Dagen har varit en välbehövlig vila. Jag har inte gjort någonting. Faktiskt. Jag har mest youtubat, sovit och läst. Äntligen får jag min sömn... Som jag saknat att somna och vakna vid rätt tider.

 

Mina känslor är överallt, jag skrattar och får sedan lust att gråta, jag försöker samla mig men jag är trött, så trött. Eftersom jag har en off-dag så bad jag min terapeut ringa mig, och när vi pratade så fick jag återigen höra hur klok och insiktsfull jag var. Jag börjar nästan bli förbannad över att alla inom vården liksom hyllar mitt sätt att tänka och agera. Mitt sätt att vara. Jag. Jag vet inte om det är för att jag inte håller med dem, eller för att vänliga ord kräver att jag offrar någonting. Jag är mycket bättre på att ta emot slag. Det är underligt att bli förklarad frisk och ändå vara så sjuk, om ni vet vad jag menar?

 

Jag har ett hål i magen som brygger ilska. Jag är inte säker på varför, men det kom när jag pratade min terapeut idag. Jag känner mig som ett objekt satt på en pidestal. Galen men normal, gör rätt och tänker rätt fast det är något fel med mig. Det känns lite som med en av mina förra terapeuter - de har båda varit mer nyfikna på mig, intresserade av mig, STUDERADE mig. Vad är jag, en cirkus?

 

En bedårande skada.