Det känns som om alla vänder mig ryggen och att det är mitt eget fel.

Min natt var fruktansvärd. Insomnia, fast jag var så trött. Jag vet inte riktigt hur jag tog mig till min psykolog idag. Hon gav mig sin sömnexpertice och ska se om jag får ytterligare insomningsmedicin. Nu ska jag pröva hennes metoder och känna hur det känns. Hon måste ha sett på mig att jag mådde dåligt och beställde en taxi till mig. Jag gick inte, jag stapplade fram.

 

Det har varit en lång och plågsam dag. Nej, jag mår inte bra. Innan jag söker mig till slutenvården för mina problem, bland annat insomnian, så vill jag sova en natt.Att sova en natt kan göra under. Mat, sömn, rutiner. Fast jag förstår inte varför jag inte sover som jag ska, för jag går och lägger mig rätt tidigt. Vid 22 är jag i sängen med en bok.

 

Det var rent äckligt att stiga upp i morse. Jag visste knappt mitt eget namn. Helt dum i huvudet. Under natten hade jag legat i sängen, gått till soffan och låg där ett tag, gick sedan i säng igen, soffan igen, sedan låg jag skavfötters med Mary för att tillslut lägga mig som vanligt bredvid henne och antagligen somnat av utmattning.

 

Jag ska göra min sömn-läxa och hoppas på det bästa.

Jag avsäger mig den här söndagen och alla söndagar framöver.

Jag har svårt att sortera saker och samtal efter rätt ordning i mitt minne. Det skrämmer mig, tänk om någonting är fel? Somatiskt? Jag säger fel saker och kan inte formulera mig som jag vill. Biverkningar?

 

Idag har jag legat i soffan och lyssnat på musik, försökt göra mitt stora jag till en liten boll. Jag har återupplevt saker jag vill glömma och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det.

 

Vänder ryggen. Hakuna matata.

Från marknaden förra helgen:

 

Jag måste nog samla ord innan jag skriver någonting....

Idag tog vi en road trip till Luleå. Jag orkar inte skriva så mycket om det just nu, för jag är restrött och det har varit så många känslor.

 

När jag låg på gräsmattan vid graven så kände jag henne. Hennes essens, hennes röst genom träden som susade. Det låter kanske ostigt men det var en otrolig känsla och jag kände inte bara sorg.

Nu är jag less, jag har fått nog! Tankar och bilder susar förbi, jag stannar -> noterar -> återgår till mina andningsövningar. Men insomnian är starkare än mina trick.

 

Så jag vred och vände på mig, gick upp och tog ett extra piller, la mig i soffan, slumrade till för att sedan vakna och lägga mig i sängen igen, där tankarna och bilderna tog vid igen. Jag tror att jag tuppade av tillslut.

 

Det här är det sista jag behöver just nu.

Äntligen har det lossat lite. Jag har skrivit en och en halv sida på min ungdomsroman, jag fick verkligen klämma hårt för att få fram orden och ordna dem rätt, så min skrivartakt är såklart väldigt längsam. Men det går framåt! Det är mycket byggande och raserande av ord och mening, jag tänker att jag får ta min tid eftersom en av världens finaste böcker, Valarnas sång, tog åtta år att skriva.

 

Jag har nya idéer, projekt på gång. Jag lever.

Helgen i Nordmaling var schysst. Vi sov mycket. VÄKDIGT mycket. Och så var vi på marknaden såklat. Det kommer att dyka upp en vlog senare.

 

Det regnade som attan på lördagen, och på kvällen när det började spricka upp så blev det kallt. Jag fick tag i Sofia, så hon kom över och (jag antar att man kalla det)  förfestade. Sen tog vi oss på parkeringsfesten och frös. Såg ett band och sedan gick vi hem.

 

Just nu är jag så trött att jag inte klarar av att skriva. Vaknade på fel sida?

Helgen i Nordmaling var schysst. Vi sov mycket. VÄLDIGT mycket. Och så var vi på marknaden såklat. Det kommer att dyka upp en vlog senare.

 

Det regnade som attan på lördagen, och på kvällen när det började spricka upp så blev det kallt. Jag fick tag i Sofia, så hon kom över och (jag antar att man kalla det)  förfestade. Sen tog vi oss på parkeringsfesten och frös. Såg ett band och sedan gick vi hem.

 

Just nu är jag så trött att jag inte klarar av att skriva. Vaknade på fel sida?

Panik på ÅC. Jag kramade min spypåse medan jag hämtade ut min kärestas mediciner och handlade kaffe, frukt och finläsk. Magen vände sig och jag tänkte om och om igen att det bara är panikångest, att jag aldrig kräkts på grund av ångest, och att jag är tryggare med min spypåse - försöker göra det mindre viktigt och acceptera att jag kan kräkas, att jorden snurrar ändå.

 

Vid kassan bröt svetten ut och jag skyndade mig till cykeln. Kräkpåsen var med mig, som en snuttefilt.

 

Jag skjuter ångesten åt sidan så gott det går. I helgen ska vi ha kul, gå på¨marknad och parkeringsfest. Det är tradition. Jag tror att det blir toppen!

Jag släpade iväg mig själv och tog Leponex-provet. Maria följde med, sedan tog vi en glass. Vi var båda jättetrötta, det är dags för mig att utmana mig själv mer genom att stiga upp tidigare. Det är först mot kvällen som jag piggnar till och det är så snedvridet. Jag försöker att inte vända på dygnet. Jag lägger mig mellan 21 och 23 men blir sömnlös ändå och det värsta är när jag bara vrider och vänder mig med tankar som kröver att bli tänkta. Det är rena cirkusen i mitt huvud på nätterna.

 

Är Leponex värt det?

Jag låg och kämpade i timtal och bad om att jag skulle få somna. Jag gick upp och tog en extra tablett. Åter till sängen där jag vred och vände mig så rusade huvudet och jag gjorde varje avslappningsövning jag kände till. Ångesten var för hög, det gick bara inte att somna. Jag måste ta upp detta med min läkare (som inte ringt än). Risken är att jag blir tokig om jag inte får sova.

 

Idag blir inte mycket gjort. Jag väntar bara på att få återvända till sängen, göra om och göra rätt. Jag behöver sova mer än något annat just nu.

 

Jag känner mig lite deppig. Det kan mycket väl handla om att jag inte tagit hand om mina sårbarheter. Jag ska dra filten över mig och se Disney-filmer.

Vilken dag är det, vad är klockan, var är jag?

 

Här. nu.

 

Jag lider av insomnia. Jag vågade som vanligt inte kolla på klockan för att det skulle stressa mig, så jag vet inte när jag somnade. Sent måste det ha varit, för jag har nickat till lite hela dagen. Jag måste hitta ett alternativt sömnhjälpmedel, min läkare ska ringa mig till veckan så vi får se om han har ett ess i rockärmen. Det är just insomningen som är det svåra när alla tankar dansar till baktakt.

Det har rusat tusen tankar genom mitt huvud som det naturligtvis alltid gör när någon dör. Hur allt hände, vad som händer nu, hur mina andra släktingar har det, trösten i att hon fick bli gammal, det trista i att hon fått lide en hel del de sista åren...

 

Jag brukade kalla henne för "klanledaren". Hon har (hade?) 7 barn, 13 barnbarn och 10 barnbarnsbarn. Hon var bra på att hålla låda, det gick aldrig att inflika någonting när hon pratade. Det var nästan charmigt. Typiskt farmor att säga precis vad hon tycker och tänker.

 

Jag lever ett parallellt känsloliv. Den ena, sörjande, och den andra, levande. De får samexistera för jag kan inte sluta sörja, men inte heller förlora mig helt till sorgen.

 

Det känns underligt, eftersom hon inte var en del av min vardag direkt. Jag vet inte ännu att hon saknas eftersom vi brukar träffas de gånger jag åker till mina föräldrar. Allt är normalt här hemma, ingenting har förändrats och det där om att farmor inte lever länge går inte riktigt inl Därför var det bra för mig att vara hemma hos mina föräldrar ett tag och ta in det hela, ställa mina frågor och minnas farmor.

 

Men här, i mitt eget hem, rullar allt på som vanligt. Framöver blir det begravning och vi får ta vårt sista farväl.

Jag sover mycket, och när jag inte sover så vilar jag. Det var fruktansvärt drygt att gå in i duschen idag, jag tror att det beror på att min hjärna inte får ihop det som hänt. Så, jag blir skakig i knäna och maken gungar under mig.

 

Jag har så många frågor men så få svar. Jag stirrar i taket och föreställer mig saker, hur det gick till, vad hon tänkte på innan, hade jag velat se henne om jag kunde och vad var det som fick hennes hjärta att sluta slå?

 

Rastlösheten är jobbig. Jag har svårt att fokusera på någonting, tankarna driver omkring i mitt huvud. Jag lägger huvudet mot kudden, inte för att nödvändigtvis att sova, utan att få vara ensam med mina tankar.

 

Tack för fina kommentarer i bloggen.

 

Älskade farmor!

Det är svårt att hitta orden, men jag ska försöka ändå.

 

Min farmor dog igår. Hon lämnade oss plötsligt. När pappa ringde mig med nyheten så vände sig min mage ut och in, jag önskade att det var ett dåligt skämt. Jag pratade ju i telefon med henne för tre dagar sedan och då var hon lika knivskarp som vanligt. Det här känns mycket underligt.

 

Farmor sa att hon var glad för varje dag hon fick leva. Hon hade gjort upp med döden för länge sedan och var bara tacksam för den tid hon fått. Hon var 92 år och kanske kände hon att hon var färdig. Vad vet jag... Jag vet bara, som sagt, att hon var tacksam för varje ny dag som kom. Och nu lämnar hon oss med sorgen. Döden är så definitiv och obarmhärtig.

 

Jag är hemma hos mina föräldrar nu. Jag behöver ställa frågor, behöver älta det som hänt.

 

Jag vill verklige tacka Mary och Lynn som var med mig igår när jag fick beskedet, och tusen tack till Em som körde mig till Nordmaling. Jag har underbara vänner och en fantastisk sambo.

 

 

Jag försöker hitta tillbaka till det där trygga, till energier och min spirituella balans. Jag vet att jag har den någonstans.

 

Jag tar medicinerna två timmar innan utsatt tid för att orka mig upp på morgonen. Tro det eller ej, men jag tycker om morgonen  speciellt när det börjar bli mörkt och jag kan se dagen växa. Sitta med kaffe tillsammans med Mary och ta min tid innan det är dags att påbörja alla aktiviteter.

 

Ett av mina favoritminne är att stga upp innan 06.00 och se lucia på morgonen med lussebulle och varm choklad. Vid det laget, när det är lucia, borde jag vara tillvand Leponexen. En av mina stora rädslor är att jag inte kommer få de där timmarna, vara zombifierad fortfaranade

 

Något jag är säker på är att jag träffat rätt person at växa med. Jag älskar dig, Mary. Vår somma kommer att bli fantastisk så länge vi tar micopauser och tar igen oss emellanårt.

Jag har haft en mardrömsnatt. Du vet, när man ligger i sängen med ångest, vrider och vänder på sig, försöker hinna ifatt tankarna. Jag försökte använda mindfulness och avslappningsövningar men igår var insomnian större än vad jag var. TIllslut slutade jag titta vad klockan var för att inte känna mig ännu mer stressad.

 

Jag sov längre än vad jag menade. Det kändes som att hela dagen blivit förstörd, men jag får acceptera det som det är och göra ett nytt försök imorgon. Det är allt jag kan göra.

 

Upp på hästen igen.

Jag kommer aldrig att bli vän med söndagar. Det är och förblir den drygaste dagen på hela veckan.

 

Nästa vecka har jag som mål att stiga upp runt nio varje dag och försöka att inte återvända till sängen för annat än en tupplur på eftermiddagen. Vi får se hur det går, jag tänker göra tappra försök. Jag vill ha tillbaka strukturen och det fyrkantiga livet.

 

Jag har ryckningar i vänster ögonlock, förmodligen på grund av sömnbrist. Detär väldigt störande. Jag har fortfarande svårt att somna in trots Leponex och Stilnoct, för min mun fylls av saliv som jag alltid måste välja aktivt. Det kanske låter underligt, men dreglandet gör att jag får svårt att somna. Tänk dig att du ligger på sidan och kinden fylls med saliv. Om du inte sväljer den så börjar det sippra ut i mungipan vilket definitivt gör att man inte kan somna eftersom man behöver torka bort saliven. Det är inte en rolig biverkning.

 

Nu ska jag börja göra middag och väcka min trötta sambo.

Allt har rullat på idag, medicinerna är hämtade och jag har varit på sjukhuset. När vi kom hem blundade jag en stund men valde att ta en dusch istället. Sömnhygien. Helgens planer är att färga håret och ha serie-marathon så vitt jag vet. Min babydoll ligger i sängen och snarkar just nu, till och med sättet hon snarkar på är gulligt.

 

Bygger, sten efter sten.

Jag har just hämtat min uppdaterade ApoDos, med mycket färre tabletter än tidigare. Det kändes befriande att se en rulle som inte var så lång och tjock.

 

Idag ska vi till sjukhuset och träffa en vän, och jag ska ta Leponex-blodprovet. Stick i fingret, sedan är det klart. Dags att göra sig i ordning och dra.

Em har varit snäll och hjälpt oss att handla. Jag är helt slut nu. Jag tror att vi fick med allt på listan och lite mer, så nu klarar vi oss ett tag.

 

Slänger mig i soffan, inväntar morgondagen då jag verkligen måste ta Leponex-provet.

Dagens mål var att stiga upp klockan nio - seger! Och jag gick inte tillbaka till sängen heller. Det känns som att jag slåss mot mina tabletter angående sömnen. Jag tror inte att någon som inte prövat Leponex vet vad jag pratar om.

 

Boendestödet kommer om en stund. Vi har redan börjat, sorterat kläder och burit sopor. En dag kommer vi inte behöva boendestödet, men just nu känns det som det vettigaste.

 

Senare ska vi handla. Jag avskyr det, precis som alla andra, men det är skönt att komma hem och ha hela helgen täckt rent matmässigt.

 

Lyckan vänder. Jag har hittat en bok som jag faktiskt kan läsa trots dimsyn och trötthet. Det känns som en vinst. Jag älskar böcker, språk och handling. Den bok jag läste sist har jag lagt av med trots att jag kämpat mig genom halsva. Shutter Island, jag kan se filmen istället...

Någonstans måste jag klämma in en blodprovstagning i veckan. Det känns otroligt drygt, men jag får inte missa provtagningarna. Har det gått 18 veckor snart?

 

Det har inte blivit något skrivande idag, jag har kört fast igen. Jag känner mig nedtyngd av medicinerna jag tar. Mina primära mål är att ta mig upp på morgonen, vilket jag lyckats med idag. Det idiotiska i det hela är att jag istället för svårt att somna på nätterna. Jag börjar fundera på om det här är värt det... men mina sympton är så gott som borta, jag känner mig varken deprimerad, hypomanisk eller hör/ser sådant som bara jag kan höra/se. Ångesten är en annan historia.

 

Ja du, är det värt det? Jag vet inte ännu.

En natt, sedan fick jag nog. Jag fick vara på trean i ett eget rum och det låter ju bra, men det är ju här hemma som jag vill vara. Jag kände mig bara instängd, fyra väggar och där skulle min ångest ta plats. Jag drunknade.

 

Jag tänkte en hel del, det där dygnet. Skillnaden mellan inskrivningen och utskrivningen var att jag ville skada mig på vägen in, men vid utskrivningen ville jag det det inte även om impulserna och tankarna finns där..Med den viljan kan jag hantera självskadeimpulserna. 2 är, 8 månader.

 

Samma personer på avdelningen. Det var andra där med självskadeproblematik, men jag tror inte att det ser det som en problematik. Tänk vad enkelt om man bara inte brydde sig! Som jag en gång gjorde, eller snarare inte gjorde. Nu måste jag hantera ångesten på ett annat sätt. Det är svårare än att ha ett aktivt självskadebeteende. Försöker hitta ventiler överallt.

 

Jag är sjukt bitter över att de se så grotesk ut på armar och ben. Får man börja om?

Jag är verkligen allergisk mot slutenvården. Jag lämnar det bara så.