst skulle ha träffat en läkare igår, inte om några veckor.

Jag spottar och fräser åt dem, just för att jag vet att de kan ta det. Jag litar ju på dem. För det mesta i alla fall.

Det känns redan som att jag behöver en paus, lite semester, segla med mamma och pappa, ligga i soffan en hel dag och äta Ben & Jerry's, ha Disney-marathon.

Nu är jag extra gnällig, just för att jag inte kunde sova inatt. Det var som om jag flöt några centimeter ovanför sängen, för spänningarna var så stora. I större delen av mitt liv har jag arbetat hårt för att hålla en god sömn eftersom jag sover hemskt dåligt. Nu kan jag lite mer som jag lärt mig via DBT:n, men som inte räcker till när jag är såhär arg.

Det är synd om oss människor och jag unnar varenda en avv sjävömka och tycka synd om sig själv, så länge det inte blir ett ständigt beteende och man skiter i att försöka lösa saker. Man måste få vara liten, bräcklig, ledsen och känna att hela världen är så dum, men det finns ju olika grader av helvetet.

Jag mår inte så bra idag. Mitt boendestöd kommer strax och då ska vi göra de basala sakerna. Vi ska laga mat som jag ska äta och sedan vill jag packa eftersom jag åker hem till Nordmaling för att träffa en vän och gå på begravning.

Jag önskar att jag kunde göra allting bra, för alla.

Av 205 bilder så tyckte jag att 77 av dem var speciellt värda, så här är ett litet urval och resten hittar ni på http://dayviews.com/#!/Saari/2011/5/18/!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inte pigg.

 

 

Som ni ser så är det en trött Saari på bilden. Idag har jag flängt omkring som en galning - först hem till mig, sedan sjukhuset, sedan stan och sist hem till Mary. Jag och min vackerskatt har umgåtts och blivit fotade av Jonas, så framöver kommer jag spamma facebook, bilddagboken (dayviews) och min blogg med bilderna!

 

För övrigt så blev jag idag refererad till som en kändis, haha. Bättre än ökänd i alla fall...

 

 

 

... och ändå kunna köpa kläder som inte ser ut som mormors gardin.

Jag blir allvarligt och tokigt arg när jag handlar kläder. Det vore faktiskt inte helt katastrofalt att vara tjock om tjockisavdelningarna vidgade sina vyer. Jag har miljoner basplagg - svarta tunikor och svarta tröjor. Ibland hittar man någonting mörkgrönt och bruna plagg har jag ratat. Alla kläder är antingen svarta och vida, överdrivet paljettiga eller har ett knasigt mönster.

Det är verkligen inte min stil. Jag hittar ibland en kjol på barnavdelningen (!) vilket är ett hett tips för mina fellow tjockisar och om jag har tur finns det någon kjol på shock.se eller odiumclothing.net som har stretch i midjan. Det är nästan, men också bara nästan, aldrig som jag hittar någonting i min stil på tjockisavdelningarna.

Har ni tips på snygga plus size-kläder? Nu menar jag inte plus size som i storlek 44, utan större. Jag är så less på Åhléns tantkläder, arg på tjockisavdelningarnas hemska jordnära färger. YUCK!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är hög tid för mig att byta lösen till min låsta blogg, så om du vill läsa den får du höra av dig till mig på ett eller annat sätt. Jag förväntar mig att den som fått lösenordet ska kommentera inläggen och att du som söker men som inte känner mig berättar lite om dig själv. Jag vill ju veta vilka som läser. Poängen med en låst blogg är att den bara är för vissa människors ögon, därför vill jag inte att någon sprider det vidare. Såklart.

Jag var så blind, den där kvällen då någonting tillslut klickade. Jag märkte inte ens att hon flirtade med mig. En puss här och där, jag trodde att det bara för skoj. Hon var så waaay out of my league, hon var för fin för att jag ens skulle våga satsa. Utom räckhåll.

På natten skrev hon till mig på facebook i ett mail och reciterade ett samtal vi hade:

"fast lite besviken är jag ju :P
-söker du nåm
-Ingen specielll -flirt flirt flirt-
-Jag har kompis som..

OOOh come on :P

men jag flirtar hellre dej jag känner. å så, är galet snygg"

Och på den vägen är det.

... älskar...

Vi dejtade när jag var på psyket, hon var där när jag bestämde mig för att sluta skada mig, vi samtalade i evigheter om hur vi skulle få en god relation, vad vi skulle göra om någon mådde sämre och så vidare.

Så imorgon är det sex månader sedan vi bestämde att vi var tillsammans.

Det är helt otroligt.

Jag älskar henne så mycket att hon ibland får mig att gråta. Det låter så löjligt, men det är så det är. När hon gråter, ja då gråter jag också. När hon har det svårt så växer min bröstkorg av all kärlek jag har för henne. Det här är inte högravande ord, det här är verklighet.

Man kan vara lycklig och olycklig samtidigt. Hon har visat mig att livet inte är svartvitt. I henne har jag min lycka, även om jag mår dåligt. I slutet av varje dag, oavsett hur svårt det har varit, så har vi fått det att funka.

Sex månader och fortfarande så mycket kärlek. Jag älskar henne så mycket!

... dig!

 

 

 

När jag var inlagd under förra helgen så frågade jag personalen om jag fick gå i kortärmat för att jag inte hade några ombyten med mig och de rykte på axlarna och sa att det gick bra.

Just då blev jag väldigt stolt.

Över ett halvår sedan jag skar mig eller skadade mig själv på annat sätt... Jag ser på bilder hur mycket mer blekta mina ärr är nu än förut. Det känns riktigt bra, riktigt riktigt bra.

När man är på en avdelning är det viktigt att inte trigga andra med samma problematik. Jag minns första gången jag var inlagd, på den tiden då jag skar mig på benen, och jag fick inte gå ut i korridoren i nattlinne. Jag tyckte att det var skumt, men det tog inte lång tid för mig att förstå varför. Jag vet inte hur många gånger det varit självskade-epidemi inom slutenvården, för skär någon sig så verkar alla självskadare bli blodtörstiga. Jag vet att det var så för mig i alla fall. Därför kände jag mig stolt när jag i alla fall enligt skötarna inte var en trigger-faktor längre!

Nu börjar det vara så varmt ute att en t-shirt nästan är att vara överklädd. Jag vet ju att människor kollar, men då får de göra det. Det kommer nog alltid att märkas, armar och ben är räfflade oavsett om ärren är röda eller vita.

Förra sommaren var jag ute och seglade med pappa och jag hade en trekvarts-tröja. Vi gick upp på hällarna och hälsade på de andra båtägarna som var ute på ön. När vi gick tillbaka så sa pappa:

- Du vet väl att de sitter och pratar om dig nu?

Det gjorde de säkert. Det viktiga för mig är att mina föräldrar och andra nära och kära inte skäms över mig. Klart jag själv skäms mer ofta än sällan, för det finns så många värderingar i självskadeärr. I sommar ska jag än en gång skita i vad andra tycker. Jag borde inte skämmas, men det är någonting man får träna på. Nu när mina skador inte är lika tydliga så känns det i alla fall definitivt bättre.

HEHEHEHEHEHEH.

Galenskapen kommer. Eller är det så att den är bestående? Eller så reagerar jag helt normalt. Eller inte.

Jag gillar inte min medicinlista. Jag ringde en av mina terapeuter idag för att jag inte kan sova, det är för mycket som har hänt omkring mig och jag är speedad, jag avbryter Mary när hon pratar fast jag inte menar det och jag har svårt att somna. Det är många ord och jag upprepar saker. Jag är i alla fall medveten om att jag börjar vicka åt det andra hållet.

Saken är den att jag inte BORDE ha svårt att sova med min medicinering. Jag BORDE inte ha kroppslig ångest som sätter sig i hjärtat och lungor.

Första lösningen: Mindre mediciner. Jag har gått ner i dos på Fluoxetin eftersom det kan trigga hypomanierna och jag hoppas att det hjälper. Jag saknar Thomas och hans visdom. Jag vill inte ha någon annan läkare!

Föregående dikt skrev jag när jag låg i sjukhussängen i helgen. Inte för att jag upplever det just nu, men för att jag gör det från tid till tid. Nej, poesi borde jag hålla mig ifrån men det kommer ändå en poesispya ibland.

Jag tycker bättre om att skriva i novellform, eller skriva blogginlägg (duh). Jag arbetar alltid med någonting, mer eller mindre aktivt. Tyvärr har jag inte den diciplin som behövs för att faktiskt avsluta ett projekt. När jag är hypoman så skriver jag fort. Då skriver jag böcker i huvudet och jobbar dag och natt med idéer - allt i mitt huvud.

Det är lite varningsflagga på mig nu. Jag känner att jag blir riktigt uppvarvad emellanåt, det är svårt att slappna av och trots att jag är trött i kropp och själ så är hjärnan överaktiv.

Igår kunde jag inte somna. Jag använde alla mina trick - räkna mina andetag från 20 och nedåt för att sedan börja om, tänka att jag sjunker djupare ner i sängen efter varje andetag, lyssna på mina andetag och andas med magen, spänna mig och sedan slappna av. Gå till mitt mindfulness-ställe (järnäsklubb, havet) och när jag driver iväg i andra tankar så noterar jag det at fokuserar åter på övningarna.

Tillslut blev jag faktiskt arg på mig själv. SOV FÖR I HELVETE. Jag steg upp och satte mig vid datorn, skrev ett mail om min insomnia till mina terapeuter och svalde sedan nästa kvälls tabletter. Sedan fick jag ro, tillslut.

Vaknade innan väckarklockan. Jag är så trött men ändå så pigg.

Idag har jag varit hem till mina killar, sedan köpt skor av Mary på Skopunkten på stan och shoppat lite this and that. Nu vill jag inte ta av mig de finare paret, jag känner mig söt i dem!

Jag är rädd för mina tankar
tankar som inte är mina
utan deras röster
som ljuder i mitt huvud.

Jag är rädd för vita väggar
för att se det som inte syns
för deras färger och former
är bara för mina ögon.

Jag är rädd för symboler
symboler som får liv och mening
jakten på svaren
till frågor jag själv inte själv ställt.

Jag är rädd för att tappa fotfästet
se väggar raseras
tankar tar form
slav inför mina gudar.

Nu är jag hemma, back on track. Nåväl, nästan - solen lyser starkt i ögonen, nu måste jag vänja mig med att sköta mig själv igen.

Att vara inlagd är som det alltid är, och nu är det över. Dags att gränsla livet igen.

Vi ses snart.

Jag är så trött att jag inte kan sova. Jag orkar inte göra mat, fast jag vet att jag är en bitch när jag inte får i mig näring regelbundet. Jag behöver sova, äta, bajsa och sova ännu mer...

Inte för att psyket är ett hotell man kan checka in i när det känns tungt, men det är bättre om jag gör det innan jag faller samman helt. I förebyggande syfte Jag hör inga röster eller så, men jag är ack så trött och känner att det kanske inte vore fel att begränsa världen till psykets korridorer.

Vi får väl se. Just nu tänker jag äta glass och självömka. Imorgon ringer jag Ann och hör hur läget är på avdelningen.

Jag har faktiskt slarvat en del med morgonmedicinen, men det har varit ganska tungt ett tag också. Många små faktorer som blir stort för mitt arma hjärta att hantera, för att inte tala om min hjärna.

Fast jag älskar henne mer än någonsin.

Jag är bara så jävla trött just nu.

Mary Scabbia <3

 

 

Me me me.

 

 

Hjärtat och jag.

 

 

Förefestsfolk!

 

 

Olivia 20-talstjusig och jag som blivit avsatt från ett flygande tefat.

 

 

Gosbild <3

 

 

De nyförlovade! ÄNTLIGEN!

 

 

La Agnes!

 

 

La Saari!

 

 

Det är aldrig fel med skydd :)

 

 

Ölmani? :D

 

 

---

 

 

Sista bilden!

 

 

 

Sminkad och klar igår.

 

 

Jag älskar Club Greyscale. Det är ganska tomt om synthklubbar i Umeå, så samma folk brukar alltid dyka upp i olika underliga och snygga kreationer varje gång Greyscale har klubbkväll. Det är aldrig så skönt att vara ute på krogen som när man kan dansa loss till bra synth och träffa goa och glada människor i olika skruder, uniformer, korsetter, smink och så vidare..

 

Det var i det stora hela en lyckad kväll. Bilder kommer, så snart som Agnes har vaknat och kan visa hur man för över bilderna till datorn.

 

Jag sprang på en tjej som frågade om jag ville bli fotad, och jag sa direkt JA. Det kändes kul att vara värd att slösa lite tid och minne i kameran. När bilderna som fotades av henne igår kommer upp på hemsidan så kommer jag posta den/dem här.

 

Vi har sovit länge och jag anar att det blir en tidig kväll också. Det tar på att svänga sina lurviga, och för andra utom jag (buhu) att använda ölhävararmen till max.

 

 

Agnes och jag!