Emetofobi.

2012-10-08 @ 17:31:25
Idag tog jag sovmorgon och efter lunch kom mitt boendestöd, en av mina favoriter. Nu har jag tagit kontroll över hemmet, det enda jag kan kontrollera. Jag skrubbar och dammsuger för att jag inte vet vad annat jag kan göra. Jag är så jävla maktlös.
 
Nästa gång Mary har ett läkarmöte ska jag vara med. De måste göra någonting radikalt för min sambo. Jag lider vid sidan om henne, jag lider i varje stund. Samtidigt försöker jag bolla ett normalt liv. Men mitt liv saknar en bit och jag vill ha hem hon som är orsaken till att jag är skadefri, orsaken till att jag söker hjälp i tid när mitt mående rasar, orsaken till allt när jag inte har några egna orsaker.
 
Utan henne... Jag vet inte vad jag skulle göra. Det Gör Ont. Det är inte hennes fel. Det är sjukdomen. Jag finner stöd i att jag vet att hon är seg, riktigt seg, och att hon har verktyg att klara det här. Men hon ser inte mig. Hon ser inte andra. Hon ser svart. Håller hon på att glömma allt det fina vi har? Sätter sjukdomen skygglappar på henne? Vad kan jag göra? Jag kan bara älska henne.
 
Livet. Idag. Vi tog en promenad för att hitta till en kyrka på i en annan stadsdel där en sångpedagog håller till. Jag har funderat på att börja ta sånglektioner. Jag har tänkt på det i över ett år men det har inte blivit av. Jag har fegat ur, dessutom vet jag inte riktigt var hon finns som sagt. När vi kommit en bit så såg vi tre ungdomar gå mot en parkering, men en stannade och spydde vid ett träd.
 
Jag frös till is. Sedan frågade jag min boendestödjare om han kräktes och hon sa ja. Jag vände på klacken och gick hem, ältade det hela om och om igen och berättade om min emetofobi. Det sjuka är att man vill ha detaljer, så mycket som det finns. Hennes teori var att de hade druckit, eller kanske snusat eller rökt för första gången eftersom hans kompisar verkade skratta. Jag tvättade händerna noga när jag kom hem och tog en dusch fast de var ganska långt borta. Fy sjutton. Kände mig definitivt smutsig och rädd att jag själv ska spy av ingen anledning alls.
 
Nu ska jag ringa min stackars far. Han är gipsad upp till knät efter en operation- Jag vill höra hur en vanlig vardag är. Jag är så glad att helgen är över och jag är tillbaka i rutinerna som jag lätt tappar på helgerna. Sedan ska jag göra mig lite nudlar och se TV.
 
Jag skulle mycket hellre vilja läsa, men när jag är själv så vill jag ha bevis på att tiden går, och att ha på TV:n visar ju att klockan går. Dessutom känner jag mig mindre ensam. Jag har bara kvar tre avsnitt av Perception att se, vilket är synd eftersom jag liksom blivit kompis med Dr Pierce.
 
Hoppas att ni mår bra. Alla borde få må bra.
xoxo Saari
Kommentarer
Postat av: yolanda

Hoppas att du har en bra kväll!

Kram på dig

2012-10-08 @ 20:39:14
URL: http://mittprivatakrig.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: