Svart och vitt.
Jag ville aldrig såra dig, men här står jag med en yxa i handen. Jag ville aldrig vidröra dig men allt blev svart och du var där, du fanns där men ändå inte och jag hatade det, hatade när du sprack som en såpbubbla gång på gång. Jag avfärdade dina leenden med en handrörelse så lätt att den nästan inte syntes, jag såg din gråt men omfamnade dig aldrig. Jag var ett svin, jag vet, förlåt. Men förstå, det är inte lätt att älska, och hat står så mycket närmare kärlek än obryddhet. Jag brydde mig, bryr mig fortfarande, kommer alltid att bry mig. Du är helt enkelt för viktig för att jag ska våga ta din hand och skrida fram i sakta mak. Det är svårt att förstå, jag förstår det inte själv, men någonstans blomstrade vi för att sedan ruttna tillsammans. Vår årstid är över.
Det fanns ett ställe där vi ofta satt och fikade, rökte cigarett på cigarett i solljuset och kände oss fria. Fria som fick röka fast det är en synd i dagens samhälle, fria som lät solens strålar dansa på vår hud. Jag drack kaffe och du drack te, vi båda hade en skvätt mjölk i våra drycker. Jag minns fortfarande hur vi fyllde i varandras meningar och citerade stora ryska poeter bara för att vi kunde, vi flög över jorden och över allas förstånd för vi var speciella, du och jag. Du och jag levde i varje andetag och hostade slem för att vi kedjerökte jämt, men vi ville inte heller någonting annat, livet var alltid nu och aldrig en framtid.
För mig var du och jag för intensiva för att kunna beblanda oss med vanligt folk, i maniska munnar formades ord och skratt varvat med tårar och en underton av sorg, det var aldrig mellanmjölk, det var aldrig ett lugnt hav utan antingen för mycket eller för lite. Du var alltid för vacker eller för ful för att vara med mig.
För vad var vi? Älskande, såklart. Men på vilket plan? Jag älskade dig högre än örnar kan flyga men samtidigt föraktade jag det faktum att du krupit under skinnet på mig och tvingat mig att bli känslomässigt involverad i ett någonting som jag inte kunde sätta fingret på, en kärleksaffär som vi visste skulle gå i stöpet – ändå brydde vi oss inte om det. Vi skulle dö men vi levde ihop plötsligt och häftigt eftersom vi aldrig visste om vi skulle se någon morgondag.
Nätterna när vi låg och kollade på stjärnorna var underliga och surrealistiska, men varma och trygga. Stjärnhimlen var så tydling där vi låg och vi försökte räkna stjärnorna, men tappade bort oss efter trettio ungefär. Mätta på vin rullade vi runt i gräset utanför min lägenhet och du kräktes på altanen efter att jag trugat i dig mer vin. Jag trodde att du skulle må bättre om du bara drack lite till, att alkoholen skulle ta hand om dina inre sår likt alsolsprit mot ett vidöppet sår. Det skulle lindra och förpacka dig i en mjuk filt och nog blev du packad alltid, men inte i en njutbar upplevelse utan en rödvinsspya på min stackars altan. Ändå skrattade vi åt det, jag bäddade ner dig och la mig själv på soffan. Dagen efter, i bakfyllan, ville vi inte se varandra mer. Du gick hem och jag gick och kräktes i toaletten. Rödvin, fy fan för rödvin. Men du, du var mer berusande än vinet när jag hörde dig fnittra under stjärnhimlen, dina funderingar över hur små vi var i universum, hur små alla problem var i jämförelse med rymden som omfamnade oss.
Problemet var kanske små under rymdens ljusspel men i realiteten så var vi dömda att misslyckas. Jag älskar dig fortfarande men ditt svek gjorde så ont att jag vek mig dubbel av smärtan när jag fick det där samtalet, det som blev vårt sista. Att du hittat en ny. En stabil person som inte drack eller kedjerökte. Jag hade kunnat förlåta dig för allt utom det, berättade du om era nätter tillsammans mellan lakanen bara för att strö salt i såren? Avskydde du mig så mycket? Eller älskade du mig som jag älskar dig, med kärlek och samtidigt ett förakt? Älskade du överhuvudtaget?
Det tog slut lika plötsligt som det börjat och nu begraver jag dig. Du var min men du svek. Jag har varit för god för dig, jag skulle ha gett dig tusen chanser om du ville. Men du drog dig bort och jag kan inte längre se dig. Mitt hjärta slits itu eftersom jag inte vet om jag vill omfamna dig eller ge dig ett knytnävsslag. Allt jag vet är att det skulle bli antingen eller, för det var så vi var. Vi var svart och vi var vitt.
Det finns en enda sak jag skulle vilja veta. Det är om du minns och skulle kunna tillkännage att det var vi en gång, eller om du väljer att glömma mig totalt. Men jag kommer aldrig att få veta, eller hur? För du är inte där. Du klippte alla banden, all kontakt, allt. Jag står här och fryser i din frånvaro.
Och om du skulle undra, så skulle jag aldrig förneka dig och mig, det vi var tillsammans. Men det funderar du såklart inte på, för du har gått vidare utan att se tillbaka. Någonstans visste jag att vi inte kunde leva tillsammans lika lite som vi kunde leva ensamma, men jag trodde aldrig att du skulle sudda ut vad som en gång var utan att ge mig en orsak. Jag trodde att vi stod över så mänskliga saker.
Jag trodde fel. Vi var ett misstag från första början.
Vikten av att bli smal.
Frukost: En riskaka och en kopp te.
Lunch: En Nutrilett-bar.
Mellanmål: Riskaka och te igen.
Middag: Nutrilett-shake
Mellanmål: En påse ostbågar 250g, en burk cremé fraische, två Pigall och en Ben & Jerry's Fairy Nuts.
Mia sneglade på vad hon skrivit, satte armarna på köksbordet och vilade ansiktet i sina stora, valkiga händer. Till och med hennes händer var tjocka, hennes handleder var grova och underarmarna åtminstone fyra gånger större än vad hon önskade att det skulle vara. Fetman spände ut hennes skinn och hon hade bristningar över hela kroppen, framför allt på överarmarna och magen.
Hon suckade och drog lite lätt i sin tröja. Den satt åt och spändes mot hennes kropp. Jag som var så duktig idag, vad hände? undrade hon. Hon föll för frestelserna gång på gång och visste inte varför. Visst, hon gick på svältdiet men det var egentligen inte hungern som gjorde att hon föll på målsnöret för varje dag. Inlindad i ensamhet och tristess så fanns det inget som lockade mer än att frossa. När hon satt med alla godsaker som glass, chips, läsk och choklad så kände hon sig lycklig för en stund. Sedan åt hon så fort att hon knappt kände smaken, bara tryckte i sig allt hon köpt på ICA Nära för en halvtimma sedan, och efteråt mådde hon fruktansvärt dåligt över sig själv. Det hade inte varit värt den ångest som kom efteråt när hon förstört en hel dag av försök till att ta kontroll - ändå upprepades matmissbruket ständigt.
Hon visste att alla tittade på henne när hon vaggade in på affären. Skammen i att stå vid kassan och lassa upp alla påsar med ostbågar, chips, chokladpraliner och ironiskt nog måltidsersättningar för viktnedgång på bandet var stor, men inte lika stor som hennes behov av att få ta med sig varorna hem, sätta sig framför sin TV och umgås med Vänner på femman samtidigt som hon åt och åt och åt. Svetten rann från hennes ansikte av ansträngningen i att gå till affären och tillbaka.
Hon tog stöd från köksbordet, hävde sig upp och satte mål mot badrummet. Det kändes som att hon rullade in på toaletten och mötte sin spegelbild. Dubbelhakorna var oändliga. Hon plockade upp sin tandborste för att borsta tänderna men hejdade sig och tittade på skaftet. Hon skulle kunna reta sina kräkreflexer med den, det som låg i hennes mage kunde lämna hennes kropp bara hon vågade. Efter en kort stunds övervägande la hon tillbaka tandborsten, utan att ha borstat tänderna, och vände sig bort från sin spegelbild. Allt var så meningslöst, hon skulle aldrig bli smal, så hon la sig i sin mjuka säng och väntade. En ny dag skulle komma med nya chanser, men Mia visste att hennes längtan efter att fylla tomheten skulle göra att morgondagen spenderades på samma sätt. Gårdagen och dagen före den hade sett likadan ut, hennes matdagbok varierade nästan aldrig och nästa kväll skulle hon också sitta och hetsa i sig allt hon hade råd med för dagen.
Pengar. De rann mellan hennes tjocka fingrar, hon åt för mer än vad hon hade råd med egentligen. Maten var hennes bästa vänner men också hennes värsta fiender.
Hon måste ha somnat någonstans mellan tanken på smala kroppar och hennes crosstrainer som stod och dammade i vardagsrummet, för plötsligt kom ljuset in mellan gardinerna och väckte henne. Hon öppnade ett öga, men slöt det snabbt och drog upp täcket över huvudet. Ännu en dag av ensamhet, ännu en dag utan syfte. Hon kunde inte somna om, drömmen om chokladpraliner som hon åt flera i taget hade väckt hennes mage. Hon samlade energi och kastade av sig täcket, kisade mot solen och gick till badrummet för att väga sig. Vågen knarrade under hennes vikt, den såg ut att dra en suck av lättnad när hon klev av den. Sedan gick Mia in till köket för att göra frukost; ett par riskakor och te.
Dagens vikt: 162,7kg.
Frukost: En riskaka och en kopp te.
Balkongen var dold från solen, hon satte sig i plaststolen som knappt höll för hennes vikt och kedjerökte tre cigaretter på raken. Det här var därför hon orkade stiga upp på morgonen - dagens första cigaretter som smakade så gott. Medan hon betraktade röken så funderade hon på vad hon hade i kylskåpet. Det hade blivit en ful ovana att gå och kolla kylskåpet så fort hon hade tråkigt, det var som att kroppen rörde sig dit på ren reflex när det inte fanns någonting annat att göra. Det var väldigt sällan som Mia åt för att hon var hungrig, det var ofta på grund av ett otroligt sug eller ren tristess.
Livet tedde sig tomt, chattkompisar på nätet kunde inte fylla hålen som uppstod i tid och rum. Mia tog morgondosen av Efederin och hoppades att hon skulle bli piggare och mindre hungrig. Hon tog Xenical för att fettet skulle gå rakt igenom hennes kropp och ut när hon gick på toa, men ingenting verkade bita på hennes extrema fetma. Hon visste det inte själv, men hennes drag var väldigt vackra. Ansiktet hade karaktär, hon hade vackra runda kinder och mörkbruna bottenlösa ögon. Hennes hår var svart och kortklippt. Hennes kropp var för bred för att en eventuell älskare skulle kunna dela säng med henne, men att bli älskad av en man hade hon för länge sedan slutat hoppats på. Ensamheten var hennes största fiende, hon tänkte att om hon bara hade en vän att umgås med så skulle saker bli så mycket lättare. Ändå isolerade hon sig, hon hade för länge sedan glömt hur man träffar människor och även om hon skulle göra det så var hon rädd att de skulle avsky hennes feta kroppshydda.
Klart att folk stirrade. Hon åt aldrig ute, inte efter den gången hon åt en mjukglass utanför ICA och några ungdomar stod och sneglade på henne, talade med låga röster. De talade såklart om hur vidrigt det var att en tjock människa åt glass - i Mias huvud var det i alla fall en självklarhet. När de sedan kom fram till henne fick hon panik och visste inte vad hon skulle ta sig till, men de frågade artigt om hon kunde köpa ut cigaretter till dem. Trots att de uppenbarligen pratat om hur de skulle få tag på cigg så kunde Mia inte sluta tänka att de säkert fnittrade åt hennes klotrunda mage som spände ut hennes kläder till max. Varför skulle de inte skratta och ha kul på hennes bekostnad? I skolan hade hon lärt sig att det var en dödssynd att ha några extrakilon, hur illa var det då nu när hon inte kunde sitta bredvid någon på bussen för att hennes mage och lår behövde båda sätena? Mia var en freakshow utan dess like, i sina egna ögon.
Fetman skulle ta hennes liv en dag. Hon var så plågsamt medveten om det, men klarade ändå inte av att förlora de kilon hon lagt på sig. Det hade inte alltid varit så - Mia brukade ibland ta fram ett fotoalbum från sin student då hon i och för sig hade en liten mage, men hon var knappast tjock. Ordet "tjock" hade fått en helt ny mening under tiden som hon ökat och ökat i vikt. Hon önskar att hon kunde gå tillbaka i tiden och berätta för den osäkra 19-åringen att hon skulle vara stolt och glad över sin kroppsform. Tänk om hon bara vetat om hur illa det tillslut skulle bli! Då skulle hon inte hatat sig själv, sin kropp, i ett så tidigt stadie.
Dagarna i ända kedjerökte hon för att minska hungern, hon tog sina effar och Xenical men det slutade ändå med att hon frossade i godsaker. Crosstrainern var för jobbig att använda, hon tvivlade på att den ens skulle palla hennes vikt. Hon var fast i en ond cirkel och hennes försök att komma enkelt undan genom medicin var lönlösa.
Vad spelar det för roll om man bär tio, tjugo eller hundra extrakilon? Människan under huden och bakom fettet var en fantastisk person, någonting som Mia inte kunde se när hon mötte sin spegelbild morgon och kväll. Mia var inte bara tjock, hon var en person med kvalitéer som aldrig fick komma fram på grund av hennes djupa depression orsakad av att hon lärt sig att ju mindre man vägde, desto mer hade man betydelse.
En Efederin. Två. Fem. Tio. Fem till. Bara fem till. Okej, jag kan ta några extra. Allt som allt slutade det på 25 effar och till Mias förskräckelse började hennes hjärta rusa. Det kändes inte alls som när hon tagit den regelbundet, det började värka i bröstkorgen och hjärtat slog hårt och fort för att pumpa hennes kropp full med Efederin, hennes organ kämpade hårt för att göra sig av med giftet. Halsen snörde ihop sig, det var svårt att andas och hon tänkte att Nu händer det, nu orkar min kropp inte mer. Hon var hellre död än fet, och eftersom hon inte kunde bli smal så fanns bara döden kvar.
Kippandes efter luft ringde hon 112, men ångrade sig när hon fått tag på en telefonist. Hon skakade så kraftigt att hon fick krypa mot sängen, hon svettades som den gris hon trodde att hon var och kröp upp i sängen.
Mias kropp tog sig aldrig ur sängen. Ändå var det inte fetman som dödat henne, utan hennes självhat. Hon visste att hon skulle dö, men hon vägrade låta hennes skyhöga kolesterolvärden döda henne långsamt utan fann tröst i att hon tagit tabletter. Hon hade vunnit. Fetman dödade henne inte och när hjärtstilleståndet var ett faktum så såg hon ett vitt dis fylla rummet, en ängel kom ur ljuset och sträckte fram sin hand mot henne. Mia tog handen och ängeln lyfte henne ur sängen. Nu var Mia lätt som en fjäder, på andra sidan skulle hon äntligen få lyfta från marken. Aldrig mer skulle hon behöva leva som en fånge i sin egen kropp.
Ettusenen bitar.
Det har gått 20 år nu. På somrarna är jag ute på skäret i mitt hus som vätter mot den norra viken. Nedanför min tomt finns en sandstrand och även klippor dit människor brukar gå för att sola och bada, men klockan fem på morgonen är det bara jag, en kopp kaffe och havet. Och mina tårar, såklart. Solen stiger från väst och vågorna glimmar långt där ute. Det är vackert och den bästa platsen jag känner till. Här har jag mitt lugn, min fristad, mina tårar.
20 år sedan gick mitt liv i ettusenen bitar. Jag minns att jag gjorde en sommartårta och höll på att bära jordgubbarna till bordet för att dekorera den när jag fick beskedet. Min dotter satt ute och lapade sol på uteplatsen medan mina två barnbarn spelade dart. Jag flyttade skålen med jordgubbar till min vänstra hand och svarade i telefonen med min högra.
Det var min bästa väns dotter. Jag kan inte återberätta samtalet ordagrant, men det lät ungefär såhär:
- Hej Iréne, det är Lisa, Berits dotter.
Det var någonting underligt i hennes röst som fick mitt grepp om telefonen att hårdna samtidigt som min blick förlorade fokus. Jag lyssnade intensivt.
- Jag har tråkiga nyheter. Mamma gick bort i morse. Hon skulle upp på toaletten men ramlade illa och bröt nacken.
-Åh.
Jag förlorade till min förvåning förmågan att tala, så Lisa svalde sin gråt på andra sidan tråden och fortsatte.
- Hon dog direkt, det fanns inget att göra. Det var grannen som hittade henne, du vet den där gubben som brukar klippa gräset åt henne.
Lisa snörvlar. Jag öppnar munnen och känner att jag måste pressa fram några ord.
- Tack för att du ringer och berättar det. Jag beklagar.
- Du är en av de första personer jag ringt. Jag vet att du och mamma stod varandra mycket nära.
Jag ville inte höra mer.
- Jag beklagar. Jag måste tyvärr gå nu. Adjö.
Jag lägger på luren och hör min dotter ropa utifrån.
- Vem var det? Mamma?
Jag står som fastfrusen, oförmögen att svara.
- Mamma? Vad händer? säger min dotter samtidigt som hon kommer in och lyfter bort sina solglasögon. Hon tittar på mig och hennes mun formar sig till ett o när hon ser mig. Jag måste ha sett förfärlig ut.
Jag tappar skålen med jordgubbar. Den slår i golvet och går i ettusenen bitar och jordgubbarna färgar golvet rött. Jag hör någon skrika och när jag upptäcker att det är jag så trycker jag händerna mot ansiktet för att stoppa mitt sammanbrott. Gråten hinner ifatt mig och jag ömsom hulkar, ömsom skriker. Det var inte bara skålen med jordgubbar som gått i ettusenen bitar, det känns som att mitt hjärta exploderat till lika många små bitar.
Samla dig. Samla dig, säger min inre röst. Det finns inte tid eller rum för detta. Det är patetiskt och jordgubbarna måste på tårtan. Det finns inte tid att gå i ettusenen bitar.
Jag samlar mig. Torkar ilsket kinderna med bakhänderna likt ett barn som vägrar gråta trots att tårarna envist rinner, drar efter andan och återtar min hållning.
- Berit har dött. Det kan inte se ut såhär, jag ska hämta sopskyffeln och moppen. Se till att barnen inte kliver på glaset. Åh, vilken röra jag ställt till med.
- Åh mamma, jag är ledsen.
Min dotter närmar sig mig och sträcker ut armarna, men jag låtsas som om jag inte ser det.
- Åh vilken röra, fortsätter jag.
Berit är död, ändå städar jag upp efter mig. Ändå fortsätter jag andas, mitt hjärta slår fortfarande och livet går vidare. Jag kommer på mig själv med att driva iväg i mina tankar, minnen som förut var trevliga är nu smärtsamma och onda.
Hon var min bästa vän. Hon var mer än min bästa vän. Vi hade känt varandra sedan vi var unga och som vuxna flyttade vi till olika städer. Vi talade i telefon dagligen och hälsade på varandra nu och då. Ibland bjöd jag ut henne till min stuga på skäret, vi försökte ses en gång per år åtminstone.
Att säga att vi delade en vänskap är en underdrift. Hon kände mig bättre än vad jag kände mig själv och vi delade ett liv. Hon var en stor del av min vardag, hennes närvaro gjorde mig till den jag var, gjorde mitt liv till vad det var, och tiden efter hennes död har varit ett stort tomrum. Alla luckor där hon skulle spela in, att inte ha den där speciella vännen att dela sina innersta tankar med... Alla luckor av småprat, allt som hade med henne att göra. Mitt liv blev halvt och det var tidigt på morgonen som tårarna besökte mig. Aldrig annat, inte ens under hennes begravning, kunde jag gråta. Jag kunde inte sörja henne eftersom det vore som att sörja en del av mig själv. Hon lämnade mig halv.
Jag log plötsligt genom tårarna. De slutade inte rinna, men jag minns hur jag brukar stå ute tidigt med min kaffekopp och hon låg inne och snarkade. Hon sov alltid på mage, ändå snarkade hon som en hel karl. Hon var en nattmänniska utan dess like och ibland när jag vaknade på natten för att gå på toa så kunde jag hitta henne med sin dator i knät i TV-rummet.
Om jag hade vetat hur lite tid vi hade haft kvar så hade jag sett till att vi träffats oftare. Jag hade dåligt samvete, för hon var verkligen en ensam människa. Hennes barn hälsade inte på ofta och hon var skiljd sedan barnen var små. Även där var vi lika, karlar var inte viktiga för oss. Så länge vi hade varandra så behövdes ingen romantik, vi skapade vår egna platoniska romantik. Vi delade en gränslös vänskap.
Leendet gav sig av lika fort som de kommit. Jag vet att hon egentligen längtade efter en man. Jag hade aldrig behövt någon, men som sagt så var hon väldigt ensam. Det kändes så konstigt att sitta på henne begravning i bänkarna åt vänster medan den närmsta familjen satt åt höger. Jag var hennes familj, jag stod henne närmre än någon av de andra.
Lika väl stod hon mig närmast av alla. Det fanns inte en hemlighet jag behövde bära på själv, hon tog emot dem och gömde dem i sitt innersta.
När jag fått beskedet, tappat skålen med jordgubbar och sedan samlade mig så blev jag mer eller mindre stum. Hur fortsätter jag utan henne? Jag bad för kanske första gången i mitt liv till Gud, bad honom att ge mig henne tillbaka, eller åtminstone mildra min smärta. De säger att tiden läker alla sår, och det sår hon lämnat blödande sved och brände som tusen skoningslösa solar mot min hud. Jag bad än en gång till Gud och bad honom flytta fram mig i tiden så att jag inte behövde läka såret på egen hand, så att såret skulle omvandlats till ett kliande ärr. Smärtan var för stor och jag vet inte hur jag tog mig igenom den första tiden.
Jag började blunda för smärtan istället för att möta den. Jag höll mig upptagen på dagarna och tog sömntabletter varje kväll. Det gör jag fortfarande, 20 år senare. Ibland hinner smärtan ikapp mig, det är då jag gråter på mornarna. Jag vet inte hur jag ska hantera sorgen, den är för stor. Därför skjuter jag den ifrån mig.
Så jag står ute på uteplatsen med min kopp kaffe, lyssnar till måsarnas skri och jag vet att jag saknar henne, jag vågar bara inte känna efter. Den känslan är så farlig. Jag låter tårarna rinna, men jag vägrar tillåta mig själv att känna. Djupt inom mig har jag kvar saknaden.
Allt jag vet är att jag ändå är en av de lyckligt lottade. Det är få förunnat att få ha en vänskap så nära som den jag och Berit hade. Kanske var det ödet, kanske var det bådas gåva att älska, men jag vet att det är väldigt sällsynt att få ha den sortens relation till någon. Inte en romantisk relation, men ändå inte en vänskap. Vår vänskap var som ett sällsynt blomster som aldrig dör. Även i döden så lever vår vänskap, trots att vi inte kan nå varandra.
Dessa mornar har jag funderat på att gå ut i vattnet, fortsätta gå trots att vattnet tillslut slukar mig. Ibland känns det som att det skulle kunna rädda mig från morgontårarna och svidande underbara minnen. Det som hindrar mig är att jag vet att hon ville att jag skulle leva. Jag vill inte svika den person som aldrig svikit mig.
Jag sörplar i mig det sista av kaffet, tar ett djupt andetag som liksom hackar sig fram, torkar kinderna med baksidan av min vänstra hand och går in. Det är en ny dag som jag måste ta mig igenom på samma sätt som jag gjort i 20 års tid. När den sista salta tåren nått min mungipa smakar jag på den. Det är som om den vore av glas, en bit av de ettusenen bitar som blev kvar när mitt hjärta brast.
En hon, en ingen.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Hon hade suttit i det trånga undersökningsrummet i en timma nu. Det låg en stank av antiseptiskt rengöringsmedel i rummet och mumlet utifrån akuten var lågt och nästan sövande. Sammanbitet stirrade Hon ut i tomma intet men polismännen som höll henne sällskap såg att blicken ändå var närvarande, kalkylerande. Hon vred händerna i sitt knä, skiftade ställning som om hon hade myror i kroppen, men ändå var blicken stadig och lite suddig. Hon satt med kappan på, två knappar var bortslitna efter bråket som gjort att polisen tillkallats, under den hade Hon endast ett nattlinne och på fötterna satt ett par rosa crocs på bara fötter. Den unga kvinnan var osminkad och hade tovigt hår, hela intrycket av henne var att hon var ovårdad och sliten, och väldigt väldigt liten. Som ett barn som förlorat sin oskuldsfullhet, ersatt av personlig tragedi.
Eftersom Hon inte störde någon och inte visat något tecken på att bli våldsam igen sjönk polismännen djupare och djupare ner i stolarna. Den ena grävde i sin snusdosa, rullade en prilla mellan sina fingrar och förde in den i munnen och under sin läpp. Det gick fort och prillan satt rätt på plats. Han var lång, men inte grov som många polismän brukar vara utan snarare tanig. Den andre polismannen var lätt lönnfet och troligtvis mycket äldre, han såg trött ut där han satt. Han önskade sig en kopp kaffe, förutom den antiseptiska odören och den underliga flickan som presenterat sig som "Dra Åt Helvete" skulle det lika gärna kunnat vara en kväll på stationen. Ja, lite kaffe skulle ha suttit fint.
- Fan, vilken jobbig dag det har varit. Det ska bli skönt att åka hem sen. Jag slutar snart, sa den yngre polismannen och drog ut armen för att blotta klockan på sin vänstra handled. Den visade på 21.27. Han fortsatte;
- Jag satt uppe inatt och såg Sverige - Tjeckien, sedan åkte jag direkt till jobbet. Nu är jag inne på min tolfte arbetstimma, jag är så jävla slut nu att det kan du inte ana! Det ska bli jävligt skönt att komma hem och ta det lugnt.
Hon ryckte till och flyttade blicken snabbt till polismannen och sedan tillbaka till tomma intet. Hans ord var så opassande och fräckta att de punkterat hennes inre samtal. Ja, han hade det säkerligen otroligt jobbig, stackarn. Hon släppte taget om sina händer, flyttade dem till britsen och rev i det tunna lagret papper som låg över, för att sedan föra ihop händerna igen och vrida dem mer intensivt mot varandra. Hon skakade samtidigt på ena foten, snart skulle hon inte kunna kontrollera sig själv längre.
- Jag går ut och kollar om de är på gång, sa den äldre polismannen och gick ut, stängde noggrant dörren om sig.
Det skulle bli så enkelt. Hon hade pratat sig ur liknande situationer förut. Visst, Hon hade aldrig lyckats med det när hon blivit intagen för bedömning genom polishandräckning, men Hon visste att psyket ofta var så överbelagt att de helst skickade hem patienter även om de var i behov psykiatrisk slutenvård. Nu hade Hon hållit sig lugn, hon skulle bara prata sig ur situationen och säga det psykiatern helst ville höra; hon behövde bara komma hem och få lite sömn. Ja, det skulle hon säga med lugn och säker röst. Nej, hon hörde inga röster. Nej, hon ville inte skada sig. Det var precis vad hon skulle säga när läkaren ställde frågorna. Hon kände till dessa bedömningar som baksidan av hennes hand. Det skulle gå så lätt.
Polismannen kom tillbaka med en läkare. Den unga kvinnan svalde hårt och satte händerna i ett fast grepp om britsen. Hon behövde bara hålla ut en stund till, Hon höll fast sig för att inte förlora kontrollen. Till hennes fasa uppdagade sig en läkare hon haft förr, en man hon avskydde. Hans ansikte var häpnadsväckande avlångt, hela han var avlång och var som vanligt, tänkte hon, klädd i de där jeansen som var på tok för korta och en grå stickad kofta över en mörkbrun t-shirt. Han sträckte fram handen och hon tog den, men kunde inte låta bli att torka av sin hand mot sin kappa när han släppte greppet om den. Bakom läkaren skymtade hon en skötare, en man som Hon också kände igen och tyckte om. Ulf, en man som hade en välvillig uppsyn. De utbytte blickar och han log mot henne. Han var längre än läkaren men gav ett mjukt och öppet intryck. Hon log tillbaka, ett hjälplöst litet leende som var väldigt svårt att frambringa.
- Hum... började han. Som han alltid gjorde förut, för tusen år sedan när han var hennes läkare. Hans röst röst var löjligt djup, som om han gjorde till rösten.
Sedan ställde han standardfrågorna. Hon nekade på vad som lät som anklagelser från läkaren. Nekade på alla punkter.
- Jag är bara trött, om jag får fara hem och sova blir det säkert bra.
- Jag ska bara ringa till ditt boende, sa läkaren och vände på klacken.
Hon svor tyst för sig själv. Ringer han hem till hennes boende är det kört, det visste hon. Efter bråket, det som gick från ett hetsigt verbalt bråk till ett rent fysiskt där Hon blev fasthållen och sedan slet sig ur deras grepp för att springa ut genom dörren ut till tomma gator, så hade hon ingen chans att ta sig ur detta. Svetten bröt ut, trots att Hon bara hade sitt nattlinne på under kappan och rummet var svalt. Greppet på britsen hårdnade utan att Hon märkte det, alla muskler i kroppen spändes. Fångad som en råtta, snart skulle katterna sluka henne. Hon flackade nu med blicken, kunde inte hålla den stadig. Var fanns nödutgången? Polismännen fanns fortfarande med i undersökningsrummet, och gjorde ingen ansats att gå trots att läkaren lämnat kvar skötaren. Gäspningarna avlöste varandra, de kunde knappast vara medveten om hur trångt rummet plötsligt blivit.
Skötaren Ulf som Hon kände från förr, drog till sig en pall och satt sig mittemot henne. Han började prata med henne, berättade om att han tagit sig an en kattunge, och han var så vänlig mot henne att Hon svarade honom så gott hon kunde. Himlen hade fallit ner, men Hon försökte ändå visa uppskattning för att han var den han var, att han valt sitt yrke för att han brydde sig om patienterna. Himlen hade fallit ner, men Hon försökte visa att det fortfarande fanns en spillra av henne som inte drivits till vansinne.
Läkaren kom tillbaka och avbröt samtalet och hennes vilt stormande tankar.
- De verkade inte vara villiga att låta dig komma hem just nu, så det är nog bäst om du blir inlagd en natt åtminstone.
En natt är en natt för mycket, tänkte Hon. Det var ett för högt pris att betala, en natt. Ingen som inte upplevt vad hon upplevt skulle någonsin förstå hur hemskt en enda natt skulle vara. En natt i helvetet är för lång.
Hon invände och läkaren insisterade.
- LPT, konstaterade läkaren. Tvångsvård.
Ett andetag.
Två.
Tre.
- Okej, sa Hon dröjande och reste sig. De gick ut i korridoren och hon stretade inte emot. Till sitt stora förtret följde de uttråkade polismännen med och placerade sig på var sin sida av henne. Hon följde läkarens ryggtavla genom korridoren.
Hon samlade sig, hjärtat rusade och hon tog sats. Musklerna som var dolda djupt under lager av fett och ärrvävnad spändes. När läkaren vände åt vänster i en korsning skyndade hon på stegen och fortsatte framåt, mot akutens utgång.
Vad som sedan hände gick väldigt snabbt. Hon ökade på stegen tills hon sprang och siktade in sig på låset som hon visste att man kunde öppna inifrån, nådde hon bara fram så skulle hon faktiskt ha en chans. Hon sträckte sig mot låset och dörrhandtaget när händer greppade hennes axlar och armar. Hon slet sig hetsigt ur deras grepp, gång på gång, och kastade sig förtvivlat mot glasdörren.
Plötsligt slutade Hon se. Ögonen vände sig inåt och såg hennes nakna förtvivlan, den brinnande ångesten. Vad som kändes som tusen händer greppade henne överallt. Hennes axlar, armar, händer, ben, Hon kände hur hon kämpade emot som om det gällde livet. Det gällde livet.
Hon hade lovat sig själv att vad som än hände så skulle hon aldrig tillbaka till helvetet, hur smärtsamt livet än var så var det som att bli bränd levande utan att dö när man var inskriven på slutenvård.
Med en styrka Hon inte visste att hon hade slet hon sig ur deras grepp gång på gång, men nya händer grabbade ständigt tag i henne. Det gjorde ont och det skulle snart bli blåmärken över hela henne, men det fick göra hur ont som helst. Hon var bara tvungen att fly, det fanns ingen logik längre. Det var en djurisk instinkt.
De ropade på förstärkning eftersom Hon blivit för stark och patienterna på andra sidan av glaset kollade med ett häpet intresse på vad som hände inne på akuten. Den unga kvinnan skrek, först SLÄPP SLÄPP SLÄPP, sedan SLUTA SLUTA SLUTA och tillslut skrek hon ordlöst. Fler händer greppade henne och Hon ville att de skulle låta henne gå. I ren desperation bytte hon taktik från att slita åt sig sina armar till att stampa människorna på fötterna. Hon stampade så hårt hon kunde och fötterna som omringade henne drog sig bakåt, som om de blivit tagen på sängen av hennes krigskonst. Detta hade de inte kunnat föreställa sig skulle hända.
- Vi tar tag i hennes ben och lyfter upp henne, okej? hörde Hon en röst säga.
- Vilken tur att hon bara har crocs på sig, sa någon annan och Hon hörde skratt.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Så förödmjukande. Om de bara visste varför, om de bara visste att Hon kämpat för sitt liv. Då skulle de inte skratta, hur skulle någon kunna skratta?
Slaget var förlorat, det visste hon. Skriken avtog för att Hon inte längre kunde fylla sina lungor med luft och hon kände tusen händer lyfta upp henne. Hon sparkade och stretade emot men hennes krafter hade sinat, Hon var nu under deras kontroll.
Plötsligt var hon inne i undersökningsrummet, den här gången nedtryckt med ansiktet mot britsen och armarna låsta bakom ryggen i ett polisgrepp. Någon pressade ett knä mot hennes rygg och det gjorde ont, men vad som var ännu värre var att hennes hjärta rusade och att Hon hyperventilerade okontrollerat.
- JAG, KAN INTE, ANDAS! skrek Hon i förtvivlan.
- Släpp henne! utbrast Ulf. Han visste bättre, han visste att Hon led.
Poliserna lättade lite på sina grepp och när Hon inte försökte slita sig loss längre så vågade de släppa henne. Hon föll ihop mot britsen och kippade efter andan, det kändes som att hennes lungor hade imploderat. Andfådd drog Hon girigt efter luft, men lungorna var trasiga. Det vitnade framför hennes ögon men hennes andning saktade efter en stund in och Hon blundade. När hon öppnade ögonen igen kunde hon se genom det vita som sakta tonade bort.
- Okej, okej, okej... sa Hon. Lika plötsligt som hon blivit blind för omgivningen blev hon nu fullt medveten om den, om två stora securitasmän som stod vid dörren, poliserna som placerat sig om var sin sida av henne där Hon låg utslagen och fortfarande var lite andfådd där hon låg framåtstupa på britsen. Ulf stod upp och såg på henne. Hon kollade upp mot honom och vädjade med stora sorgsna ögon, jag är inte såhär egentligen.
Om Hon hade kunnat, så skulle hon ha gråtit. Hon saknade att kunna låta sorgen rulla nedför hennes kinder, saknade den sälta som tårarna gav när de nådde mungiporna. Det var länge sedan som Hon grät, så länge sedan att hon inte kunde minnas när.
Kvinnan, eller flickan - det var svårt att avgöra - kände sig besegrad. Efter en stund gick poliserna men securitasvakterna stannade kvar. Hon drog sig mödosamt och sakta upp och satte sig på britsen. Nu skulle poliserna få åka hem till sina flickvänner, eller kanske sin fru och barn, glömma hon som var ett det och sova gott. Deras arbete var gjort, och de hade gjort det bra.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Hon tog av sig jackan och drog upp tröjärmen. Tyget var varmt och blött, hennes gamla sårskorpor på redan ärrade armar hade gått upp under tumultet. Inte för att Hon brydde sig, inte för att någon annan brydde sig. Hon tog på sig jackan igen och lät axlarna sjunka ner, lutade sig fram och vilade ansiktet i sina händer.
Nu skulle Hon förflyttas. Den löjligt avlånga läkaren med sin konstlade djupa röst frågade om Hon skulle följa med utan problem och Hon nickade. Så gick de, läkaren först, securitasvakterna på var sin sida om henne och skötaren Ulf bakom. Den här gången rundade Hon hörnet där läkaren gick och följde med. Det var en lång promenad genom kulverten under sjukhuset.
- Det här är som att gå den gröna milen, muttrade Hon och flackade med blicken efter en möjlighet att fly igen, men idén var dödfödd. Hon var så trött nu. Såklart skulle Hon inte kunna ta sig därifrån. De kom fram till en hiss som tog dem upp till de välkända korridorerna utanför de slutna psykiatriska avdelningarna. De ringde på klockan och en skötare öppnade dörren till avdelning nummer två.
Hon stannade.
- Jag kan inte gå in, sa Hon bedjande till Ulf - den enda av männen som Hon ville tala med. Han såg ledsen ut, och Hon uppfattade det som att han var uppriktigt ledsen över att Hon var tvingad att gå in.
Männen knuffade in henne, samma sekund som Hon tagit ett steg över tröskeln började Hon att skrika.
- FANS JÄVLA IDIOTER! JAG VILL HEM! JÄVLA SKIT, SATANS JÄVLA SKIT!
Allt som kom ur hennes mun var svordomar - inne på avdelningen gick hon fram och tillbaka skrikandes, Hon var inget annat än ett djur i en bur och det här djuret sparkade en sopkorg tvärs över korridoren, välte ned ett bord och slog knutna nävar mot det okrossbara glasen som skiljde henne från världen utanför. Ilskan men framför allt rädslan gjorde att hon tappade kontrollen fullständigt. Hon kunde inte vara stilla, hon ville inte vara stilla.
Någonstans var Hon medveten om vad som hände. Någon hade dragit loss larmet och korridoren fylldes av personal från olika avdelningar som skyndat sig dit så fort de hört larmet gå. De betraktade hennes bärsärkagång, försökte tafatt att ta fast henne. Hon andades tungt och var så rasande att hon såg omgivningen genom en svart tunnel, när någon kom nära och försökte greppa hennes handleder så svor hon dem rakt upp i ansiktet. Hon samlade en stor spottloska i munnen och spottade på den avlånge läkarens fötter.
- Du väcker de andra patienterna, sa en kvinna som Hon kände igen men inte visste namnet på. Det fick henne att försöka lugna sig lite. Hon hade ingen respekt inför sig själv, men andra människor som likt henne utkämpade sin personliga kamp inifrån respekterade hon fullt ut.
Personalen bytte taktik från att tafatt försöka grabba tag i henne till att tränga in henne i ett rum med en säng. Hon gick i cirklar och rev ner en stol. Ingen försökte prata med henne, det hade varit lönlöst. Hon visste inte vad som hände, men de verkade vänta på någonting.
Hon var på psyket. Hon hade lovat sig själv att aldrig återvända och men hade hamnat där ändå. Hon var inte sinnessjuk, inte som de andra patienterna. I alla fall trodde hon inte det. Hur definierar man sinnessjukdom? Var går gränsen? Allt hon visste var att hon inte var som de andra patienterna, Hon tillhörde inte dem.
Tillslut satte hon sig ner på sjukhussängen som var placerad i rummet de trängt in henne i. Det var fullt av folk där och hon blev med ens rädd för att de skulle slå henne, våldta henne, spänna fast henne. En annan läkare hade inkallats, och Hon kände även till denna läkare. En utländsk kvinna som troligen kom från Polen, en kvinna som Hon föraktade.
Hon satt på sängen och försökte lägga band på sig själv innan någon annan gjorde det. Hon la band på sin djuriska instinkt innan någon skulle lägga henne i bältsäng.
Tvärt blev Hon trött. Tröttheten sköljde över henne men mentalt så vaknade hon upp. De här människorna skulle inte skada henne genom att slå eller våldta henne. Nej, på den psykiatriska slutenvården skadade man människor genom att utsätta dem för vård. Läkaren fuktade sina fylliga läppar och funderade högt vilka mediciner som hon skulle ge till Hon.
- Jag vill bara sova. Ge mig mina Stilnoct.
Hon vägrade annan medicinering. Hon brydde sig inte längre om någonting annat än att hon ville sova, och när hon fått sina Stilnoct la hon sig mellan sjukhusdoftande lakan, vände sig mot väggen och drev utmattat in i sömnens mörka rike, med vetskapen om att ett extravak satt med ögonen riktade mot henne. Hon sket i allt, hon hade kämpat så hårt men utan framgång.
Sömnen kom nästan direkt, som en befrielse. Hon visste att hon skulle vakna upp och att hon skulle ha ont, att blåmärkena redan fortplantat sig på hennes kropp, men just nu sov hon och ville aldrig vakna igen.
Morgonen kom med en sjuksköterska som väckte henne för att ge henne sin morgonmedicin. Det fanns inga fönster där hon låg, hon kunde bara höra surret från den nu vakna avdelningen. Sömndrucken satte hon sig upp och svalde tabletterna.
Hon var besegrad.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Störst av allt är vänskapen.
”Jag har varit där flera gånger och det är stendött, jag lovar! Folk går dit hela tiden och skriver på väggarna och har sönder saker och sånt, kommunen eller polisen bryr sig inte ett skit, ingen vill någonsin köpa det där huset. Är du feg eller?”
Maja sänkte blicken, lät den vila på det rosa överkastet på sängen där hon och hennes vän Linda satt. Det satt i ett stökigt tonårsrum, en mammas mardröm, men det var ingenting jämtemot Lindas utseende. Det satt så mycket skrot och sot i hennes ansikte att det var svårt att urskilja hur hon egentligen såg ut. Hon var piercad flera gånger i öronen och läpparna, hade stavar genom kinderna i sina sina smilgropar och en piercing mellan ögonen. Man skulle kunna tro att hon använde upp en halvliter eyeliner och flera pennor kajal per dag och ritade prickar och krumilurer överallt runt sina ögon, ögon som knappt syntes efter att hon sminkat sig varje morgon. Idag var hon klädd i svarta stuprörsjeans, en röd t-shirt och en svart hoodie. Hennes hår var ett kortklippt svart rufs med en lång lugg som hängde ner framför ena ögat och runt halsen hade hon ett tunt nithalsband.
Maja hade inte lika många piercingar som Linda, utan hade bara en piercing på höger sida av underläppen och en annan piercing i sitt vänstra ögonbryn. Hon bar en kort, svart kjol, zebramönstrade strumpbyxor och en långärmad tröja med hål vid axlarna och en djup urringning. Ögonen var inramade med kajal och hennes milslånga ögonfransar var svarta som natten. Det axellånga hår var färgat blått och hon hade en rak lugg, vilket vackert ramade in hennes ansikte.
Tillslut släppte Maja blicken från överkastet, tittade upp och såg Robert Pattinson i ögonen. Lindas rum var överfyllt av Twilight-posters, hon hade dedikerat en hel vägg till artiklar, bilder och affischer om filmerna och nu kunde man inte längre se tapeten. Väggen hade lika snabbt som första filmen kommit blivit en Twilight-fondvägg. Maja knäckte frånvarande sina fingrar, någonting hon hållt på med i så många år att det blivit en vana hon aldrig tänkte på. Tankarna rusade i hennes huvud.
Linda sökte Majas blick men kunde inte fånga den.
”Är du feg eller?” ekade i Majas huvud. Det räckte för att hon skulle välja att följa med sina kompisar, det var ett fult knep Linda använde mot sin vän. Kom någon med en utmaning så var Maja alltid tvingad att anta den, hon kunde inte stå ut med att verka mindre tuff än sina kompisar. Det brukade ofta sluta i katastrof, men ändå gjorde hon samma misstag gång på gång. En 14-åring lär sig inte särskilt snabbt, inte när kompisar är det viktigaste i livet.
”Jag tycker bara att det är läskigt, typ respektlöst, men vad fan… jag hänger väl med”, gav Maja tillslut som svar.
Så var det bestämt.
De gick ner för trappen och till hallen där de klev i sina converse-skor. När de öppnade dörren och gick ut möttes de av en varm sommardag, solen sken på blekgröna björkblad och vinden vispade upp sand och grus från den heta asfalten. Lindas och Maja rökte var sin cigarett medan de gick mot platsen där de skulle möta upp Kajsa. De svängde in mot kvarteret där huset fanns. Kajsa stod utanför staketet med sin skateboard i handen.
”Så ni kom ändå”, log hon mot Linda och Maja. Vinden fick hennes tunna, gulblonda och glänsande långa hår att virvla runt henne. Kajsas klädsen och utseende var mer jordnära än sina vänners, idag hade hon militärgröna shorts som gick till strax nedanför henes knän och ett enkelt svart linne på sig. Klädseln och avsaknaden av smink och piercingar gjort att hon skiljde sig från Maja och Linda vid första anblick, men de trivdes ändå väldigt mycket med att umgås tillsammans. De delade många intressen och hade samma MTV-humor, gjorde någon illa sig så gapflabbade de. Ingen av dem missade någonsin ett avsnitt av Jackass.
”Jag fick övertala Majsan lite”, sa Linda medan hon tog ett sista bloss på sin cigarett och fimpade den under sin sko. ”Det är ju hennes första gång så det är inte konstigt.”
”Äh, jag tycker bara att det känns läskigt att gå in i ett hus med en så hemsk historia. Jag får dåliga vibbar redan”, sa hon och slängde en blick på det stora huset.
Tystnaden tätnade mellan vännerna.
”Vilket jävla ruckel det är”, lade Maja till.
Tvåvåningarshuset reste sig högt över flickorna. Fasaden hade en gång varit gul, men färgen hade flagnat så mycket att huset på håll nästan såg träfärgat ut. Delar av fasaden var sprayat och klottrat på. Nästan inga av fönstren var intakta. Takplattor hade rasat ner från taket och fått det att se ut lite som ett lapptäcke som rivits i bitar. Gårdsplanen var nedskräpad med allt från fimpar, godispapper och glasskärvor till takplattor, träplankor och sönderslitna kuddar. Det stod en soffa och en fåtölj på gården som hade hål överallt, stoppningen låg utspridd runtom dem. Framför soffan fanns en grillring som något snille säkert rullat dit för utefester. Det var en enda röra, och nu skulle de gå in dit.
”Du gör det till en större sak än vad det är, Maja. Jag har varit här tusen gånger och egentligen finns det ingenting att se. Du borde bara känna till det här huset, det är faktiskt bra om man vill komma hit och röka på eller något. När vi går in bör du kanske hålla koll så att du inte blir stucken av några kvarglömda sprutor”, sa Kajsa och blinkade till Maja med ett leende i mungipan.
Kajsa öppnade grinden och lät de andra gå in, sedan banade hon väg fram till huvudentrén. På dörren den en gång så vita dörren stod det ”DO NOT ENTER” med grön sprayfärg. Kajsa öppnade och gick in, efter henne Linda och sist steg Maja in.
De stod i en hall full av stora svarta sopsäckar, många var trasiga och skräpet hade vällt ut och ner på golvet. Maja rynkade på näsan åt stanken. Det måste ha varit en blandning av damm, sopor, mögel och tragedi. En rysning fortplantade sig genom hennes kropp när hon följde efter sina vänner. Maja svepte snabbt med blicken genom rummet och såg att tapeterna var brunaktiga men trasiga, överallt hade människor slitit ner bitar. Hon såg att det bland annat var kläder och leksaker i sopsäckarna.
En babydocka i rosa klädsel. Den lilla dockan hade hört till ett oskyldigt barn, Maja kunde se framför sig hur barnet lämnat sin favoritdocka och gråtit, men att mamman tvingat barnet och hennes syskon att fly huset så fort som möjligt. Den lilla flickan, ja det måste ha varit en flicka, förstod säkert inte vad som hände. Hur skulle en sådan katastrof ha sett ut genom ett barns ögon? Hade barnet hunnit få med sig någon av hennes leksaker? Var hon otröstelig för vad som hänt eller kanske mest för att hon fick lämna sina favoritsaker bakom sig? Maja hade ingen aning hur ett litet barn tänkte, vad som hade känts mest horribelt från det att de kommit hem och sedan blivit tvingade att lämna huset, alla ägodelar, vänner, skolan och hela sitt liv bakom sig. När hon tittade på dockan så kände hon att en docka kanske betydde hela världen för ett litet barn.
De gick på en liten stig runt sopsäckarna och in i någonting som en gång varit ett kök. Köksluckorna var borta och det låg drivor med mat på golvet, spisen hade någon slitit ut och vält och alla stolar var trasiga. Maja antog att några hade haft roligt och slagit sönder stolarna mot allting som fanns i köket. En micro låg i delar och fönsterrutorna som vätte ut mot framsidan var sönderslagna.
”Vill du ha något att käka?” frågade Linda och pekade på en öppnad kakburk där det låg en mögelhög som en gång säkert varit goda, hemgjorda kakor.
”Tur att fönstren är trasiga, annars skulle ingen kunna andas här inne…” mumlade Maja och kände hur det vände sig i magen.
”Kom, vi går in till vardagsrummet”, sa Kajsa.
De banade väg genom skräpet till ett gigantiskt rum. Det var högt i tak och det fanns flera stora fönster som vätte mot baksidan av huset. Det fanns inga möbler, bara lite skrot och smuts här och var. Hälften av rummet var mörkt för att fönstren blivit täckta av plywoodskivor, medan den andra delen av rummet badade i solljus. Maja lät blicken svepa längs golvet och det var först då hon såg ett gäng skedar, aluminiumfolie och ett par förmodligen använda och förkastade sprutor.
”Det är här pundarna brukar sitta. De är lite paranoida av sig så de har satt upp träskivor mot fönstren. Som om någon skulle kunna se dem, det är ju bara skog där ute” sa Linda.
Maja visste att Kajsa testat en del droger och rökte på mer eller mindre regelbundet, så hon slängde ovilligt ett oroligt ögonkast mot sin vän. Kajsa noterade detta, men verkade inte ta illa upp utan såg snarare lite full i fan ut. Kanske hade hon rökt på innan hon kom dit för att träffa Linda och Maja, det var mycket möjligt.
”Ja, det är ett gäng som brukar komma hit. Här blir man aldrig störd om man vill punda, fast det är ju inte en så rolig omgivning och att behöva sitta på ett hårt golv är drygt. Jag och Sanna brukar komma hit för att köpa hasch och ibland händer det att vi stannar ett tag, men jag skulle aldrig sätta en spruta i armen här. Det är så jävla skitigt att det inte är sant, en riktig jävla knarkarkvart”, sa Kajsa.
”Bra. Jag vill inte att du ska syssla med nålar och skit. Okej att du röker, men längre än så får du fanimej inte gå”, sa Linda.
”Jag har testat på en del, men det är rökat som jag gillar bäst. Jag menar, det är ju faktiskt nästan harmlöst dessutom.”
”Det är det väl för fan inte alls”, sa Maja och blev överraskad när hon hörde hur hård hennes röst lät. ”Jag tycker att du ska lägga ner.”
”Men du och dina cigaretter då? Är det så jävla mycket annorlunda?” kontrade Kajsa, men utan att låta särskilt arg. Maja såg henne i ögonen som definitivt skvallrade om att hon faktiskt var påtänd. Det var ingen idé att ta de här diskussionen när hon hade rökt.
”Jaja… Men resten av huset då? Ska vi fortsätta att ta oss en titt? Jag har ju inte sett övervåningen”, sa Maja i ett försök att byta samtalsämne.
”Visst, vi kan gå upp om du vill. Men det är bara trasiga rum, allt som någonsin varit en möbel eller kläder eller vad som helst är i det närmsta pulveriserat. De flesta brukar hänga här nere”, sa Linda och la till, ”Men då måste vi gå uppför trappen där han hängde sig.”
Maja tog ett tvekande steg framåt. Rysningarna från när de först steg in i huset kröp tillbaka till hennes kropp och ilade up och ner längs ryggen. Det fanns någonting som Linda och Kajsa inte visste, någonting som gjort allt detta så ohyggligt svårt för henne. Hon stannade upp för att samla mod, svalde hårt och tog automatiskt upp en cigarett och tände. Det gjorde hon alltid när hon var nervös och hon reflekterade inte ens över att de var inomhus – vilket i och för sig inte spelade någon roll när det faktiskt var ett övergivet hus. Men Maja flöt bort och iväg i sina egna minnen, sugandes på cigarettfiltret.
”Är du okej?” frågade Linda och såg på allvar ganska orolig ut. Maja vaknade till av sin väns röst, skakade lite på huvudet och försökte rycka lite lagomt nonchalant på axlarna.
”Jo, det är ingen fara. Men som sagt, det här huset har en ganska läskig historia”, sa hon och knäckte frånvarande sina knogar.
”Då går vi”, sa Kajsa som uppenbarligen börjat bli otålig.
De gick in i en hall som vätte mot baksidan av huset. Det var ganska mörkt där, men man kunde ändå se trappan i dunklet. Plötsligt var det som om en kyla omslöt Maja, en obestämbar kyla som inte borde varit där med tanke på att det var sommar utomhus. Hon satte cigaretten mot läpparna och tog några snabba bloss för att sedan sänka handen igen. Hon studerade trappan, den var brant och hade ett räcke som hölls upp av robusta träplankor. Ingen hade målat räcket i någon färg, hela trappen var träfärgad och dunkel.
Kajsa och Linda hade redan börjat klättra uppför trappen. Linda vände sig om och såg Maja stå med cigaretten i handen och blicken fixerad i taket där trappen mötte övervåningen. Linda såg att Maja hade börjat skaka.
”Maja? Seriöst, vad är det?” frågade hon.
Maja kunde inte få fram ett ord. Cigaretten föll mot marken och hon förlorade kontroll över sin kropp. Huset började snurra runt henne och golvet under henne gungade. Hon såg det framför sig, hon såg mannen hänga i trappen.
Plötsligt förflyttades Maja genom tid och rum, tillbaka till när familjen som bott här kom hem. Mamman hade matvarukassar i händerna, barnen sprang runt henne och lekte. De kom in i hallen mamman ropade på sin man medan hon ställde ner matkassarna på köksbordet. Hon fick inget svar, men brydde sig inte om det – det var ju ett så stort hus trots allt. Så hörde hon sin lilla flicka skrika, följt av gråt.
”Pappa, vad gör pappa?” skrek barnet. Mamman kom rusande men stannade upp vid tröskeln in till hallen. Med ögonen uppspärrade och fästa på sin man som hängde i trappen kom tårar nedrullandes längs med hennes kinder och hon satte sakta handen ovanför munnen.
Båda barnen grät. Maja var ett av barnen, hon var flickan, den flicka som fick lämna sin docka när modern snabbt drog med sig sina barn för att fly. Hon grät och förstod inte varför det hände, vad det betydde att pappa hängde i trappen, varför de inte fick ta med sig någonting annat än vad de hade på sig, varför mamma grät hysteriskt. Hon grät och var förvirrad, ett litet barn med lingult hår och en blekgrön klänning med smulor och matrester på.
Plötsligt stod hon vid en man som hängde i en annan trapp. ”PAPPA!” skrek hon men vågade inte ta i honom. Hon förstod inte varför han hängde där, men hon förstod att pappa råkat illa ut. Så Maja grät högt och hennes mamma kom inrusande. Det gick så fort, hennes mamma lyfte upp henne och gick med snabba steg till grannen där hon lämnade henne, och hon visste att någonting var på tok.
”Vad gjorde pappa där? Är pappa död?” frågade hon grannen.
”Vissa människor är så ledsna att de inte orkar att leva, och din pappa var mycket ledsen. Det är inte ditt fel, ingenting kunde göra din pappa glad igen. Många människor som är jätteledsna väldigt länge blir väldigt trötta på det och tänker på döden. Din pappa orkade inte vara ledsen längre, så han dödade sig själv” svarade grannen.
Sedan blev allt svart. Maja försvann i ett ingenting, det var mörkt och kallt. Sedan märkte hon att hon grät, under hennes slutna ögon rann tårarna nedför hennes kinder och droppade ner från hakan. Hennes andetag var hårda och snabba, som om hon varit under vatten länge och nu kippade efter andan vid ytan. En röst trängde igenom mörkret:
”MAJA! Vad händer? Jag fattar ingenting, hur är det?”
Det var Lindas röst. Gråten gjorde Maja andfådd, men andhämtningen blev successivt lugnare. Med tårarna fortfarande rinnandes öppnade hon ögonen och blinkade mot det starka ljuset. Hon satt med knäna mot asfalten och såg Linda sitta hukad framför henne. Hon kände hennes väns händer på hennes axlar.
”Var… var är vi…” undrade Maja.
”Vi är just utanför huset. Vad fan hände Maja, du bara skrek hur högt som helst och sedan sprang du!” svarade Linda. ”Du slog för fan i varenda sak i din väg, har du ont?”
Maja kände efter. Det började värka i hennes högra knä, och hon hade ont i armarna. Smärtan växte för varje sekund som gick.
”Kan du resa dig upp?” frågade Linda. Maja nickade och Linda hjälpte henne upp på fötter. ”Kajsa är fortfarande där inne och hon bara skrattade. Ibland tror jag att allt hasch-rökande har förstört henne totalt. Men seriöst Maja, vad hände?”
”Jag vet inte…” sa Maja dröjande medan hon frånvarande borstade av sig all smuts. Hennes zebramönstrade strumpbyxor hade gått sönder och hon blödde från sitt högra knä. ”Jag trodde inte… jag menar… min pappa…”
Hon slutade prata, stod på darriga ben och stödde sig mot Linda som höll en arm runt henne.
”Vi går hem till mig. Nu. Kajsa får klara sig själv”, sa Linda och tillsammans började de linka hem mot Lindas hus.
Det var en kort promenad som blev mycket längre på grund av Majas skadade knä. När de väl kommit dit satte Linda ner Maja på en köksstol och tryckte igång vattenkokaren. Hon satte sig mittemot Maja och sökte hennes blick.
”Vet du, jag har aldrig sett dig såhär. Kan du berätta för mig vad som hände?” Tystnad. "Maja?” Men Maja bara satt på stolen. Sakta lyfte hon på huvudet och såg på Linda.
”Jag vet inte vad som hände, men… det började bara snurra och allt blev svart, jag minns inte att jag skrek eller att jag sprang, jag liksom bara vaknade upp där utanför.” började Maja förklara. ”Det blev för mycket… Min pappa…” Och så tystnade hon.
Vattenkokaren brummade, det klickade till när den slog av. Ingen av dem gjorde någon ansats till att göra te. Linda bröt tillslut tystnaden.
”Är det för att din pappa är död som du blev konstig? Alltså, det är inget problem för mig, jag är bara orolig för dig.”
”Ja, han är död. Han hängde sig i vår trapp där vi bodde sist.”
”Herregud, förlåt Maja, jag visste inte…”
”Nej, nej, det är okej” sa Maja. ”Jag tänker väldigt sällan på det, jag var ju så liten då. Men när vi stod där vid trappen där gubben i huset hade… ja, du vet. Då var det som att jag helt plötsligt var liten igen, som när jag hittade… pappa!”
Maja började skaka av gråt, av sorg och av förvirring. Hon satte armbågarna på bordet och la händerna för ansiktet medan hon grät högt och otröstligt. Det blå håret dolde hennes ansikte och blev vått av hennes tårar. Hon var fortfarande bara ett barn, ett barn vars pappa svek för att han hade för ont för att leva. Hon grät för att hon återupplevt dagen då allting förändrats och hon förlorat sin pappa.
Linda reste sig, gick runt bordet och satte sig bredvid Maja. Hon la armarna om henne och Maja slängde sig in i Lindas öppna famn. Sminket smetades ut mot Lindas tröja, och Maja började skrika. Linda lät henne skrika. Hon skrek tills hon inte orkade skrika längre, hennes röst blev hesare och hesare tills hon tillslut tappat den helt. Hon fortsatte gråta, de satt där medan skymningen växte utanför fönstret och Linda satt under hela tiden tålmodigt med armarna om sin vän.
När tårarna var slut reste sig Linda och ledde Maja till hennes säng. Hon hjälpte till att klä av henne och satte på henne ett nattlinne, som om Maja vore en docka. Sedan bäddade hon ner henne i sängen, strök henne över pannan och efter några minuter hade Maja somnat.
Linda böjde sig över hennes vän och kysste hennes panna. Nu visste hon att de var så nära som man kan komma varandra i en vänskap.
”Jag älskar dig”, viskade Linda i mörkret.
I morgonljusets skugga
Hennes tårar passade inte in i morgonsolen och de öppna vidderna i det norrländska landskapet. Gråten skar sig mot lugnet, vindens mjuka susning och sommarnatten som gick över i gryning. Flämtningarna avlöste varandra medan hon gick i rask takt i uppförsbacke – hon var som olja mot vatten, som en svart klick i en vit oändlighet där hon stånkade, grät högt och skyndade på stegen. Så onaturlig, så malplacerad. Stigen hon gick på slingrade sig uppåt, hon fortsatte jagat att ta sig dit men snubblade hela tiden, mellan tårarna var världen för henne grumlig och utan fokus. Klänningens kjol var inte längre av samma beiga färg som det övriga tyget eftersom hon skrapat upp sina knän på vassa bergsstenar och grus. Klänningen började bli mer och mer röd - men det mesta av blodet tillhörde inte henne.
Hon var vid toppen av berget och alldeles slut och andfådd, hennes andetag hackade efter gråten. Den unga kvinnan slängde sig över en sten och med översikt över fälten där kor och får betade, hon gav hon ifrån sig ett gällt skri som rev sönder halsen. Hon kunde inte hålla tillbaka det, det var som att spy när man är illamående. De bara kom, ett skrik av hopplöshet blandat med panik och tårarna ville bara inte sluta rinna, lika lite som hennes röst inte kunde sluta skrika. Magen krampade och hon svalde för att inte kräkas, fokuserade enbart på att inte låta sig själv kräkas. Hon avledde sig själv genom att titta på naturen, de olika nyanser av grönt som omgav henne, djuren och den svaga doften av syrenens blommor. Med andan i halsen torkade hon sina tårar och såg ut över djuren som blivit lite skrämda av henne. När hon börjat sansa sig, sakta andas lugnare, tänkte hon tillbaka på vad som hänt och vad som nu väntade henne.
Hon var en piga vid namn Elisabeth. Hennes områden att sköta på gården var korna, att mata dem, mocka och mjölka dem två gånger om dagen. Hon gjorde ett bra jobb och var aldrig sen, hon trivdes väldigt bra med det hon gjorde. Men nu visste hon att hon inte kunde återvända till sitt arbete, inte efter det här.
Allt hon kunde se framför sig var blodet. Blodet och hennes husbondes spöklikt vita ansikte. Hon såg köket, en tapet var fylld av röda fläckar och pistolen han använt som bara låg ett par decimeter från honom. Men det värsta var att han fortfarande blödde, blodpölen växte och verkade aldrig ta slut.
Hon utfodrade korna när hon hörde ett skott. Det var inte ovanligt i dessa trakter, men detta kom från någonstans på gården och hon blev genast orolig. Hon gick och kollade i alla hus, det fanns tre stycken, huvudbostaden uträknad. Allt var som vanligt, och hon började slappna av. Det kanske var en jägare som gått utanför sitt område och kommit närmare än vad han får. Hon torkade svetten ur pannan och gick in i huvudbostaden för att tvätta av sig i sitt rum. Men väl i hallen hörde hon ett gurglade ljud och hon följde det till köket.
Där låg hennes arbetsgivare, husbonden. Han höll krampaktigt i en pistol och hade redan skjutit sig i magtrakten. Blod visade sig i mungiporna. Pigan stod där med uppspärrade ögon fast hon ville blunda, krampaktigt stilla fast hon ville springa fram och i alla fall ringa polisen. Men paniken paralyserade henne. Han tittade mot henne. Hon tittade mot honom. Han försökte lyfta handen där han höll pistolen men det tog lite tid för honom att vända den mot hans huvud. Ett ord undslapp Elisabeths mun, ett tyst ”nej!”. I samma stund avfyrade bonden ett skott mot tinningen.
Hon hörde någon skrika, pigan var så chockad att hon inte hörde att det var hon som skrek, att det var hon och inte någon annan. Musklerna svek henne och hon sjönk ner på golvet. Det fanns ingen ork, hon försökte resa sig men benen ville inte samarbeta, hon kunde inte resa sig hur gärna hon ville det. Skriken avtog inte och följdes av tårar som rann längs kinderna och föll ner på golvet. Blodet närmade sig och tillslut föll hennes tårar i blodpölen och hennes klänning började färgas röd.
Hon visste inte hur länge hon suttit där när hon kom till sans. Hon noterade var hon satt, att husbonden var död, blek och fortfarande blödande och att golvet var fullt av blod. Det var med ett oväntat lugn som hon betraktade köket. När hennes ögon kom i höjd med väggen som vad fläckad av blod såg hon en bild av husbondens fru med en blodfläck över halsen och kinden.
Där tog lugnet slut.
Hon sprang ut, sprang uppför en backe och fram dit hon befann sig nu.
Trots den här återblicken fann hon medan hon nu satt på stenen på berget att hon måste göra något. I hennes paniska huvud fanns bara en tanke, eftersom det innebar en av hennes uppgifter; Någon måste städa upp det.
Hon lämnade djuren, stenen och berget och promenerade tillbaka till köket. Tårarna började rulla nerför kinderna igen och hon sträckte sig darrande mot telefonen för att ringa polisen. Hennes röst darrade lika mycket som resten av henne när hon berättade om vad som hänt och att hon behöver hjälp. Och när hon lagt på gick hon och hämtade en trasa och två hinkar halvfyllda med vatten, satte sig på knä framför husbondens döda kropp och började torka upp blodet.
Jag måste städa upp röran, måste städa upp röran.
Elisabeth fungerade på ett mekaniskt sätt, på instinkt och rutin där hon stod på alla fyra och torkade blod. Salivet samlades i hennes mun och hon var illamående, det luktade hemskt. Hon var äcklad av blodet, av lukten och döden i rummet. Hon böjde sig fram för att komma åt den röda vätskan bättre, det fanns stora klumpar i det då blodet börjat levra sig. Pigans mage började krampa. Hon slängde sig över en hink och kräktes. Av trycket i huvudet började hon gråta igen och fast bestämd över att göra snyggt började hon omedelbart efter att hon kräkts torka igen. Hon fick några minuter till innan illamående tilltog igen och hon fick kräkas igen. Och så stod hon tills polisen kom, med tårar under kinderna, blod på kläderna och spya runt munnen.
Fyra polismän kom inspringande med allvarliga miner och stränga ögon. Pigan reste sig inte utan fortsatte att torka, nu var hennes mage tom och hon spydde bara galla. Alla polismän rynkade på näsan och tittade bort, någon utbrast ”fy fan!” och en lite modigare polis närmade sig pigan. Snyftningarna överröstade polismannen men Elisabeth tyckte sig höra att han bad henne att ta en filt och sätta sig utanför. Sakta reste hon sig, tog emot en filt men gick inte ut ur rummet.
Hennes husbonde hade varit mycket god mot henne, hon fick mat och husrum plus lön. Hon såg honom som en fadersfigur, då hon aldrig egentligen haft någon pappa mer än de män som hennes mamma bytte ut med jämna mellanrum, men hon hade aldrig sett upp till någon av dem utan bara känt rent hat emot dem. Hon sökte efter gårdar att arbeta på, men lyckades aldrig få någon plats eftersom hon inte hade någon direkt erfarenhet och inte var van vid att skriva brev och berätta om sig själv. Men husbonden på denna gård såg något som ingen annan sett, och hon blev anställd. Han talade öppet med henne och tillslut vågade hon öppna upp sig, något som ingen tidigare kunnat få henne att göra. De bekom vänner. Det kändes som att hennes liv hade börjat den gången hon först steg in på gården.
Nu var han död. Hon hade inte rört honom, hon var rädd för döden och framför allt hans död. Hon visste att han inte mått bra på sistone, varit uppe från 2 eller 3 på morgonsidan och ändå haft svårt att somna på kvällen. Vid middagsbordet åt han en potatis och en bit kött. I vanliga fall åt han det tredubbla, kanske även fyrdubbla. Han var ledsen, led av hjärtesorg, då hans hustru gått bort för 7 månader sedan. Pigan hade arbetat i ungefär 3 månader innan hustrun fick svåra smärtor i bröstkorgen och dog i en hjärtattack. Husbonden hade aldrig varit sig själv efter det, men mellan smärtan i hans ögon kunde pigan faktiskt se honom le i deras diskussioner.
Hon visste inte att han ville dö. Man talar bara inte om sådant och där.
Elisabeth satt i ett hörn av köket, hon drog filten närmare omkring sig och funderade hur hon hade missat det här. Om hon förstått honom bättre hade hon kanske kunnat rädda honom. Hon visste hur mycket han älskade sin fru. Sin gård. Sina djur. Till och med de som arbetade för honom. Han var en god man. Och hon mådde enormt dåligt för att hon inte gjort något, han var en god man och hon en dålig kvinna.
Hennes blick var glasartad, hon var någon annanstans nu. Polismännen ropade, och tillslut ruskade de henne för att få en reaktion, först då vaknade hon till. De bad henne resa sig och hon försökte, men kunde inte stå på benen. En av polismännen reste upp henne och höll i henne under armen medan en annan läste upp hennes rättigheter.
Hon blev arresterad.
Tankarna flöt för sakta för att hon skulle förstå vad som hänt innan de ledde ut henne och satte henne i polisbilen. Arresterad! Nu grät hon inte längre, ilskan slog ner som en blixt och hon kastade sig mot dörren, slog på glaset.
– DET ÄR INTE RÄTTVIST, ylade hon.
Polismännen stod och pratade tyst på gården medan pigan försökte sätta bilen i gungning.
– Vi har all anledning att misstänka henne. Vi är inte säkra på om det var hon som ringde samtalet, och även om hon gjorde det kunde det vara för att frigöra sig från misstankar, sade en av dem.
– Varför stod hon och torkade blodet? Försökte hon städa upp efter sig? Man städar inte upp någon annans göra. Det här är mycket möjligt en mordplats. Pistolen låg bredvid honom, men han hade även ett skott i magen som knappast är dödande med avsikt.
– Jag anar fängelsestraff, suckade en annan polisman.
Elisabeth stirrade ut genom bakrutan när de lämnade gården. Det var det enda stället som hon varit lycklig på. De var de enda personerna hon känt kärlek för. Det var det enda jobb hon ansett sig duktig på, trots att hon inte var så erfaren från början.
Sakta kom insikten om att han var död. Saknaden stack till och sved. Hon brydde sig inte om vad som skulle hända med henne nu. Allt hon kände var en kaotisk blandning av sorg, ilska, förlust och saknad.
Sommardimmor
Hon var uttråkad och låg sömnlös i sin säng. Tankarna virvlade runt i hennes huvud, men ingen tog fäste och försvann lika fort som de kommit. Hon var varken glad eller ledsen, bara väldigt uttråkad. Hon bestämde sig för att ta sig en nattmacka.
Med tysta steg tassade hon fram genom hallen. Hon ville in väcka sina föräldrar, eftersom de skulle upp tidigt och jobba. Gabrielle hade sommarlov och hade helt tappat sin dygnsrytm. Natt var dag och dag var natt för henne.
Hennes bruna hår åkte fram som en gardin framför hennes ögon. Som om inte de dunkla skuggorna i huset skulle försämra hennes seende nog så gjorde hennes tjocka, lång hår henne nästan blind. Hon satte håret bakom hennes små öron och fortsatte in i köket.
Köket såg dött ut. Om dagarna var köket fyllt med liv, skratt och dofter, men nu var det tomt och öde. Sommarnattens milda ljus gav köket en gråaktig färg och ingav en känsla av att tiden stod stilla.
Hon tog sig ett glas mjölk och satte sig på kökssoffan som stod vid fönstret. När hon tittade ut såg hästarna och fåren i sina hagar, björkar och grusvägen som gick ut mot den stora ängen. Hon greps av en stor längtan att få gå ut i sommarnatten. Sommarnätter var det bästa hon visste.
Klä på sig? Det hann hon inte. Hon ville uppleva just denna stund, och den skulle förstöras ifall hon gick och klädde på sig. Hennes vita, knälånga nattlinne fick duga.
Hon stod på träbron utanför ytterdörren och blickade bort mot hästarna. En del sov och en del stod och åt gräs. Gabrielle blev än en gång påmind om att hästar var världens vackraste djur. Så stora men ändå graciösa, så vardagliga men ändå så magiska.
Den ljumma vinden smekte hennes bara ben och lekte med hennes långa hår. ”Det måste vara det här som kallas lycka” tänkte hon för sig själv samtidigt som hon andades in sommarnattens berusande dofter.
Fylld av denna märkliga känsla skyndade hon sig bort till grusvägen och började gå med korta, snabba steg mot den stora ängen.
Det var något speciellt med denna natt. Häggen blommade och doften överväldigade Gabrielle. Vinden var lekfull och det virvlade omkring små gula blommor i luften som Gabrielle aldrig hade sett förr. Hon frös inte, trots att hon bara hade sitt vita nattlinne på sig, och hon kände knappt de hårda gruskornen under hennes fötter.
När hon äntligen var framme vid den stora ängen som kantades av en majestätisk skog så stannade hon upp. Hon såg dimmor som flöt omkring i luften och fylldes av ett lugn hon inte känt på länge. Hon var totalt avslappnad.
Ju mer hon tittade på dimmorna, ju mer förvirrad blev hon. Var det verkligen bara dimmor hon såg?
Dimmorna formade långa smala figurer som dansade över ängen. Vinden drog snabbt förbi Gabrielle, som om han också ville vara med i dansen. Vinden fick formen av en lång, vit och halvt genomskinlig drake. Dimmorna och vinden bugade för varandra och fortsatte sedan sin dans.
Gabrielle hade svårt att tro på det hon just nu bevittnade. Hon stod på sidan av ängen och bara gapade. Deras dans band henne där hon stod, hon kunde inte röra sig och inte ens blinka.
Med ens slutade dansen och dimvarelserna rörde sig närmare Gabrielle. De stannade och den största av alla svävade fram mot henne. Dimvarelsen var mycket längre än Lilo, minst dubbelt så hög, och tog nu en nästan fast form. Det var en kvinna, och hela hon omgavs av ett gultvitt sken. Hon hade en vit känning som räckte till just ovanför hennes knän och ärmarna på klänningen räckte till armbågarna och avslutades med halva strutärmar som svajade i vinden. Håret räckte ända ner till fötterna och virvlade sakta runt henne som om det hade ett eget liv.
Gabrielle, som hade glömt bort att andas, drog nu efter andan. Dimvarelsen satte sakta upp fingret mot munnen och menade att Lilo skulle vara tyst. Allt som dimkvinnan gjorde verkade vara i slow-motion. Gabrielle svalde och lyckades blinka en gång.
Dimkvinnan hade fortfarande ena handen mot sin mun och satte nu den andra handen bakom ryggen. Hon tog fram någonting skinande som Lilo först inte kunde fixera med blicken. Efter ett par sekunder hade Gabrielles ögon vant sig vid skenet och såg att det var någonting som liknade en glaskula. Dimkvinnan tog den i sina händer och sträckte fram den mot Gabrielle.
Gabrielle kupade sina händer och tog emot gåvan hon fått av dimkvinnan. Dimkvinnan log ett varmt leende och Gabrielle log ett snett leende tillbaka. Dimkvinnan satte åter igen ett finger mot sin mun, sedan drogs hon och de andra dimvarelserna tillbaka mot mitten av ängen. Där förvandlades de till vanliga dimmor igen.
Gabrielle blinkade ett par gånger. Hon stirrade på glaskulan hon hade i sina händer och sedan ut mot ängen igen. Allt såg ut som vanligt.
Hon började gå hemåt igen, men hon kände sig inte ensam. Vinden lekte än en gång med hennes hår och blåste upp det i hennes ansikte för att kittla henne. Hon skrattade till och började springa hemåt. Solen hade börjat stiga.
När Gabrielle kom in i sitt rum visade klockan 04.28. Hon satte sig i sin säng och stirrade på glaskulan. Skenet hade försvunnit och hon såg inget magiskt med den. Hon tänkte tillbaka till när hon fick den nere vid ängen, vad var det hon såg i kulan då?
Gabrielle stirrade i väggen. Hon hade sett dimvarelserna dansa. Det var vad hon hade sett i kulan. Hon sänkte blicken mot kulan igen och denna gång stirrade hon inte på kulan, denna gång tittade hon in i den.
Det hon nu såg var dimvarelserna som dansade i sommarnatten. Gabrielle hade fått en gåva som lät henne bevittna naturens magi närhelst hon ville.
The destiny of a killer
Christa stared at the letter she received from the mailman. The handwriting seemed familiar, she was almost sure that her address was written by her brother. She hurried along the path to her house, the snow creaking faintly underneath her boots. When she came inside, she started making tea. While waiting for the water to boil, she sat down and opened the envelope. Why did he write to her now? He had forsaken her a long time ago, what could he possibly want to tell her? In hope of getting her questions answered, she started reading the letter.
“New York 23/12 1968
Dear Christa
This is the last letter you will receive from me. I can’t go on in this world because I carry such grief and sorrow that no man could live with, but before I end my misery I would like to give you an explanation, dear sister. You might be angry, sad and terrified at the moment, but I assure you that after you’ve read about my misery, you will forgive me for taking my own life. Don’t shed tears over my doomed soul, for my life couldn’t get more sorrowful and painful. Only my own death could save me from my past.
Tonight is the day before Christmas Eve. Four years have passed since I left you and our family in Great Britain, and one year since my dearest love, Cornelia, left me all alone. I never told anyone the story about my despair, but I feel that it’s my duty to tell it to you Christa, before I let myself rest forever. I want you, beloved sister, to understand how my life has been. Since I’ve only written one letter to you since I came to the US, I feel that I have to write down the whole story from the time when I left you in the UK.
As you know, I left the Great Britain because of Cornelia. I saw her in London six years ago and I fell in love with her in an instant. I had never felt this way about a person, and I knew that I couldn’t just watch this love walk away. A year later, I visited the US and I found her in New York. I was stalking her and that scared her, but when she saw that I didn’t have any evil intentions, she let me buy her dinner. That night, we both realized that we had found love. She was my soul mate. We found ourselves devoted to each other, this was a love supreme.
We got ourselves an apartment in New York. We went out for dinner almost every night, and there were always a party to go to or a theatre play to see. I think that I and Cornelia have been to every museum in New York. We both loved music and art. Cornelia was and artist and made the most incredible paintings I’ve ever seen. Oh, how I miss her, my sweet Cornelia. I’ve torn every painting she made into pieces, except for one. I was raging through her art room one night and I destroyed everything in the room, with the exception of a self portrait she had done. I still have it, and I will bring it to my grave.
The three years I spent with her in New York were the happiest years of my life. I thought about you a lot, but I only wrote one letter to you. I regret this so much, because you meant more to me than I knew. I’m a bastard and I feel so bad about my neglect of you. I don’t deserve to see you again, and I won’t.
Now let’s go back to the story. As you see, we were very happy together. She showed me the world and I came to love her more than I’ve ever loved a woman before. She was my everything and she still is. But she is gone, and that is why I can’t stay in this cruel world.
After about three years together, our beautiful bubble of love burst. I became jealous, and I went mad if Cornelia spoke to other men. She became annoyed with my distrust and started to talk to other men just to annoy me, just to make me see that she did whatever she wanted to do. Of course, I became furious with her. One night, I lost all my senses and slapped her right in her face. I yelled at her and she wept.
This was the beginning of the end. I lost my self control and it happened again, again and again. Sometimes I kicked her, sometimes I hit her in the face. But she didn’t leave me. She stayed even though I mistreated her and beat her. She was never afraid of me, because she knew I would stop after a few punches, and she knew that I would come crawling on my knees the next day, begging for her forgiveness. Today, I wish that she wouldn’t be the bold person she was. I wish she’d left me before it was too late...
One dark and beautiful December night, we went to a Christmas party at a friend’s house. Cornelia enjoyed herself as usual, and I never let her out of sight. I was talking to a fellow-worker when I noticed that Cornelia wasn’t standing there with me. I became a bit nervous and started searching for her. I couldn’t find her anywhere and I started calling her name. People were staring at me, they must have thought I was out of my mind. I hurried out to the cloakroom, still yelling her name. I was standing there, breathing hard, when I heard her soft voice coming from behind me. She said; “Oh, Michael, why do you embarrass yourself”. I turned around, staring at her. I was furious with her! I took a few angry steps towards her, grabbed her right arm and dragged her outside. We were going home.
Me and Cornelia walked the streets of New York. We both were very quite at first. After a couple of silent minutes, she made an attempt to talk to me. I didn’t let her finish her sentence. I stopped, turned to her and shouted all the terrible things you could call a person. But she didn’t listen either. She yelled abuse back at me. We stood there for quite some time, just shouting at each other. When I noticed that she didn’t listen, I gave her a slap in the face. We both went silent. Then she made something I didn’t think she would have the guts to do; she hit ME. She punched me right in the face. At first, I just stared at her with a look that told her that I didn’t see this coming, but I wasn’t late on giving her a punch in her stomach. And so we both went off in a big fight. We kicked each other, we hit each other and we even bit each other.
I’ve always been physically stronger than Cornelia. That horrendous night after our last Christmas party wasn’t an exception. I hit her so hard that she couldn’t stand up. I dragged her into an alley and I knelt beside her. I told her how I was sorry and how I wanted her to forgive me. I helped her up on her feet and hugged her. But she bit my ear. I didn’t hesitate this time, I beat her up and finished it off with kicking her in the head. I fell to the ground, unable to stand. I heard the faint sound of Christmas carols. I listened to them as I wept silently. After what had felt like several hours, I got to my feet. And then I ran. I ran home to our apartment and fainted as I came through the door.
Dear sister, I’m a monster. I cannot explain my actions. It’s not an excuse for my behaviour when I say that I wasn’t myself when it all happened, but I want you to know that I wasn’t thinking at that point, my instincts had taken control over me. I couldn’t handle myself.
How can I describe all the pain I’ve gone through? What’s worse is, that I can only blame my misery on myself. The sound of Christmas carols is a torment and it reminds me of that I’ve done. I cannot take it.
Beloved Christa, I am deeply sorry for everything I have ever done. I don’t expect you to forgive me, but I expect you to understand me, and why I am about to take my life to an end.
I hope that your life has been and will be fortunate. I wish you all the happiness in the world. Take care of yourself.
With love
Your brother, Michael”
Christa breathed hard. She tried to take in what she just had read, but it was impossible to comprehend. She had forgotten all about the tea and her cheeks were wet with tears. She put the letter in the envelope and pushed it away from her. Christa was in a great shock, uncertain about if her brother was alive or dead. She sat at the table all night asking herself questions that she couldn’t answer, until she finally fell asleep, her head resting on the table.
Epilogue
Christa couldn’t rest without knowing what had happened to her brother. She made at least a hundred phone calls and wrote about 40 letters. This is what she found out:
The police had found a woman’s body in an alley in New York the 23 of December in 1968. They estimate that she had been dead for 2 hours when they found Cornelia. They assumed that since she didn’t carry any money, murdered with robbery had been committed.
Michael’s body had been found outside of New York in the Atlantic Ocean. A painting was tied to the body and it depicted a woman’s face.
Från en skrämmande värld till en annan
– Hej alle personalen. Nu är jag visst sugen på kaffe! ekar entonigt gång på gång genom korridoren.
En kvinna springer fram och tillbaka genom korridoren och skriker att hon är nikotinist och jävligt röksugen med tårar rinnandes utefter kinderna. En kraftig tjej brukar våld mot en vägg i raseri och personalen har fullt upp med att försöka hindra henne från att skada sig själv och andra. Tack och lov är människorna här viktigare än inredningen.
– Hej alle personalen. Nu är jag visst sugen på kaffe! upprepas gång på gång som grädde på moset i detta totala kaos. En annan kille mumlar högt för sig själv och röker inomhus fast det är förbjudet, och det tycks vara det enda personalen finner lustigt i denna situation. De måste följa efter honom och ta cigaretten ifrån honom eftersom han uppenbarligen är i ett psykotiskt tillstånd och inte förstår bättre. Han verkar totalt okontaktbar.
Jag återgår till att oroa mig över mig själv. Jag darrar och stryker längs väggarna för att jag bara är så otroligt rädd. Inte för patienterna och vad de gör, utan för att alla här verkar så arga, ångestfyllda och olyckliga. Rädd för känslan av misär som genomsyrar detta sorgliga ställe, stanken av instängd ilska och sorg. Det finns bara elände på ett sådant här ställe och jag undrar vad jag egentligen gett mig in på. Mår jag bättre av att vara inlåst? Och framför allt, är det verkligen tryggare? Är man en fara för sig själv och för andra så bör man läggas in, men till vilken nytta, då det bara är att ta en gaffel och trycka in i ett eluttag?
Personalen går igenom mina saker ganska snabbt och slarvigt. De tar ifrån mig tändare och nagelsax eftersom människor kan använda det för att skada sig själva. De känner till mina problem, ändå frågar de mig bara om jag har något jag inte borde ha och jag ljuger och säger att nej, jag har lämnat in allt. Pah, visst. De är inte bara dumma, de är dessutom oprofessionella.
Jag blir tilldelad ett rum som är lika opersonligt och trist som resten av avdelning 2. Jag sätter mig på sängen och tar några djupa andetag, tar på mig mina hörlurar och lyssnar på synthpop och försöker smälta det jag just bevittnat. Avdelning 1 var så mycket lugnare. Det kunde man inte tro, eftersom ettan är akutavdelningen medan tvåan är en långtidsavdelning. På akutavdelningen var det några som var väldigt utagerande, men de flesta låg bara och sov. Där stannar man inte länge, det är mer ett ställe där man kan vila upp sig ett kort tag, sova om sig och samla krafter för att orka möta världen igen. Här uppe på tvåan finns de tvångsintagna.
Min rumskompis är en kvinna i fyrtioårsåldern och jag drar en suck av lättnad när jag ser henne. Hon verkar mest normal av alla, ganska osäker men ändå mest närvarande. Men så fort vi hälsat på varandra börjar hon fråga mig om hennes kläder var fina, om hon var tjock, om hon sminkat sig för mycket och så vidare. Jag svarar artigt att hon är väldigt fin och återgår till musiklyssnandet. Men hon lägger sig i sin säng, reser sig, lägger sig igen, suckar och suckar gång på gång tills jag blir galen av hennes satans suckande. Hon upprepar gång på gång att hon inte orkar och jag undrar för mig själv ifall alla här bara kunde upprepa samma saker om och om igen.
Som de andra gångerna jag la in mig själv på psyket gick de första dagarna till att sova, äta och bara bry mig om mig själv med alla beklagliga och melodramatiska problem. Det är vad jag gör bäst och jag håller mig ifrån de andra patienterna. Deras kaos smittar och jag blir upprörd och orolig så fort jag ser ett sorgset ansikte. TV:n blir min bästa vän och sängen min tillflyktsort.
När jag mår bättre blir jag intresserad av människorna som hamnat här. Man lär inte känna varandra, man lär känna varandras sjukdomar. Vad gör du här, vad har du för problem, vilken diagnos har du? Och här finns alla åldersgrupper. Jag var såklart yngst med mina 19 år, sedan var det ett par kvinnor som var kring 23-25 år. Den äldsta, av utseendet att döma, var en manisk kvinna som kanske var runt 45 år. Det var intressant att höra henne prata, för hon var aldrig tyst men upprepade inte heller saker om och om igen. Hon bad mig att sluta skrapa armarna och var väldigt moderlig, men berättade också om sin superhörsel och elallergi. Hon gick omkring med solglasögon för att skydda sig mot elen och påstod sig höra Telias telefonlinjer med någon snuskig Jan-banankille som kom med oanständiga förslag. En dag kom hennes son på besök, som inte kunde ha varit äldre än 13 år, och det syntes att han var otroligt obekväm i situationen. Och där har vi det igen, den sorgsenhet som genomsyrar avdelningens brus och som luktar värre än sjukhusdoften som etsat sig fast i väggarna.
Att vara på en sluten avdelning berövar inte bara friheten, utan man berövas också sina egna sätt att dämpa sin ångest. Flickor som grät över att de hade blivit ifråntagna sina rakblad, missbrukare som inte längre kunde droga bort sina problem. Det finns ingen utväg och absolut ingen reservplan, man genomled sin ångest med hjälp av utskrivna mediciner som sällan räckte till. Har man cancer går det förhoppningsvis att behandla, men att behandla ett misshandlat sinne har inte samma chanser för tillfrisknad. Läkarna kan inte säga att du antingen dör om ett år eller att du blir helt frisk och kan leva normalt igenom inom två år. Sådana exakta planer finns bara inte. Ofta får man leva med djävulen på sin axel hela livet, man måste lära sig leva med det och kanske ta mediciner tills den dagen man dör. Man skulle kunna kalla det emotionell cancer, ibland så svår att den är minst lika dödlig som en långt framskriden hjärntumör. Man vet bara inte riktigt när.
Jag byter rum, för jag orkar inte höra hur den suckande kvinnan inte orkar mer. Jag hamnar med en tjej, Alva, som var mycket lugnare men anorektiskt smal. Hon var nog den enda på avdelningen som sov utan sömnmediciner och mitt första intryck var precis som det jag fått av min första rumskamrat. Hon måste vara friskast här. Och vi var varandras motpoler som skapade en balans i vårt rum, jag med min övervikt och hon med sin undervikt. Hon var tyst och jag var högljudd.
Inte många dagar senare hade hon tagit en överdos av Tradolan och gick runt till alla toaletter för att trä en soppåse över huvudet. Personalen fick låsa alla toaletter och Alva fick extravak. En ur personalen höll ständigt ögonen på henne.
Under denna episod av min vistelse på tvåan träffade världens mest olyckliga tjej. Alva var ofta likblek, mungiporna hängde och ögonen utstrålade en svår melankoli som ingenting kunde rå på. Alva var för mig, för personalen och överläkaren ett mysterium.
Något annat som är väldigt negativt med att ligga på psyket är att alla jagar upp varandra. Då menar jag inte bara att en persons utbrott gjorde andra oroliga, utan det drev människor till besinningslös skräck.
Det går en epidemi hos unga kvinnor. De skadar sig själva av olika skäl, men oftast för att dämpa ångest och få utlopp för sin ilska. Och kväll efter kväll droppade blodet på golvet, trots att personalen till och med söker igenom patienter ända in på skinnet när de skrivs in. Det fanns ändå alltid någon som lyckats smuggla in någonting vasst.
Jag och en ung kvinna vid namn Sofia satt i korridoren och försökte koncentrera oss på att läsa tidningar. Det är svårt att tänka när man har ångest, och under svåra perioder då man är inlagd är det vanligt att man har en nästan konstant ångest som inte ens försvinner när man sover. Samma kväll hade en ny tjej blivit inskriven på tvåan och den här gången var det hennes tur att dra igång alla patienters oro. Hon gick inte ens in på en toalett och skar sig utan gjorde det mitt i korridoren. Sofia var rakbladsberoende och såg hon ett rakblad var det kört. Hon gick och försökte rispa sig med plastmuggar och jag satt kvar och räknade till tio. När hon kom tillbaka så bad hon mig att slå henne.
Hennes blick var milt sagt jagad, hon spände ögonen i mig men ändå visste jag att hon egentligen inte såg mig. Hela hon skälvde av blodtörst och det var som om hon blivit en målsökande missil, en destruktiv robot. Jag slog henne inte, istället gick jag till mitt rum och kastade en kruka i golvet och slog och sparkade på betongväggen. Jag visste precis hur hon kände sig, jag visste exakt hur ofantligt dåligt hon mådde och våra blickar förstod varandra varje gång de möttes under resten av tiden på tvåan.
– Hej alle personalen. Jag är visst sugen på kaffe!
Åååh, kan han inte sluta? Varje morgon börjar på samma sätt. Jag trycker kudden över huvudet i sökande efter tystnad. Det är Anton som är vaken och alert tidigt på morgonen och efter vad jag sett av honom så förstår jag att han är autistisk. Han bär vuxenblöja och upprepar saker om och om igen. Det finns inte mycket variation i det han säger och han är svår att få kontakt med. Det är bara kaffe som får honom tyst. Förutom att tjata om kaffe brukar han prata om Line och Lars och än idag kan jag inte förstå vad de är för människor. På dagarna jobbar han, så efter halv nio är det tyst på avdelningen igen. Medicinerna gör mig trött och jag somnar igen, vaknar inte förrän det är lunch.
Senare sitter Alva, Sofia och jag i mitt och Alvas rum. Jag har kommit dem närmast eftersom de är unga som jag, men senare upptäcker jag att det också är det enda vi har gemensamt. De vill dö, pratar självmord och när jag frågar dem om varför de skadar sig själva så svarar de;
– Av samma orsak som du gör det – för att dö.
Jag tittar förbryllat på dem i totalt oförstånd, och till svar får jag likadana blickar tillbaka. En avgrund växer mellan oss och kontakten vi först trodde att vi kände går sönder på mitten medan vi står på var sin sida med bara en repstump i handen.
För mig handlar det inte om att dö. Det handlar om att överleva.
– Kolla, detta sår borde sys, säger Sofia.
– Vadå, det är väl inte så konstigt att jag går och stoppar en påse över huvudet, säger Alva och ler stort. Leendet är nästan varmt och ärligt, jag var beredd på att få se en grimas men hon log faktiskt.
Tyckte hon att det var kul? De pratar om sina destruktiva handlingar som om det vore bragder. De verkar se det som en tävling. Mest destruktiv vinner! Allvarliga saker bagatelliseras medan andra små företeelser förstoras.
Efter det samtalet krossar Sofia en glödlampa mitt på dagen inne på en toa och ljudet av glas som går sönder klingar högt genom hela avdelningen. Personalen som för dagen är hennes kontaktpersoner springer fram och tillbaka och ropar på henne. Jag har en känsla av att det var det hon var ute efter också.
Kanske skaffar de sig historier som de kan berätta om senare, bygger upp ett alternativ till ett liv för att ha något att komma med. Och det är då jag inser att de har blivit sin sjukdom. Åh, vad jag önskar att de förstod att det inte behöver vara så. Jag tänker aldrig tillåta mig själv att bli min sjukdom. Över min döda kropp! Jag kommer alltid att kämpa för den individ jag är.
Och dagarna går, vissa sakta och andra fort. Människor skrivs ut, andra skrivs in medan de flesta ändå är kvar. Jag blir trött på den ostimulerande omgivningen, trött på dödshot från patienter och absolut utled på tristessen när medicinerna gör att jag inte ens orkar läsa. Pappa hurrar, och mamma med, för det är ett friskhetstecken. Visst kan jag också se det, men när kommer livskvalitén tillbaka?
– Du måste låta det få ta sin tid. Här sker inga mirakel över en dag. Vi kan inte heller lova att du kommer att bli helt bra, men vi kan däremot ge löfte om att vi kommer att göra vad vi kan för att hjälpa dig, säger avdelningens överläkare.
Och jag kan egentligen inte begära något annat. Nu vill jag hem.
Dörrar låses upp och jag stiger ut i vad som för mig är en helt ny värld. Hjärtat bultar och intrycken blir för många på samma gång, från att ha varit i en totalt familjär korridor så tog jag bara ett enda litet steg genom en tillsynes ganska harmlös ytterdörr in till helvetet på jorden. Jag stannar, sväljer min rädsla och ignorerar den plötsliga yrseln som drabbar mig. Mamma promenerar obesvärat vidare som om hon varit i hemmiljö och jag snubblar efter samtidigt som jag försöker ta mig samman. Allt jag kunde se var ett virrvarr av panikslagna stackars själar som bara inte kunde hitta hem till sitt eget hjärta.
Världen är inte så mycket annorlunda ändå.
Snöflingans insomnia
Djupt inne bland duntäcket, invirad i lakan ligger någon som inte fryser. Tvärt om, hon kastar sig fram och tillbaka i värmen från sängen och svettas ymnigt. Inlindad i sommarvärme och i kontrast till den hårda vintern utanför begrundar kvinnan natten. Mörkret svider i hennes ögon, tystnaden skriker i hennes öron och hon kan inte längre skilja på varmt och kallt. Kontrasterna tar ut varandra, svart och vitt är inte så olika ändå.
Tankarna rinner som vatten i hennes huvud, helt utom kontroll och med en så stark ström att ingenting egentligen fastnar. Det är som om alla tankar snurrar snabbare än vad hon hinner uppfatta, som ett öronbedövande sorl i bakgrunden håller det henne vaken.
Vad är klockan nu? Hon har slutat att titta. Allt hon begär är att natten ska förvandlas till dag, till ljus och den trygghet och lugn det skänker. På nätterna händer något speciellt, likt magi hamnar hon i en annan värld. Den påminner om den hon lever i om dagarna, men är så kraftigt förvrängd att hon städigt luras på vad som verkligen sker och inte. Varje kväll ber hon en stilla bön om att nätterna bara är illusioner, för oftast ser hon ingen skillnad och förloras totalt i det stora svarta. Numera har hennes nattliga demoner blivit en andra verklighet, lika sann som dagarna men ändå helt skilda från varandra.
För nätterna slukar henne alltid med hull och hår, tuggar blodtörstigt hennes hjälplösa kropp och sväljer allt som en gång varit något vackert. Hon vet aldrig vad dessa märkliga timmar ska göra med henne, men när hon når ytan av smärtan i att ligga sömnlös vet hon att hon har blivit tokig. Natten har blivit personifierad där i mörkret och kylan; som djävulen för de kristna och Gud för djävulsdyrkare. Ibland anar hon ögon någonstans i sömnlösheten och så länge monstret är vaket finner hon ingen ro.
Vargtimmen är förbi, men ändå ligger hon stel som en pinne bland gosedjur och sina lila lakan. Alla dessa spänningar gör att hon känner sig i det närmsta tyngdlös och det vore som att hon svävade några millimeter över sängen. Inbillade nålar sticker i ryggen, denna spikmatta borrar sig in och lämnar blödande sår. Men när morgonen kommer och bär med sig sitt ljus och sinnesro förstår hon att det inte handlar om blödande sår, utan om svettdroppar som runnit natten lång.
Sömnlösheten är som att vara fast mellan vakenhet och dröm. Verkligheten framställs som drömd och drömmarna som verklighet. Regler och lagar slutar att gälla och det som går upp måste inte nödvändigtvis komma ner.
När kvällen sänker sig vet hon vad som väntar och redan då byggs spänningar och obehag upp. Ju mer klockan tickar, desto mer matas den inre ångestproducerande ugnen, fortare och fortare, hetare och hetare.
Det viktiga, det enda som hjälper, är att aldrig gå till sängs. Men hur mycket man än spjärnar emot så tränger sig det totala mörkret sig på. Tröttheten förlamar förnuftet och det tar inte lång tid innan man fastnat i nattens virrvarr av tankar och stickningar. När mörkret sänker sig över världen och fryser till, så lämnas de sömnlösa i en istid med en rastlöshet krypandes i benen.
Ibland stiger hon upp för att ta ett glas vatten eller för att gå på toa. Någonstans vet hon ändå att det bästa vore att sitta uppe hela natten istället för att tjurskalligt försöka finna ett lugn i sängen som bara blir mer obekväm för var minut som går, men det finns fler rädslor som gör att hon väljer nattbäddens tortyr framför att ta en kopp te och läsa en bok. För hon vet, att om hon inte försöker sova så blir morgondagen minst lika horribel som natten. Bredvid sömnlöshetens terror ligger morgonens trötta och sömgångaraktiga känsla som inkräktar på alla annars klarvakna upplevelser. Inte sällan hamnar hon i detta tillstånd under dagarna på grund av ansträngda och ängsliga nätter, då hela dygnet flyter samman och gränserna suddas ut. Natt är dag och dag är natt, det finns ingen ända.
Gryning. Det vackraste ordet som finns är gryning. Det är hennes tröst, hopp och längtan. Det börjar med att en svart himmel får antydningar av mörkblått i norr, sedan i takt med att solen går upp stiger även hennes sinnesstämning och ger henne en känsla av inre frid. Hon kramar sin favorit bland de många gosedjuren, ett lejon med silkeslen man, och bevittnar dagen som växer till liv. Ljuset som minut efter minut blir mer påtagligt inger en lugnande känsla av att den natt som gett intrycket av att vara för evigt inte kan vinna över solens kraft. Tiden som tycktes stå stilla för en stund sedan kan inte förhindra det mirakel som sker var morgon. Detta är allt bevis hon behöver, bevis på liv och på ett bredare spektra än vad nattens förledare gav sken av att det fanns.
Lugnet börjar infinna sig hos henne och till lejonet i sin famn upprepar hon ordet "gryning" om och om igen. Stillheten sänker sig över världen och nu skulle hon kunna somna leende, för än en gång har hon segrat över hennes största fruktan och vet att den nu är långt borta. Men om hon somnade nu så skulle hon även slumra ifrån den vackra känslan gryningen skänker, därför väljer hon som vanligt att sitta och betrakta solstrålarnas under. I ljuset blänker hennes råttfärgade hår, sminkresterna runt ögonen blir allt tydligare och de djupblåa ögonen speglar fridfullt det annalkande dagsljuset.
Livet är ett mirakel, tänker hon och låter ett varmt leende sprida sig inifrån och ut. Plågan har ersatts med tillfredställelse och i den stilla morgonrodnaden säger hon för sig själv:
– Det var ändå värt det.
