Såhär ser jag ut idag.

 

Ikväll ska jag höra Levar manskör sjunga, men det blir inga andra utsvävningar. Jag önskar att jag haft ork att gå på synthklubb ikväll men jag är inte riktigt där än så att säga. Det ska hur som helst bli mysigt att höra pappa sjunga, tänkte filma dem!

 

Have a good one!

 

 

 

Mina två älsklingar.

 

Puh, vilken dag. Och den är inte slut än. Mamma sov över hemma hos mig och idag gick vi loss på städgrejjerna. Det är tur att jag har en så driftig mamma, för jag har inte gjort en åttondel så mycket i min lägenhet som hon har gjort. Hon har putsat alla fönster och dammsugit och skurat golven, bäddat, till och med städat toaletten (vilket jag tycker var överkurs). Men när mamma är igång, så är hon igång. Och jag är djupt tacksam. Jag skulle aldrig orkat vårstäda utan henne. Faktum är, att det var hon som vårstädade och jag som... ja, vad gjorde jag? Jag plockade och sånt.

 

Det vore trevligt att orka lite mer. Först och främst har jag en lång startsträcka på morgonen, jag fungerar bara inte förrän det är eftermiddag. Och den takt mamma hade idag gick alldeles för fort för mig. Det kändes som att jag hade ludd i huvudet. Jag borde städa hjärnan innan jag städar någonting annat.

 

Fick mig ett par nya skor igår och än en gång, jag är djupt tacksam. Vad och var skulle jag ha varit utan mina föräldrar? Och jag undrar, alla de som är i min sits men som inte har någon som hjälper en känslomässigt och ekonomiskt, hur klarar de sig? Jag vet inte hur många gånger mamma och pappa har räddad mig och fungerat som ett ekonomiskt skyddsnät när det krisar. Kort sagt, i det samhälle vi lever i nu skulle jag inte överlevt utan dem - och alla är inte så lyckligt lottad som mig!

 

Nu sitter jag hemma i föräldrahemmet, ska strax se Seinfeld med pappa. Kisse är hemma och mamma är på engelskakurs. Ni vet, den där känslan man får när man kommer hem? Det är en av de bästa känslor jag vet. Att komma hem. Komma hem.

 

 

 

It's insane!

 

JAG HAR GÅTT NER TRE STORLEKAR SEDAN I SOMRAS! Helt amazing, jag gick med tunga steg till provrummet och till mina förvåning passade plagget jag valt ut, tre storlekar mindre än vad jag hade när jag började gå ner i vikt förra sommaren! I like it! Trots alla motgångar har jag ändå lyckats med någonting!

 

Resten av dagen har varit okej, men jag har känt mig ganska vissen. Det känns fint att ha mamma på besök, men att gå på stan blev lite för mycket för mig. Det blev inte bättre för att ett gång fjortisar uppenbarligen inte kunde hålla sig för skratt när jag mötte deras blickar i en skoaffär. Vad som var speciellt roligt förstod jag inte, men jag blev arg och ledsen. De fnittrade, kollade på mig och bytte blickar. Jag såg skabbig ut, men det var nog också allt. Jag vet inte vad de skrattade åt men jag vet att de skrattade åt mig och jag var nära på att tappa humöret. Fjortisjävlar.

 

Jag är ganska så trött nu. Blir en tidig kväll skulle jag tro. Det känns annorlunda att inte vara ensam såhär på kvällen, jag är så mycket ensam annars. Men jag tycker att det är ganska mysigt. Ser fram emot att få finbesök av Alex framöver! Längtar!

 

 

Förvånad och glad Saari.

Saari med solen i ögonen.

 

Igår somnade jag till tonerna av Depeche Mode. Jag var så trött, helt slut. Visst är jag tacksam över att jag kan sova, men jag är så trött på kvällarna att jag inte kan tänka och nästan somnar ståendes. Neuroleptikan är boven.

 

Jag är så besviken på mig själv. Igår skulle jag på Vågen och träffa Mia, men jag kom inte iväg. Jag låg vaken i sängen klockan åtta på morgonen, tankarna rusade genom huvudet och jag fick inte fatt i dem. Tillslut avgjorde klockan ifall jag skulle fara eller inte, det var för sent.

 

Då känner man sig inte mycket värd.

 

För att jag ska få terapi så måste jag ju faktiskt ta mig dit. Jag har funderat på att söka till något behandlingshem för att intensifiera vården och liksom "vara på plats". Ensamheten omringar mig här hemma och jag har svårt att ens vara i Gemenskapen på mitt boende. Ensamheten är inte självvald egentligen, även om det verkar så. Jag är aldrig med på gruppaktiviteter och träffar så sällan vänner. Men jag längtar! Gudarna ska veta att jag längtar. Men rädslan håller mig fången.

 

I see the girl I wanna be
Riding bare back, care free along the shore
If only that someone was me
Jumping head first headlong without a thought
To act and damn the consequence
How I wish it could be that easy
But fear surrounds me like a fence
I wanna break free...

 

Idag kommer mamma, hon ska sova över en natt. Vi ska putsa fönster, olja utebordet och köpa skor till mig. Jag hoppas verkligen att jag orkar hela vägen. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att inte orka. Vi får helt enkelt se hur det går.

 

Imorgon följer jag med mamma hem, jag ska fira valborg i föräldrahemmet. Pappa ska sjunga i manskör och jag tänkte filma spexet! Valborg i Nordmaling är ju tradition. Tyvärr kommer jag missa synthklubben Club Greyscale men jag tror faktiskt att jag ändå inte orkar gå ut - hur skulle jag fixa det när jag knappt kan fara och handla mat?

 

 

 

Reductil.

 

När jag surfade på fass.se så snubblade jag över en artikel som säger att Reductil inte längre får skrivas ut. Reductil är en viktminskningsmedicin som jag åt under 2008, anledningen att jag slutade med den var att den påverkade mig psykiskt. Nu är jag glad att jag slutade ganska tidigt...

 

Saxat från Läkemedelsverket:

 

"Den Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) har kommit fram till att marknadsföringstillståndet för läkemedel innehållande sibutramin (Reductil) ska dras in tillsvidare. Detta på grund av att riskerna för hjärtkärlsjukdom överväger den nytta man ser av läkemedlet.

Sibutramin som ingår i läkemedlet Reductil är godkänt för att minska kroppsvikten hos kraftigt överviktiga (BMI ≥ 30 kg/m2) eller överviktiga (BMI  ≥ 27 kg/m2) med ytterligare sjukdomar, t ex diabetes typ 2.

Läkemedelsverket rekommenderar nu att Reductil inte längre skrivs ut och att de patienter som för närvarande behandlas med detta läkemedel bokar en tid för läkarbesök för att diskutera den fortsatta behandlingen. Det är inte nödvändigt att sluta ta Reductil omedelbart, men det går bra att avbryta behandlingen direkt för den patient som så önskar. Läkemedelsverkets rekommenderar apoteken att inte längre expediera recept på Reductil.

Bakgrunden till indragningen är att den Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) gjort en noggrann utredning av en ny studie som visar att det finns ökad risk för hjärtkärlsjukdom som hjärtinfarkt eller stroke hos patienter som behandlas med sibutramin. Det har sedan tidigare funnits en misstanke att sibutramin kan öka risken för allvarliga hjärt-kärlkomplikationer. Rekommendationen har därför varit att ge Reductil endast under begränsad tid och att inte använda detta läkemedel till patienter med högt blodtryck eller andra hjärt-kärlsjukdomar. Nu gör EMA bedömningen att risken för hjärtkärlsjukdomar är tätt förknippad med övervikt och att riskerna för sådana komplikationer därför finns för hela denna patientgrupp. Därmed överstiger riskerna den nytta man ser av läkemedlet.

 

Jag är så kär i min gitarr! Jag har spela sönder fingrarna och skrålat sönder halsen idag, men det är det värt. Det är roligt att spela. Ibland när man spelar, så försvinner allt annat omkring. Världen existerar inte, ångesten får inte plats för att tonerna upptar allt utrymme. Det kan bli magiskt, för en stund.

 

 

Här bor min gitarr.

Istället för att ha frågestunder i bloggen så kan man nu ställa frågor till mig på löpande band som jag svarar på direkt. Var inte blyg! Det är inte jag! Till höger finns frågelådan, men under varje inlägg finns också en knapp du kan trycka på ifall du undrar över någonting.



Kör på!

Saari i båten på midsommarafton 2009.

 

I eftermiddags fikade jag med de andra på Hera. Vi satt och pratade, plötsligt kom vi in på ämnet segling. Jag har insett att jag längtar mer än jag tror efter att åka ut på segelsemester - jag har massor av fina minnen från hela min uppväxt. Några dåliga också, förståss. Jag har varit ordentligt sjösjuk några gånger och jag lovar dig att jag varit redo att hoppa överbord! De senaste året har jag missat det mesta av seglatserna för att jag tagit sjösjukepiller och blivit så trött att jag bara legat i kojen och sovit, och plötsligt är vi framme och jag är nyvaken.

 

Gunilla och jag pratade om Ulvön och Trysunda, för hon har nämligen arbetat där som lärare när det begav sig. Det var underbart att dela kärleken för dessa öar, särskilt Trysunda, med någon. Jag drömde mig bort bland blåa skyar och vatten, ljudet av vågor som kluckar, fiskmåsar som skriar, bryggor och båtfolk. Jag vill dit, helst nu!

 

 

Järnäsklubb.

 

Det finns ett ställe jag ibland går till i mina tankar, en plats ute på hällarna i Järnäsklubb. Jag hör ljudet av vågorna som slår mot stenarna, fiskmåsarna, känner solstrålarna mot mitt ansikte och känner stenhällen under mig. Där är jag lugn. Det är min oas i mitt inre.

 

 

Brorsan badar i skymningen.

 

Jag har kollat på bilder från förra sommaren och en flodvåg av nostalgi har sköljt över mig. Det där med att vara nostalgisk, det har jag fått av min pappa. Förra sommaren åkte vi ut alla fyra i min familj och hann segla ända till Härnösand på en vecka, sedan åkte jag och brorsan hem med buss. Vi hann med utflykter, bad och bastu och annat mys... Jag vill dit igen. Förhoppningsvis kommer vi göra om det i sommar.

 

Can't wait.

 

 

 

Styrman, för några år sedan.

 

 

 

A pill for my pills. Praktisk för att ta med mediciner i väskan.

 

 

 

Gnäll gnäll. Allt jag gör är att gnälla, känns det som. Speciellt här på nätet, men det jag skriver här är inte ens tre fjärdedelar av vad som händer i mitt liv. Det råkar bara vara ett bra ställe att gnälla på, och jag skriver gärna av mig när det är sämre.

Och idag har det varit sämre. Jag kan numera städa och sköta hemmet rätt bra utan någon större hjälp, det går per automatik. Men jag har snart sett på TV i 6 timmar i sträck och det är inte likt mig, jag har inte öppnat en bok på hela dagen. I eftermiddags tappade jag sugen helt och ställde samma frågor som alltid när jag har ångest - Hur länge kommer jag ha det såhär? Kommer jag få en hel dag utan att känna ångest? För ångest är det värsta, det absolut värsta.

Imorgon ska jag på Vågen och prata med Mia. Hon är toppen, men vår tid (9 på tisdagsmornar) funkar bara inte. JAG funkar inte så tidigt på morgonen. Och de flesta gångerna kommer jag inte ens iväg... men imorgon ska jag dit, det har jag gett mig fan på.

Det blir med andra ord en tidig kväll ikväll. Jag ska se Top Model och sedan lägga mig och läsa i ett par timmar, sedan är det godnatt. Nu har jag tänt ljus för att mysa till det lite och lugna nerverna. Tjocksockar och filt i soffan, over and out för idag, läsare!

Sov gott, allihopa!

 

 

 

Måndag är en alldeles perfekt vägdag.

 

Måndag morgon. Jag vaknar, blinkar trött och sätter mig upp. Innan jag klär på mig jeansen så går jag till toaletten och ställer mig på vågen, för idag är min vägdag.

 

Jag har gått ner 3kg på en vecka. Jag jublar, det går verkligen åt rätt håll! Men jag känner mig samtidigt rädd, för 3kg på en vecka är mycket och jag vet vad jag har gjort för att det skulle bli så. Slarvat med maten, det vill säga inte ätit alla måltider och när jag ätit så har jag inte ätit särskilt mycket. Jag har motionerat varje dag vilket inte är något fel i sig, men det är fel att jag gör det för att kompensera för det jag ätit, inte för att det är sunt och att man mår bra av det.

 

Jag har verkligen mått risigt under den veckan som varit. förmodligen för att jag inte fått i mig tillräckligt med näring. Det här händer inte på en hälsosam väg måste jag bittert erkänna. Men jag kan inte beskriva svårighetsnivån i att ha min problematik (framför allt med svart/vittänkandet och att inte tycka om sig själv), vara tjock, behöva gå ner i vikt och göra det utan att bli ätstörd. Det är mission impossible.

 

Än en gång utför jag en räddningsaktion mot mig själv, med självinsikt som vapen. För jag vill ju leva och må bra! På något sätt ska jag få det här att funka. Jag vet inte exakt hur, men jag vill försöka.

Snygga Yumeko med en trött Devin på axeln.

 

Idag tog jag mig med lite oro i magen till Sandra för att umgås, träffa det senaste tillskottet till familjen och byta presenter. Hon fyllde år i slutet av januari, och jag i slutet av mars, men jag har inte varit tillräckligt bra för att få till en träff. Faktiskt, så är Sandra den första vän jag träffar utanför Hera på ett halvår.

 

Hur som helst, att cykla genom stan var inte så farligt som jag trott och när jag kom till Sandra kände jag mig som hemma, som alltid! Jag fick kramar, te och kattgos. Jag hade verkligen det jättetrevligt. Devin var otroligt gullig och väldigt trött, medan Siri var mammig och skrek hela tiden.

- Alltså, är det en katt som är trasig? klagade Sandras pojkvän. Hon var helt galen men det blev bättre när hon fick på sig "tvångströjan", en tröja som Sandra gjort till henne för att skydda stygnen på hennes mage eftersom hon nyss blivit stereliserad.

 

 

Devin och jag <3

 

 

Sandra fick ett ljus som doftar vanilj av mig, samt en trasa där det står "Din mamma jobbar inte här". Av Sandra fick jag brevpapper som SKREK Saari, det var riktigt fint! Dessutom fick jag en nyckelringsaktig grej som man kan använda till lite allt möjligt om man känner sig kreativ.

 

Men Devin mådde inte riktigt bra, jag fick fara hem när den lille kissen kräktes på badrumsmattan. Stackare! Mamma och pappa fick ta hand om det. När jag cyklade hem kände jag mig fylld av glädje, för Sandra är en av mina finaste vänner. Det går verkligen att prata om allt mellan himmel och jord med henne, även om det var länge sedan vi träffades. I heart her!

 

 

Familjelycka <3

 

 

 

Sugarheart skickade mig den här bilden igår <3

 

Man glömmer så lätt att man är någon, att man betyder någonting för någon. Och så får man en sånhär bild skickad till en! Det värmer om hjärtat och orden kvävs av känslorna, jag kan inte säga annat än TACK, sockerhjärtat!

 

Jag vet inte varför, men jag kände mig bakis när jag vaknade. Kanske för att jag försköt 20-medicinen igår i och med att jag var på födelsedagskalas hos Maria. Det var roligt och det kom ganska många, först var jag stel och jag fick kämpa för att inte använda mina "säkerhetsbeteenden". När jag är i en situation där jag känner mig otrygg, har ångest eller är rädd för att få panikångest så finns det alltid ett gäng saker jag tänker på:

 

• Ser till att min ifall-att-jag-skulle-kräkas-påse är med mig (fast jag aldrig kräkts av ångest).
• Ser till att jag är medveten om var en eventuell toalett är ifall jag skulle behöva vara ifred.
• Kollar var utgången är, ifall jag skulle behöva springa ut.

Allt detta är ett undvikande från situationen man är i, ett undvikande av nuet. Säkerhetsbeteenden är i stunden någonting tryggt, men i längden så kommer det inte hjälpa en att leva ett normalt liv. Jag måste kapa mina säkerhetsbeteenden för att kunna leva i nuet och vara mindful.

Efter ett tag så lugnade jag mig och hade faktiskt riktigt roligt. Jag hoppas att Maria tyckte om presenterna hon fick och förstod hur omtyckt hon är! Hon har kommit att bli en av mina bästa vänner, hon finns alltid där för mig och både stöttar och pushar mig. Jag älskar henne!

Jag fick ett ryck idag och videofilmade när jag spelar Hurt. Jag VET, det är en ganska klyschig låt som nynnas av deppiga människor, självskadetjejer och missbrukare till förbannelse, men det går inte att komma ifrån det faktum att det är en fantastisk låt. Så varsågod, här förstör jag den :P

Nervös Saari innan läkarsamtalet.

 

Nu har jag varit på läkarsamtal. Vägen dit var tung, jag var så stressad och nervös att jag bara ville kräkas, magen hotade gång på gång med att kasta upp lunchen men jag bet ihop och tog på mig mitt pokerface. Ingen kunde se att jag fick panikångest när vi var på Apoteket innan.

 

Såklart stämde inte min ApoDos. Jag blir så fruktansvärt irriterad! Det funkar ju ALDRIG, läkare har lagt in nya mediciner under hela vintern men det verkar aldrig komma fram till de som paketerar mina rullar. Man kan ju bli galen för mindre.

 

Efter en rökpaus utanför psykhuset så gick vi upp till min läkares kontor. Det var som vanligt belamrat med papper, post-its, laddare till diverse elektroniska hjälpmedel och ännu mer papper. Det är lite mysigt stökigt, ungefär. Men jag var uppjagad, och han märkte det. Men efter en stunds prat om olika saker så blev jag lite mer avslappnad, när vi var färdiga kändes det ganska bra. Precis som det brukar göra. Efter ett samtal med Thomas känns det lite lättare.

 

Problemområdena är många, men vi håller på att lossa på lite knutar. Självskattningstesterna hade han inte hunnit gå igenom, så de ska vi prata om nästa gång. Jag blev lite besviken, för det var nog kanske mest det som jag var nervös inför och så kunde vi inte få det gjort! Nåväl, jag får väl fortsätta vara nervös tills nästa gång.

 

Ikväll har Maria födelsedagsfika, så nu ska jag slå in hennes present och lite senare åker vi till henne härifrån Hera.

 

Ha en trevlig kväll, allihopa! I know I will!

 

 

 

Min medhjälpare för de dagar då jag inte vågar gå ut.

 

Det är fredag förmiddag och jag har tagit en liten tur på min lånade motionscykel. Den har visat sig vara bra att ha hemma, att promenera ute är fortfarande ganska jobbigt för mig så då är det bra att kunna motionera inomhus. Och snacka om att jag behöver motionen!

 

Jag ska strax duscha och sedan äta lunch. Efter det ska jag och någon ur personalen här på Hera följa mig till sjukhuset för att gå på apoteket och träffa min läkare. Jag borde skriva ner stödord på saker som jag vill ta upp med honom, så att jag inte glömmer någonting och blir grubblandes på det till nästa gång.

 

Jag är faktiskt lite nervös. En del av den nervositeten tror jag sitter i att fara till psyk-delen av sjukhuset. När jag går förbi de slutna avdelningarna för att komma till Thomas kontor så blir jag rent ut illamående, för jag får så hemskt dåliga vibbar. Det påminner mig om de gånger jag varit inlåst. Jag hatar verkligen att vara inlagd, jag åker som en jojo in och ut och stretar emot med varje fiber av min kropp varje gång. Jag kan inte ens nämna alla hemska saker som händer där inne, det är... traumatiserande. Ibland kan det vara bra att bli inlagd, jag brukar rekommendera det till vänner som mår väldigt dåligt för att de ska bli övervakade när de mår dåligt och få äta regelbundet och sova igen sig, men själv har jag spenderat så mycket tid där att jag inte tar ett steg in dit frivilligt.

 

Jag tycker så hemskt synd om alla som är inlagda. Jag avundas dem inte. Att vara inskriven på slutenvården är som att hamna i en helt annan, surrealistisk värld. Eller är det livet i mig som blir surrealistiskt när jag är inlagd? Allt jag vet är att jag kopplar avdelningen till de värsta känslor jag upplevt och blir därför rädd bara av att se dörren.

 

Men nu är jag ändå inte på väg att läggas in, jag ska bara träffa min läkare. Jag har kommit tillräckligt långt för att "sitta säkert" här hemma, trots att jag inte riktigt fungerar till 100%. Det är väl det vi ska diskutera idag, hur jag ska fortsätta utvecklas.

 

Wish me luck! Puss!

Little princess, so bright and pure and insecure...

 

Idag känner jag mig liten, som en rekvisita i mitt eget liv. När jag vaknade steg jag upp, men varför? Nu sitter jag här i soffan och har en hel dag framför mig, en hel dag där jag kan slängas upp och ner och till höger och vänster som en docka. Jag har ingen kontroll. Jag sitter bara och väntar på att bli blåslagen.

 

Det är som att jag vet att någonting hemskt komma att hända. Kanske är det för att gårdagskvällen var så jobbig - jag hade en panikångestattack, och ångesten satt kvar länge. Jag kunde inte andas och hjärtat slog hårt. Helt plötsligt mörkades framtiden och jag ställde frågan; Ska jag leva med det här i resten av mitt liv?

 

Sanningen är att jag inte vet hur jag ska bli frisk, därför vet jag inte heller om jag kommer att bli frisk. Om jag bara hade mindre ångest och mer energi så skulle min personlighet säkert kunna bryta igenom och jag skulle kunna göra alla de där sakerna jag vill göra. Men HUR?

 

75% av alla som har boderline personlighetsstörning tillfrisknar helt, vilket är en lugnande siffra, men det är inte BPS som är mitt enda problem. Bipoläriteten är kronisk, den kommer jag kanske behöva äta mediciner mot genom hela mitt liv om det vill sig illa. Och det värsta, det som jag absolut inte kan hantera - ångesten. När kroppen skriker "NU DÖR DU NU DÖR DU" och när man aldrig får ha en hel dag fri från ångest, då kan vem som helst tappa modet. Jag kan bara inte se en framtid utan ångest, för ångest är allt jag känner till. Så känns det just nu.

 

Jag vill saker, men är så begränsad. Så idag känner jag mig väldigt liten och som att jag inte alls har någon kontroll. Jag tillåter mig att känna så, för idag orkar jag inte ta upp kampen. Idag får vara som den blir, och nu när jag accepterat dagen som en ångestdag så känns det faktiskt bättre. Nu kan jag göra det bästa av situationen.

 

 

 

Jag satt i godan ro på dass, läste Nemi och hade en riktigt trevlig stund, och telefonen ringer. Dolt nummer, vilket jag såklart förstod var min läkare som lovat att ringa hela veckan. Jag kunde bara inte missa samtalet. Jag har aldrig avslutat ett toalettbesök så abrupt i mitt liv tror jag, men det var viktigt!

Jag kastade mig ut från toaletten, för det hörs verkligen om man står inne i ett badrum och pratar, tryckte på grön lur i sista stund och svarade. Det var, som jag misstänkt, min läkare. Jag var lät antagligen uppjagad - vilket jag bokstavligen blivit - så han frågade vad jag gjorde, om det var lämpligt att prata eller om jag var på någon affär eller så. Jag tog kontroll över min röst och sa att nej, jag är hemma och tar det lugnt.

I alla fall, han berättade att mina blodprover såg ganska bra ut. Jag ligger just under gränsen för normal järnhalt och det har med andra ord blivit bättre. Jag har inte så stor koll på järndepåer och sådant, men vi ska gå igenom det nästa gång vi träffas och vi bokade in fredag eftermiddag. Jag har haft anemi flera gånger de senaste åren och fått äta järntabletter halvår i sträck, så jag frågade vad det kunde bero på. Det kunde ha flera orsaker men jag tycker inte att de passade (eftersom jag inte har mens och faktiskt äter ganska bra), och han nämnde att man kunde ta stolprover och, beroende på vad de visar, göra en gastroskopi.

Gastroskopi lockar verkligen inte, speciellt inte efter Sandras beskrivning av hur det gått till när hon gjorde en, så jag gräver hellre i min egen skit efter svar på om jag har någon inre blödning faktiskt. Min läkare sa att han kunde ordna så att jag var sövt under ingreppet, men att det ändå inte skulle bli en trevlig undersökning. Vi får väl se.

Jag ser fram emot läkarsamtalet. Som jag sagt tidigare så är min läkare både kunnig och engagerad, det enda problemet är att han inte har så mycket tid. Under 2010 har han avsagt sig en del uppdrag, och jag är inte ett av dem, så det är frid och fröjd.

Vi ska gå igenom mina självskattningstest och det känns läskigt, ett test handlade om hur man fungerar i vardagen, ett annat om hur många ångestsymptom man har och det stora TCI-testet som är ett personlighetstest. Visst är han min läkare, men jag vill inte sitta och gnälla för en person jag inte riktigt känner, speciellt inte om sådant som blir så personligt. Å andra sidan så brukar han komma ner till min nivå och är ganska öppen med sig själv, om det finns någon läkare jag litar på så är det han.

I övrigt då? Jag känner mig stressad, och jag vet inte om jag någonsin kommer vara redo för en normal vardag. Jag spenderar mycket tid ensam och det är på sätt och vis mitt eget val, fast ändå inte. Jag VILL ju umgås med vänner, men jag orkar inte mycket och inte länge. Jag bor på ett gruppboende men spenderar mest tid hemma. Jag ÄLSKAR människor, men det finns så mycket inom mig som pockar på uppmärksamheten. Att käka lunch ute i Gemenskapen (som det gemensamma utrymmet kallas) räcker som en ganska stor aktivitet.

Därför delar jag upp saker dag för dag. Idag har bara varit en dålig dag helt enkelt, jag har mått illa och inte kunnat äta middag (så jag drack en Nutrilette). Har glömt att ta morgonmedicinen och det kanske påverkat mig.

Hoppas ni har det bra där ute. Nu ska jag slicka mina sår, vilket innebär att jag ska tända ljus i hela lägenheten, svälja mina kvällsmediciner och läsa ut Harry Potter and the Order of the Phoenix.

Polly "Torch" Clark

 

Och jag krisar, musklerna i bröstkorgen spänner sig kring mina lungor och det är svårt att andas. Det är en annorlunda ångest, en som känns i magen. Jag trivs inte i min kropp, jag trivs inte med mig själv.

Dags för 20-medicinen. Jag tar den motvilligt, för jag blir så trött av den. Om sisådär 1,5h så kommer jag inte kunna prata med någon i telefon för att jag har svårt att lyssna och höra sammanhanget i det den jag pratar med säger, jag kommer kanske börja sluddra eller bli sådär paniktrött att jag måste krascha i sängen. Det är inte kul. Men jag vet att jag måste ta den. Jag har ju faktiskt blivit bättre tack vare den, det är jag ganska säker på.

PUT ON THESE CHAINS AND YOU CAN LIVE A FREE LIFE.

Hälsans stig.

 

Det blev ingen träff med Mia idag. Jag har börjat dra mig tillbaka igen, det är tungt att ta sig ut. Det är som om världen utanför min lägenhet vore ett minfält. Ändå tog jag mig ut på en kort promenad, min vanliga runda. Efteråt gjorde jag en liten workout hemma, käkade lunch och nu har jag nyss duschat. Jag har värk idag också.

 

Sitter mest och stirrar på telefonen. Min läkare skulle ha ringt igår. Snälla, snälla ring. Jag vill veta hur min anemi ser ut. Jag vill ha en ny tid så att vi kan diskutera självskattningsformulären jag lämnade in (bland annat TCI) och prata om mina mediciner. Se till att min ApoDos blir rätt. Ja, vi har ganska mycket att prata om. Samtalsämnena tar aldrig slut.

 

 

Nyduschad och makead.

 

 

 

Det tog bara några år, men här är en videoblogg... Tillägnad hon som alltid tyckt att jag ska göra en :)

 

 

 

Orudis Retard. Söta piller, right?

 

Det är inte roligt att vakna upp och ha ont. Jag har alltid mer eller mindre ont i ryggslutet, höger sida, men den senaste tiden har jag haft extra ont. Jag somnar med värk, vaknar med värk, går omkring hela dagarna med värk. Jag kan spåra smärtan till att jag börjat motionera mer, jag tror att musklerna i ryggslutet liksom knyter sig för att jag inte stretchat ordentligt. Jag äter den antiinflammatoriska medicinen på bilden ovan, och den hjälper till viss del, men nu har jag så jävla ont att jag inte vet var jag ska ta vägen! Har tagit Alvedon och ska försöka stretcha ut musklerna... problemet är bara att det gör så jävla ont att stretcha. Moment 22-ish.

 

Idag ska jag städa mitt badrum och det känns inte lockande, but you got to do what you got to do, oh yeah. Ska knåpa ihop en sjukt peppande playlist och bara göra det. När det är gjort kommer det kännas så mycket bättre och vid det laget har kanske Alvedonen börjat verka.

Seroquel.

 

Igår hade jag en ordentlig baksmälla, efter en så effektiv och lång fredag. Kroppen gjorde ont (och gör fortfarande ont) efter motionen, huvudet var luddigt efter att ha sprungit i sjukhuskorridorer och som grädde på moset hade jag varit länge på stan med mamma. Jag var tom i hjärta och huvud, allting var grått. Dessutom var jag trött, så jävla trött.

 

Jag såg på film med Maria igår eftermiddag, men jag har blivit så blödig, det var en stark film som ibland gjorde mig illamående, den var inte så visuell men jag fick ändå gå ifrån ett par gånger. Men det var trevligt att sitta i soffan med Maria, hon är en kär vän.

 

Jag såg på film med en annan kär vän igårkväll, Malin och jag bor långt ifrån varandra men brukar prata ganska mycket i telefon. Igår såg vi Flightplan tillsammans, pratandes i telefon, men jag drabbades av en plötslig trötthet i slutet av den.

 

Jag höjde min dos Seroquel i måndags och ett par timmar efter att jag tagit den så dreglar jag och blir så trött att jag nästan somnar stående. Det är jättejobbigt, jag får faktiskt panik över att tappa kontrollen över min trötthet men vad ska jag göra? Sluta med den? Nej, det går inte. Jag vet att jag måste äta den för att må något sånär bra. Den ska ha stämningsstabiliserande och antipsykotisk effekt mellan 300-600mg enligt min läkare, och jag har just höjt till 400mg. Jag vet att det kommer bli bättre efter ett tag, att jag inte kommer förbli ett dreglade kolli, men höjningen har verkligen varit jobbig. I slutet av samtalet med Malin, vid 22, så sluddrade jag. Då fick jag panik, jag hade ingen kontroll. Då var det bara sängen som gällde.

 

Jag somnade några gånger i boken jag läste, och när jag skulle gå upp för att gå på toa somnade jag halvt sittandes i sängen. En timma senare vaknade jag till och gick på toa, sedan kröp jag bokstavligen i säng och somnade.

 

Nu längtar jag tills kroppen vänjer sig vid medicinen. SÅ trött vill jag bara inte vara, jag blir nojjig över att jag lämnat något ljus på eller att någon kran ska droppa, men tar mig inte riktigt ur sängen. Som sagt, jag längtar.

 

I min kamp mot kilona jag är motarbetad av Seroquelen. Jag är så livrädd för att gå upp i vikt, helst av allt skulle jag vilja sluta med alla mediciner jag äter, men jag vet att jag behöver dem. Jag blir faktiskt sjuk utan dem, riktigt sjuk. Det är nog bara Malin som vet hur sjuk jag kan bli, och hon har faktiskt hotat med att sluta prata med mig om jag inte äter någon neuroleptika. Seroquel är egentligen idealisk för mig, två mediciner i en, men jag mår riktigt dåligt av att ha så svårt att gå ner i vikt.

 

Jag har börjat promenera, och gör också situps och armhävningar. Helvete heller att jag ska gå upp i vikt! Jag vägrar! Jag kontrollerar maten så gott jag kan. Jag ligger just nu ungefär -17kg från min maxvikt. Det är i alla fall en början.

 

 

 

Idag har varit en otroligt produktiv och även dyr dag. Jag har överraskat mig själv flera gånger faktiskt.

Till att börja med tog jag en ordentlig promenad på morgonsidan. Efter lunch drog jag igång storstädning och mitt i dammsugningen ringde det på dörren - när jag öppnade stod mamma där. Jag hade helt glömt bort att vi skulle träffas och åka och köpa en mobil!

Kanske var det bra. Jag hade inte haft tid att oroa mig. Problemet var bara att jag var totalt slut i kroppen efter morgonens motion och det kändes som om det enbart fanns ludd i mitt huvud. Jag följde med ändå, för behovet av en ny mobil har funnits så länge och jag hade redan skjutit på köpte för länge. Det har inte handlat om pengar, mobiltelefonen är en present från mamma och pappa, jag har bara mått för dåligt för att vara på stan och framför allt ta så stora beslut som att välja en telefon.

Men väl i Telia-butiken gick det ganska bra. Allt jag behöver i en telefon är egentligen bara möjlighet att ringa, SMS:a och MMS:a. Jag behöver ingen mp3-spelare, superkamera, paraply och så vidare, men numera går det inte att skaffa sig en mobil som inte har alla möjliga funktioner. Jag tryckte speciellt på att jag ville att den skulle ha bra batteritid och att den gärna fick vara av märket Sony Ericsson och vara röd. Allt det fick jag i en lagom dyr T700. När vi lämnade affären kändes det som att jag valt rätt.

Vi gick på stan, sedan åkte vi ut till Coop och Rusta. När mamma lämnade av mig och jag stod ensam i min hall så undrade jag hur jag egentligen orkat allt detta. Både fysiskt och psykiskt. Vilken dag!

Miljoner tack till världens bästa mamma.

Jag är så trött att jag tror att jag kommer stupa när som helst. Jag är inte van att ha det så intensivt som nu. Ändå var det inte alls så jobbigt som jag befarade, jag verkar helt klart klara av mer än vad jag gjorde för bara några veckor sedan. vad som gör skillnaden vet jag inte - kanske är det Seroquel och Xanor, kanske är det vårsolen, kanske är det att jag faktiskt slitit som ett djur för att få mig att funka någolunda i vardagen, kanske är det bara för att allt förändras förr eller senare. Vad det än är så är jag väldigt glad att jag stått ut genom vintern.

Imorgon ska jag bara läsa, och se en film med Maria.

Mjukglass på rådhustorget.

 

Vaknade av min inre klocka idag, men det var svårt att stiga upp ändå. Efter mitt speedade dygn har jag haft svårt att hitta motivationen till att göra någonting. Det är typiskt, det kommer alltid ett bakslag. Ändå tog jag mig upp och ut, Anna från mitt boende och jag cyklad till stan för att äta årets första mjukglass!

 

Det var inte så mycket folk på stan men jag kände mig ändå liksom tryckt. Jag var helt enkelt inte i form antar jag. Men glassen var god och sällskapet ännu bättre. Efter glassen gick vi i affärer men jag var obekväm, så vi cyklade tillbaka hem. Väl hemma la jag mig och sov i över en timme, en halvtimme på stan var mer än jag orkade.

 

Men jag for i alla fall. Och glassen lovade mig att nu är det vår.

 

 

Blåbärsmjukglass med tuttifrutti-strössel.

 

 

 

Kollade in mina videor som jag laddad upp på youtube och vill verkligen dela med mig av ett videoklipp där jag och min bästa kusin spelar en låt för ett forum vi hänger på, vilket humör jag än är på så kan jag alltid skratta när jag ser det här! Det blir helt enkelt aldrig gammalt!

Gå i säng? Redan? Det är bara strax efter midnatt. I vanliga fall skulle jag sova nu men jag kan inte ens röra mig mot sängen, alla mina sinnen skriker att jag ska låta bli. Jag har jobbat på en banner (som kan ses nedan) och hoppas att den ska hamna på en sajt jag ofta besöker. Jag hoppas att jag använt tillåtna mått.

Mina photoshop-kunskaper har verkligen blivit mycket sämre, eftersom jag inte har det på min nya dator. Det har tagit mig timmar att bygga och rasera bannern jag arbetat med ikväll. Jag har haft tusen idéer och det enda som stoppar mig är: kill your darlings. Än hur bra en idé är så är det kanske inte just den bilden som blir bra, istället för att överarbeta bilden för mycket är det bättre att låta den vara och börja jobba på något annat.

Jag skulle kunna skriva sju romaner inatt tror jag, med den energinivå jag har och idésprutan som inte vill stanna av. Mitt hjärta slår hårt och fort som om jag vore ute och sprang, hur ska jag kunna sova när kroppen skriker NEJ!!!?

Jag måste åtminstone försöka. Sover jag inte så blir jag dålig. Jag har haft en bra dag, den första bra dan på bra länge. Jag är glad!

Bannern. Nothing fancy, och det är poängen. Vad tycks?

 

 

 

Idag var jag och träffade min läkare. Till min stora förtjusning var han faktiskt där - i höst var han som bortblåst men nu har han avsagt sig en del ansvar och har därför mer tid. Jag gick på flera planerade samtal i höstas, men han dök sällan upp. Nu har jag fått fasta tider mer honom och det är jag mycket nöjd med. Ingen kan säga någonting annat än att han är mycket kompetent i sitt yrke. Han har bar alldeles för lite tid.

De läkarsamtal jag har haft med honom nu när jag haft en svår tid har betytt mycket, för han förstår vad jag säger. Jag är knappast ensam om att tro att alla problem jag har gör mig helt unik och svår, och med rädsla att ingen ska förstå har jag gett upp försöken att förklara. Men när jag sitter i hans soffa i det stökigaste kontor jag sett och börjar förklara så gott jag kan så nappar han direkt och berättar om mönster som jag faktiskt känner igen mig i!

Det gör mig hoppfull. Det finns andra som har det som jag, och han har kunskapen kring det och har hjälpt många att bli bättre. Det känns mindre hopplöst när det uppenbarligen finns mönster som jag passar in i, för då finns det också hopp.

Jag berättade om mina känsloutbrott, om ilskan och raseriet inom mig som för mig både framåt och bakåt. Ilska är en kraft som både driver mig till att utvecklas och som också driver mig till destruktivitet, men jag känner hellre ilska än ingenting.

Depressionen jag haft och fortfarande delvis är i har gjort allting så grått, det är som att jag har varit blank och enbart ångestfylld. Nu har jag lite mer energi och sliter i bojorna som jag är fastkedjad med. Jag vill ha möjlighet att välja, inte vara styrd av mina rädslor. Jag vill ha kontrollen. Jag vill.

Vi höjde min dos av Seroquel, så nu ska jag äta 400mg. Duroferon (järntabletterna) sänkte vi till en tablett per dag istället för två, eftersom jag blir illamående av dem. Han skrev ut recept på Xanor och ändrade i min ApoDos. Det är alltid ett pillrande med ApoDosen, eftersom jag prövat ut olika mediciner, gjort höjningar och slutat med dem.

Efter samtalet gick jag och min följeslagare Angelica till Kemlab och jag lämnade blodprov för att kolla hur det står till med järnhalten. Jag blev stucken två gånger i händerna innan sjuksköterskan hämtade förstärkning. En annan sköterska la på en värmedyna för att blodkärlen skulle svälla, och efter det kunde de få ut några rör blod. När de stack mig stirrade jag på klockan och räknade sekunder.

Jag har blivit mer och mer stickrädd med åren, men det gick ganska bra. Efteråt sa jag till Angelica att jag varit rädd för att svimma men hon sa att det inte märktes att jag varit orolig. Jag är inte förvånad, en av mina superkrafter verkar vara att jag sällan visar hur jag egentligen känner.

Efter det gick vi på Apoteket och nu är jag hemma, safe and sound. Jag är trött, mycket trött. Det har varit påfrestande. Tänker bara ta det lugnt ikväll och falla in i mina rutiner.

Imorgon ska jag på Vågen. Det känns inte helt oöverkomligt, faktiskt.

Over and out!

Två steg fram,
ett bak,
sju åt höger,
tre åt vänster,
fem åt sydost.

En tröttsam dans,
men jag rör mig åtminstone.

På skärtorsdagen kom jag och min bror hem till föräldrahemmet, jag fick presenter!

 

På långfredagen chillade vi.

 

På lördagen blev jag än en gång firad, den här gången av släktingar, och se vilken fin tårta jag fick!

 

 

Efter en STOR middag bjöds det på påskhare.

 

Jag fick äran att smasha den. GOD var de, go Lindth!

 

Jag kom hem på måndagen, tillsammans med en massa presenter samt böcker och videofilmer jag hittat hemma. På kvällen tände jag ett ljus för Johanna, ett ljus jag fått av Maria som heter "Snow Angel". Jag tyckte att det passade.

 

 

 

 

 

Idag åkte jag kollektivt för första gången i år, tror jag minsann. Det var tidigt på morgonen, pappa ringde och väckte mig ur mina bisarra drömmar och jag tog mig iväg till busshållplatsen tillsammans med en ur personalen på mitt boende. Fortfarande bedövad av sömnmedicinerna åkte jag, steg av och gick till Vågen med mitt sällskap.

 

Samtalet med Mia var väldigt slött. Ska jag vara ärlig så minns jag inte mycket mer än att jag sa att jag ville lära mig andas, och att jag fick en övning att träna på till nästa gång. Samtalet varade bara i en halvtimme, förmodligen kände även Mia att det inte gick att göra så mycket vettigt när jag var så trött. Hon försöker ta fram en ny tid till mig, men hennes schema är fullt. Hon är en mycket eftertraktad terapeut.

 

Efter det åkte vi hem och jag gick på Statiol, för när jag klev av bussen insåg jag att jag faktiskt klarat någonting som jag inte ens kunnat drömma om på ett bra tag. Jag använde den känslan och gick in i butiken, och det gick faktiskt rätt bra. Sedan gick jag hem och sov.

 

Påverkad av mina sömnmediciner eller ej, jag klarade faktiskt att stiga på bussen och stanna där tills jag skulle av. Två gånger! Jag vill ha kontrollen över mitt liv igen och det här var en milstolpe i vägen dit. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen. Det kanske inte är någonting speciellt för andra, men för mig är det stort.

 

Jag är trött på att vara trött, trött på att vara sjuk, trött på att inte vara den som har kontrollen. Jag vill ha mitt liv tillbaka och jag är jävligt förbannad. Står inte ut med att inte stå ut. Det är den här ilskan som hjälpt mig förr, säkerligen är det ilskan som kommer hjälpa mig den här gången också. Det finns en sak som jag längtat efter extra mycket, och det är att åka in till stan och gå på biblioteket. Jag tänker göra det på torsdag. Jag tänker ta över rodret, det är mitt liv, mitt liv att styra över.

 

Påsken skriver jag om i ett annat inlägg. Jag har inte uppdaterat bloggen för att jag umgåtts med min familj, men kanske mest för att jag liksom inte hittat orden efter det jag skrev om Johanna. Nu insåg jag att människor kanske tror att det är ett aprilskämt eftersom jag postade inlägget den 1:a april, men det är hennes dödsdag och det är inget skämt. Åh Gud, vad jag önskar att det var ett skämt.

 

 

 

Johanna.

Två år. Samma frågor, samma sorg. Varför? Tänk om..?

Jag tänker på dig ofta. Dissekerar varje minne, de minnen som fortfarande är så levande. Maria frågade om jag minns din röst, och med fasa inser jag att jag har glömt den. Jag minns ditt ansikte och dina kläder, ditt ansikte med den stora munnen och de stora ögonen. Ditt mörka raka hår. Jag kan se dig framför mig, och det där stora ärret på din vänstra underarm, men jag kommer inte ihåg din röst. Jag minns att den hade en speciell karaktär, en röst som tillhörde en mycket speciell person.

Du var så levande. För två år sedan vaknade jag upp till min rumskamrats gråtande, hon pratade i telefon och sa att du var död. Vilket dåligt aprilskämt, ylade jag! Det var så hemskt. Du berörde så många. Vi fick sitta i en grupp och diskutera det som hänt, och jag minns någon som beundrade ditt mod och en manisk kvinna som inte kunde sluta gråta och prata. På sätt och vis var det lite lustigt, det kunde varit taget från en film. Du rörde upp hela avdelningen och alla hade det svårt. Alla ställde frågor som ingen utom du skulle kunnat svara på.

Jag minns inte att jag grät, det kom senare. På din minnesstund, en månad senare i sjukhusparken, kom det. Tårarna. Det var så många som samlats för att minnas dig. De hade ett foto av dig där du klänger i ett träd och ler ditt stora breda leende. Jag kunde skymta dina vingar.

Ikväll tänder jag ett ljus för dig. Jag föreställer mig dig i himlen med din mamma, och jag känner att du inte har ångest längre. Du ler det där avslappnade, stora leendet. Du är fri!

Jag kommer aldrig att glömma dig. Två år, känns som två månader eller mindre. Vi saknar dig.