Vlog: Första advent 2014.

 

 

 

Nu har jag och Mary klätt julgranen. Tidigt? Jovisst. Men jag gillar jul. Ju mer desto mysigare. Såhär fint blev vår julgran, hjortronglöggen är varm och nu ska vi se slutet på Stay. Ni kan ju se den här:

 

 

 

Vlog: Killing my darling (The Shins - New Slang.

Första träffen med Zelda och första advent.

Vår mysiga vardagsrum.

 

 

Ljuslyktor.

 

 

Mary och jag jammade och hon satte sticket i Just Tonight :D

 

 

Spel och sång.

 

 

Gemytligt.

 

 

Kvinnan, myten, legende - ZELDA!

 

 

Så fin människa!

 

 

Älskling <3

 

 

Jag var med också.

 

 

Bästisarna!

 

 

Mary och Zelda.

 

 

... eller Maria och Sandra!

 

 

 Puffen vilade som vanligt.

 

 

 

 Igår bakade vi lussebullar på boendestödet. Idag ska vi få äta dem. Jag gjorde noter och hjärtan och en kanin, varför vara tråkig och bara göra en slingrig åtta? Jag önskar att jag varit duktig nog att göra en g-klav.

 

På kvällen fick vi besök av ingen mindre än Zelda! Det blev en skön kväll, vi jammade lite, fotade lite, pratade MASSOR och avslutade med att se filmen Stay. Sedan blev vi sömniga mmitt i filmen, så vi avslutade och Zelda ringde efter skjuts.

 

Det är så kul, det här med bloggande och sociala medier. Man träffar de mest fantastiska människorna. Som Patrice, som läst min och Marys blogg. Nu är vi PMS och jävligt starka, Patie är en av mina bästa och roligaste vänner. Allt tack vare bloggandet!

 

Jag ska strax röra mig till boendestödet och när jag kommer hem tänker jag släpa in granen. Det är första advent och jag vill klämma ut så mycket av julen och julstämningen som jag bara kan. Jag kan tyckas vara extremt tidigt ute, men jag gör det för att slippa stressa. Då kan jag njuta av juleljusen, julgranen, julmusiken och inte minst julmusten under hela december. Det är en så mörk månad och jag behöver lysa upp den.

 

Jag har packat ner Spanjorskan som ska få följa med till boendestödet. Jag har bestämt mig för att låta Daisy vara hemma, det blir Spanjorskan som jag ska spela på till veckan eftersom det är henne jag övat mest med. Hon är visserligen nylånsträngad, medan Daisy är stålsträngad och går att koppla in i en högtalare, men Spanjorskan och jag kan de tre låtar jag fokuserat på allra bäst helt enkelt.

 

Hejhopp, nu ska jag gör mig i ordning. Spanjorskan är i sitt fodral och jag måste lite snabbt kolla upp texterna på det jag ska sjunga.

 

 

Nu börjar jag bli nervös.

 

 

 

Den här bilden tog på Psykeveckan då jag spelade när det var dött med folk. Jag blev då uppraggad av Kärnhuset och av Tilia, så i veckan ska jag spela på Hamnmagasinet där Tilia har premiärträff onsdagkväll 18.30 och på torsdagen på Kärnhuset om jag inte har datumen helt fel. Hur som helst. nu börjar nerverna sätta in. Jag är pinsamt van vid att uppträda egentligen, men nu har det gått otroligt många år sedan jag stod och spelade och/eller sjöng för en större grupp. Och det är första gången som jag är solokvist, annars har jag alltid varit med i ett band eller i en kör. Så... nervös. Imorgon ska jag "prov-giga" på boendestödet, jag har faktiskt bara tre låtar som jag ska uppträda med och jag har nött skiten ur dem den senaste tiden.

 

Jag får söka pepp av min omgivning och ta ännu ett snack med fröken Malin Frimodig som är superrutinerad. Det kan nog också vara lite bra att vara nervös. Men det känns framför allt kul, jag vill göra det här och det är faktiskt bra låtar som jag valt ut.

 

Kanske har jag något ess i rockärmen också. Ni får se, om ni kommer och lyssnar.

Tyst minut och pappa på akuten.

 

 

 

 

Jag har följt Idol slaviskt, och jag var nästan nervös inför hur fredagsfinalen skulle bli igår. Tidigare har en idoldeltagare dött (den gången i självmord) men det var flera år efter säsongen han var med i. Tristan hade synts mycket i TV-rutan under hösten och ungefär som när man ser på serier eller film så utvecklar man någon sorts känsla för människorna som är med. Därför satt jag och grät när gårdagens Idol började med en tyst minut för Tristan, och sedan bara kom det och gick under hela kvälllen. Jag kunde knappt se på Laila som såg totalt förstörd ut, Alexander Bard höll på att brista i gråt vid ett tillfälle och Anders Bagge hade en svart blomma fastsatt på kavajen.

 

Detta måste ha varit den svåraste fredagsfinalen för deltagarna. Att gå upp på scenen och uppträda trots en otroligt tuff vecka. Men the show must go on, så är det ju. Det var en tung stämning genom hela programmet. Den tysta minuten i början hade satt tonen, för det var en otrolig tystnad när en hel sal satt tysta och säkerligen alla hemma i TV-sofforna. Jag kramade Marys hand och torkade bort tårarna.

 

Men det var helt okej att bli berörd. Jag fick inte panik, som jag lätt brukar få när jag tillåter mig känna. Men jag kunde vara rörd och acceptera det. Det blev vilsamt på något vis.

 

Senare fick jag höra av mamma att pappa var på akuten. DÅ fick jag däremot panik. Han är så himla dum ibland, min pappa. Jag ringde upp honom när han låg på akuten och han sa att de var fjaskiga som satt elektroder på honom för att hålla koll på hjärtat och tyckte att de skulle låta honom åka hem och sova för att han skulle jobba på lördag. Jag blev arg, inte ska han väl jobba när han är sjuk? Men han påstår att han mår bra, förutom smärtan på ena sidan av bröstkorgen. Han ska ta en Alvedon till kvällen och jag drog en suck, vad ska Alvedon hjälpa mot riktigt jobbig smärta? Tydligen är det emellertid ingenting särskilt farligt, men jag och mina katastroftankar byggde upp ett läskigt scenario. Han anser att han mår bra i övrigt och då får jag väl lita på det.

 

Idag ska vi baka på boendestödet i eftermiddag, det blir lussebullar. Mums! Ska ringa och checka hur det är med pappa nu.

 

Musiklycka och fina människor.

GODMORGON. Sunk i nattlinne innan jag hoppade in i duschen

 

 

Var på Musikanten igen och kände på ukuleles.

 

 

Mys.

 

 

Musikglädje.

 

 

Såhär blir Mary när hon går in på Konstnärsshoppen!

 

 

Gotcha!

 

 

Älskar oss!

 

 

Lunch på Kärnhuset. Jag hade med mig lite instrument.

 

 

Mary nötte på gitarr på fiket i väntan på att musikstudion skulle bli ledig.

 

 

Det här är rena porren för mig.

 

 

Mary i musikstudion. Så brutalt vacker.

 

 

 

Min psykiska förkylning har läkt. Idag när Mary och jag satte oss hand i hand i bussen så kändes allting väldigt fint. Jag fick ett sorts inre lugn, för vi skulle iväg och ha roligt.

 

Kärnhuset var målet, men första stoppet blev på Apoteket Kronans. När det var avklarat gick vi till Musikanten en stund, sedan torkade jag bort dregglet och vi fortsatte till Konstnärsshoppen. Marys förra arbetsgivare blev så otroligt glad av att se Mary, det var kramar och pussar och hur är det och du ser så fräsch ut. Jag blev så himla glad när Mary med ett stort leende sa att det kändes bra. Gudarna ska veta att hon förtjänat det. Och jo, det strålar faktiskt om henne.

 

Jag gick två vändor i butiken. Först köpte jag lite julpyssel, men sen hittade jag "guldprickar" som jag tänkte dekorera vår adventsljusstake med och ägarinnan bara kastade ner den i min påse och sa "God jul". Det satte verkligen en guldkant på en redan jättefin dag! Tänk så omtänksamma människor kan vara.

 

Vi fortsatte till Kärnhuset. Det har varit mycket spring i musikstudion idag. Jag och Mary fick vänta en stund och småpratade lite med bekanta ansikten och ät våra mackor. När vi blev ensamma så råkade jag drunkna i Marys ögon och allt annat slutade existera. Tillslut sa hon att "Det ser ut som att du ska fria". Och ja, det kändes som det. Fastän vi redan är förlovade och det var hon som friade till mig.

 

Sedan omlokaliserade vi oss och tog över studion. Vi lekte som glada barn och spelade på allt, jammade och nötte låtar. Efter ett tag kom en trevlig kille in och frågade om vi var klara, vilket vi inte var, men vi bjöd in honom att jamma med oss. Och det gjorde vi! Riktigt kul!

 

Tiden flög och studion var som sagt eftertraktad, men vi satt ändå i en och en halv timme. Vi tog en kaffe efteråt och begav oss sedan hem.

 

Traditionen trogen gick vi på Sega Råttan och köpte helgmums. Vi missade bussen med ungefär 4 sekunder, men de går ganska ofta så det var ingen fara på taket.

 

Jag ska ge ett bloggtips innan jag rundar av detta blogginlägg. Har du läst Zeldas blogg? Hennes ganska torra språk får mig att tänka på Sylvia Plath medan hon samtidigt är en ninja vad gäller ordsparkar och lustiga formuleringar som gör bloggen väldigt läsvärd. En ganska så unik ton. Vill gärna träffa dig snart, Zelda!

 

Nu är det mysbelysning här hemma och jag känner ett inre lugn. Jag är fokuserad, men inte stressad. Det känns riktigt bra. Batterierna är laddade och det blir ett känslosamt Idol senare ikväll.

 

 

Syskonkärlek, en ung Tristan och hans syster om jag förstått rätt.

 

Morgonstund en fredag.

God morgon!

 

 

 

Mina drömmar är irriterande. Även om jag vaknar av dem och somnar om så kommer de tillbaka. Den här gången skulle jag uppträda med ett teatergäng, men jag hade inga vader utan gick på proteser och dessutom i högklackat. Jag snubblade hela tiden och hade ont i benen fast de var proteser. Sedan glömde jag replikerna som var på franska och hade landstingsbyxor till en svart klänning.

 

Mycket underligt.

 

Jag tänkte försöka ta mig in i duschen idag, och senare kommer vi åka in till stan. Jag måste förbi Musikanten och känna på en ukulele igen, de är så mysiga. Men målet är Kärnhuset med billigt fika och lite jammande i studion. En härlig fredag!

 

TV4 är otroligt förtegna när det kommer till Tristan som ändå fick ganska mycket TV-tid och kom bland de 20 sista i tävlingen. Jag känner mig lite nervös inför kvällens Idol, kör de bara på som vanligt eller kommer de faktiskt stanna upp en stund för att hedra Tristans minne? Det ska vara smakfullt och respektfullt. Jag kan personligen inte riktigt släppa det här eftersom det är så tragiskt, vad som än har hänt. Spekulationerna kring hans död på sociala medier är dumma och tafatta men såklart vill man veta vad som hänt honom. Men jag tänker inte diskutera, sätta någonting på pränt, för det är onödigt. Jag väntar tålmodigt på att få en korrekt bild av vad som hänt, men förstår också att det finns stor chans att ingen någonsin kommer få veta det.

 

En nära vän har förlorat sin farmor igår. Döden döden, sa Astrid Lindgren, så var det färdigpratat. Det får en att tänka väldigt mycket. Det enda dödsfall som jag någonsin har funnit acceptans i var när farmor dog, för hon var redo. Det enda jag har ångest över är att hon var ensam när hon dog. Hon var så härlig och hade gjort upp med döden på grund av tidigare sjukdom och sa åt pojkarna att "köp inte en prenumerentation på VK för mer än tre månader, man vet ju inte hur länge jag lever" utan minsta bitterhet. Hon blev gammal, har fått se mycke

t och jag kan förnimma att hon just nu vilar med farfar.

 

Jag ska sluta filosofera kring döden nu och ta den där duschen. Jag håller på att lära mig att "stryka" in schampo i håret eftersom man inte får massera huvudet när man har de extentions som jag har. Vi får se hur det går.

 

Men god morgon, det kanske blir något roligt klipp från när vi leker i studion senare!

Psykiska förkylningen börjar lätta.

Jag skulle ljuga om jag sa att mina ögon inte tårades när Mary gav mig det här kortet.

 

 

Min kärlek i ljuset från hennes surfplatta.

 

 

Himla-Wilma!

 

 

Das model PUFF!

 

 

 

 

Idag började dagen tidigt, men jag såg inte poängen i det utan gick och la mig efter en toapaus. Jag slumrade och återkom till samma dröm och såhär efter 18 på kvällen så minns jag bara att jag stack ihjäl en grön orm som försökte bita mig, om och om igen. Det var fruktansvärt.

 

Så jag gav upp, gick upp och gjorde kaffe. Sedan förflöt morgonen lugnt, med musik och sånt. Tiden flög iväg och boendestödet kom vid 13. Jag var påklädd, men jag har fortfarande landstingsmjukisarna på mig. Känner mig fortfarande en smula psykisk förkyld och behövde en till dag för att bara vara. Jag börjar känna mig starkare men man kan ju inte vara nog försiktig när det gäller dessa saker.

 

Mary och jag gjorde en deal, som vi brukar göra. Jag gick och handlade medan hon helgstädade hemma under tiden. Boendestödet följde med mig, och det var väl tur, för det blev en full dramaten, två fulla kassar och en full tygkasse. Jag gillar inte att handla så jag gör gärna allt på en gång när jag väl får chansen. Dessutom är jag sjukligt bra på att samla på mig frysprodukter (för de blir ju aldrig gamla) och impuls-shoppar alltid bra grejjer om jag får säga det själv. Fast jag glömde pumptvål och hundgodis...

 

Jaja, jag antar att man alltid ska glömma någonting. Vi kompletteringshandlar imorgon!

 

Vi hamnade i djup diskussion med boendestödet, så hon glömde nästan bort tiden. Hon gick och vi såg avsnitt 2 av American Horror Story: Freak Show (säsong 4). Jag höll Marys hand under filten i soffan. Ruskigt bra serie!

 

Jag har nött lite på spanjorskan och tragglar Fairytale of New York, min favoritjullåt. Det är svårt att hitta en bra tonart och jag älskar mitt capo som räddar mig gång på gång. Den är lite klurig men sjukt kul.

 

Ikväll skulle vi egentligen ha sett Annabelle med Patrice men det får bli en annan gång av diverse orsaker. Men jo, det är skräcktema nu.

 

Imorgon hoppas jag på att få jamma i musikstudion på Kärnhuset med Mary och jag vill verkligen träffas på en fika efteråt med Zelda som jag hört så otroligt gott om! Så visst kommer du, Zelda?

 

Julmust, juleljus, pepparkaksdeg, julmusik... Hm. Det känns fint och trevligt trots att vi inte gått in i december ännu.

 

Jag vill säga någonting, men ord är för små. Och ändå lyckas hon nästla sig in mellan mina nervtrådar och in i hjärtat med sina. Men hon vet. Hon vet.

 

Dagens låt som jag grät till förra julen: Amanda Jenssen – Another Christmas

 

Ord kring Tristan.

 

 

 

Vi har förlorat, igen.

 

Tristan Björling blev 19 år gammal. Familjen önskar respekt från media och att ingen gräver i vad som är dödsorsaken. Det lämnar många frågetecken för familjen och oss som sett honom på TV, men jag tror att vi alla kan enas om att vad som än orsakade hans död är otroligt tragiskt och borde inte hända en ung person oavsett vad dödsorsaken är. Risken är också att familjen inte vet vad som hänt, vad som försigått och istället sitter med många fler frågor än svar och det är beklagligt. Jag sitter själv och tänker på vänner jag förlorat, lägger pussel om vad som hänt och hur personen känt och tänkt, hur förloppet har varit och så vidare. I Tristans fall får vi acceptera att förloppet och dödsorsaken kanske aldrig kommer uppdagas, vilket jag tycker känns väldigt tråkigt för hans familj som kanske behöver förstå det för att gå vidare i sin sorg.

 

Det finns fler Tristan, fler mytomspunna tjejer och killar som går bort hela tiden, precis nu i denna stund. Få har varit med i TV och därmed blivit en offentlig profil. De alla är som du, eller som jag. Vi förlorar. Vi saknar. Vi påminns om vår egen smärta och tankar kring döden. Vart går du, när du dött?

 

Det skrivs Idol-historia om Tristans död. Idol-produktionen har ett ansvar över sina deltagare och därför blir det här nog otroligt svårt för dem när de inte riktigt suttit i den här situationen tidigare. Det är ett svårt ämne, men jag hoppas att Tristan kommer bli hedrad på fredagsfinalen imorgon. Ingen behöver egentligen säga någonting mer än det faktum att han gått bort och jag tycker absolut inte att man ska tiga ihjäl detta utan ge honom cred för sin insats i tävlingen. Familjen vill visserligen bli lämnad ifred, men jag personligen skulle inte heller vilja att allting bara ska fortsätta som vanligt. Att göra ett kort tillkännagivande och hålla en tyst minut tycker jag är respektfullt för de sörjande.

 

Det finns ett allmänintresse över vad som egentligen skett, men när familjen klargjort önskemål om att lämnas ifred så måste det respekteras. Jag är förvånad över att media faktiskt varit väldigt försiktiga och enbart tillkännagivit att Tristan dog i fredags. I vanliga fall brukar de kunna vara hänsynslösa.

 

Och jag, jag sitter i egna tankar och lägger pusselbitar. Det är ingenting jag tänker skriva ned eftersom det känns onödigt att spekulera öppet om något sådant här.

 

Det svider att det finns så många andra som faller av pinnen på diverse olika sätt i unga år, det här väcker mycket känslor hos mig och jag ser Tristan som vilken som helst. Jag sammanfattar allt detta med ordet tragiskt.

Donnie Darko: Bildbomb.

Vintergatan.

 

Donnie Darko.

 

Mys i vårt hus!

 

 

 

 

Det har varit en lugn dag. Jag ringde vår kvartersvärd igår eftersom det trots att en tekniker varit här fortfarande kommer in röklukt från grannarna som röker inne. Det är ganska irriterade, speciellt när varken Mary eller jag röker längre. Johan kom förbi och grannarna hade nyrökt så han kände lukten (kanske ska jag sträcka mig till "stanken"). Det kan tyvärr bli en riktigt jobbig sak att ta itu med, han sa någonting om att behöva bygga om i köket. Suck.

 

Jag vill ha en ny lägenhet.

 

Lite julspex idag, adventsljusstaken åkte upp och lyser fint.

 

På eftermiddagen delade jag och Mary på oss. Hon tog sin laptop till sovrummet medan jag såg på Donnie Darko i vardagsrummet. En helt genialisk film som är så mångbottnad att jag aldrig någonstin kommer sluta uppfatta nya nyanser i den, få nya tankar och funderingar trots att jag kan den baklänges i sömnen. Det är en av mina absoluta favoritfilmer.

 

Det finns en hel kultur kring filmen eftersom den är så fantastisk. Älskar den!

 

 

 

 

Psykisk förkylning.

 

 

 

 

Jag tog tempen igår och den visade att jag behöver vila. Jag har en lätt psykisk förkylning. Jag är trött och lättstressad, så jag ringde EBC nu på morgonen och sa att jag inte kommer idag. Istället sitter jag i soffan i landstingsmjukisar och med favoritkoftan och bara är. Som tur är så var både bildgruppen och levnadsvanegruppen inställda idag, vilket innebär att jag bara missar vattengympan. Det var helt rätt dag att sjukskriva sig på.

 

Oroliga blickar följer mig, men jag är okej. Jag är bara trött och alla dagar kan inte vara bra dagar. Jovisst, jag stressar för mycket, men det kan jag jobba med. Jag mår ändå ganska så bra jämför med annars. Inga vanföreställningar eller hallucinationer, jag är inte deprimerad eller hypomanisk men visst har jag ångest - och det är ingenting konstigt om man inte gör det till det. Jag checkar väldigt mycket med mig själv och mina varningstecken. Jag har en insikt som jag inte haft förut och den blir bara starkare faktiskt. Jag äter och sover och sköter medicinerna fläckfritt.

 

Jag drömmer igen. Den här gången en dagdröm om att praktisera på Musikanten. Det vore helt fantastiskt och jag börjar känna att jag nästan är redo för praktik eller liknande. Jag skulle vilja studera också, så jag är väldigt kluven. Det finns så många möjligheter när jag rehabiliterat mig.

 

Fast idag tar jag hand om min "förkylning". Jag tänker fokusera på hemmet och på att inte bry mig så mycket om någonting annat. Mysa med Mary och djuren, läsa, ta en tupplur, städa lite och påta på. Alldeles lagom.

Video: Hurt tolkad av Saari för sista gången.

Vlog: Saari på Österåsens hälsohem x2!

Vistelsen i Österåsen i bilder.

Mot Österåsens hälsohem! Stopp i Örnsköldsvik för att köpa godis, dricka och sockar.

 

 

Vi körde fel på något vänster, trots att jag satt med kartan i knät. Det blev en omväg men...

 

 

Less i bilen, men vad kan man annat göra än att småle?

 

 

FRAMME! Mamma och jag packar upp i rum 2:10!

 

 

Hejhå, myskofta på.

 

 

Första natten, min fina mami är redo för sömn.

 

 

Flätan som jag bodde i under vistelsen.

 

 

Sover numera i flätat hår eftersom mina extensions lätt trasslar ihop sig.

 

 

Godnattvisa.

 

 

Vi fick låna ett elljus, mysigt!

 

 

Jag gillar den här bilden!

 

 

GODNATT!

 

 

GODMORGON! Lördag.

 

 

De adliga stenarna.

 

 

Knugen fick också vara med, haha.

 

 

Huvudbyggnaden. Man kan se "liggsalarna", där patienter lades ut regelbundet för att få frisk luft i alla väder.

 

 

Morgonpromenad, huvudbyggnaden.

 

 

Mamma demonstrerar hur tbc-patienterna fick ligga utomhus.

 

 

Hej! Här står jag i morgonsolen i vårt lilla rum.

 

 

Hårnålsträdet, bland det finaste som fanns i omgivningen.

 

 

Hårnålsträdet, dit patienter gick för att fästa en hårnål med hopp om att bli frisk, och kanske som en milsten för att de orkade ta sig ända dit.

 

 

Majblommeträdet, en senare påkomst.

 

 

Huvudbyggnaden och vår vinge.

 

 

 Hårinpackning och ansiktsmask på löradagskvällen.

 

Hemresan. Jag kommer tillbaka, Österåsen!

 

Vistelsen på Österåsens hälsohem.

Vy från Österåsen.

 

 

På fredag körde mamma oss till Österåsens hälsohem. Det blev en lång resa, först ett stopp i Övik och sedan körde vi mer och mer vilse ju mörkare det blev. Efter några vändor så kom vi i alla fall fram och checkade in sist av alla som bokat en weekend.

 

Jag hade inga egentliga förväntningar på hälsohemmet, allt blev som en stor överraskning. I helgen har jag lärt mig mycket om Österåsens hälsohem som från början var ett sanatorium för TBC-sjuka. Byggnaderna var fantastiska, stora och luftiga, och själva huvudbyggnaden var formad som en stjärna sett uppifrån.

 

Vi packade snabbt upp våra saker i rum 2:10, längst bort i den andra flygeln. Sedan var det middag och jag gick med stora ögon upp en våning till matsalen. Allt var så STORT, jättehögt i tak och enorma fönster och jag blev förvirrad för att det var så otroligt likt utrymmena i filmen Girl, Interrupted. Det kändes väldigt underligt, på något vis drömskt, och när jag upptäckte att det var landstingsägt och bäddat med landstingslakan så fick jag också en känsla av lite... avsmak? Jag gillar inte sjukhus, jag gillar inte alls allt som har att göra med sjukhus men det var ändå häftigt och underbart att vara där. Går det att känna båda delarna? Det måste det göra. Jag insåg också hur motiverad jag är till att hålla mig från slutenvården, blotta tanken på det får mina kräkreflexer att reagera.

 

Vi blev guidade runt i byggnaden efter middagen och sedan fick vi våra scheman. Jag vankade omkring och betraktade andlöst alla små detaljer och alla konstverk som Pappa Helge samlat på sig under sina år som överläkare. Han kallades Pappa för att han var styrande och för att patienterna ofta spenderade lång tid på sanatoriet och därför kunde utveckla en relation till honom.

 

Jag ska erkänna att jag faktiskt andades ut när vi blev visade TV-rummen. Det fanns ett rum för varje kanal så att det inte skulle bli bråk om vad man skulle se på, eller ifall en person inte vågar säga vad hen egentligen vill titta på. Jag bosatte mig med en Dr Pepper och lite choklad i TV4-rummet lagom till Idol, så jag missade det inte. Efter det gjorde jag kväll.

 

Jag har sovit dåligt i helgen. Samtidigt som allt har varit vilsamt så har mitt inre gnagt på, och jag har drömt väldigt mycket och väldigt starkt. Sängen var för mjuk och lakanen påminde mig bara om avdelning två på NUS, och ärligt talat så är jag lite lur på att det fanns andar i huset som inte gått vidare. Jag försökte att inte tänka så mycket på det.

 

Nästa morgon, igår med andra ord, så började vi med en stor frukost. Det känns som att jag ätit jämt och ständigt, har det inte varit en huvudmåltid så har det varit fika eller kaffe och där emellan aktiviteter som gjorde att tiden bara flög.

 

Det var otroligt hög kvalitet på maten, bättre än vad jag vågat tro. Vegetarisk kost, ett underbart salladsbord där jag faktiskt kunde äta mig mätt innan själva huvudmåltiden.

 

Mamma och jag tog en morgonpromenad. Klockan 10.00 hade jag chokladmassage i 30 minuter och missade därmed en föreläsning, men det var skönt även om jag faktiskt fick mer ryggvärk efteråt. Dagen flöt på fint, mamma fick en alginpackning och jag bekantade mig mer med området på en guidad promenad. på eftermiddagen Jag måste ändå påstå att ställets historia och kulturarv var minst lika, om inte mer, intressant än själva hälsodelen av vistelsen.

 

Sanatoriet byggdes vid sekelskiftet 1900, mer information går att hitta här. Pappa Helge var under största delen överläkare där och han skrev ett schema för hur dagarna skulle se ut. Märkvärt är att frisk luft var en del av lösningen mot lungsjukdomar, så patienterna hade "liggturer", där de låg utomhus i vått och torrt, kallt och varmt, året runt. Det var en stor del av behandlingen. Andra behandlingar var punktering av lungan och någon sorts gas som fördes in för att lungan skulle få "vila", och de opererade även bort de lägsta revbenen på patienter för att ge lungorna mer utrymme. Inget av det här fungerade såklart, egentligen. När penicillin slog igenom efter andra världskriget ungefär så kunde sanatoriet tillslut övergå till ett hem för lungsjuka med till exempel astma, och senare blev det ett rent hälsohem. Man kan remitteras dit av sjukvård, åka på kurs med jobbet eller resa dit som privatperson.

 

Vi vandrade genom stigar som tusentals människor gått på. Det fanns stenhögar längs lederna som man fick rumstrera om ifall man ville. Kung Oscar, vår nuvarande kung och även kronprinsessan Victoria har varit på besök och ingraverat sina namn i guld på var sin sten. Lustigt nog var det också en plats där patienter ingraverat sina initialer i stenar, kanske för att de kände sig lika mycket värda som självaste kungen eller för att det var en milstolpe att orka gå så pass långt trots sjukdom.

 

Vackrast var ändå hårnålsträdet. Det var ett träd dit (kvinnliga) patienter gick och stack in sina hårnålar, som för att få tur och kunna tillfriskna samt befästa att de var tillräckligt friska för att ta sig till det trädet, ungefär som stenarna.

 

Österåsen ligger högt upp i landskapet och jag fick lära mig att skägglaven som växte i alla träd var ett fysiskt bevis på att luften faktiskt är klarare och syrerikare än på andra ställen. Antagligen är det därför sanatoriet byggdes just där, för ungefär 700 000kr vid sekelskiftet när drottningen ville satsa på sjukvården (till skillnad från sin man som ville köpa stidsfartyg).

 

Eftersom kärlek på lasarett lätt händer, speciellt på ett ställe där människor mer eller mindre bor under flera års tid, fick man ansöka om att få vara tillsammans hos Pappa Helge. Antagligen så hade det en hel del med sjukdomsbilden och möjligheten till tillfrisknad som fick avgöra när han godkände paren. Då fick man sitta i en speciell soffa och vara tillsammans.

 

Häftigt var det, men jag var jättetrött och efter promenaden la jag mig faktiskt och vilade tills det var eftermiddagsfika med handledaren.

 

Helgen har varit inriktad på stress, återhämtning genom mindfulness och lagom fysiska aktiviteter. Jag kan inte säga att jag direkt lärde mig något nytt eftersom allt var väldigt DBT-aktigt som jag är ganska insatt i, men det var skönt. Dock blev jag så frusen på lördagseftermiddagen och senare på kvällen fick jag en mindre panikattack som jag pratade bort med pappa och Mary i telefon. Sedan respekterade jag mitt mående och stannade på rummet, tog en dusch, la hårinpackning samt chokladansiktsmask och tog hand om mina extensions. Det var rätt skönt det med, även om jag missade bastun och inte hann bada i poolen. Efter det tog mamma ner kvällsfika och vi drack te och pratade tills sängdags.

 

Jag ville egentligen inte säga hejdå till platsen när vi skulle åka hem idag. Jag skulle gärna vara där lite längre någon gång, fast jag har saknat Mary så ofantligt hela helgen. Faktiskt så mycket saknad att det gjort ont. Jag köpte glögg, te och lite presenter i shopen och tänkte på henne, vad hon skulle tycka om. Ja, jag är galen i den kvinnan.

 

Innan vi checkade ut så hade vi en föreläsning om sömn, inga överraskningar där. Min läkare har gått igenom allt som har med sömn att göra, jag har själv slagits med sömnproblem sedan jag var ett litet barn och testade alla möjliga sätt att få till sömnen när jag var tonåring. Sömnhygien, kvällsrutiner, nedvarning, andningsövningar, avspänningsövningar, inget koffein (inte ens svart te), Valerina Natt/Forte och Gud och hans moster. Min sömn har liksom aldrig varit okej, och det är ganska trist att jag faktiskt behöver mina sömnmediciner och har ätit dem i ungefär 10 år.

 

Vi hade ytterligare en grupp med chi gong, sedan var det lunch och hemfärd. Den här gången var det ljust utomhus och vi körde rätt väg tillbaka utan några stopp. Framåt eftermiddagen landade vi i Nordmaling och jag ska stanna här över natten. Det skulle bli 10 mil extra för mamma annars.

 

Vi har ätit gott och jag har nött låtar på gitarren. Det kan inte ha låtit så hemskt, för pappa somnade trots att han låg 2 meter ifrån mig på soffan.

 

Det har varit en fantastisk upplevelse på Österåsens hälsohem, jag kan inte säga annat. Mysigast var faktiskt att gå omkring och undersöka byggnaden med dess rika historia i min ensamhet och titta på samlingen av konst som Pappa Helge samlat på sig under sina dagar. Även om jag reste dit med mamma och ingick i grupper så har jag varit väldigt tyst och haft någon sorts samvaro med mig själv också.

 

Jag ska avrunda här, för jag är väldigt trött. Österåsen, vi ses igen på något sätt. Imorgon sätter jag mig och laddar upp bilderna jag tagit från helgen!

 

 

  

Hårextensions och stressig dag (massor av bilder).

 

 

Före!

 

 

Igår stressade jag mer än vad man borde göra på en vecka. Jag klev upp, packade, packade om, packade lite till, duschade, flashade mig för postbudet, packade, försökte andas och kysste tillslut Mary farväl och drog min in mot stan.

 

Jag brukar ha en dipp på eftermiddagarna, men just igår så kände jag att jag inte alls hade någon lust att sitta och se min fula nuna i flera timmar och få håret gjort. Men när de satte igång så började det kännas lite bättre, Jannike från Hårizont var rolig och trevlig. Jag kände mig lite som ett objekt, eftersom jag var hårmodell och en instruktör av någon slag gick runt och kände på håret, gav tips, övervakade och så vidare. De pratade liksom runt mig eftersom det här var för att de skulle lära sig att sätta i håret.

 

 

 

 

 

Det är en helt ny form av extentions som inte sliter på håret. Man kan ha sprött och tunt hår som mig utan att göra det värre, och ju mer hår de satte i, desto roligare kändes det. Om jag sköter håret bra så kan jag sätta om det igen och kanske till och med ta in lite mer hår. Jag har nu tjockt och fylligt hår och jag kan inte låta bli att leka med det och slänga med håret.

 

 

Det här är resultatet!

 

 

 

 

 

 

 

 

Yaaay! Fint va?

 

Efteråt betalade jag för mig och gick till Musikanten och kände på en ukulele just innan stängningsdags. Jag väntade på pappa som skulle hämta mig. Det visade sig att han varit i stan länge, men det var ändå kul att kunna stanna och lära mig några ackord och småprata med ägaren.

 

Pappa och jag åkte hem till Nordmaling, föräldrahemmet. Jag vet att de är oroliga över mig, men jag klargjorde att det inte var någon fara. Jag håller inte på att bli hypomanisk utan jag tror att jag bara börjat leva livet som man ska leva det. Visst, jag stressar jättemycket, men jag både äter och sover ordentligt och tar mina mediciner.

 

Sedan jammade vi i stort sett hela kvällen. Vi tragglade oss igenom låtar. Pappa på bas, mamma på sång och jag på gitarr och sång. Jag "visade" dem Wintergatan, låten Sommarfågel och deras version av Visa från Utanmyra. Mysigt.

 

 

Trumsetet som följt mig sedan jag gick i första klass, om jag inte minns fel.

 

 

 

Sedan föll den stora tröttheten över mig. Oj vad trött jag blev. Hjärtat pickade på trots tröttheten och det var obehagligt. Så går det när jag är igång mer än vad min kropp och mitt psyke egentligen orkar med. Det är en träningssak, en dag kommer jag säkert kunna klara av en fullspäckad dag från kl 07.20 till sen kväll, men jag är inte där ännu.

 

Sedan däckade jag i bäddsoffan. Jag sov men vaknade tidigt, men jag låg envist kvar och somnade om, så jag har faktiskt sovit ut rätt ordentligt. Bra grund för resan som mamma och jag ska göra idag, hela vägen till Österåsen!

 

 

Däckad Saari.

 

 

Vlog: Stressad Saari.

Carro, 4 år.

 

Idag är det 4 år sedan Carro dog i en oavsiktlig överdos. Vi är många som saknar henne, som minns henne och berörts av henne.

 

Jag väljer två minnen. Ett minne när vi var yngre och jag träffade henne för första gången, då hon satt i korridoren på psyket och pratade med en kompis i telefon, skrattande och diskuterande sätt att skada sig på. Det andra minnet är flera år senare, när vi sitter på trappen på Tegs behandlingscenter och tar var sin cigg, pratar om den vardag vi hade och om våra familjer. Hon var på helt rätt spår och jag förbannar hennes död för att hon verkligen var på väg, likt Maria! Hur ska man kunna acceptera en sådan sak?

 

Om bara, om bara... Tänk om. Jag saknar dig Carro och vet att du är mer älskad än vad du visste om. Det gör ont. Kan du inte komma tillbaka?

 

 

KREATIVT KAOS.

VIrginia Woolfs släktträd.

 

Kreativt kaos.

 

KÖPT DEN!

 

Mary och Puffen ska ut en sväng.

 

 

 

Nu är det verkligen kreativt kaos här hemma. Musik blandas med litteratur, poesi varvas med politik och föreningsarbetet går framåt. Mitt egna projekt kring självskadebeteende inom vården upptar det mesta av min tanketid och jag gillar att jobba ganska hårt på mina egna projekt såhär. Jag flyter omkring bland ord och toner, kärlek och vardag.

 

Min dag började tre minuter innan väckarklockan skulle ringa. Mary var redan uppe och såg på House. Jag mornade mig och dansade sedan iväg till bussen, dags för EBC igen. Men jag var trött, skall tilläggas. När jag kom fram så fikade vi i vanlig ordning och sedan hade vi bildterapi. Dagens ämne var "Vulkan". Jag kände mig inte så kreativ, allt jag tänkte på var hur trött jag var och hur min envisa finne på kinden är en jävla vulkan.

 

Istället målade jag en aktiv vulkan, sotig himmel och dinosaurier. Fråga mig inte varför, jag blev nog 5 år igen då jag prenumererade på en tidning där man fick lära sig om olika dinosaurier och varje gång fick man en bit av ett självlysande skellett till en tyrannosaurus rex. Jag har vaga minnen från när jag såg på Denver, The Last Dinosaur som åkte skateboard och hur jag satte ihop det där skellettet bit för bit.

 

Ibland vandrar tankarna verkligen åt alla håll och kanter.

 

Efter det åt vi lunch och jag bestämde mig för att åka hem. Jag var dels jättetrött, men jag känner också ett visst agg mot levandsvanegruppen som vi har. Jag menar, vi sitter och fikar tre gånger om dagen och brer smör på bröd och äter kakor och dricker kaffe, sedan sätter vi oss för en timme och lyssnar på en talare och de bjuder på vatten och äpplen (som man dessutom bara får äta just där och då och inte ta med sig till efter man haft motion). Jag skyllde på att jag behövde packa. Jag och mamma ska på hälsohem på fredag och imorgon kommer jag inte ha tid att packa alls.

 

Så jag kom hem vid 13, tog en lång tupplur och sedan har tiden sprungit iväg från mig. Jag måste skapa lite ordning i tillvaron ikväll, helt klart. Jag ska välja ut böcker att ta med på min och mammas resa, musik och ladda batterier till kameran och min iPod. Det ska bli underbart att smita iväg en helg och bara vara! Datorn blir nog inget problem att vara utan i helgen, men gitarren däremot... Äsch, de kanske har en gitarr där? Jag vet inget mer än att det är ett hälsohem i en byggnad som var ett TBC-hem förr i tiden och att jag har bokat in en chokladmassage. Jag har ingen aning om vad chokladmassage innebär men det kan ju aldrig vara fel med choklad, eller hur?

 

 

Visa från Utanmyra (videoklipp).

 

 

 

Oj, kollade vad jag hittade på Youtube! Dagens låt, absolut. Sitter här och myser. Kolla in den korta dokumentären om hur de satte ihop den här låten också!

 

WINTERGATAN

 

Begravd i jobb och jag gillar det!

 

 

Idag klev jag upp tidigt och började pyssla. Valde ut böcker och skummade igenom dem, diktböcker, allt som jag känner har en betydelse för mig och för vad jag vill ha sagt när jag får chans att prata om självskadebeteende inom slutenvården och min egen historia. Jag tänkte att jag kunde låna ut böckerna sedan, och även ta med mig några filmer. Det är säkert mycket som de läst, hört, sett när det kommer till detta ämne, men varför inte gå igenom det igen och fräscha upp kunskaperna?

 

Målet är att öka förståelse, se sammanhang, förbättre bemötandet av självskadande patienter av alla sorter och skapa en medvetenhet hos personalen. Jag kommer prata på ett sätt som jag aldrig skulle prata med andra självskadepatienter om, det här är enbart för vården och för att någon annan kanske ska slippa ta en lika lång väg som jag gjort. De MÅSTE minimera självskador innanför psykets väggar och annan destruktivitet. Jag kommer "ge bort" mycket och jag hoppas att personalen är villiga att ta emot det.

 

Jag ser det som att jag skyddar mig själv genom att släppa ner mina sköldar för dem. För jag kommer antagligen vårdas av de jag ska prata med på sluten avdelning igen, men förhoppningsvis inte på ett bra tag. Allting kan hända, jag kan få en smällpsykos eller rent utav ramla tillbaka i självskadebeteendet, jag vet ingenting om min framtida hälsa mer än att jag mår bra idag, varit stabil sedan sommaren och kommit ännu ett steg, redo för att spendera mer tid att leva än att vara inlåst.

 

 

Jag håller just nu på att uppdatera mig själv i boken Touched With Fire som jag tycker hemskt mycket om, den handlar om bipolärsjukdom och om kreativt arbete. Speciellt spännande är att se släktträd av kända författare och poeter, om hur sjukdomen ärvs och hur vanligt det är med suicid om man är släkt med någon som begått självmord. Men framför allt finns det otaliga citat och utdrag ur böcker av till exempel Virginia Woolf och Ernest Hemingway som visar på att bipolär sjukdom också har en koppling till kreativitet. Det finns diagram om hur mycket författare producerat mellan sina svängningar och annat intressant. Den hänger definitivt med, inte för att det egentligen har med ämnet att göra men för att den betyder någonting för mig.

 

I eftermiddag har Emma varit här och fikat, samtidigt tvättade vi (eller ja, mest Mary). Tiden flyger när man har trevligt och jag upptäckte att jag hade enormt ont i ryggen och var jättehungrig när Emma skulle gå.

 

Nu har vi ätit och jag ska som vanligt mysa mig ner i soffan framför Vänner i en timme, men sedan tror jag att jag återgår till litteraturen och gräver lite. Jag sätter lappar för att märka ut mina favoritpassager, dikter och annat spännande. Samtidigt skriver jag upp punkter med stödord och idéer som jag sedan ska skriva om, och om, och om tills jag har en... ja, typ föreläsning. Det här blir bra!

Vlog: I Kärnhusets musikstudio.

Rep och spring.

 

 

 

 

Jag drömmer så tokigt. Riktigt tokigt, och jag lever uppenbarligen om i sömnen. Skrattar, hummar, pratar, petar, ringer samtal... Stackars Mary! Hon har för övrigt inte sovit i natt heller. Fy sjutton.

 

Morgonen förflöt som vanligt med kaffe framför datorn. Innan lunch packade jag ner min gitarr Daisy, kysste Mary, tog på mig hörlurarna och skyndade mig till Kärnhuset för att repa.

 

Först åt jag lunch på krita eftersom jag inte hade kontanter, och en mycket trevlig man satte sig och pratade med mig. Det är så fint med Kärnhuset, det är öppet och trevligt och det finns alltid någon som säger "hej". Det finns plats för skratt men eftersom det är ett ställe för människor med psykisk ohälsa så kan samtalen bli ganska allvarliga också. Jag förstår inte varför jag inte gått dit förut?

 

Jag gick in i studion och repade i två timmar. Jag glömde bort tiden totalt, sedan kom jag på att jag suttit över tiden men fastnade i en låt och glömde bort tiden igen.

 

Efteråt tog jag en fika och pratade med en annan väldigt trevlig man om religion. Ännu en gång flög tiden iväg och när jag ringde Mary så hade jag 7 minuter på mig att komma hem innan boendestödet kom - jag kom hem en halvtimma sent. Jag har varit så otroligt disträ hela dagen, jag glömde även bort att jag skulle träffa en god vän och mentor ikväll. Suck, jag är hopplös!

 

Så i julklapp vill jag ha en RIKTIGT BRA kalender som jag kan bära med mig, okej?

 

Jag dammsög när jag kom hem och sedan har vi ätit middag. Nu inväntar vi ett Jehovas vittne som ska ha bibelstudier med oss, det kommer bli otroligt intressant.

 

Jag önskar att jag hade tid att repa mer, men veckan är fullspäckad. Imorgon har vi boendestöd, tvätt och så ska Emma komma förbi! På onsdag har jag EBC hela dagen och på torsdag ska jag vara hårmodell. Sedan kommer jag åka till Nordmaling och på fredag åker jag och älskade mamma på hälsohem över helgen. Jag ser verkligen fram emot alltihop!

 

Jag fyller dagarna med liv!

 

Jag har ringt Ann och bestämt att ha en diskussion/debatt/föreläsning med tvåans personal. Det kommer bli på en torsdag någon gång innan jul hoppas jag, och jag sa att jag i alla fall ville ha 45 minuter på mig. Jag vill lyfta ämnet att vårda en självskadande patient på slutenvården, berätta min historia och andras, dela med mig av mina insikter och åsikter och ge ris och ros. Jag ska skissa på vad jag vill ha sagt och vad jag vill göra dem medvetna om.

 

Jag kommer krascha i sängen vid 22 skulle jag tro.

 

Exakt 4 år tillsammans, bilder från idag.

 

 

Vlog: Nikon rules.

Två knasnötter!

Älskar oss!

4 år tillsammans!

 

 

 

För fyra år sedan började ett nytt kapitel i mitt liv. Den här låten har varit med mig från dag 1 och den är fortfarande lika aktuell. Jag älskar dig, Mary.

 

 

 

 

 

 

I’m tugging at my hair
I’m pulling at my clothes
I’m trying to keep my cool
I know it shows
I’m staring at my feet
My cheeks are turning red
I’m searching for the words inside my head

Cause I’m feeling nervous
Trying to be so perfect
Cause I know you’re worth it
You’re worth it
Yeah

If I could say what I want to say
I'd say I wanna blow you... away
Be with you every night
Am I squeezing you too tight?
If I could say what I want to see
I want to see you go down
On one knee
Marry me today
Guess, I’m wishing my life away
With these things I’ll never say

It don’t do me any good
It’s just a waste of time
What use is it to you
What’s on my mind
If it ain’t coming out
We’re not going anywhere
So why can’t I just tell you that I care

Cause I’m feeling nervous
Trying to be so perfect
Cause I know you’re worth it
You’re worth it
Yeah

If I could say what I want to say
I'd say I wanna blow you... away
Be with you every night
Am I squeezing you too tight?
If I could say what I want to see
I want to see you go down
On one knee
Marry me today
Guess, I’m wishing my life away
With these things I’ll never say

What’s wrong with my tongue
These words keep slipping away
I stutter, I stumble
Like I’ve got nothing to say

 

Cause I’m feeling nervous
Trying to be so perfect
Cause I know you’re worth it
You’re worth it
Yeah

Guess I’m wishing my life away with these things I’ll never say
If I could say what I want to say
I'd say I wanna blow you...away
Be with you every night
Am I squeezing you too tight?
If I could say what I want to see
I want to see you go down
On one knee
Marry me today
Guess, I’m wishing my life away
With these things I’ll never say

These things I’ll never say

Kärlek.

 

 

 

 

Idag har varit en bra dag. Den började tidigt och jag youtubade konserter med Slagsmålsklubben och Wintergatan (BESATT) medan Mary sov. Puffen har inte förstått att jag faktiskt också kan gå ut med honom, så när han började fnysa på Mary i sovrummet så tog jag ut honom och hoppades att han inte skulle väcka henne. Jag anade att hon sovit lite eller inget i natt, så jag lät henne sova och påtade på lite, men la mig sedan med henne en timma. Jag kände att jag antagligen inte skulle må dåligt av att sova lite till. Dessutom var jag irriterad, för att jag hörde kvinnoröster på morgonen och det var obehagligt. Det är inte farligt men inte kul.

 

Mary har varit en ängel idag, jag måste vara världens lyckligaste kvinna. Hon sa att hon kunde ta tvätten idag och att jag kunde gå till boendestödet på fika. Jag försäkrade mig om att hon menade allvar, kysste henne och gick. Det var E som jobbade idag, inte P som jag förväntat mig. Vilken rolig överraskning! Vi pratade om allt och inget och allt igen, och vips så hade det gått två timmar och tiden var slut.

 

När jag kom hem så ringde E mig, och jag satte henne på högtalare så att Mary också kunde prata och lyssna. Det är nämligen så att E tidigare sagt att när hon träffade oss så trodde hon inte på att vi skulle kunna leva tillsammans. Hon sa att hon inte trodde att två "downers", eller psykiskt sjuka, kunde ha en positiv relation. Men hon har sagt att hon sett kärleken mellan mig och Mary och följt vår utveckling och att vi faktiskt ändrat hennes uppfattning.

 

Så när hon ringde så blev det mycket sqweekande och pipande, hon ville bara säga att hon var så glad att det nu går så bra för oss, att vi lever och mår, aktiverar oss, har utvecklats åt det bättre hållet och att hon önskar oss allt gott. Jag kunde inte sluta le, för det är så sant. Både jag och Mary har gått i nya faser och mår i det stora hela mycket bättre. Vi förtjänar beröm för en hård kamp!

 

Hon sa att jag för ett år sedan inte ens var vaken när vi sågs. Det är sant, jag har sovit bort många år, antagligen på grund av måendet och såklart medicinerna. Nu är jag i allra högsta grad vaken och får äntligen lön för mödan. Allt är såklart inte rosenrött men det har jag aldrig krävt heller. Jag är väldigt nöjd med den jag är och hur livet har utvecklat sig. Allt medan jag hållit Mary i handen.

 

Efter att hon ringt så kände jag för lite humor, och vi slog på Magnus Betnérs show Inget är heligt. Så säger Mary; "Vill du ha massage samtidigt som vi ser det?"

 

Vissa har det riktigt bra ibland.

 

Fröken Malin Frimodig ringde och vi pratade om det här med att spela för människor, jag har bett henne om sin expertis i att uppträda eftersom jag lovat att spela och sjunga några låtar på både Kärnhuset och Hamnmagasinet. Hon gav mig ett otroligt stöd och det var ett så fint samtal. Jag saknar henne, Sverige är för avlångt.

 

Ikväll har Olivia besökt oss, hon tog med sig sin blockflöjt. Vi musiknördade ett tag, synade noter och hon spelade skalor för mig samt lite olika låtar och shit, jag har aldrig sett den sidan av henne. Jag visste att hon spelade flöjt, men inte att hon var så duktig på det. Jag undrar varför vi aldrig sammanstrålat med våra instrument förut.

 

Jag fick låna flöjten och jag tycker uppriktigt synd om Mary som får höra mig traggla mig igenom diverse instrument och låtar, men det är ju så kul! Jag håller nog aldrig käften riktigt.

 

Ikväll händer ingenting och det är så skönt. Jag sitter här med min älskling och bara mår bra, tar det lugnt och börjar landa.

 

Imorgon firar vi vår 4-års dag, den 16:e 2010 blev vi officiellt ett par. Ibland undrar jag om vi är sagofigurer, för vi har gått igenom så många saker tillsammans som andra människor kanske inte skulle ställas inför alls och det är situationer som varit helt absurda och overkliga. Mörka skogar, bergochdalbanor, kritiska episoder och vi har verkligen blivit prövade som enskilda personer och som ett par.

 

Jag tror att Mary är mitt lyckliga slut.

Musikalisk fredag.

Berättelsen om Saaris torsdag.

 

 

 

Dagen började tidigt, kanske redan vid 07-tiden. Jag och Mary vaknade och somnade om vartannat och tillslut fick jag nog av elaka drömmar om att jag drunknade och förnedrades och gick upp.

 

Morgonen är suddig av någon anledning, kanske dröjde sig mardrömmen kvar, men sedan tog jag på min mig mina hörlurar och spatserade till busshållplatsen. Jag fick springa sista biten, hoppade på bussen och sa tack till föraren. Det är ju inte alla som stannar i ungefär 5-10 sekunder när man kommer springande som en galning.

 

Av vid universitetet och in på kemlab. De knorrade över att jag inte hade någon remiss på papper (eftersom de tog den ifrån mig förra gången jag var där) och jag som inte gått på toa på morgonen och var redo att ge urinprov i princip bönade om att få kissa. Men nej, de sa att jag kanske fick göra det när jag besökte läkaren på njurmedicin.

 

Jag tog mig till åttonde våningen på sjukhuset och raggade upp en sjuksköterska för att förklara läget. Jag fick lämna ett prov där och hon var väldigt söt mot mig eftersom jag faktiskt inte vet hur man kissar i en liten mugg utan behöver en hel potta. Hon gjorde sedan en bladderscan och det gjorde ont, men jag sa ingenting fast hon frågade om hon var hårdhänt.

 

Sedan väntade jag en timma på läkaren och passade på att ringa samtal. Jag har måttlig till svår värk i ryggen och ringde psyk för att förnyta mitt recept på Tradolan. De ville inte ta i mig med tång, och min läkare är otroligt svår att nå så jag fick förslaget att ta upp det med läkaren på njurmedicin.

 

Mannen jag träffade var väldigt trevlig och jag strålade när han frågade hur mitt psykiska mående var. Jag sa att jag mått bra sen i somras och inte haft några symptom på psykos även om jag haft problem med ångesten. När han frågade om vad jag gjorde på dagarna så kändes det härligt att säga att jag volontärarbetar, går i gruppterapi och har ett aktivt liv även som sjukskriven.

 

Jag fick rabbla upp sjukdomar i släkten och mest intressant blev det nog när det kom till min bror. Han har varit sjuk. Canceröverlevare, drabbad av sorkpest och senare bältros. Vi satt ett bra tag och diskuterade somatiska sjukdomar och krämpor, jag krämade på eftersom jag verkligen vill må bra i både kropp och knopp. Då är det bra att använda läkarens kunskap så långt det går.

 

Jag klagade mycket på värken och sa att jag inte ätit Orudis Retard sedan tidig höst. Inte heller Ipren eller andra antiinflammatoriska. Bara Alvedon och Tramadol vid behov, vilket fick honom att lysa upp. Han sa att det var bra men jag var inte lika nöjd. Det hjälper inte så mycket, bara lite. Å andra sidan så är lite en ganska stor skillnad när man har jävligt ont...

 

Han ville inte skriva ut något starkare och faktiskt så vill jag inte ha någonting mer, jag vill ha tillbaka Orudis Retard eftersom den fungerat bäst mot min ryggsmärta. Men njurarna orkar inte med det uppenbarligen och jag kommer ha ont länge.

 

Jag frågade om det fanns någonting jag kunde göra för att hjälpa njurarna återhämta sig. Svaret blev att dricka mycket, inte röka och gå ner i vikt. Check, check och en halv check - de vägde mig idag och jag har nått ett av mina delmål, 25kg från min maxvikt!

 

Tack Mikaela för tips om sjukgymnast, jag har slängt mig på telefonen när jag kom hem och lämnat ett meddelande åt honom. Om jag ska fortsätta må bra psykiskt så måste jag få må bra fysiskt också. Man kan bli otroligt nere av att gå och ha ont, ibland duger jag inte ens till att dammsuga hemma och det är allmänt opraktiskt och dumt.

 

Nya prover ska tas och jag lämnar sjukhuset för denna gång.

 

Med boendestödet i ryggen har vi städat i eftermiddag, och Mary färgade mitt hår. Sedan agerade hon på impuls och ville också färga håret rött, så jag kladdade i Directions extremtoning Vermillion Red i hennes hår - lovely! Det blev fint!

 

Mitt hår håller fortfarande på att torka, så snart ser jag det riktiga resultatet. Nu ska jag bara gå och klippa mig så kan jag känna mig som mig själv igen, rödtottig och galen. Som det ska vara.

 

Jag har ont i huvudet och ryggen och känner mig allmänt slut, men jag är glad att jag fått saker gjorda idag utan att det känts som om det varit på tvång eller ren tjurskalle. Ikväll blir det jättelugnt och jag peppar för morgondagen. Mary och jag ska ta en sväng på Musikanten, ta en macklunch på Kärnhuset och rocka loss i musikstudion. Sedan tänker jag, trogen till min vana, gå på Sega Råttan och köpa massor av Dr Pepper och sjöfrukter av choklad. Myskväll med Idol i Marys famn.

 

Det går bra nu!

Inte okej att vara nykter.

Vin eller svartvinbärssaft?

 

 

Idag vaknade jag före väckarklockan. Det börjar bli en vana, en god vana. Jag känner mig oftast ganska pigg och utvilad, har en dipp på eftermiddagen då jag blir trött ett tag, sedan är jag igång igen och mot kvällen däckar jag oftast. Det är en helt okej cykel för mig.

 

Jag åkte extra tidigt till EBC idag, för jag ville berätta om Psykeveckan, 12:e septemberrörelsen, Tilia och hur otroligt modig jag varit. Rent skryt nästan, faktiskt. Jag prackade på personalen med våra informationsblad, Petra och Sofia köpte var sitt armband av mig. Vi måste tillverka nya!

 

Vi hade bildterapi på förmiddagen, efter morgonfikat. "Dörren" var temat, och vi skulle den här gången vika papperet och måla en utsida och insida. Jag blev tokigt inspirerad och satte igång direkt. Det var otroligt roligt, jag målade helt enkelt dörren till vår lägenhet och vad som fanns bakom den. På dörren stod det "If you lived here, you'd be home now", en skylt som Mary gjort åt mig med inspiration från filmen Girl, Interrupted. Sedan ritade jag flera pentagram, en symbol som för mig är skyddande från det onda. Ett så kallat "rättvänt" pentagram och inte det som LaVey:ister använder sig av, vill jag understryka.

 

På insidan av dörren fanns en regnbåge. Den symboliserar dels att jag är en HBTQ-person, men också hur rik mitt hem är på känslor, tankar, hela färgspektrat. Jag ritade noter, för här spelar vi nästan alltid musik i någon form. Jag gjorde ett fyrverkeri med färger för att jag känner mig sprakande kär snart 4 år in i mitt förhållande med Mary och jag spred ut hjärtan på papperet. Jag skrev texten "Home is where the heart is", för att jag känner mig så trygg med de jag älskar. Mitt hem existerar inte bara som byggnad, utan det är känslan av att vara hemma med människor nära hjärtat som jag ville understryka.

 

Efteråt lunchade vi, sedan hade vi levnadsvanegruppen. En läkade (inte psykiater) som hette Hanna och var skånsk kom och pratade om hur vi kunde göra små förändringar i våra liv för att tillslut kunna leva mer hälsosamt.

 

Jag var skeptisk. Hon hade ingen erfarenhet av neuroleptika och dess biverkningar. Jag gissar att alla patienter i rummet tar någon form av neuroleptika, och när det gäller viktökning så finns det tre grupper. Till exempel så ger Zeldox och Abilify minst viktökning. Mest ger Leponex och Zyprexa. Jag är inte säker, men där emellan tror jag att Risperdal och Seroquel. Den här kunskapen har jag inte fått idag utan lärt mig genom ett forum om schizofreni och andra psykossjukdomar, det kändes mer som att jag ville utbilda läkaren i varför det kan vara svårt att faktiskt göra en livsstilsändrig.

 

Men hon ska ha cred för att hon poängterade att man genom att äta ett chips mindre i veckan faktiskt gör en liiiten förändring och att det är bra nog. Det är ett bra sätt att ändra sina levnadsvanor, det håller jag med om, men jag skulle vilja höra detta från en psykiater som känner till psykofarmaka och även hur det är att vara riktigt nere utan motivation till någonting och kanske har en jobbig relation till mat. Det pratades om dieter och jag rynkade på näsan. Men ändå, det jag tar med mig från föreläsningen är det där med att göra en liten skillnad, som att hoppa av bussen en hållplats tidigare för att få vardagsmotion och inte sluta äta utan äta rätt istället.

 

Och vad som är "rätt" att äta går att diskuteras.

 

Vi kom in på ämnet alkohol. Hanna talade om det som en social sak, att man kan dricka ett litet glas öl istället för ett stort, dricka varannan vatten, inte dricka för att man är ledsen eller i sin ensamhet. Jo, det var bra tips. Men någonting jag reagerade starkt på var att hon pratade om att man "inte alltid vill ta diskussionen" när man är på middag eller mingel - så hon tipsade om att man kunde ha svartvinbärssaft i vinglaset istället för vin.

 

Ingen tänkte på att vi nu lever i ett samhälle där det inte är helt okej att vara nykter. Helst ska man ha en orsak om man låter bli att dricka på fester. "Jag ska köra" brukar ju funka fint, eller "Jag jobbar tidigt imorgon". Men är det inte okej att låta bli att dricka alkohol för att man bara inte vill? Jag blir upprörd, inte över läkaren utan över samhället. Vi fick alltså tips på hur vi kan låtsas att vi dricker alkohol - hur bakvänt är inte det egentligen?

 

Jag dricker lite större mängder alkohol ungefär två gånger om året, jag gillar öl och spritdrycker men jag vaktar mitt mående noga. Jag dricker absolut inte när jag mår dåligt (numera), jag dricker helst inte på jul eller andra högtider då jag vill ha fokus på min familj, jag tycker sällan att det är värt att bli bakfull och låter därför bli. Jag känner ingen press på att jag måste dricka för att jag ändå är ganska stark i mig själv och eftersom jag måste hoppa över medicinen när jag dricker så blir det väldigt sällan - slarvar jag med medicinerna blir jag riktigt dålig. Det tar mig nästan en vecka att återhämta mig fysiskt från en riktig fylla och det har jag lärt mig den hårda vägen.

 

Så nej. Jag dricker för sällan för att ens kunna göra alkoholprofilen på nätet, då man måste fylla i vad man druckit varje månad. Jag kan ju inte skriva att jag dricker någon form av rusdryck varje månad och då kommer jag inte vidare i testet. Jag tar gärna en Bailey's någon gång eller öl till middagen, men det händer också väldigt sällan. Jag är mer av en läsk-människa.

 

"Inte orkar ta diskussionen"... nej, dyker det upp någon diskussion när jag tackar nej till alkohol så är det simpelt. Jag vill bara inte ha den kvällen. De flesta respekterar det, andra får för sig att jag ÄR berusad för att jag är lite galen, lätt dras med i stämningen, är spontan/impulsiv och bjuder på mig själv. Det finns inget att diskutera. Nej är ett nej och det behöver man inte gräva i.

 

Att dricka för att vara social... pfft. Över min döda kropp att jag posera med ett vinglas med svartvinbärssaft i. Jag tycker inte att du ska göra det heller.

 

Levnadsvanegruppen hade som vanligt dukat upp en karaff med vatten och bjöd på röda äpplen. Det stör mig faktiskt också - vi är bara nyttiga på levnadsvanegruppen. Efteråt går vi och fikar. Det känns som att vi poserar som hälsosamma människor för den timmen den dagen. Sist jag var med på en föreläsning med levnadsgruppen så bad jag om att få ta med mig ett äpple att äta efter vattengympan. "Nej, helt inte" blev svaret. Vi skulle äta äpplena där.

 

Jag är omringad av trångsynthet och ignorans.

 

Jag hoppade över vattengympan idag, och åkte hem istället för att jag var trött. När jag kom hem så sa min kära sambo "Vi måste prata".

 

Jag blev skiträdd.

 

Men det var omtanke. Jag vill ju gärna finnas till för alla, eftersom jag tycker om människor och brinner för psykisk hälsa, och jag har själv inte märkt hur jag kanske tagit på mig lite för mycket ansvar. Mary bad mig att tagga ner, fokusera på mina vänner som både ger och tar. Jag inser att hon nog har rätt.

 

Jag vill fruktansvärt gärna bli mentor via Tilia och har skickat in ansökan om det, jag är säker på att jag vill engagera mig, vet att jag kan och att jag orkar det. Men för att orka det måste jag lugna ner mig på andra ställen. Jag ÄR ju faktiskt ingen psykjour. Jag kanske ska stänga av datorn en timma innan jag går i säng. Jag ska definitivt spendera mer tid i Marys famn och bara vara bland våra pälsbollar.

 

Men det känns helt fantastiskt att faktiskt ha ett liv att bolla med. Jag känner mig så levande!

Min dag.

Jag har sovit ut i förmiddags, men det var en orolig sömn med det där återkommande temat. Det var mycket action, starka färger och så var det kuber, som att jag var i en inglasad kub och kastades omkring som en tärning. Jag stod på marken, men föll framåt, eller snarare neråt eftersom tyngdkraften plötsligt ändrade sig från en sida till en annan. Jag föll och jag föll, drogs mot marken som kunde vara ovanför mig. Det var dessutom på en annan planet och väldigt sience fiction. Obehagligt, usch!

 

Jag har avbokat ALLT idag. Jag sitter bara i soffan i min nu svettdoftande älskade favoritkofta, lyssnar på musik och myser. Pratar med Mary om att saker är rätt bra, men jag behöver den här vilan. Imorgon är imorgon, jag tar itu med den dagen då. Just idag är det min dag.

 

Ikväll ska jag göra nästan alla feel-good-saker jag känner till. Tända ljus och rökelser överallt, se på Vänner, umgås med Mary och min gitarr Spanjorskan. Klappa djuren och bara existera i nuet.

 

Jag tog en tupplur i eftermiddag och möttes av det här när jag vaknade:

 

 

Älskar oss!

Vlog: Filmar du?

 

 

 

Igår var vi fyra starka som kom på 12:e septemberrörelsens träff. För er som missade det så kommer vi ha en träff i december, jag återkommer om det senare.

 

Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och det var en skön stämning. Maria fick vara med oss, hon är så älskad och saknad att det inte är klokt. TIden går, smärtan består... Nu tycker jag verkligen att människor ska sluta välja döden framför livet, alla känner på ett eller annat sätt någon som tagit sitt liv och det är ett stort folkhälsoproblem. Det ska inte behöva gå så långt.

 

Vi satt i ungefär 2 timmar innan jag kände att jag var helt slut och behövde åka hem. Jag har nog tagit i lite för hårt, faktiskt. Idag ska jag inte göra någonting alls, bara vara och återhämta mig. Jag skulle egentligen åka och ta prover på sjukhuset och tänkte klippa mig på salong, men det kan vänta. Idag är min dag.

 

 

 

12:e septemberrörelsen har träff ikväll!

Älskar oss!

'

 

Idag var jag uppe redan klockan 07 och slog på datorn (som behöver ungefär 50 minuter på sig att starta på grund av alla appar och skit), la mig en stund igen men kände mig rastlös. Så vid 08 gick jag upp igen, gjorde mig själv en stor kopp kaffe och satte mig för att skriva till Tilia och betala medlemskap samt betala för armbandet jag köpte av Emma. Innan lunch hade jag ändå fått en hel del gjort via datorn.

 

Efter lunch kom I-M från boendestödet och jag och Mary gjorde upp en plan. Hon skulle diska och dammsuga, medan jag och boendestödet skulle handla. Jag är lite, ehem, bättre på att handla eller vad man ska säga. Jag impulshandlar väldigt mycket och det brukar bli bra i slutet, i alla fall när det kommer till mat.

 

Det blev en full dramaten och två kassar fyllda till den bredd att jag knappt kunde gå. På något sätt tog vi oss hem och packade upp allt. Nu behöver vi inte handla innan jul, tror jag.

 

Mary hade dessutom rengjort badrummet, guldstjärna!

 

Det har varit en del 12:e september-jobb också, som alltid numera. Vi har insett att vi måste ha lite större koll på beställningar av armband, medlemskap, ekonomi och namn och nummer till andra eldsjälar från olika föreningar som sträckt ut en hand till oss. På så vis är det ganska bekvämt att styrelsens vice ordförande och sekreterare bor under samma tak.

 

Ikväll har vi träff på Kärnhuset med 12:e septemberrörelsen klockan 18.30. Ja, jag vet att jag tjatar, men jag vill att informationen når ut till så många som möjligt. Vi kommer bjuda på julmust, annars finns det billigt fika som Kärnhuset säljer. Vi har packat ner lite ljuslyktor och ska även ta med fotot på Maria som vi använde vid hennes minnesstund. Jag vet inte, men det känns som att hon är med oss just ikväll och jag vill att fler ska veta vem hon var, och vem hon var för mig.

 

Det är riktigt skönt med lite medvind!

 

Anna från Frisk och Fri berättar sin egna historia.

Pappa!

Min pappa är en av mina bästa vänner. Han är stöttande, klok, rolig och musikalisk. Jag känner mig älskad av honom och han uppmuntrar mig alltid till att ta bra, konstruktiva och utvecklande beslut. Han är lite konstig, vilket är en av de bästa sakerna med honom. När jag frågade vad han ville ha i farsdagspresent så sa han "en frisk dotter".

 

Och det ska du få, pappa. Kärlek!

 

 

Min fina pappa Ulf!

 

 

 

Psykeveckan: Avslutande dag 7 med Frisk och Fri.

 

 

 

Idag var det den slutliga finalen på Psykeveckan här i Umeå. Jag och Mary åkte ner på stan, köpte snus och promenerade till Kärnhuset. Vi lyssnade på en föreläsning om att bli utbränd i unga år, sedan bytte vi plats i lokalen och satte oss lite bekvämare med Emma från Tilia. Efter det gick tjejerna från Frisk och Fri upp på scenen och berättade modigt om sina egna upplevelser av att lida av ätstörningar och vägen till tillfrisknad.

 

Efteråt pratade vi med en tjej som hette Malin och hon var jättetrevlig och fin. Ni vet, ibland kan man ju bara plötsligt gilla någon skarpt. Hon var en sådan person. Hon var dock tvungen att gå ganska snart efter föreläsningen.

 

Emma, jag och Mary satt kvar en stund och Anna, Matilda och Terese som just föreläst om sina liv kom och pratade med oss. Det var synd att vi inte kunde prata längre, vi hade alla ställen att vara på. De var så kloka, vi berömde deras insatser och jag det kändes så bra att det inte var något snack om siffror eller annat som annars kan trigga andra med ätproblematik. De poängterade också att sjukdomen eller graden av sjukdomen inte satt i vad man vägde. Anna nämnde också att hon fått hjälp via internet, men påpekade att det också fanns ett problem i att vissa bloggar är inriktade på ätstörningar som livsstil. Hon har bra tips på hashtags och bloggar för att peppa upp sig själv mot att leva ett friskare och friare liv. Mary filmade delar av Annas del i föreläsningen som jag kommer att lägga upp här imorgon.

 

De bara stod där och var friska och fria, helt underbart. Jag hoppas att de börjar sälja sina t-shirts där det står "Här står jag och duger", jag vill ha en sådan!

 

Rosita på Kärnhuset föreslog att vi från Frisk och Fri, Tilia och 12:e septemberrörelsen skulle kunna träffas med andra ungdomar, eftersom vi alla är relativt unga och kan relatera. Våra föreningar kompletterar varandra så bra tycker jag, en riktigt bra idé. Vi får fortsätta att spåna på det.

 

Jag och Mary gick till musikstudion för att jag skulle boka en tid och så rockade vi loss lite. Det bor ju faktiskt en liten basist i Mary för den som inte vet. Sedan gick vi till bussen, glada och nöjda med dagen.

 

Det har varit en omvälvande och fantastisk vecka - men det är bara Psykeveckan som är slut. Föreningslivet går vidare, jag kan inte påminna nog om att 12:e septemberrörelsen har en träff imorgon på Kärnhuset 18.30 och att jag möter intresserade i entren för att guida dem till fikat och källarlokalen som vi har bokat.

 

Nu ska jag försöka maila iväg foton som jag tagit på de andra föreningarna under veckan som gått. Sedan ska jag SOVA.

 

 

 

 

 

 

Jag sitter här helt lycklig i vår sköna soffa och betraktar Mary som däckat och snarkar, samtidigt spelas vår låt I Choose You på Spotify. Tröttheten tar ut sin rätt. Det är allt för idag, nu ska jag bara njuta till tonerna av Wintergatan nu. Det blir en tidig kväll.

 

Tack ALLA som deltagit, alla nya vänner jag fått och nya kontakter med olika föreningar. Tillsammans kan vi skapa ett mer tolerant och stöttande samhälle. Kärlek!

Subkultur: Psykisk sjukdom.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har tänkt väldigt mycket på min personliga resa, från att ha varit ett oroligt barn, ångestfylld tonåring och psykiskt sjuk ung vuxen.

 

Jag har naturligtvis sökt mig till andra som känner likadant som jag, och internet har varit ett smörgåsbord med olika sajter, bloggar och forum om psykisk ohälsa. Jag hade tur, för jag hittade en sajt med mestadels vuxna människor med schizofreni och liknande sjukdomar och det var precis vad jag behövde. Jag behövde vuxnas guidening och råd, de som redan varit med om allt. Jag tror att det var väldigt bra att jag landade där, för jag har upptäckt att de som är i exakt samma sits inte alltid är så bra för varandra.

 

Jag har haft ett ganska omfattande självskadebeteende under många år. Jag blev expert på att dölja det, på att smuggla vassa objekt in och ut från psykavdelningar och det blev en katt-och-råtta-lek mellan mig och psykiatrin under den tiden då jag faktiskt inte ens ville försöka sluta skada mig.

 

Eftersom jag gång på gång skadade mig som inneliggande patient på psykiatrin så frågade de tillslut mig, med mycket trötta röster, om någon kom in på avdelningen och la rakblad i blomkrukor som jag sedan kunde hämta. Jag undrade vem i hela friden som skulle göra det, men de sa att de sett allt. Det säger en hel del om vilka problem de har med självskadande personer inom slutenvården.

 

Min mamma frågade mig en gång om jag tävlade med andra självskadande personer. Jag sa blankt nej, det har inte handlat om det. Men hon har en poäng i sin tanke, för jag surfar väldigt mycket på nätet och hittar bloggar, facebooksidor och liknande med oftast unga tjejer som skadar sig. Jag tycker mig ana en sorts subkultur i att må dåligt och det gör mig väldigt ledsen.

 

När man är ung och ska hitta sig själv, så tror jag att det är lätt att identifiera sig med sin sjukdom. Jag gjorde det ett tag, kände mig väldigt vilsen och kände "aha" när jag fick min borderlinediagnos som för övrigt var felställd. Men jag behövde någon bekräftelse på att det faktiskt var någonting fel så att det gick att göra om och göra rätt.

 

Diagnoser är bra för att veta vad man ska få för terapi, men jag vill återgå till det här med att det finns en slags subkultur i att vara psykiskt sjuk. Jag stöter på blogg på blogg där människor berättar otroligt ingående om deras problem och det har blivit en statusgrej att få olika psykiska diagnoser. Jag kan inte räkna antal "selfies" jag sett där personen i fråga verkligen ser till att man dessutom kan se deras ärr på armarna. Flest ärr vinner? Är det så? Ja, om man tänker på det som en trend.

 

När människor presenterar sig för mig så börjar de ibland med att säga "jag är bipolär" eller vilken diagnos de än har. Det är inte det mest intressanta med DIG. Vad har du för intressen, vad gör du om dagarna, vad gillar du, vad ogillar du, vad drömmer du om, vem är du bakom diagnosen? Det är det jag vill veta. Jag säger inte att man inte ska diskutera psykisk sjukdom, för jag anser absolut att det bara är destruktivt att försöka tiga ihjäl psykisk sjukdom.

 

Jag pratar gärna kring psykisk (o)hälsa, men då ska det vara ett konstruktivt samtal också. Jag ser inte statusen i att ha flest och allvarligast självskador, eller vem som väger minst eller tränar mest. Jag tror inte heller att de som fastnat i detta ekorrhjul ser det som en trend heller, för de är ju mitt i en kritisk period av sitt liv då det kanske inte finns någonting annat. Men faktum är att det finns en trend och en status i att vara sjukast.

 

Jag och Mary hälsade en sommar på Elisabeth som blivit prisad för sitt arbete med psykisk hälsa och återhämtat sig från sin schizofreni. Hon bor med sin mamma, som vid middagsbordet frågade mig vad jag sysslade med. Jag blev lite tagen på sängen. Ja, jag är sjukskriven... Men då började Elisabeth prata om att jag skriver, målar och är musikalisk och kreativ. Man måste inte ha ett jobb eller studera för att kunna berätta om sig själv.

 

Det är en svår balansgång. Samtidigt som man absolut ska berätta om hur man mår och att det är okej, så ska det inte heller ta över totalt. Du förtjänar integritet, som att inte berätta för alla vem du är kär i eller klä av dig naken rent psykiskt på din blogg. Man kan prata om sina problem utan att utelämna sig totalt.

 

När man vårdas, speciellt inom slutenvården, så är det väldigt lätt att skapa vad som känns som en djup vänskap när det egentligen mest handlar om ens sjukdom och symptom. Det blir intensiva relationer som inte håller i det verkliga livet, fast så känns det ju inte just då naturligtvis. Man måste vara försiktig så att det inte blir fel. Jag har gjort fel så många gånger när jag varit inlagd och mina bestående vänskaper har sällan skapats inne på avdelningen trots att jag spenderat så mycket tid där. Personligen så tror jag att patienter blir varandras psykologer eftersom personalen inte räcker till, men det är en annan diskussion som jag gärna skriver om sedan.

 

Om du mår dåligt och vill prata om det eller läsa bloggar kring ämnet så har jag några tips på människor som tagit sig så långt i sin personliga resa att de har ett annat perspektiv på sin sjukdom idag, ett mycket hälsosammare perspektiv.

 

Bloggar:

http://www.nattstad.se/jhnanetzell

http://maryjaneangel.com/

http://thebloggess.com/

http://patricesalminen.blogg.se/

http://trepunktnoll.com/

http://hararemma.blogspot.se/

http://ellieloo.blogspot.se/

 

Föreningar:

http://www.12september.se/

http://www.friskfri.se/

http://shedo.se/

http://foreningentilia.se/

 

 

Ta hand om er där ute, sköt om hjärtat och jag önskar er all lycka till i er personliga resa mot ett bättre psykiskt mående!

Jag har nått 1000 kommentarer!

Lördag morgon.

Psykeveckan: Fredag (och vlog).

 

 

 

Idag var en av de mest omvälvande dagarna jag varit med om på väldigt, väldigt länge.

 

Det blev sovmorgon, vi behövde inte finnas på plats förrän 12. Vi åkte dit tidigare för att hitta eftersom varken Mary eller jag visste var UB 333 låg. Vi åt lunch och peppade varandra, drack kaffe och leta oss till rätt plats för att sätta upp bordet. Under detta inlägg finns ett vlog-inlägg från dagen.

 

Idag var det intresseföreningarnas dag. Det var en slags föreläsning klockan 13.15 där vi satt som åskådare och lyssnade på andra föreningar. Det var inte tänkt att vi skulle delta, men när det blev dags för paneldebatt så blev jag tillfrågad om jag ville vara med och jag hoppade på tåget. Jag. Hoppade. På. Tåget. Jag tog en stol, satte mig inför alla för att berätta om föreningen och debattera svåra frågor. När vi var klar så fick jag en enorm kram av Mary följt av ett också enorm "DU ÄR SÅ HIMLA BRA!" och det kändes fantastiskt att bidra.

 

Bara några stunder innan hade Olivia ringt mig och berättat hur imponerad hon var på hur jag tog folk och pratade i grupp. Jag tror att det och Marys otroliga stöd gjorde att jag vågade. Det var en stor chans att visa att 12:e septemberrörelsen finns men också en personlig vinning i allra högsta grad!

 

I inläggen under detta finns lite dokumentation som Mary filmade.

 

Helt höga på att vi faktiskt fixat den här veckan med bravur så åkte vi hemåt mot eftermiddagen. Jag har köpt massor av godis och läsk för att fira. Men tröttheten börjar ta ut sin rätt, får jag bara vila en stund så är jag back on track.

 

Jag ringde helt maniskt till min bror och min mamma, och jag blev nästan lite frustread över att mamma inte var lika exhalterad som jag var. Hon sa att hon dels var tvungen att lugna ner mig men så också att hon inte tycker att det är konstigt alls, att jag har det i mig. Det fick mig att tänka... jag kan ta människor på ett bra sätt.

 

Den här veckan har varit viktig för föreningen men också för min personliga utveckling. Som jag skrev på facebook, jag har mått bättre de senaste åren men det är först i höst som jag utmanar mig själv och lärde mig att jag faktiskt KAN så länge jag vill. Min självkänsla har jag mer koll på och mitt självförtroende har blivit större. Jag har prövat på så många saker som jag inte vågat nu under hösten och Psykeveckan blev grädden på moset. Jag är visserligen glad att det är över för vår intresseförening nu, att veckan är slut, men jag trodde aldrig att jag skulle orka med såhär mycket och kunna ställa mig framför åskådare i en debatt.

 

Mary, tack för ditt engagemang och att vi kunnat checka med varandra om vad vi orkar och inte orkar, tagit allting som det kommit och du har varit min klippa under hela veckan. Och tack till styrelsen men framför allt Walle som har varit som min mentor. Tack mamma och pappa som stått ut med mina samtal varje dag och tack alla föreningsmänniskor som hjälp oss och vi hjälpt dem. Det har varit en fantastiskt givande vecka.

 

12:e septemberrörelsen var faktiskt den enda föreningen som vidrörde ämnet självmord. Det tycker jag var otroligt konstigt. Sedan hade ingen hört talas om oss vilket ju är förståeligt när vi bara funnits sedan januari 2014 och intresset var stor bland de andra föreningarna. Vi etablerar oss mer och mer i Umeå och det känns otroligt fint.

 

Vilken vecka vi haft, helt sanslöst. Det kommer ta tid att smälta det här och jag kommer fortsätta min resa mot ett friskare liv.. Jag är redo för nästa steg, att stötta andr helhjärtat. Jag har hittat mitt kall.

 

Nu ska jag ta av mig sminket och sova djupt och förhoppningsvis länge. Dags för återhämtning.

 

 

 

 

 

12:e semberrörelsen i paneldebatt på Psykeveckan, Intresseföreningarnas dag!

Vlog: Sista dagen på psykeveckan för 12:e septemberrörelsen.

Psykeckan: Filmsnutt från torsdag.

Psykeveckan: Torsdag.

 

 

'

Jag har börjat vakna vid 08 på morgonen, det är så okaraktäristiskt för mig och brukar vara i sängen fram till 11 egentligen. Jag låg och kramade Mary samtidigt som jag slumrade till och drömde fast jag var vaken. Först hade jag ett samtal med min läkare, sedan ringde jag Walle (jag tog faktiskt upp handen och låtsades som att det var en telefon och sa "hallå, hallå, hallå") och hade samtal med Mary fast hon faktiskt inte sa någonting. Mitt sömnprat är en hel vetenskap känns det som ibland. Det är nästan inte ens kul längre för att jag håller Mary vaken!

 

Jag kände mig otroligt stressad idag eftersom jag kom till Lindellhallen en stund efter jag egentligen tänkt var där. Det gjorde egentligen inte så mycket, de andra intresseföreningarna hade inte heller kommit dit, men jag vill så gärna ge 12:e septemberrörelsen så mycket "exponering" som möjligt eftersom vi är så nya. Jag fixade bordet och Mary kom dit, som vanligt tog vi en kopp kaffe och det var ganska lungt med folk.

 

Vid lunch kom Olivia och hon stannade ett tag med oss och klottrade på vår gästbok. Det var kul. Sedan dök Tommy upp också och var generös som han alltid är. Han är en riktigt snäll människa.

 

Inga armband blev sålda idag och människor som intresserade sig påpekade att vi gjorde ett bra jobb och var viktiga men ville inte bidra med medlemskap eller liknande, vilket var synd. Men jag är nöjd ändå, vi har gjort allt vi kunnat för att representera 12:e septemberrörelsen och vi har gjort ett otroligt bra jobb! Mary och jag är varandras stöttepelare och de andra intresseföreningarna har varit så otroligt snälla mot oss.

 

Jag skulle egentligen velat gå på en föreläsning idag om en psykiater som är bipolär, men jag kände att jag ville bemanna vårt bord. Saken är ju den att de andra föreningarna redan är mer eller mindre etablerade, medan många säkert sett vår logga men inte riktigt vet vad föreningen handlar om. Jag ville finnas tillhands för de som ville prata.

 

Idag var jag dessutom trubadur. Jag hade med mig spanjorskan, en av mina gitarrer, och spelade lite och sjöng. Det uppskattades och jag rodnade när jag fick beröm men det var himla kul faktiskt. Vi hade lite allsång när det var dött med folk och jag hade skitkul. Jag blir modigare och modigare vilket är en otrolig känsla.

 

Jag och autism/asperger-vännen var de sista som plockade ner våra saker och lämnade dem på servicecenter. Nu återstår morgondagen som kommer hållas på UB 333 på universitetet, alltså inte i Lindellhallen. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, det är intresseföreningarnas dag och de ska presentera sig och sedan blir det paneldebatt. Jag har sagt att jag inte känner mig redo att ställa mig och berätta om föreningen för så många människor men Mary och jag kommer att sitta i publiken och bolla frågor och svara så gott vi kan när frågorna som vi jobbar med tas upp. Vi får helt enkelt se hur det blir.

 

Jag är så fruktansvärt glad att jag träffat så många nya och spännande människor. Jag är också otroligt glad över att jag faktiskt kan det här med att bemöta människor och är ganska öppen med mig själv. Framför allt kan jag numera prata om mig sjukdom, ha sjukdomsinsikt som jag förr saknat helt. Jag har växt otroligt mycket med det här.

 

Mary sa något otroligt bra idag som jag bara kan skriva under. Hela veckan har handlat om psykisk ohälsa, men det har varit en positiv atmosfär och att det varit stort fokus på tillfrisknad. Det har varit konstruktiv peppning och vi har sett möjligheter och inte svårigheter i att vara drabbad av psykisk ohälsa. För jag är så innerligt trött på att vara sjuk och jag vill ge någonting tillbaka.

 

 

 

Psykeveckan: Onsdag.

 

 

Då var tredje dagen på Psykeveckan över, och det blev en lång dag idag. Från 10 till 16.40 faktiskt - jag hamnade i samtal innan jag skulle plocka undan efter mig och det är så otroligt intressant med människor.

 

Jämfört med första dagen så kan jag faktiskt ta det ganska lungt och lita på mig själv och min förmåga. Vår förening är purfärsk jämfört med de andra intresseföreningarna (för vi grundades i januari 2014) och det gör folk nyfikna men samtidigt så får vi verkligen kämpa för att synas bland alla andra mer etablerade föreningar. Ingen undgår vår logga för vi kör hårt med att synas men alla vet nog inte vad vi står för riktigt.

 

Studenter och andra människor kom i vågor idag också, mellan föreläsningarna. Det var trögt de första timmarna, eller så känns det kanske så för att vi börjar landa och våga slappna av emellanåt. Jag känner efter jämt och ständigt, orkar jag det här? Och ja, faktiskt så gör jag det.

 

Mary är så duktig tycker jag, hon är engagerad precis som jag och jag kan lita på henne. Vi har bra kommunikation också, frågar varandra hur det går och hur vi mår eftersom det kan vara lätt att knäcka sig själv när man vill så mycket.

 

Jag har lyckats sälja armband idag i alla fall och som sagt haft givande diskussioner med spännande människor. När alla andra föreningar gått hem för dagen så satt jag och A från Kärnhuset och pratade om instrument och musik. Sedan gick jag till bussen och åkte hem.

 

Hemma möttes jag av Mary som gått lite tidigare än mig eftersom Puffen behöver rastas, och hon hade middagen färdig. Det värmde i hjärtat, det är kärlek! Vi åt och reflekterade över dagen och jag är så trygg i henne. It's so beautiful it makes you wanna cry, från en låt med Avril Lavigne.

 

Imorgon är det sista chansen för er intresserade att träffa oss på Psykeveckan i Lindellhallen. På fredag kommer intresseföreningarna hålla till från 12-tiden i UB 333 på universitetet (jag vet inte var det ligger men det går säkert bra att hitta...) och 13.15 kommer vi inte bemanna bordet eftersom vi ska lyssna på de andra föreningarnas presentationer och sedan vara med i en debatt. Så kära vänner och intresserade, kom förbi imorgon och prata med oss, bli medlem, skriv i vår gästbok, köp ett armband och/eller bara häng med oss. Jag tänkte ta med gitarren och plinka lite, kan bli en mysig stund.

 

Glöm inte att planera in träffen på Kärnhuset måndag den 10:e november på Kärnhuset klockan 18.30. Jag vet att jag tjatar men det vore ju så intressant att få träffas! Finns fika att köpa också.

 

Vi har förresten instagram numera, sök på 12septemberrorelsen och följ!

 

Jag är ganska slut, det blir skönt att sova i natt. Jag sitter just nu alldeles nyduschad i soffan med landstingsmjukisar och nattlinne. Välförtjänt vila nu.

Vlog: 12:e septemberrörelsen på universitetet!

Psykeveckan: Tisdag.

 

 

 

Ja, dag två är avklarad och det kommer en videoblogg så fort som youtube slutar gnälla.

 

Vi steg upp i ottan (nåväl, vid 09) och gick till ÅC. Där köpte vi inslaget lösviktsgodis att bjuda på vid vårt bord och hämtade ut ett paket med armband och mer information. Vi kom nog till Lindellhallen vid 10-tiden och riggade upp bordet igen, den här gången med lite mer grejer vilket kändes himla bra

 

Det är en sådan fin solidaritet oss föreningar emellan. Vi behövs allihopa som grenar i det stora träder av psykiatri. Det allra bästa vore förstås om 12:e septemberrörelsen inte skulle behövas - men det är ju mot 0 suicid som vi kämpar.

 

Jag och Emma från Tilia erbjöd oss att hjälpa en student och samtidigt sprida info om våra föreningar, när han ville göra en filmintervju med oss och få vår syn på psykisk ohälsa hos ungdomar. Det gick lite hackigt för mig, det hela var så spontant och jag har en tendens att börja prata och glömma vad jag började att säga egentligen. "Tankestopp" kallar jag det, när det bara blir tomt i huvudet. Jag hoppas ändå att jag fick fram mina åsikter på ett bra sätt. Videon i klippt version kommer komma upp på youtube, förhoppningsvis nästa vecka. Självklart kommer jag länka den så fort den är uppe.

 

Vid 16 åkte jag hem och det har snöat hela dagen trots att det är plusgrader. Alltså är det ganska slaskigt. Mary gjorde middag och vi har pratat igenom dagen vilket var skönt. Hon förstår verkligen mitt sätt att prata och uttrycka mig, sedan är ingen av oss särskilt komplicerad när det kommer till att prata om saker.

 

Nu diggar jag Wintergatan och ska ta och dammsuga. Tyvärr har vi inte ett självstädande hem och även om jag jobbar heltid i veckan så måste ju sådana saker faktiskt göras. Nä, jag skulle inte klara av att jonglera ett jobb med ett hem, relationer och sömn. En dag kommer jag att lösa mysteriet på svenssonlivet, men jag har en bit kvar.

 

Dammsugaren kallar.

Psykeveckan: Måndag.

 

 

 

 

Idag mötte jag och Mary upp Patrice vid 10.00 och gick till Lindellhallen där vi och de andra intresseföreningarna riggade upp sina bord. Det var lite nervöst, för det här var första gången för 12:e septemberrörelsen på Psykeveckan. Jag har året innan varit där och träffat mamma som är aktiv inom IFS och har språkat med de från RSMH och Kärnhuset tidigare och det gav en viss trygghetskänsla, men i övrigt så var vi verkligen nybörjare. Alla var hur som helst väldigt snälla med oss och jag kände verkligen att jäklar, jag kan göra det här.

 

I och med att det var olika föreläsningar så kom det liksom vågor av folk. Ibland var det helt tomt, ibland var det många människor i rörelse. Mamma och pappa kom förbi och vi åt lunch ihop, det var väldigt trevligt.

 

Jag fotade ganska mycket, ovan är några bilder från Lindellhallen och på oss. Senare kommer jag välja ut bilder som kommer upp på 12:e septemberrörelsens hemsida. Håll utkik!

 

Tyvärr har vi inte fått upp allt material, som armband, medlemskort och alla papper, men de ska jag hämta ut på posten imorgon.

 

Det är jättesvårt att beskriva rörelsen i korta drag, faktiskt. Jag vet aldrig riktigt från vilket håll jag ska börja när jag försöker förklara den i ett nötskal. Idag har inte alla intresserade haft tid att stanna och höra, så det är bra med informationsbladen. En vanlig fråga är emellertid vad det är för skillnad mellan oss och till exempel SPES, och det är egentligen kort och gott att vi är mer handlingskraftiga och ifrågasättande mot psykvården när ett självmord begåtts och vår nollvision för självmord handlar om att vi faktiskt måste lyfta detta med vården. Ett självmord är ett misslyckande från samhället och därför finns vi som en del av det stora kalejdoskopet av föreningar som handlar om psykisk (o)hälsa.

 

Ibland var det stressigt och ibland var det jättelungt och så kommer hela veckan se ut. Jag tycker att det är väldigt givande arbete men får såklart inte glömma bort mig själv i det hela. Jag och en förening för spelberoende var de sista som gick från Lindellhallen och det hade redan blivit mörkt ute, så jag ringde vår ordförande som sitter i Göteborg och hejjar på oss för att berätta hur dagen varit. Han är så skön och jag trivs med att prata med honom. Han är en fin vän. Samtidigt så tog jag bussen hem.

 

Väl hemma blev jag bemött av världens bästa sambo som börjat göra middag, vi åt och pratade om hur dagen hade varit. Hon har faktiskt fått stoppa mig - en sak i taget nu. Först Psykeveckan, sedan allt annat. Jag ser fram emot att kura ihop mig mot henne i sängen ikväll och sova. Hon har varit fantastisk hela dagen med tanke på att hon knappt sovit natten innan idag. Och jag... jag var tamejfan också fantastisk idag.

 

Jag fick den bästa komplimangen på länge: "Du har jättesnyggt hår. Det är ett faktum att du har snyggt hår." Lilla Saari rodnade.

 

Nu är det vila som gäller för att jag ska orka resten av veckan, men jag ser ändå fram emot imorgon. Kom och säg hej!

Psykeveckan är här!

Syster Sara i mitt hjärta, alltid.

Bilder: Take Queer med förfest.

Petra och Mary klubbar. Den orangea typen råkade bara hamna på bild.

 

Jag älskar dig IN I ÅN!

 

Petra gjorde smoothies på vår förfest med havremjölk, banan, kakao, avocado och kokosolja!

 

Min snygging <3

 

Jag und Petra suger på våra smoothies.

 

Olivia (snyggihåret) och jag (ocksåsnyggihåret).

 

Pumpafoto.

 

Pumpafoton.

 

Pumpafoton.

 

 Pumpafoton.

 

 

 

Jag hade väldigt kul igår, min lilla kollaps till trots. Jag har bilder att som bevis! Vi var grymmast på stället och lätt det bästa sällskapet. Saknade Sofia bara. Mer bilder kommer sen.

 

Playlisten innan utgången finns här: TWERK IT PETRA!

Take Queer, ett steg bak.

Jag har tagit hundratals steg framåt så jag antar att det var dömt att ta ett steg tillbaka. Det var bara så synd att det blev som det blev.

 

Vi körde tidigt igång med förfestandet, alkoholfritt sådant förutom en folköl för Olivia och Mary då. Jag spenderade nog över en timme med mitt smink och fick lösögonfransar av Olivia vilket var kul. Jag kände mig fin, och på toppen av bakelsen satte jag en tiara. Jag har krympt ur min sailor-klänning så brudarna räddade upp den med några säkerhetsnålar, sedan satt den fint.

 

Jag har varit så sjukt peppad för den här kvällen och det blev inte riktigt som vi tänkt oss men ändå bra. Förfesten flyttades hem till oss, vi satt i soffan och diggade musik när vi inte var tjejiga och speglade oss. Petra gjorde smoothies på helt galna ingredienser men det var gott ändå.

 

Petra och Olivia kom efter två timmars samtal fram till att de minsann gått i samma klass i gymnasiet. Jag tyckte att det var rätt kul att det tog dem så lång tid att känna igen varandra!

 

Jag mådde inte toppen men kände att jag var i gott sällskap och kunde ändå slappna av. Men ångesten tilltog tyvärr medan vi var ute och jag fick en chock, skulle man nog kunna säga, ute på krogen. Vi hade suttit och språkat och sedan dansat loss men satte oss i loungen för lite lugn och ro. Då gick luften ur mig och mitt huvud liksom sprängdes och jag fick en underlig psykoskänsla och visste inte vad jag skulle säga. Det var helt hysteriskt i mig och jag klämde fram att jag ville hem. Klockan var strax efter halv tolv bara.

 

De var så fina mot mig och sa att det inte gjorde någonting. Jag älskar dem för det. Det hade bara blivit för mycket, jag hade varit igång alldeles för länge och jag insåg att jag inte är osårbar. Det är så otroligt synd att det blev som det blev, för det skulle ju liksom bara vara glädje hade jag tänkt. En frizon från arbete och alla måsten. Och ja, det var så ett tag, tills jag bröt ihop.

 

På väg till bilen så frågade en snubbe om cigg. Vi sa att vi inte hade några och han sa någonting i stil med "Är ni alla homosexuella eller?" med en aggressiv ton. Som om det skulle ha en koppling. Jag tyckte att det var ganska kul.

 

Knäckt kom jag hem, tog av mig sminket och kröp i säng. Jag och Mary kollade igenom bilderna vi tagit. De bästa kommer jag lägga upp här sedan, men alla bilder kommer jag ladda upp på dayviews/bilddagboken.

 

Jag slocknade sen.

 

Idag blir det supermycket vila för att jag ska orka kommande vecka. Psykeveckan är ju här imorgon och då har jag uppdrag hela veckan. Jag hoppas att jag kan sätta ihop bitarna av mig själv idag så att jag kan fungera igen. Jag har gått på som en tok och än är det inte över. Jag får luta mig mot Mary och Patrice och göra tidiga kvällar varje kväll.

 

Snart ska vi till boendestödet och sedan ska jag ta en tupplur.

 

Mary, Petra, Olivia, tack för en till största del rolig kväll och tack för er förståelse

 

Vlog: Förfest med brudarna!