Jag avslutade den här boken igår. Jag har läst den en gång tidigare men den är för viktig för att inte glömmas bort. Och tro mig - har man läst den så glömmer man den inte. Den kan inte lämna någon oberörd.

Celeste, Kristina och Juliana fick aldrig något val. De föddes inom ramarna av sekten Familjen (eller Guds Barn) och kände inte till något annat än deras profet vars riktiga namn var David Berg. Han gick under många namn, bland annat Grandpa, Dad och Mo. Sekten är mest känd för att det förekommer sexuella övergrepp och incest, därför flyttar grupper av sekten ständigt och barn och vuxna fick byta namn otaliga gånger under tidens gång för att de inte skulle bli förföljda av det de kallade för "Systemet", vilket är den övriga världen.

Två gånger i månaden kom "Mo-brev" och skrifter om vad som var rätt och vad som var fel. Han beskrev hatet mot "Systemet" och förutspådde  Ändens tid och årtal då jorden skulle gå under. Såklart har datumet flyttats ett antal gånger eftersom jorden fortsätter snurra runt sin axel.

Jag har sökt information om Familjen och hittat en sajt där man kan ta del av berättelser, vittnesmål, Mo-brev, filmer som Familjen spelat in och ljudfiler. Bland det mest stötande är budskapet om Jesus kärlek via sex. I all litteratur och illustrationer inom familjen förespråkas det att utöva sexuella akter mellan generationerna. Bilderna jag såg var rent pornografiska och det fick mig att verkligen förstå vilken vidrig sekt Familjen utgör.

För att värva medlemmar och pengar så skickades kvinnor ut för att flörtfiska. Flörtfiske innebär att de "delar med sig" för att omvända Systemiter.

I boken berättar syskonen om hur de som små barn fick dansa "sexigt" framför en kamera för att det sedan skulle skickas till Berg. Det var ingenting konstigt, och det var väl en av de milda övertramp som kom när det gällde pedofili inom sekten. När Mo fick en uppenbarelse bestämde han att medlemmarna skulle ha "dejter" för att "dela med sig" till varandra. Gjorde man inte det så var man svag i tron och man fick olika bestraffningar, många som räknas som ren tortyr. Blev någon sjuk var man också svag i tron eller syndig, men när Berg själv var sjuk och när han tillslut dog så handlade det om andras synd och hans befodran till himmelen. Sekten dog inte med honom, utan hans fru Maria tog istället över tronen.

Att lämna sekten innebar att man klippte banden till som biologiska familj och att medlemmarna bad böner mot avfällingarna, eftersom de blivit besatt av djävulen. Celeste, Kristian och Juliana var födda in i sekten och därmed också totalt hjärntvättade. Det där som kallades "Systemet" var av ondo och därför fanns inte självklarheten i att lämna sekten - trots övergrepp, våld och psykisk tortyr. Genom boken beskriver de hur dålig de mådde, men att de inte förmådde sig att lämna sekten när de ibland fått chansen. Ändå kände de att någonting var fel - skulle Gud verkligen utsätta dem för det som hände? Var det verkligen rätt? En efter en lämnade de sekten, men det var inte bara att hoppa av tåget. Det var en process som tog lång tid, från att låta den första tanken gro till att bryta sig loss rent fysiskt, psykiskt och geografiskt. Alla brev som skrevs censurerades av dem som stod högre i hierarkin, så när Kristina och hennes mamma letade efter sina syskon fick de som svar höra att de hade det bra i Familjen. Jag beundrar dem för att våga ta steget och frigöra sig, mellan raderna i boken finner jag en otrolig styrka.

Den som läser den här boken kommer inte tro sina ögon. Reglerna och trosstadgarna är så befängda att det är svårt att förstå att människor faktiskt behandlar varandra som de gör i Familjen, i alla fall för den utomstående. Men läser man De Oskuldsfulla så märker man att det är knepigare än vad det verkar vara, att man inte får bestämma någonting själv och vem skulle inte vilja följa Guds order om man trodde på Mo-breven? Alltför ofta skyller vi människor våra misstag på andra, och flickornas pappa förklarar att han bara gjort som Gud ville. Till och med pappas flicka Celeste insåg tillslut att allt hennes pappa gjort fått henne att må dåligt. Han är fortfarande en medlem av sekten.

Boken är skriven på ett sätt som ger de tre flickorna chans att vittna om sin uppväxt, sektens utformning och vägen ut ur sekten och ut i världen. De hade kunskapsluckor och talade inte på samma sätt som människor utanför Familjen gjorde, men de har alla lyckats anpassa sig, ta makten över sina liv och sikta mot stjärnorna.

Jag hoppas att deras berättelse kan komma till hands för att bryta sönder Familjen.

Jag har just plöjt igenom 3096 dagar av Natascha Kampusch. Det var otroligt intressant läsning. Det är hennes egen berättelse om vad som egentligen hände henne när hon 1998 blev kidnappad av Wolfgang Priklopil, en otroligt paranoid och psykisk sjuk man som låste in då 10-åringa Natascha i en bunker på 5kvm långt under marken. Det är gripande att få läsa historien genom henne och inte ur medias vinkel.

Tankar som dök upp, förutom hur fruktansvärt det här kapitlet av hennes liv var, är att hon har skinn på näsan, var och är mycket självständig och på något vis lyckades att inte bli så kuvad som hennes kidnappare ville.

Å andra sidan så var hon tvungen att förhålla sig till kidnapparen på ett eller annat sätt eftersom han blev hennes enda sociala kontakt, men hon skriver i sin bok att hon tar avstånd från Stockholmssyndromet. Jag ser inget som helst fel i att hon byggt en relation till sin kidnappare, det vore inte konstigt om hon efter 8 år i fångenskap utvecklade ett Stockholmssyndrom. Ändå skriver hon om det som om det vore ett skällsord. Att hon inte vill gå in på detaljer när det gällde sexuellt våld (eller en relation?) förstår jag fullständigt. Det är faktiskt inte alla andras ensak utan hennes egen.

Något som slog mig var att hon verkar otroligt intelligent. Inte bara hur hon lyckades överleva tortyr på det sätt hon gjorde, utan och att hon trots en försvunnen barndom har ett språk som jag avundas. Hon har en god berättarröst och använder begrepp och ord som hon på något vis måste ha snappat upp under fångenskapen och/eller tiden efteråt. Allt tyder på att det här är en riktigt smart tjej.

Boken är läsvärd och gripande, jag rekommenderar den varmt. Det är en berättelse väl värd att berätta.

När jag var liten funderade jag ofta på vad som skulle hända ifall det blev krig i Sverige. Jag fantiserade om en invasion, om att jag och min familj var tvungen att ta till flykten och valde vilket gosedjur jag helst ville ha med mig. Hur mycket kunde man ta med sig? Böcker, leksaker, vad var viktigast av mina saker att få med? Jag låg och grät ibland på kvällarna för att jag föreställde mig att jag var tvungen att välja mellan att pappa eller mamma skulle dö. Vem skulle jag vilja ha levande? Jag kunde aldrig svara på den frågan, det var därför jag låg och snörvlade i mörkret innan jag tillslut kunde somna.

När jag gick i högstadiet bad en yngre kusin till mig att läsa Imorgon när kriget kom av John Marsden för att hon var ganska känslig och ville veta om boken var någonting för henne. Jag började så småningom att läsa den och fastnade totalt i storyn.

Imorgon när kriget kom utspelar sig i Australien. Ett gäng ungdomar bestämmer sig för att åka ut och campa i vad som kallades Helvetet - det visade sig att Helvetet skulle bli deras fristad. Boken är skriven från huvudpersonen Ellies perspektiv. När de återkommer från sin utflykt finns det ingen el eller ton i telefonen. Hundarna är döda - trots att de inte vill tro att det kan vara så illa så lägger de ihop ett och ett, kommer fram till att de blivit invaderade. På TV har politiker bråkat och under nätterna har vännerna sett hundratals flygplan dundra över himlen.

Det här är början på en bokserie med 7 böcker om krigsperioden och ytterligare 3 böcker om Ellie och efterkrigstiden. Jag sträckläste varenda bok, de väckte mina fantasier från när jag var barn och var välskrivna och otroligt spännande.

Ellie och hennes vänner bildar ganska fort en gerillatrupp eftersom de inte kunde stå ut med att deras familjer var instängda i stan, kunde inte stå ut med att inte göra någonting.

Många frågor ställs - Ellie måste ta ställning till moraliska och etiska frågor. Vad är rätt och vad är fel? Kommer hon kunna mörda med berått mod? Skulle de använda vapen, och kunde de lita på att alla skulle göra vad som krävs i olika situationer som de eventuellt skulle få möta? Vad skulle krävas av dem om de gav sig ut ur Helvetet?

Jag identifierade mig direkt med Ellie. Marsden lyckas verkligen sätta sig in i hur det är att vara en ung kvinna, och varje karaktär har otroligt egna egenskaper vilket gör alla dialoger till perfektion. Efter en stark händelse i boken drömde jag en mardröm om eld och våld och när jag lämnade tillbaka boken till min kusin föreslog jag att hon skulle läsa den lite senare. Den hade gjort mig otroligt engagerad till den milda grad att jag levde deras liv. Jag var alltid vid Ellies sida.

För mig är det ingen idé att låna böckerna på biblioteket. Jag köpte hela serien, eftersom jag läser om dem, gång på gång. Alltid med samma engagemang. Ellie har tagit mig igenom många svårigheter, hon har funnits vid min sida, till exempel när jag varit isolerad på sjukhuset på grund av vinterkräksjuka eller i skolan där jag var mobbad. En tröst i allt det svåra.

Marsden har gjort ett otroligt bra jobb, och jag förstår att han haft svårt att släppa karaktären Ellie. De tre böckerna om efterkrigstiden är annorlunda än böckerna då de är aktörer i kriget, men jag förstår att det fanns så mycket att säga om starka Ellie.

Imorgon när kriget kom finns också som film, och 2012 kommer även bok nummer 2 som film.


Jag ger Imorgon när kriget kom - fullpott!

När jag öppnade pärmarna till Prozac, min generations tröst för första gången hade jag höga förväntningar. Jag var tonåring och hade just börjat äta Fluoxetin, vilket är det kemiska ämnet i medicinen Prozac. Vad jag fann i boken var dock inte så mycket om själva medicinen, utan en skildring av Wurtzels barndom, studentliv, journalistik men framför allt hennes ständiga depression. Allt med en näve självförakt och ett förakt mot sina föräldrar som hon samtidigt älskar.

Wurtzel börjar som barn gå hos en psykiater. Hennes föräldrar är skilda och hennes pappa är en oansvarig förälder som missbrukar tabletter. Jag får intrycket av att Wurtzel saknar sin pappa, men det blir mest bråk om vem som ska betala för Wurtzels terapi ända upp till hennes vuxna liv. Hon låter det enorma hatet hon bär inom sig själv gå ut över sin mamma men för det mesta lever hon ett självdestruktivt liv med droger som inte biter, som ändå inte lugnar den rasande depressionen hon bär på.

Det är inte drogerna som är problemet, hävdar hon. Hon önskar att det vore så, men Wurtzel anser sig vara beroende av depressionen om någonting, den äter på henne och hon låter sig slukas. Det handlar inte om att hon vill vara deprimerad, utan hon vet bara inte vem hon är om hon inte är deprimerad. Det har varit en så stor del av hennes liv, vem skulle hon vara annars?

Wurtzel har en god vänkrets, jag uppfattar det som att hon själv faktiskt förstår att hon inte förtjänar sina vänner. Hon sviker och sviker, de ställer ändå alltid upp för henne. När hon hittar kärleken är det som att allting hänger på den enda personen hon fallit för, hon kräver hans uppmärksamhet och kväver tillslut sina relationer med sin svartsjuka.

Det märks att författaren är utbildad journalist, för boken är skriven på ett sätt som får det att kännas som en krönika, hon refererar till fakta parallellt med att hon berättar om hur hennes liv växer till en enda stor depression. Först smygande, sedan plötsligt.

Jag tycker att det är modigt att Wurtzel inte drar sig för att berätta sin sanning. Hon skulle kunna höja sig själv till skyarna, men hon beskriver sig själv som en vedervärdig människa. Hon ger inte läsaren några illusioner om att hon aldrig gör fel och att allting är alla andras fel, utan talar naket och ärligt om misstagen hon gör och påstår sig vara till mer besvär än vad hon är värd. Hon kräver ingen sympati från läsaren.

Prozac, min generations tröst finns även filmatiserad och Elizabeth Wurtzel tolkas på ett enastående sätt av Christina Ricci. Tyvärr speglar filmen inte bokmanuset tillräckligt bra enligt mig, även om mycket är citerat direkt från boken.

 

Sylvia Plath fick aldrig den berömmelse hon jagade under sin levnadstid. Hon kämpade för att bli publicerad, men med lite lön för mödan. Hon skrev noveller och diktsamlingar, men vad hon blev världskänd för efter sin död var främst boken Glaskupan, som trots uppenbara försök till att dölja det i grund och botten är en självbiografisk bok.

 

Huvudpersonen Esther tycker mycket om att skriva och vinner en tävling där priset är att få vara i New York en månad med en praktikplats på en damtidning. Kvällarna består av middagar och diverse cocktailpartyn som hon går på tillsammans med många fler unga kvinnor. Jag tycker mig redan här ana att Esther är en tjej som inte direkt sprudlar av glädje, men när hon reser hem till sin mor och får ett brev med ett avslag till en författarkurs hon sökt är depressionen ett faktum. Luften går ur henne totalt, det finns helt plötsligt ingen orsak att stiga upp på mornarna, ingen orsak till att äta. Det går så långt att hon blir inlagd på psyket där hon blir behandlad med bland annat ECT.

 

Rent språkmässigt skriver Plath felfritt, dessutom med en ganska torr ton som gör det omöjligt att föreställa vad som skall komma. Hennes skrivteknik är inte särskilt nyanserad och det är vad jag ser som charmen i det hela – på något vis känns det som om händelserna inte understryks med långa falanger om hur hemskt det är, utan det bara ÄR.

 

Jag är ett stort fan av Plath. Hennes enda bok som anses vara en självbiografi förklädd till en roman fångade mig på ett sätt som andra böcker inte gjort. När jag läser den försöker jag kika igenom och bakom texten för att hitta Plaths eget liv, känslorna strålar igenom orden fast de i sig inte är särskilt märkvärdiga. Mest av allt kan jag relatera till att bli förvisad och nekad tillträde, speciellt när det kommer till författarskap. Hon sökte publicitet men blev aldrig antagen, människor kastade bort hennes ord som inget och jag förstår att det måste svida. Ändå fortsatte hon, men hon måste naturligtvis ha kraschat ett antal gånger, likt Esther i boken.

 

Efter att ha läst Glaskupan blev jag intresserad av att läsa mer av författaren, jag kan utan att skämmas berätta att jag snodde en novellsamling med dagboksanteckningar av Plath från ett behandlingscenter jag varit på och skulle inte lämna tillbaka den för allt i världen. Jag känner mig kreativt inspirerad av hennes texter, trots att det är klart att hon hade en stor besatthet i döden.

 

Summan är att jag skrämmande nog kan ha funnit min själsfrände i Plath, såsom jag lärt känna henne. Livet är en kamp som hon utkämpade, alltid närvarande i livet men ändå alltid under glaskupan.

 

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken och finna den fantastiska författaren Plath. Boken skulle kanske inte göra världens bästa film, men varje rad är poesi som berör. Det är modern historia och en underbar kvinna att upptäcka.

 

Jag ser jag Glaskupan som ett slags mästerverk för sin tid, skriven av en underdog som efter sin död blivit en erkänd mästare.

 

Jag ger boken inget mindre än

 

Joanne Greenberg heter författaren som i pseudonymen Hannah Green gav ut boken Ingen dans på rosor år 1964. Min mamma läste den som ung och tyckte om boken väldigt mycket, därför blev hon glad när jag en dag kom hem från biblioteket med boken i min famn. Och det visade sig att jag skulle tycka mycket om boken, jag också.

 

Boken cirkulerar kring en flicka vid namn Deborah Blau som mer och med börjar leva i en annan värld, världen Yr som bara hon har tillgång till. Deborah färdas oftare och oftare till Yr, dit hon kan försvinna och tala med gudarna som råder där, bland annat den ständigt brinnande och fallande Anterrabae eller den svarta ryttaren Lactameon. I Yr talas ett språk som Deborah lärt sig förstå och prata, men för att det inte ska komma ut till den värld vi lever i finns Censorn som en barriär.

 

Yr är hennes värld, den värld hon flydde till som barn på grund av olika trauman. Men det land som en gång var hennes vände sig sakta men säkert emot henne vilket tvingar Deborah till ett tafatt självmordsförsök. Efter det hamnade hon på ett mentalsjukhus, där hon träffar en engagerad läkare som försöker kartlägga Yr såsom Deborah ser det, för att sedan försöka få henne att välja mellan världarna. Deborah får diagnosen schizofreni.

 

Det som gör den här boken så speciell är beskrivningarna om Yr och dess makt över Deborah. Det är en fantastisk värld som skapats för att den verkliga världen är alldeles för hård för Deborah att leva i. I början var den mycket god mot henne, men i takt med att hon började må sämre så förändrades också Yr till en allt oftare hotfull plats.

 

Hon blir självdestruktiv och i och med det skickas hon nästan direkt till avdelning D som också kallas ”stormen”. Det är där de som behöver mest skydd, skydd från sig själv och från världen. Flickor med många olika problem finns där, och många kvällar smittar de varandra med sin ångest och tvingas packas in i våta lakan och ligga i timmar. När Deborah sakta släpper förbi information om Yr till sin läkare reagerar Censorn hårt och gör livet svårt att stå ut med.

 

Det här är en bok skriven och berättad på ett sätt som inte liknar andra böcker. Den speglar den gamla psykvården och berättar om en liten flicka som måste välja mellan att bli vuxen i den verkliga världen eller fortsätta plågas i Yr vars stämskruvar dras åt mer och mer ju äldre hon blir. Det är inte lätt att leva vad Deborah än väljer, men det kommer en tid när valet måste göras.

 

Ingen dans på rosor är också en bok före sin tid, som beskriver självskadebeteende på ett klart och tydligt sätt. Handlingarna berättas på ett sätt som klargör att det inte handlar om självmordsförsök, utan om att överleva, på sätt och vis försöka förbättra sin tillvaro. Självskadebeteende är någonting som i Sverige först blivit ordentligt uppmärksammat och korrekt beskrivet under 1990- och 2000-talet, men i Ingen dans på rosor beskriver författaren det på ett klart och tydligt sätt redan på 60-talet.

 

Den här boken bör absolut användas som studiematerial för de som tänker jobba inom psykiatrin. Jag ger den

Boken Borderline är skriven av Caroline Kraus och är en självupplevd berättelse. Caroline mister sin mamma till lungcancer och bestämmer sig för att lämna sin hemstad och åka till LA. Moderns död hade en otrolig inverkan på dottern och hon var väldigt olycklig. Väl i LA flyttade hon in i ett kollektiv och började arbeta på en bokhandel. Det var där hon började röka ciggarettmärket Kent, samma märke som hennes mamma rökte och dog av, och det var där hon träffade Jane.

Vänskapen och kärleken var omedelbar. Jane var rolig, impulsiv, slug och älskade Caroline högt. Deras förhållande förde Caroline till nya, spännande men känslomässigt omtumlande upplevelser och de flyttade ihop. Men snart började problemen uppträda hos Jane. Hennes humör pendlade, hon satt i badkaret och skar flera ytliga sår på benen när hon mådde dåligt medan Caroline satt bredvid som moraliskt stöd, hade intensiva och instabila relationer till andra människor och shoppade upp Carolines pengar. Jane kom till att dominera Carolines liv.

 

Jag tycker om den här boken speciellt mycket eftersom jag kan relatera enormt till Caroline, till hennes sorg och till känslan av att älska och hata en annan person på det sätt hon älskade och hatade Jane . Hennes depression fick hon dölja så länge hon kunde, för även om Jane brydde sig otroligt mycket om Caroline tog hon ändå upp all plats. Att leva i ett (i och för sig vänskapligt men otroligt intensivt) förhållande med en person som uppvisar så starka borderline-symptom som Jane gjorde, är svårare att leva med än många andra psykiatriska diagnoser. De levde i symbios, med Caroline som undergiven och Jane som dominant.

 

Boken handlar i sig inte om just borderline, trots att det är bokens titel, utan det är en skildring av en del av Carolines liv som kanske kom till att bli den absolut bästa och värsta tiden för henne. Jane var som en drog, hon drog med sig Caroline i sina svängar och var så intensiv att Caroline knappt levde sitt eget liv utan levde genom Jane. Borderline är en berättelse om en dysfunktionell men fantastisk symbios, som ändå lyckades kretsa kring den ena parten.

 

Saker började tillslut knaka ordentligt, Caroline var trött och jag minns speciellt en episod när Jane och Caroline hälsade på i Janes hemstad och de på grund av bråk i familjen åkte till en person som Jane såg som sin extra mamma. Jane gick och la sig, medan Caroline och kvinnan satt och pratade. Kvinnan frågade om hon inte såg mönstret, att Jane aldrig berättade om henne förrän hon var i behov av henne. Jane missbrukade och förbrukade människor en efter en, tog kontakt när det passade henne och kunde sticka lika fort.

 

Trots att Caroline var som fastväxt i Jane kunde Caroline inte fortsätta i den här destruktiva spiralen med sitt liv och förstånd i behåll.

 

Jag anser att det här är en väldigt viktig bok, för just nu haglar det självbiografier skrivna av tjejer med psykisk ohälsa, men det finns färre skildringar från anhöriga. Det är såklart jobbigast för personen med problemen, men det är sällan de problem som gör att man har svårt att passa in i samhället som det skrivs om. Jag kan ha svårt att åka buss, vågar inte träffa människor, lider av sömnsvårigheter och kan inte jobba, men hur ser det ut utifrån sett? Caroline berättar om hur svårt det är att leva med symptomen som Jane uppvisar, det vill säga hennes humörsvängningar, svartvita tänkande, uppvisade omogenhet, trotsigheten, intensiva och destruktiva förhållanden och impulsivitet. Det drabbar alla omkring och i synnerlighet Caroline som lever så tätt inpå.

 

Det får mig att tänka på hur mina föräldrar och vänner påverkas av mina egna symptom. Boken är inte bara välskriven och intressant, det är även en ögonöppnare.

 

Boken förtjänar helt klart ,den har blivit en av mina favoritböcker. Och det känns bra att läsa om Jane också, man är i alla fall inte lika tokig som hon är.

 

 

Berny Pålssons andra självbiografiska bok handlar om hennes drogmissbruk och hur hon försöker få hjälp med att sluta med drogerna men inte får den hjälpen på grund av att hon som dubbeldiagnos hamnar mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen tycks vilja ta emot henne och livet blir svårare och svårare för henne trots att hon nu har sin sambo Jonas och katten Zeldox. Hon har ett liv nu, en familj, men drogerna har makten över henne och sätter press på henne och hennes sambos samliv.

 

Samtidigt dyker minnesbilder från sexuella övergrepp från när hon var liten upp och sätter henne ur spel. Hennes vardag går ut på att försöka utplåna minnena, utplåna demonernas röster med droger men egentligen blir situationen bara värre. Och hon får kämpa med näbbar och klor för att få den hjälp hon förtjänar trots att hon inte orkar, trots att den som är körd i botten inte ens borde behöva kämpa för att få rätt.

 

Psykiatrins och missbruksvårdens brister synliggörs i Känn pulsen slå och får rejäl kritik och en spark i arslet. Jag känner igen ilskan hos henne, ilskan och vanmakten över att så många människor faller igenom och bollas fram och tillbaka mellan olika läkare och behandlingar. Det är inte så det ska vara! Hon beskriver i boken hur psykiskt sjuka och missbrukare behandlas som samhällets smuts och att hon och så många fler är dubbelt smuts i och med sina dubbeldiagnoser. Jag skulle personligen vilja sätta den här boken i varje politikers hand, för det är en ohållbar situation som inte verkar bli bättre. Pålsson, även jag och många fler, KRÄVER bättring. Det finns så många liv som kan räddas! Alla sitter inte inne med de resurser som gör att de kan, som Pålsson gör i sin bok, kräva sin rätt. Man är sjuk, orkeslös och det är inte många alls som orkar stå upp för sin rätt. Man ska inte behöva göra det heller. Man ska inte behöva kämpa för att få vård, trots att politikerna stolt säger att man i Sverige alltid blir omhändertagen så är det inte så i praktiken.

 

Pålsson är en väldigt dramatisk författare som skrivit dramatiska böcker. Ibland känns det lite överdrivet, men ofta hittar hon mitt i prick när det gäller att beskriva känslor, människor och situationer. Men efter kritiken av Vingklippt ängel har hon börjat skriva mer försiktigt, fortfarande utelämnande på många sätt men det märks att hon beskriver saker annorlunda än i sin förra bok. Det uppfattas inte lika romantiskt och vackert med psykisk sjukdom och missbruk. För varje tablett hon tar i den här boken påpekas det hur illa det är och att det bara innebär trasighet. Jag tycker att det är viktigt, speciellt när hon har så många unga läsare, men samtidigt känns det som att det fattas något i den här boken. Det fattas den hudlöshet hon hade när hon skrev Vingklippt ängel, boken känns alldeles för genomtänkt och kontrollerad. Man kan säga att i hennes första bok var skriven i den rasande takt hon levde och var totalt ocensurerad, men i Känn pulsen slå verkar det finnas hål lite överallt, som om det finns saker hon inte vill eller vågar berätta. Om man jämför böckerna så föredrar jag att läsa den första självbiografin, även om jag tycker att den senare visar på mogenhet och självinsikt. Hon har växt som person, det är ingen tvekan om saken. Numera har hon en integritet och efter att ha följt hennes liv är jag glad för hennes skull att hon äntligen hittat den.

 

Tomhet och ensamhet går i regel hand i hand med psykisk sjukdom och missbruk. Pålsson har alltid människor omkring sig, de verkar ha en ängels tålamod och det känns egentligen alldeles för orealistiskt. De flesta missbrukare lever i ensamhet och har inte det sociala nätverk som Pålsson har. Hon nämner i boken hur lyckligt lottad hon är på så vis, men jag tror ändå inte att hon förstår det helt och hållet. Jag vet inte om hon uppskattar det så mycket som hon borde, för det känns som att det inte understryks tillräckligt i boken.

 

Pålsson får för Känn pulsen slå. Nu är jag väldigt mätt på att höra om hennes liv, jag ser fram emot att läsa fiktiva böcker, eller i alla fall böcker om någon annan, skrivna av henne eftersom hon har ordets gåva.

Jag läste denna omdiskuterade bok i början av sommaren 2005. Mamma kom hem med den och trodde att jag skulle gilla den, men anade aldrig vilken koppling jag från första sidan fick till boken. Då visste mamma inte att jag skadade mig, hon visste inte att jag var deprimerad och led av så mycket ångest som jag gjorde. Och den här boken behandlar dessa områden, plus att den skildrade författarens psykoser och drogmissbruk.


Tidigare hade jag inte gillat att läsa så mycket. Det var först i gymnasiet som jag letade upp böcker för att sluka dem en efter en. Mamma såg roat på när jag läste Vingklippt ängel från pärm till pärm. Den var annorlunda från allt jag läst tidigare, mycket mer beskrivande och ändå med ett enkelt språk som var lätt att förstå. Det första kapitlet där Pålsson klargjorde att hon var en ängel chockade mig lite, för det var som Harry Potter fast på riktigt. Resten läste jag hungrigt och tyvärr slungade jag själv djupare ner i mig egen depression.


Trots att jag fann tröst i det faktum att jag inte var ensam blev det så att jag inte bara bar min egen leda utan tog på mig hennes. I boken berättar Pålsson om hela sitt liv fram tills hon är 19 och har fått diagnosen schizofreni, ett liv på olika psykavdelningar som hon uttrycker som misär rakt igenom. Men mot slutet ljusnar det och hon kämpar framför allt för att sluta skära sig. Jag beundrade hennes styrka mitt i allt kaos och förstod inte riktigt hur man gjorde för att bryta sig lös från rakbladen. Själv hade jag ingen aning om hur jag skulle göra, behovet var för stort.


Men till största del anser jag att den här boken har hjälpt mig mer är stjälpt mig. Den har också visat att jag faktiskt kan bli vad jag vill, hon kunde bli författare och därför har jag lika goda chanser själv. Möjligheterna finns bakom hörnet om jag bara orkar bli frisk. Och kärlek existerar kanske ändå.


Boken har fått en del negativ kritik, inte från pressen utan från läsare som söker en syndabock. I och med språkets nakna karaktär har ungdomar triggats och deras självskador har ökat. Jag läste om ett syskon som var förbittrad över att boken överhuvudtaget blivit publicerad eftersom hennes syskon i sitt avskedsbrev citerade många rader ur boken. Andra ungdomar har slutit sig via nätet och övertagit Pålssons symboler ur boken, såsom änglar/änglafamiljer, demoner, glitterblod och så vidare. Själv anser jag att de symbolerna inte är särskilt originella och att människor använt dem före boken kom ut, men man kan oftast räkna ut vilka av ungdomarna som använder sig av dessa symboler för att de läst boken eller inte.


Jag vill prisa boken eftersom den är skriven på ett sätt som jag ser upp till och själv skulle vilja åstadkomma, Pålssons skrivteknik som egentligen bara är hemtillverkad och kanske är det just det som gör boken så perfekt. Jag har hittat mycket tröst i boken, men tyvärr inte bara.


Jag är emot censur och är därför nöjd med bokens självutlämnande ton, men jag vet inte om jag skulle vilja att mina barn skulle läsa boken om de inte mådde bra och var labila. Första gången jag läste boken gled jag själv längre ner än jag redan var och jag antar att mitt självskadande tilltog under den tiden. Boken är ärlig men kanske lite för ärlig eftersom den inspirerar många unga till saker de inte skulle kommit på själv kanske. MEN, ett stort men, man gör allting på sin egen risk, var och en har sitt ansvar över sitt liv och om det olyckligtvis skulle vara så att man blir triggad till självdestruktiva handlingar av att läsa boken så kan man omöjligt skylla detta på författaren. Pålsson kan inte välja hur människor ska läsa hennes böcker.


Jag har faktiskt läst boken flera gånger. Jag älskar den, det är en utav de bästa böckerna jag läst i mina dagar, och jag märker att jag får nya insikter för varje gång jag plöjer igenom den. Jag tolkar den varje gång på olika sätt. Nu ser jag mellan romantiken i texten om när hon skär sig, jag ser inte lättnad eller sug efter att skada sig utan jag ser en människoskildring, hur författaren upplevde det hela och kan lämna det så. Det handlar om hur hon uppfattade det hela, hon mådde mycket dåligt. Nu kan jag se hennes smärta utan att lägga min ovanpå, nu skiljer jag på dem. Och det tror jag är viktigt om man inte vill dras ner i den nedåtgående spiralen hon skriver om.


Mitt betyg på den här boken blir faktiskt med en liten varningstext på sidan eftersom den inte är barnvänlig och att man måste läsa den med stor medvetenhet och perspektiv.

Inte som andra döttrar är skriven av Deborah Spungen som är moder till den beryktade Nancy Spungen som avled på rum 100 på hotell Chelsea i New York, år 1978.

I början av boken hamnar man som läsare i ett vimmel av journalister och pressfotografer eftersom att Sid Vicious som suttit häktad för mordet på Nancy Spungen tagit en överdos och dött. Deborah är på väg att ge upp, hela Nancys liv har varit ett långt lidande för familjen och kanske speciellt för Deborah, men när hon står med snaran runt halsen och ser sig i spegeln ändrar hon sig. Hon hade nämligen från Nancys födsel lovat henne ett liv av värdighet, och trots att hennes dotter var död så var hon i allra högsta grad fortfarande en påverkan i tillvaron. Deborah skrev en bok, den engelska titeln lyder And I don’t want to live this life efter en dikt som Sid skrivit.

Deborah går successivt igenom Nancys liv, från graviditeten och den besvärliga födseln då hon både föddes med navelsträngen runt halsen och fick en ovanligare typ av gulsot till hennes död 20 år senare och vidare hur det gick för familjen efter hennes död. Hon har skildrat 20 år av plågan i att handskas med Nancy, en intelligent flicka som tyvärr inte fick den hjälp hon behövde.

Vad jag noterar i den här boken är att trots att det är Nancys mor som skriver, så finns Nancy i vartenda ord. Allt handlar om Nancy. Det ligger en aura av spändhet runt boken, nästan så att man inte vågar ta upp den eftersom det skulle kunna ge Nancy någon form av frispel. Boken är fylld av vånda, Deborah beskriver deras svåra liv när Nancy skiljde alla åt genom att manipulera dem, något bråk som startades av Nancy vände familjemedlemmarna mot varandra och först då var hon nöjd. Detta är bara en droppe i havet, men det var det som berörde mig mest.

Nancy krävde mer kärlek än hon fick och hennes paranoia var sjuklig, förmodligen psykotisk, men ingen läkare ville berätta för hennes föräldrar vad som var problemet och hur det skulle lösas. De fick vaga antydningar och lydde alla råd men allt blev bara värre. Det stod klart att Nancy behövde vård, och trots att familjen sökte den så fick de aldrig någon även om läkarna var överens om att hon var svårt störd och skulle ha gett henne diagnosen schizofreni. Hon blev aldrig försummad av sina föräldrar, men bara försummad av vården.

Men Nancy visste vad hon ville. Det handlade om musiken och om berömdhet. Och hon visste alltid vilka som skulle bli det nästa stora bandet. När hon flyttade till London och blev ihop med Sid Vicious från Sex Pistols hade hon nått sitt mål. Men hennes störning och drogmissbruket hon dragit åt sig som självmedicinering fann kvar. Det var ingen idyll. Hon mådde otroligt dåligt. Hon sa till och med en dag att hon inte skulle leva tills hon var 21. Det gjorde hon inte.

Frågan om VEM som dödade Nancy Spungen står kvar trots den här boken. Efter att ha läst klart Inte som andra döttrar kan jag bara tänka mig att hon bad Sid att döda henne, eller att han ”var ur gängorna” och gick lös på henne. Ingen vet säkert vad som hände. Det måste vara mycket frustrerande för familjen.

Deborahs språk genom boken är tydligt, jag tvekar inte en sekund på att hon faktiskt hade hela boken i huvudet när hon skrev den, alla dialoger och alla dokument. Det verkade sitta inpräntat i bakhuvudet på henne. Hon beskriver hur hon höll ihop och inte grät, aldrig en tår på 20 år. Och allt kretsade kring Nancy.

Jag undrar hur det vore att höra Nancys ord om boken, hur det skulle se ut om hon skrev den. Men jag tror att hon var alldeles för sjuk för att kunna göra något sådant, även om hon i mellanstadiet låg på universitetsnivå på läsande och skrivande så hade hon inte den självinsikten att kunna skriva om sig själv på ett överskådligt sätt. Hon hade fullt upp med att må dåligt.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Jag tycker framför allt att det är intressant att läsa en biografi från en mors perspektiv, jag beundrar hennes styrka och förstår att genom att skriva den här boken kan hon lämna Nancy, låta henne vara död, samtidigt som hon ger en jävla stor känga till psykiatrin och den amerikanska regeringen som låter detta hända mitt framför näsan på dem.

Boken börjar som en plågsam skildring av en dotter sjuka beteende men slutar som en oupplöst thriller. Det är en viktig bok och slutar inte lyckligt precis som många andra saker i livet. Den är en ögonöppnare.

Betyget blir Våga inte låta bli att läsa den.