Kreativ och förbannad.
2015-01-02 @ 18:13:01
Jag har haft en väldigt bra dag, trots att den började rätt kasst. Jag hade otroligt ont i ryggen på förmiddagen men tog smärtstillande som faktiskt fungerade för en gångs skull.
Jag och Mary har börjat planera vårt bröllop på riktigt. Det är rätt mycket med ett bröllop inser jag - i alla fall om man ska ha det som vi vill ha det. Men ännu ska jag vara hemlig kring våra planer eftersom de är lösa, men det är fantastiskt vackert att smida dessa planer.
Efter en fruktansvärd powernap på förmiddagen gjorde jag mig i ordning och åkte in till stan. Först gick jag till musikanten för att införskaffa en bok med lätta ukulele-låtar, men det visst mer komplicerat än vad jag trodde. Det finns olika stämningar på ukuleles, varav en är amerikansk som stämmer överens med den stämning som är på Gretchen (hon har ett namn nu). Jag har lärt mig låtar via nätet som visar hur jag ska spela och vad ackorden heter, men det är så klurigt att ett amerikanskt C är ett D i de böcker som finns på Musikanten.
Då har jag alltså två val. Stämma om ukulelen och börja om från början med att lära mig spela efter en europeisk stämning, eller fortsätta att lära mig via den internetsidan jag använder som har ett väldigt stort utbud av låtar. Det här är verkligen dagens i-landsproblem.
Jag gick vidare till Kärnhuset där jag bokat musikstudion i ett par timmar. Det kändes lite som att komma hem faktiskt. Idag har jag mest nött på gitarren och trumsetet. Jag har fått i uppgift att skriva en önskelista på instrument/läroböcker att komplettera studion med och det känns jättekul, men problemet är att det egentligen inte finns några pengar. Vi får se om mina önskningar går i uppfyllelse.
Nu tänker jag göra slag i saken. Jag vill ut i praktik och jag vill i förstahand vara på Musikanten och sedan vill jag praktisera på Kärnhuset. Det är viktigt för mig att få ihop ett sammanhang i min vardag och bara boendestöd räcker inte riktigt till, dessutom känner jag mig så trött på terapi. Man blir terapitrött efter 11 år med det. Dessutom känner jag inte riktigt behovet, faktiskt. Vad jag behöver och vill ha är andra upplevelser för att utvecklas som person och integreras i samhället. Jag vill ha en annan sorts livserfarenhet än den jag haft när jag varit riktigt sjuk.
Efter att jag bankat klart på trummorna gick jag in till Kärnhusets fik och tog en kaffe. En jättefin man sa "Kom och var med i gemenskapen", så jag satte mig med ett gäng. Jag pratade med den här mannen som jag inte nämner vid namn, och han berättade lite om sig själv, om hans relation till Kärnhuset och så pratade vi också om hur hans familjesituation såg ut. Vi pratade även om att han valt bort psykiatrin och valt Kärnhuset istället, ett ställe som är uppbyggt på 100% medmänsklighet.
Vi pratade lite kort om vad det krävdes för att få hjälp av psykiatrin. Om man inte har en historia av dramatiska självskador eller kommer in med självskador så tas man inte på samma allvar vilket känns helt bakvänt och kontraproduktivt - som om man kan mäta mående i sår. Det finns människor som lider minst lika mycket som någon som skadat sig eller värre, men det är inte synligt och tas därför inte på samma allvar. Jag blir så ledsen. Jag ser det på något sätt som mitt ansvar som latent självskadare att visa vården när jag mår dåligt genom att använda ord och inte handlingar, men det är lättare sagt än gjort eftersom man lätt blir som man behandlas. Jag tror att självskador skulle minska drastiskt om varje människa fick bli sedd för den hen är, men det är svårt. På psykakuten har de ett enkelt formulär. Vill du/har du skadat dig? Har du suicidtankar? Har du suicidplaner? De kryssar i lådor på ett formulär och skickar det vidare till läkaren som senare kommer och ställer lite mer ingående frågor, men ändå rutinfrågor som inte blir anpassade utefter hur en person är utan hur människor generellt är.
Jag blir dock tagen på allvar när jag kommer inslirande med en taxi till psykakuten. För i mina papper talar det som en psykossjukdom där det enligt statistik visat sig vara hög suicidrisk. Det är såklart bra att bli tagen på allvar när jag öppnar munnen, men för väldigt många andra så måste man visa hur man mår genom att ha gjort dumma handlingar.
Herregud, jag har verkligen lust att bygga om hela psykiatrin. För snart sitter de där med miljoner människor som slaskigt får diagnosen BPS för att de kanske inte medvetet känner att de måste skada sig för att de ska räknas eller skandera om hur de vill ta livet av sig och ha ett suicidalt beteende.
Lösning och summering; Revolution.
Efter det snacket drog jag till Sega Råttan och köpte plikttroget massvis med läsk (det är ju fredag (som om det brukar stoppa mig annars)), snus och en skvätt mjölk för att sedan ta mig hem. Jag kom hem till en Mary som smaskade lingvistik till max, she's on fire! Hennes bok kommer bli fantastisk, det är jag säker på. Hon har både känsla och kunskap, samt massor med talang och ett djup som hon endast verkar dela med sig själv. Fantastiskt.
Middag på det här, lite tända ljus och kanske American Horror Story ikväll.
ALLT KOMMER ATT BLI BRA!
Är jag galen, eller är det livet som är det?
2014-12-16 @ 14:20:15
Jag har under hösten försökt formulera min sjukdomsbild för att kunna arbeta bort det sjuka så gott jag kan. Det är svårt, för jag måste göra upp med sådant jag under långa perioder verkligen LEVT för. Det har varit min tro, min religion, mitt kors att bära. Att avfärda det som sjukt skulle innebära att allt vore förgäves. Eller är det verkligen det?
Jag är bipolärt schizoaffektiv. Jag förstår termen, och sedan alla andra diagnoser ströks och denna ersatte allt så har jag mått bättre i allmänhet. Jag har uppenbarligen fått rätt mediciner och rätt vård som tillslut har gjort att jag själv hittat mig själv bland alla symptom.
Jag har haft en lång rad diagnoser. Depression, bipolär II, GAD, socialfobi, borderline personlighetsstörning, en drös UNS-diagnoser (utan närmare specifikation) men en dag när jag var djupt deprimerad och låg inlagd så berättade jag för mig läkare om allt. Jag berättade om mina upplevelser som andra inte upplever. Om den bakomliggande hierarkin och min betydelse i allting, om Makten, Legion, Kylan, hur de kontaktade mig och att jag bestämt mig för att dö i min profetroll och därför valt att berätta eftersom de faktiskt inte kunde straffa mig mer än de redan gjorde. Svart och Vitt, Makten. Tidigare hade jag varit tyst för att jag tillhört en annan verklighet som inte får beblandas med vår gemensamma verklighet.
Jag har varit så rädd för att prata om det. Jag är fortfarande ganska rädd om att gå in på detaljer. Men nu väljer jag att kalla rösterna jag numera bara hör ibland för hallucinationer (eller dissociationer) och Makten för en vanföreställning. Jag kan tyvärr inte ännu avfärda det som någonting enbart sjukt, men jag och min förra terapeut som visade sig vara immun mot deras makter sa att vi kunde enas om en sak; vad man än kallar det jag lider av, så är det ett lidande som både hon och även jag ville rädda mig ur. Så på den vägen började jag att arbeta tillsammans med psykiatrin.
Min läkare säger att jag aldrig haft borderline personlighetsstörning. Jag har egentligen inte uppfyllt tillräckligt med kriterier, men jag hamnade inom psykiatrin när jag var ganska ung och fortfarande utvecklade mig själv, det fanns den där osäkerheten som många med borderline har. Jag har alltså inte blivit frisk från det, utan jag blev feldiagnostiserad och också felbehandlad. Det var antagligen därför jag gick omkring i så många år och ingenting hände, det var bara samma visa om och om igen. In och ut på psyk, in och ut med mediciner, mer dalar än toppar.
Det jag tror har lurat läkarna till att jag skulle ha borderline är antagligen mitt självskadebeteende. Tyvärr blir många självskadande feldiagnostiserade av den här faktorn. Men BPS är inte bara självdestruktivitet utan det är bara en del av det hela. Jag förstår att jag fick BPS som diagnos eftersom jag när jag var 18 kunde ha korta men intensiva vänskapsrelationer, jag har alltid varit arg och haft lätt till att spricka på olika sätt och mitt självskadebeteende gick det faktiskt inte att göra någonting åt egentligen - inte så länge jag ville fortsätta ha det med mig.
Jag är osäker, men inte tillräckligt osäker för att det ska klassas som ett kriterium för BPS. Jag är impulsiv, men det är oftast kopplat till de gånger jag haft en hypomani. Själv föredrar jag ordet "spontan", det klingar bättre. Jag är inte den mognaste människan på jorden, men min läkare har alltid ansett mig visa för stor förmåga att reflektera moget för att jag egentligen ska lida av BPS. Men, då pekar jag åter igen på självskadebeteendet. Det måste vara det som startat allting. Det är ju det som har synts, mina psykoser är för andra osynliga mer än att jag blir... ska vi säga, udda? Rädd, extrem, nästan gråter när jag ber människor vara försiktiga för att jag fått höra att någon ska dö, gör allmänt udda saker och börjar lägga pussel med ord, citat och tecken på väggarna med post-its.
Jag kopplar mig samman med Susanna Kaysen i filmen Girl, Interrupted. Jag ser inte sjuk ut, jag verkar inte sjuk eller excentrisk. Jag ser ganska normal ut och är inte alls bilden av den galna kvinnan. Med min verbala förmåga har jag duckat för många läkare som velat gå in mer på djupet. Och jag förstår inte heller min sjukdom, mer än att jag förstår att jag börjat återhämta mig. Jag är inte mindre jag för att jag mår dåligt ibland, och som återhämtad är jag fortfarande samma person som när jag är dålig. Jag kanske återhämtar mig men jag är inte mer normal för den sakens skull. Jag är fnoskig, ibland mer och ibland mindre, men livet är ju också galet. Min insida och det som finns omkring mig krockar ibland och då blir jag sjuk.
Jag har spenderat för mycket tid på sjukhus och behandlingscenter. Jag är på väg. Jag väljer att inte kalla på mina demoner, de kommer ändå. Förut var de de enda jag hade. Nu har jag så mycket mer. För röster kan inte bara vara hårda, kalla och elaka även om de oftast är så. De kan också prata med olika röster om olika saker som inte har med någonting att göra och faktiskt så kan de vara väldigt snälla också. Som när Vitt sjunger för mig när jag mår dåligt och gör mig lugn. Det finns den biten också.
Det här kanske låter helt sinnessjukt för dig som läsare, ändå väljer jag att skriva om det. För du känner ju mina friska sidor och förstår att jag är en helt vanlig människa. Jag är bara drabbad av en sjukdom.
Förut kunde jag inte säga orden. Psykos, hallucinationer, vanföreställningar. Nu kan jag det, lite trevande men ändå. Dessa ord är bara viktigt i mitt jobb med mig själv och inte viktigt för dig. Av dig vill jag ha förståelse för när jag mår sämre, men helst av allt få uppmärksamhet och feedback på de bra sakerna jag gör och bli sedd som vilken människa som helst. Med rätt diagnos har jag hittat rätt medicin och rätt terapi. Nu har jag kommit så långt i arbetet att jag känner doften av vardagen, vill utforska allt det jag missat under åren som inlåst i mitt inre. Låt mig blomma och kom ihåg att jag är kreativ, nyfiken och intresserad, inte mer speciell än någon annan och bara Sara.
Vlog: Självskadebeteende 4 år senare.
2014-12-09 @ 14:35:24
Min belöning för att jag är självskadefri just nu är just att vara självskadefri.
"Jag kommer att dö om jag slutar skära mig."
2014-12-04 @ 11:16:00
Nästan 10 år sedan. Såg jag inte frisk ut?
På morgonen har jag börjat gå igenom ett tjockt linjerat block som har hängt med mig från 2005 skulle jag tro. Det är skoluppgifter, stödanteckningar, noveller, dikter, andra texter, foton, listor på listor och så vidare huller om buller. Jag hittade två texter från när jag var på Mariedals behandlingscenter 2006 som fick mig att luta huvudet åt sidan och sucka lite lätt, utan att dra mig undan av rädsla. Jag kan känna att då var då, och nu är nu. Jag sörjer den yngre Sara som fick gå igenom allt det där.
Jag tänkte citera mig själv, dela med mig av några av mina ord och meningar.
"Onsdag 23/8 -06
En dag flyter förbi.
Nej, det var ett orättvist sätt att säga det på, så jag utvecklar mig.
Vakna. Vakna. Vakna. Jag vet att jag vaknar, men att somna då? Det känns aldrig som att jag somnar, märker bara kontrasten när jag vaknar.
Samtal, bild och badminton. En toppendag. Jag är inte hemma i alla områden. Det blir lätt läskigt. Men jag är så nöjd över hur dagen slutat.
Jag har målat klart det mesta, men det fattas några detaljer. Jag skar mig inte. Istället målade jag fram min generations syn på en "svensk tiger".
Jag klaradet det. Inte just att måla upp vad som finns inom mig och hos andra. Jag menar att jag inte skurit mig. Inte köpt godis än. Det är ett mirakel!
Jag försöker. Visst förstår ni det?"
"24/8 -06
Jag blev så glad när mina föräldrar kom. De var glada och jag var glad. Det kändes bra.
Men till kvällen, vad hände då? Jag visste inte om jag skulle klara det här behandlingshemmet. Så mycket att ändra på. Det känns inte som att jag kan lämna saker bakom mig, de finns kvar som en tyngd på min axel.
Det knyter sig i magen och jag går i bitar. Nej, det gör jag inte. Jag är och har alltid varit i bitar.
Ni förstår inte att det gäller andra regler för att leva. Överleva. Det är mitt sätt att överleva, för vad ska jag annars göra?
Ibland känns det som att jag kommer att dö om jag slutar skära mig.
Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå.
Hataälskaavsky.
No more pain."
När jag själv sitter och läser igenom det så minns jag stället, mitt rum, bilden jag målade som jag fortfarande har kvar, personerna och ensamheten. Men det jag fastade på var detta; Ibland känns det som att jag kommer att dö om jag slutar skära mig.
Det tog mig 4 år från den punkten att inse att jag ville sluta skada mig. Sedan tog det 4 år till att försöka förverkliga ett skadefritt liv. Det har inte varit lätt och jag tror att jag börjat förtränga hur otroligt viktigt mitt självskadebeteende var för mig.
Nu vet jag både att jag vill leva, och hur jag vill leva. Jag slutade skära mig och dog inte, utan jag började faktiskt att leva på riktigt. Mina relationer till andra människor var ofta korta eller kantstötta av min självdestruktivitet, men nu läker jag mina förhållanden till mina föräldrar, mina vänner och inte minst Mary. Jag träffade Mary i precis rätt skede i mitt liv , när jag insåg att mitt självskadebeteende skulle bli min död och att det inte finns plats för självskador om jag ville leva med henne.
Jag valde henne och senare insåg jag att jag genom det valde mig själv. Jag vet inte om jag aldrig kommer att skada mig igen, vad som helst kan hända i framtiden, men jag vet att jag kunnat sluta utan att dö utan istället vinna så mycket mer än vad jag trodde var möjligt.
Nu är livet så mycket mer än att bara överleva. Jag går upp på morgonen och känner att jag har ett syfte med det. Jag tar en kopp kaffe och styltar upp min vardag som känns meningsfull. Ibland är jag bara hemma. Ibland jobbar jag med 12:e septemberrörelsen, eller spelar musik och sjunger, eller bara myser och pratar med Mary. Allt det är också viktigt, även att göra ingenting. Det är fortfarande mitt liv.
Jag ser inte bara hindren. Förut var allting ett landskap av hinder och jag hade ingen ork för dem. Nu skjuter jag ofta hindren åt sidan för att de bara är illusioner, så jag klär på mig och går ut, gör även vardagssaker med glädje. Det är svårt att handla, men har jag med mig någon så går det bra. Det går bra att åka buss numera, och jag har hittat ett hem i musikstudion på Kärnhuset. Jag jobbar med mig själv genom EBC. Varje kväll lagar jag och Mary mat, äter och pratar och följer våra rutiner. Det känns helt självklart, men förut var det inte det.
För förut trodde jag att jag skulle dö om jag slutade skära mig.
Jag finns här idag för att berätta för alla som någonsin tänkt den tanken, att det går att sluta och inte förlora någonting annat än den sämsta bästa vän du någonsin har haft. Man måste göra slut med destruktiva relationer, även sådant som självskadebeteende, för att kunna gå vidare. Fotbojan har låsts upp och nu står jag mitt i allt och vet att jag kan gå åt vilket håll jag vill. Det är stort och det är läskigt, men det är helt underbart också. Jag lär mig leva mer och mer för var dag som går och min resa, som fortfarande pågår, har inte varit förgäves.
Jag dog inte. Jag lever och jag mår bra just nu, utan den där självdestruktiva falska tryggheten. Jag är mitt egna stora bevis på att det går att sluta skada sig utan att dö.
Subkultur: Psykisk sjukdom.
2014-11-09 @ 11:45:00
Jag har tänkt väldigt mycket på min personliga resa, från att ha varit ett oroligt barn, ångestfylld tonåring och psykiskt sjuk ung vuxen.
Jag har naturligtvis sökt mig till andra som känner likadant som jag, och internet har varit ett smörgåsbord med olika sajter, bloggar och forum om psykisk ohälsa. Jag hade tur, för jag hittade en sajt med mestadels vuxna människor med schizofreni och liknande sjukdomar och det var precis vad jag behövde. Jag behövde vuxnas guidening och råd, de som redan varit med om allt. Jag tror att det var väldigt bra att jag landade där, för jag har upptäckt att de som är i exakt samma sits inte alltid är så bra för varandra.
Jag har haft ett ganska omfattande självskadebeteende under många år. Jag blev expert på att dölja det, på att smuggla vassa objekt in och ut från psykavdelningar och det blev en katt-och-råtta-lek mellan mig och psykiatrin under den tiden då jag faktiskt inte ens ville försöka sluta skada mig.
Eftersom jag gång på gång skadade mig som inneliggande patient på psykiatrin så frågade de tillslut mig, med mycket trötta röster, om någon kom in på avdelningen och la rakblad i blomkrukor som jag sedan kunde hämta. Jag undrade vem i hela friden som skulle göra det, men de sa att de sett allt. Det säger en hel del om vilka problem de har med självskadande personer inom slutenvården.
Min mamma frågade mig en gång om jag tävlade med andra självskadande personer. Jag sa blankt nej, det har inte handlat om det. Men hon har en poäng i sin tanke, för jag surfar väldigt mycket på nätet och hittar bloggar, facebooksidor och liknande med oftast unga tjejer som skadar sig. Jag tycker mig ana en sorts subkultur i att må dåligt och det gör mig väldigt ledsen.
När man är ung och ska hitta sig själv, så tror jag att det är lätt att identifiera sig med sin sjukdom. Jag gjorde det ett tag, kände mig väldigt vilsen och kände "aha" när jag fick min borderlinediagnos som för övrigt var felställd. Men jag behövde någon bekräftelse på att det faktiskt var någonting fel så att det gick att göra om och göra rätt.
Diagnoser är bra för att veta vad man ska få för terapi, men jag vill återgå till det här med att det finns en slags subkultur i att vara psykiskt sjuk. Jag stöter på blogg på blogg där människor berättar otroligt ingående om deras problem och det har blivit en statusgrej att få olika psykiska diagnoser. Jag kan inte räkna antal "selfies" jag sett där personen i fråga verkligen ser till att man dessutom kan se deras ärr på armarna. Flest ärr vinner? Är det så? Ja, om man tänker på det som en trend.
När människor presenterar sig för mig så börjar de ibland med att säga "jag är bipolär" eller vilken diagnos de än har. Det är inte det mest intressanta med DIG. Vad har du för intressen, vad gör du om dagarna, vad gillar du, vad ogillar du, vad drömmer du om, vem är du bakom diagnosen? Det är det jag vill veta. Jag säger inte att man inte ska diskutera psykisk sjukdom, för jag anser absolut att det bara är destruktivt att försöka tiga ihjäl psykisk sjukdom.
Jag pratar gärna kring psykisk (o)hälsa, men då ska det vara ett konstruktivt samtal också. Jag ser inte statusen i att ha flest och allvarligast självskador, eller vem som väger minst eller tränar mest. Jag tror inte heller att de som fastnat i detta ekorrhjul ser det som en trend heller, för de är ju mitt i en kritisk period av sitt liv då det kanske inte finns någonting annat. Men faktum är att det finns en trend och en status i att vara sjukast.
Jag och Mary hälsade en sommar på Elisabeth som blivit prisad för sitt arbete med psykisk hälsa och återhämtat sig från sin schizofreni. Hon bor med sin mamma, som vid middagsbordet frågade mig vad jag sysslade med. Jag blev lite tagen på sängen. Ja, jag är sjukskriven... Men då började Elisabeth prata om att jag skriver, målar och är musikalisk och kreativ. Man måste inte ha ett jobb eller studera för att kunna berätta om sig själv.
Det är en svår balansgång. Samtidigt som man absolut ska berätta om hur man mår och att det är okej, så ska det inte heller ta över totalt. Du förtjänar integritet, som att inte berätta för alla vem du är kär i eller klä av dig naken rent psykiskt på din blogg. Man kan prata om sina problem utan att utelämna sig totalt.
När man vårdas, speciellt inom slutenvården, så är det väldigt lätt att skapa vad som känns som en djup vänskap när det egentligen mest handlar om ens sjukdom och symptom. Det blir intensiva relationer som inte håller i det verkliga livet, fast så känns det ju inte just då naturligtvis. Man måste vara försiktig så att det inte blir fel. Jag har gjort fel så många gånger när jag varit inlagd och mina bestående vänskaper har sällan skapats inne på avdelningen trots att jag spenderat så mycket tid där. Personligen så tror jag att patienter blir varandras psykologer eftersom personalen inte räcker till, men det är en annan diskussion som jag gärna skriver om sedan.
Om du mår dåligt och vill prata om det eller läsa bloggar kring ämnet så har jag några tips på människor som tagit sig så långt i sin personliga resa att de har ett annat perspektiv på sin sjukdom idag, ett mycket hälsosammare perspektiv.
Bloggar:
Föreningar:
Ta hand om er där ute, sköt om hjärtat och jag önskar er all lycka till i er personliga resa mot ett bättre psykiskt mående!
Fri från beteendet.
2014-10-29 @ 18:15:41
Som varje onsdag så rusade jag upp ur sängen vid ungefär halv nio och stack direkt till bussen. Jag var inte så peppad, för sängen var så skön. Jag snubblade in på EBC och sänkte en kopp kaffe under prat med alla närvarande.
Vi hade bara bildgruppen idag. Eftermiddagens grupper var inställda. Jag åt lunch med P och S och stannade kvar lite för att prata trots att jag idag har haft mensvärk och ryggvärk samtidigt. Det blev en gruppkram innan jag gick och på lördag ska vi göra Droskan osäker!
På bussen hem träffade jag CKay, det var riktigt kul. Vi lär ses i helgen också när det är Take Queer. Dags att svänga sina lurviga!
När jag kom hem sprang jag praktiskt taget in i duschen, sedan försökte jag hämta andan. På något vis tycker jag om att stressa, jag tycker om att vara i farten och att allt går snabbt. Jag kan inte slappna av helt enkelt. Allt blir hastigt och mer eller mindre lustigt - inte impulsivt utan bara världigt fort. Jag mår aldrig så bra som när jag är uppjagad, trots att det tillslut bryter ner mig. Men jag kan inte låta bli...
Jag nämnde till min förra terapeut I-M som sett mig utvecklas genom åren att jag fortfarande är skadefri, jag har inte skurit mig på 4 år och jag klagade på hur dum jag varit som levt så destruktivt så länge. Hon sa att jag å
andra sidan inte visste hur jag skulle hantera livet annorlunda. Det är sant, jag har andra verktyg nu än då.
Jag skulle vilja göra skillnad för någon annan en dag, någon som jag. Någon som behöver en person som vet hur det känns att må riktigt dåligt och gå på glödande kol men som ändå överlevt och numera lever ett liv värt att leva. Jag vill, ursäkta klyschan, att min smärta ska ha en mening.
Jag vill också utbilda personal i bemötande av unga som mår dåligt. Jag känner att jag levt som i en dragkamp med psykiatrin, de har försökt hålla mig vid liv och jag har sökt förstörelse. Det går att bli söndervårdad, att det som ska hjälpa istället blir ens eget förfall. Jag har levt så många år som inget annat än en psykpatient och det är inget liv och absolut ingen merit. Man kan se det som förlorade år, men å andra sidan behövde jag gå igenom det för att komma dit jag är nu. Personal inom psykiatrin måste möta sina patienter som jämlikar och bejaka ens sjuka sidor samtidigt som de ska jobba för att stärka ens friska sidor. Med andra ord, man ska få förståelse i att man mår dåligt men också veta att man är en egen person bakom sjukdomen. Vad gillar personen som depressionen tvingat in i ett hörn, vad gör hen glad, ledsen, arg och vad har hen för styrkor och tillgångar?
Viktiga saker, en vanlig onsdag. PRATA OM DET. Det är viktigt.
Släpp rakbladen.
2013-08-14 @ 13:02:32
Jag är ful, ärrad och dum. Jag satt med ett par tjejer på avdelningen som hade rispor och sår på armarna. Jag ville bara ta dem i örat, få dem att förstå att de kommer ångra sig så otroligt mycket sen. Jag vet att det är svårt, men om jag fick gå tillbaka i tiden så skulle jag ta mig själv i örat och uttrycka min ångest annorlunda. Framför allt mina armar är totalt förstörda, under tiden då jag var aktiv i mitt självskadebeteende så hade jag blodbrist. Nu är jag läkt och har inte haft blodbrist sedan jag slutade för snart tre år sedan.
Alla måste gå sin egen väg, det förstår jag. Men det gör ont i hjärtat att se de som börjat med självskador. Kanske sörjer jag mig själv mest när jag ser på dem. Släpp rakbladen, nu.
Viljestyrka.
2013-07-03 @ 10:13:00
En natt, sedan fick jag nog. Jag fick vara på trean i ett eget rum och det låter ju bra, men det är ju här hemma som jag vill vara. Jag kände mig bara instängd, fyra väggar och där skulle min ångest ta plats. Jag drunknade.
Jag tänkte en hel del, det där dygnet. Skillnaden mellan inskrivningen och utskrivningen var att jag ville skada mig på vägen in, men vid utskrivningen ville jag det det inte även om impulserna och tankarna finns där..Med den viljan kan jag hantera självskadeimpulserna. 2 är, 8 månader.
Samma personer på avdelningen. Det var andra där med självskadeproblematik, men jag tror inte att det ser det som en problematik. Tänk vad enkelt om man bara inte brydde sig! Som jag en gång gjorde, eller snarare inte gjorde. Nu måste jag hantera ångesten på ett annat sätt. Det är svårare än att ha ett aktivt självskadebeteende. Försöker hitta ventiler överallt.
Jag är sjukt bitter över att de se så grotesk ut på armar och ben. Får man börja om?
Förresten...
2013-06-26 @ 19:48:27
... så är det idag två år och åtta månader sedan jag skadade mig sist. Det känns otroligt och underbart.
Inte en dålig fråga.
2013-04-20 @ 15:25:01
Minna frågar: Får jag bara fråga; varför visade du dina armar? Okej att du inte ska behöva skämmas osv men på en psykavdelning?! Känns extremt respektlöst mot de som är där och kan bli triggade?
Ärligt talat så tänker jag mycket mindre på mina ärr nu än förr, kanske för att jag varit skadefri i snart två och ett halvt år. Jag tar på mig kläder som jag gillar, vissa har korta ärmar och andra långa, men jag låter bara ärren bestämma om jag ska visa eller dölja dem beroende på situation. När jag varit inlagd har jag frågat personalen om de vill att jag ska ha långärmat, men de brukar säga att det inte gör någonting eftersom jag är hel och läkt. Det sista jag vill göra är att trigga någon, men mina ärr ser "fina" ut nu och det vore en liten annan grej om jag fortfarande hade sår eller väldig ilskna ärr.
Ber någon mig att klä på mig på en psykavdelning så gör jag det naturligtvis. Jag hade själv problem för kanske ett år sedan med en patient som gick omkring i kortärmat, vi bestämde att vi båda skulle respektera varandra och ha långärmat - tills den andra tjejen fick för sig att hon inte alls ville respektera mig. Hon hade nygjorda sår och var väldigt ärrad och jag hatar den del av mig som lockas till självskador men den bistra sanningen är att den finns där, bara i olika krafter. Det var riktigt jobbigt.
Men, jag hälsade på Mary som hör till samma avdelning som mig, där jag frågat personalen om jag kunde ha kortärmat. Jag är stolt över att jag läkt så pass bra som jag gjort, jag tänker mer och mer sällan på ärren och därför tänkte jag inte på att jag visade dem när jag hälsade på. Jag blev bara plågsamt medveten av dem när jag blev öppet utstirrad av en patient som var riktigt borta och inte hade något hyfs.
Krigsstigen.
2013-04-07 @ 13:43:54
Nu är jag på krigsstigen igen. Jag är sjukt bitter över mina kigsskador och avundsjuk på de som sitter med sina kattungeklösta lemmar. Jag vill bara fläka upp armarna och fråga dem om de vill se ut såhär? Jag är arg på mig själv för vad jag gjort mot mig själv och önskar att jag var som den den och den som jag råkat se på nätet med rispade armar som kommer läka fint. "Jag har ju så bra läkkött" suckar de, för egentligen var ju skadan värre från början. VAR GLAD om du har bra läkkött, VAR GLAD över att du inte varit dum i huvudet som jag var.
Jag fick frågan av en närstående om det fanns någon sorts tävling bland mig och andra i min närhet som skadade sig, men så har det aldrig varit för mig. Dock kan jag förstå att det blir så för andra. Jag blir hemskt irriterad när någon sagt "men nu är ju inte mina ärr lika allvarliga som dina..." för det är de, själva handlingen är minst lika fasansfull oavsett "resultat". Ändå ska du vara glad om du är rispad och läker, jag skulle gärna vilja ha haft det så... Jag kommer inte undan, ärren är för tydliga. Jag skrämde påskkärringarna som kom i år. Jag blir dömd på förhand. Jag har grusat alla möjligheter att tatuera mig. Det är bara död ärrvävnad och nervskador. Jag hatar det.
Väx upp.
Skrubba bort det.
2013-02-28 @ 19:21:40
Ja, vi gillar att bada. Vårt nya badrum är supermysigt, om ett badrum nu kan vara det. Mary satt på toalettstolen (enbart satt kanske är värt att tilläggas) och jag badade. Vi brukar göra så. Jag tog skummet och skrubbade mina armar.
- Försöker du skrubba bort ärren? säger Mary på skoj.
Såklart inte, jag gjorde så dels för att sätta igång endorfiner och dels för att lukta gott sen, men med mjukgörande cremer och sådant hoppas jag att jag kan göra dem mindre synliga. Det, ursäkta mitt ordval, sög att se ärren vitna när den hud som är kvar blev knallröd av värmen i vattnet. Jag försöker att inte vara bitter. Å andra sidan kanske det är bra att jag är det, för att inte lockas till att förorsaka mig mer leda.
Tumblr.
2013-02-19 @ 13:10:00
Sådan här skit hittar man på tumblr. När ska du förstå att din identitet inte sitter i ditt lidande? Att ärr är ointressanta och det faktiskt är DU som person som är intressant? Jag blir otroligt störd av bilden ovan för jag vill ha ny hud, börja om, inte glömma utan leva med vissheten att jag skulle vara så lyckligt lottad som har självskadeärr som slutat synas.
Jag blir glad för varje dag som jag kan känna att jag läker, rent fysiskt. Jag smörjer mig med cremer och hoppas på det bästa. Fortfarande väntar jag på remissen till en specialist för att "fixa" ärren så gott det går. Eller så "behåller" jag dem - för det är inte det att jag skäms egentligen, bara ibland. Det är en effekt av en sjukdom som jag inte ska vara generad över. Någonstans inom mig finns det en trotsig tjej som minsann ska ha de kläder hon vill ha utan att ta hänsyn till sårbarheter som ärren och att jag är tjock.
Jag är så glad att jag hittat mig själv utanför den sjuka delen av mig. Jag hoppas att du gör detsamma.
Vad tycker ni är viktigt att sprida kunskap om?
2013-01-16 @ 21:48:27
På något sätt vill jag göra någonting för mig och för andra som lidit, göra någonting för att öka förståelse kring psykisk ohälsa och självskadebeteende. Jag funderar på vad jag skulle säga om jag fick en plattform att stå på. Jag har börjat skissa på någonting, utifrån mig själv. Inte som allvetare, utan som självvetare och min utsiktsplats över mitt förflutna, mitt nu och min framtid. Vad vill jag säga?
Och lika viktigt, vad vill andra veta när det kommer till det området? Det kanske du som läsare kan hjälpa mig med. Det finns såklart saker som jag aldrig kommer svara på - som hur jag smugglat in rakblad på slutenvården. Det är onödigt. Däremot känns det viktigt att säga ATT det smugglas in sådant. Jag tycker att man ska ta sådana diskussioner, man kan prata om allting, det är HUR man pratar om ämnet som måste vinklas eller begränsas.
När det kommer till min egen sjukdom så är jag tveksam. Jag kan förklara min sjukdom på ett allmänt sätt, det vill säga berätta vad bipolärt schizoaffektiv innebär, men så fort jag ställs inför frågan om hur min egen sjukdomsbild ser ut så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men där gäller nog samma sak som ovan, att jag kan prata om det och helt enkelt säga att jag inte är säker på om det som vården kallar psykoser verkligen är det eller var en psykos börjar och slutar. Så jag antar att det kommer gå, det också. Jag är bipolärt schizoaffektiv men egentligen är jag i grunden människa och en enskild person. Det går inte att ställa mig i samma fack som andra med samma diagnos eftersom det ser så olika ut för alla och är individuellt hur symptomen ser ut. När jag hör röster så hör jag inte samma röster som en medpatient hör. Det är helt olika verkligheter.
Om jag får en plattform så kommer jag inte säga att jag är schizoaffektiv eller självskadare i första hand, utan jag kommer säga att jag heter Sara. Jag är Sara. Sjukdomen är bara en del. Se mitt ansikte och inte bara mina stridsärr.
Fragment av det förflutna.
2013-01-09 @ 18:04:40
Jag hittade ett papper idag, någonting som måste ha varit ett brev till min första psykolog. Det var så väldigt väldigt länge sedan. Jag tror att jag var 17.
"[...] inte vill lämna mig själv är att jag sjukanmäler mig från skolan och stannar hemma. En tredje är att de är rädd att jag skulle skada mig själv.
Okej, nu kommer det fram.Jag tycker egentligen att detta är min ensak och inte någon annans, men det blev tyvärr det i början av augusti då jag fick sy ett sår på benet som blev längre och djupare än jag tänkte. Mina föräldrar fick reda på vad jag gjort, så även min bror. Jag vågade aldrig tala om det för någon annan än en vän som jag vet också skurit sig. Jag kan absolut inte prata om det, därför har jag aldrig sagt något. Det fastnar bara i halsen. Jag skäms nästan mer för detta än för hur min relation till mat ser ut.
Hur som helst så har jag nästan slutat helt sedan den gången. Jag rispar bara ibland. Det är svårt när jag får det där känslan, begäret efter smärta och att gå se mitt eget blod. Det den enda utvägen för stunden... för att ta sig igenom stunden.
Medicinen fungerar. Fluoxetin ger min inga större biverkningar och jag känner med mer positiv och starkare än förr.
Jag vet inte om det är tänkt att jag ska skriva såhär. Det har jag visst skrivit tidigare också. Hoppas att jag inte gör helt fel."
I backspegeln kan jag känna att jag borde pratat mer än jag agerade, att jag uttryckt saker på annat sätt till rätt människor. Och nu har ni fått en bit, ett fragment, av mitt förflutna. Oavsett hur jag ser på det här nu, så var det så då.
Jag håller på att komma över mig själv, för jag vill inte ha det som jag hade det då.
Mina ögon, inte mina ärr.
2012-12-13 @ 16:55:09
Jag läker riktigt snyggt. Kan man säga så? Jag antar det. Jag har inte fått någon remiss för att se om det går att fixa bort ärren, men det kanske är lika bra eftersom jag aldrig kommer säga att jag aldrig kommer skära eller skada mig igen. Men det har gått två år och ett par månader nu. Jag tänker inte på mina armar nu.
Däremot gjorde fotografen till reportaget om oss det. Han frågade artigt och försiktigt om det, eller snarare kommenterade ärren genom att säga att han inte riktigt förstod det hela.
Det finns tusen orsaker till att skada sig men en miljon orsaker till att låta bli. Jag vet vad som fungerar för mig, jag vet vad som inte fungerar för mig och jag har också lärt mig en hel del genom andra som skadar sig. Därför börjar jag känna mig redo, jag vill berätta, jag vill skapa förståelse. Göra något gott av något så dåligt. Förhoppningsvis får jag och framför allt vågar jag komma till en gymnasieklass och prata om min psykiska ohälsa, inklusive och kanske speciellt om självskadebeteendet.
Bland det läskigaste jag varit med om i detta sammanhang var när en vän uppenbart talade om att hon hade bra läkkött och att det var därför hennes ärr var ganska små, som om hon önskade att de skulle synas mer. Jag skulle gärna byta hud med henne, Jag läker snyggt men det ser fortfarande läskigt ut för de ovanas ögon skulle jag tro.
Jag vet att folk läser min blogg just för att jag kanske lägger upp en bild då mina ärr syns eller så. Sluta med det, du mår inte bra av det. Sluta följa bilddagböcker för att få en glimt av självskador, för det är egentligen inte det som bör vara intressant hos en människa samt att det faktiskt är rätt triggande. Jag blir galen på de personer jag stött på som tar en bild på sig själv men självklart ser till att en rödrandig och bucklig arm är med. Jag säger inte att man ska skämmas och inte heller att man ska vara stolt, jag förstår båda känslorna men ärr är egentligen bara ärr. Man kan skämmas för dem vilket kan skapa ångest för att man måste jobba så hårt för att dölja sina sammanbrott som fått gå ut på kroppen. Man kan också vara stolt över dem, för att man överlevt genom beteendet. Men jag tror att det sundaste är att se sig själv i ögonen och ta reda på vem man är, till att börja med. Jag har identifierat mig med mina ärr förr, men de blev ganska fort ointressanta.
Det är inte skadorna som är intressanta. Det är du och själen som speglas i dina ögon.
Svåra saker.
2012-12-06 @ 16:11:00
Idag har varit jättejobbig. Förmiddagen var helt okej, vi gick och valde ut tapeter och golv till vårt badrum som ska göras om. Vi kommer få ett badkar! Underbart! Jag har alltid velat ha ett badkar.
Nervös och jävlig åkte jag iväg till sjukhuset och nu när jag är hemma känns det som att jag blivit söndertuggad av ett monster och sedan utspottad i äckliga spillror. Kort sagt kan jag förstå att de bara vill behandla människor som är skadefria på ASTA, för det här är väldigt svåra saker och då är det inte lätt att välja rätt sätt att hantera det. Jag är stolt över att jag kom hem och istället för att göra något dumt bara unnade mig själv julmust och två Xanor, helt enligt ordination.
Sitter och väntar på att Mary kommer hem så jag får bolla tankar med henne, i hennes famn, hon som är min trygga tillvaro.
Världen är lite för grym.
2012-12-05 @ 20:28:25
Idag tänkte jag tillbaka till min gamla högstadieklass... Det var så många som mådde dåligt eller mått dåligt efter högstadiet, varit psykiskt sjuka. Jag vet inte om jag kan räkna dem på en hand. Är det så i alla andra klasser? Mår så många så dåligt? Vad säger statistiken? Jag visste faktiskt inte att jag var sjuk eller hur dåligt jag faktiskt mådde, jag tror att alla omkring mig och jag själv gick omkring i ovisshet om hur det egentligen var.
Det var faktiskt en lärare som fångade upp mig. Hon frågade om jag kunde tänka mig att gå till kuratorn, och jag gick dit lätt motvilligt. Det blev bara två samtal, allt hon ville veta var om jag grät mycket och ha namnen på de som mobbade mig. Jag sa att jag grät ungefär lika mycket som alla tonåringar och att jag inte tänkte nämna några namn och slutade gå dit. Det fanns inte på jordens karta att jag kunde må dåligt och faktiskt vara sjuk, sådant existerade inte i min familj. Jag har alltid varit lite tokig, speciell, provokativ och envis. Ingen kunde se hur dåligt jag mådde.
Men nu handlar det inte om mig. Jag tänker bara på hur otroligt tråkigt och ledsamt det är att vi var så många i samma klass som mådde dåligt psykiskt. Jag undrar verkligen hur det ser ut nu, rent statistikmässigt och hur mörkertalet ser ut. Jag gjorde vad som krävdes för att dölja mitt mående, det är nog ganska vanligt.
Jag vill föreläsa. Jag vill prata om problemen, hur man söker hjälp, hur man kan hjälpa sina vänner, hur jag hade velat bli sedd trots att jag dolde det svåra och framför allt HUR man ska konfrontera ett dåligt mående. Inte bara prata med elever om det, utan snarare tala med lärarna som kan och ska ha ett stort gott inflytande på sina elever.
Jag hade vänner i högstadiet, men ingen som vågade stå upp för mig när jag blev mobbad. Civilkurage är så otroligt viktigt, trots att vi faktiskt pratade mycket om det så var jag ångestfylld varje dag i skolan.
Nästa mål är att fortsätta på min ungdomsroman som jag skulle vilja sätta i alla mobbares händer. Jag ska kämpa för mig själv som jag borde gjort då istället för att hata mig själv och skada mig, jag vill kämpa för andra som gått samma ensamma väg och veta att de inte är ensamma.
Jag tror att jag är redo. Jag vet vad jag vill säga, jag vet vad jag har i ryggsäcken som kan vara till hjälp. Jag ser på min misshandlade kropp och min förpestade självkänsla, tar ett steg bakåt och betraktar det hela lite mer objektivt. Jag lär mig, och jag tror att jag kommer klara det. Jag är ingen förebild men lyssnar gärna på andra och är bra på att förstå och relatera. Nu ska jag skicka ett mail till en kvinna som har en klass som jag eventuellt får föreläsa för, det är en bra början.
Min högstadieklass, så många som mådde dåligt... Det gör mig ledsen. Världen är lite för grym.
Att som psykiskt sjuk öka stigmatiseringen kring sjukdomarna.
2012-09-24 @ 21:48:37
Jag har fått kritik för att jag vill dölja mina ärr i olika situationer. (Det är lustigt att jag får kritik vare sig jag väljer att visa dem eller dölja dem.) Att jag döljer försätter mig i situationersom förstärker stigmatiseringen av psykiskt sjuka.. Att jag inte vill visa mina ärr jämt tycker jag är min egen rätt men samtidigt så måste ju någon börja. Någon måste bryta den negativa synen på människor med självskadeärr, men jag är inte alltid villig att göra det. Ärren kommer lätt i fokus, de är inte vackra även om de har läkt. Jag vill vara Sara, helt enkelt. Helst vill jag fortsätta vara Sara, ärr eller inte, men så fungerar det inte. Inte än.
Det hänger inte på enbart mig såklart, det handlar om oss alla med självskadeärr. Vi är också personer, många som lever vanliga liv. Många som är läkta. Ärren blir mindre viktiga för oss men kanske fortfarande är viktiga för andra.
Skit i dem. Gå ut på en klubb och dansa, drick white russians i din nya snygga korsett eller klänning.
Att jag ibland väljer att dölja mina ärr tycker jag inte handlar om något större som själv-stigmatisering. Kanske vill jag gör ett första intryck och därför har en kofta på mig. När man sedan vågar klä sig som man vill utan en tanke på självskadeärr så får man säkert frågor, men man är ändå etablerad som en normal person, precis som vem som helst annan. Jag längtar efter en framtid där självskadeärr är någonting som människor kan förstå, och gå vidare.
Det är det viktiga, att gå vidare. Jag är en semi-fungerande människa och satsar på att bli fullt fungerande men mina ärr kommer alltid att jaga mig. Det finns så många värderingar i sådant man gjort mot sig själv. Människor som sätter huvudet på sned och ser ledsna ut. Främlingasr som börjar berätta sin livs historia. Folk som undviker mig. Jag önskar mig ny hud, men nu får jag leva såhär.
Jag träffade en gammal vän på ICA för ett par dagar sedan. Hon trivs som fisken. Det är hon värd, och hon visar att det går att ta sig vidare, bara man vill.
Galna kattungar.
2012-08-29 @ 17:07:41
Jag hade ingen jacka idag när jag drog ner på stan, utan bara min tunika. Jag bad dem klippa av mitt patientarmband för jag vill inte att hela jorden ska veta att den här tjejen minsann är en psykpatient.
På bussen hem hade jag flera påsar. En tant erbjöd sig att bära en men jag avböjde. Plötsligt började hon prata om sin kattunge som hon försökt bada men att det inte gick så bra, att katten gillade att dricka ur vattenkranen men inte stod utmed ett bad och jag svarade "åh", "aha" och "jaså" samtidigt som jag undrade varför i hela helvetet hon började berätta ändlösa anekdoter om sin katt. Sedan föll poletten ner! Hon trodde nog att jag blivit riven av en katt.
Det är skönt att det bleknat så mycket. Snart kan jag kanske skylla det på en cykelolycka när jag inte känner mig bekväm med att diskutera mina ärr? Eller galna kattungar.
Jag önskar min hud tillbaka. Jag vill tatuera mig men i så fall måste jag slipa ner ärren eftersom det finns en tydlig textur. Jag kommer aldrig kunna göra det, för jag kommer aldrig kunna vara säker på att jag inte skadar mig igen. sorgligt men sant. Men, kära vänner, nu är det över 1 år och 9 månader sedan jag skar mig sist. En ständig kamp, men jag har klarat mig långt.
Jag minns hur jag lovade att bjuda min fästmö på en resa till New York när jag varit skadefri i 1 år. Jag tror att jag inte trodde att jag skulle klara det. Istället belönar jag mig själv med skadefriheten i sig. Belönar mig med att inte straffa mig själv, belönar mig med att ha blekta ärr.
