Oftast får jag trevliga kommentarer, ofta kommenterar människor att de känner igen sig och det är förståss tråkigt, men det känns lite som att ta en annan människas hand. Jag skriver mycket om psykisk skörhet och självskadebeteende (vilket har en egen kategori) och i detta inlägg fick jag denna kommentar:

"Postat av: Amanda

Gud var du är mogen som visar upp dina uppmärksamhetssår i bloggen. Du måste känna dig väldigt törstig efter att bli sedd, med tanke på att du beter dig som en fjortis som nyss hittat ett rakblad. Du vet att yngre människor kan bli triggade av sådant som du visar upp i din blogg, va?

Det är sådana som du som gör att psykiatrin i dag är i totalt kaos. Skaffa en låst blogg om du tvunget ska fläka ut dig. Annars ha vettet att inte visa sådant öppet. Ja! Du skär dig och du älskar det och tycker det är vackert. Vi har fattat det."

 

Snacka om att ha fått allting om bakfoten! Amanda, du verkar definitivt skrivkunnig, men är du läskunnig?

 

 

 

Det har varit en jobbig kväll. Jag finner inte ord för det. Inte här, åtminstone.

Däremot kan jag beskriva det som är bra, och bättre än bra. Idag köpte Mary tulpaner till mig och de är så vackra, det är vardagsromantik och när jag ser på dem så kommer jag ihåg att jag är älskad.

Mina katter är galna och underbara som vanligt. Lite jobbiga, men det är något som sätter ner mina fötter på jorden igen.

Min kreativitetshörna hjälper att avleda ångest. Jag har spelat gitarr och sjungit högt, ger igen till grannarna som hela tiden strampar omkring på nätterna.

Varm choklad är alltid rätt.

Note to self: Bara för att man inte är i samma rum som en människa man älskar och älskas av, så är man fortfarande älskad. Love is all around.

Good hairday and my lucky dress.

 

 

Igår kändes det verkligen som att jag fyllde år. Vi firade på mitt boende som bjöd på fika dagen till ära, vi firade här hemma. Ja, det var en dag som var bra ända från starten.

 

På mitt föredetta boende blev det kladdkaka med grädde, plus gitarrspel och sång. En annan kvinna som hör till boendet är väldigt duktig på att spela gitarr och att sjunga, vi hade en skön jam-session! Jag blev verkligen otroligt sugen på att göra om det, jag ska bjuda in henne till mig så kan vi leka med mina instrument.

 

 

 

 

 

Musik och måleri är helande. Skrivandet får ta några steg tillbaka nu, tyvärr. Jag har idéer, men jag har inte tillräckligt med hjärnkapacitet (neuroleptika) för att orka. Att låta bli att skriva gör jag såklart inte, jag skriver alltid dagbok eller bloggar för hur trött jag än är så behöver jag också sippra ut känslor över tangentbordet eller min skrivdagbok. Annars exploderar jag. Annars är jag inte jag. Det är bara det att ord inte alltid räcker till.

 

Okej, jag blev lite arg när Melody Club inte gick vidare i Melodifestivalen, men jag hade gott sällskap av Mary, Olivia och Maria. Det var egentligen det enda som räknades.

 

Jag vet inte vad som är finast, att somna eller vakna bredvid Mary.

 

 

 

JAG VILL SKRIKA TILL HELA VÄRLDEN ATT JAG ÄLSKAR DIG!!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För 4 månader sedan bestämde jag mig för första gången i mitt liv för att sluta skada mig. Det har varit tufft, men nu sitter jag här 4 månader efter min sista självskada och läker. Jag vill låta ärren fortsätta blekna.

Saker som hjälpt mig att låta bli att skada mig:

• Komma ihåg hur det var när jag skadade mig sist och hur illa det gick. Insikt om hur svårt jag skadar mig själv.
• Hitta nya sätt för uttryck, till exempel har jag börjat måla mycket.
• Jag är kär och galen i min Mary Momsen, men för att ha ett fungerande och byggande förhållande så finns det bara inte plats för ett självskadebeteende. Att vara kär är också otroligt bra och uppluftande överhuvudtaget!
• Jag har kastat alla rakblad, det enda rakblad jag äger nu är engångsrakhyveln i duschen.
• En känsla av att jag vill bevisa för mig själv och min omgivning att jag faktiskt kan.
• Jag är tvungen att bestämma mig om och om igen, se första punkten.
• Aldrig tänka "aldrig mer". Jag räknar snarare med att få återfall men väljer att skjuta fram det om och om igen.
• Jag har full insikt när det gäller att mina självskador inte bara skadar mig utan också andra.

Något jag dock fortfarande saknar är självrespekt - men jag tänker ta mig dit.

Jag avlastar min flickvän lite och tar hand om Puffen. Hon spenderar lite quality time med sina kattskatter. Puffen och jag är bästisar nu eftersom jag har makten att lägga fram blötfoder till honom, dessutom har jag med stöd av boendestödet (plats för skratt) låtit honom få springa utan koppel en del idag. Puffen mår som en prins i en tårta, som Mika brukade säga.

Killen som var mitt boendestöd idag var väldigt öppen och trevlig. Vi pratade non-stop, så jag fick inget gjort direkt. Jag nämnde att jag köpte snacks till lördagen för att fira att jag varit skadefri i 4 månader, vilket ledde till många frågor om självskadebeteende. Jag försökte svara på hans frågor, både från mitt perspektiv och andras perspektiv.

Tydligen praktiserade han på APM för snart tre år sedan, så när jag kom in på Carro och Johanna som inte orkade med sin ångest mer och lämnade oss, mindes han att de hade krismöte på psykiatrin. Han frågade nämligen varför jag valde att sluta, vilket till viss del beror på att jag slog i botten och också för att jag fick en väckarklocka när Carro dog.

Men det har varit en bra dag. Imorgon kommer några snickare och höjer skåparna i mitt kök så snart är köket i högform. Tapeterna sitter på väggen och taket är målat.

Jag börjar få ihop en hel massa tolkningar av Marilyn Monroe till min vägg. Kanske utvecklas det till ett helt hörn tillägnat Marilyn! Jag vill ha så många fria tolkningar som möjligt.

Nu ska Puffen och jag ut en sista sväng. Over and out.

En del av kvällens skapande.

 

Ibland sätter sig en idé i huvudet och vägrar släppa innan man fått utlopp för dig. Det blir sällan som man tänkt sig när man sätter penseln mot papperet eller duken. Som bilden ovan - jag har haft bilden i huvudet väldigt länge. Jag är fri den nu, men den blev inte som jag tänkte. Hur som helst så var det skönt att sätta sig och jobba. Ett gott komplement till att skriva, just nu har jag en väldig skrivtorka.

 

Jag håller också på med ett porträtt av Mary. Efter alla Taylor Momsen-inspirerade foton som jag tog på Mary så var det ett kort jag fastnade för när jag klippte ut det. Jag har bilden som bakgrund i min mobil och använder den som referensbild. Här är referensbilden och vad jag hunnit måla hittills:

 

 

Målat hittills.

 

 

Referensbilden.

 

 

 

Återkommer när jag hunnit längre på målningen.

 

 

 

Idag blev jag utskriven efter en kort vistelse på sjukhuset.

Jag har varit på permission, vid lunch for jag tillbaka till avdelningen och åt lunch (eller nja, petade på en "frukostkorv"). I väntan på läkaren sov jag på soffan. Jag kom igår fram till att jag hade två val;

1. Ta de mediciner jag äter i vanliga fall och åka hem.
2. Börja med en ny medicin och stanna kvar på avdelningen ifall jag skulle drabbas av svåra biverkningar.

Efter tuppluren fick jag träffa den tillförordnade överläkaren och han undrade hur permissionerna gått. De har faktiskt gått väldigt bra, och jag har mindre symptom.

Han berömde mig för att jag hade kommit in frivilligt. Han sa också att det fanns två teorier kring mitt mående; att jag dissocierade på grund av hög ångest eller att jag är bipolärt schizoaffektiv. Jag sa att jag faktiskt inte bryr mig så väldigt mycket om diagnostiken, allt jag vill är bara att det ska sluta. En korrektdiagnos är nyckeln till en adekvat vård.

Vi skiljdes och jag väntade på att bli hemsläppt. Det blev alltså alternativ nr 1. När jag sedan kom hem la jag mig i sängen, uppkurad mot Mary, men kunde inte sova och inte vila.

Men jag är hemma. Och jag klarar det. Ärligt talat var det svårast att vara ifrån Mary, inte ens de svåraste och mest högljudda patienter gjorde livet så surt som att vara ifrån henne.



Ps. Den 26:e har jag varit skadefri i 4 månader.

Jag är arg. Jag förstår ingenting. Jag vet inte vem eller vad jag är arg på, men allt har att göra med idag och igår.

Jag döpte den här bloggen till "Dissociativ" för att det är någonting jag har fått höra av vården att jag är. Alla människor dissocierar, det är bara det att vissa gör det mer och andra mindre. Vissa delar upp sig själv i olika personligheter, andra Svenssons missar avfarten när de kör hem för att de suttit i andra tankar. Sedan finns det väldigt mycket däremellan.

Jag har fått höra ord som gränspsykos, psykos, vanföreställningar, hallucinationer. De lärde tvistar om vad som egentligen är fel med mig. Som tur är så har jag en underbar terapeut som jag litar fullständigt på, även när jag mår som sämst. Istället för att argumentera om mina symptom så kallar vi det rätt och slätt "upplevelser" eftersom det är precis det som det är och har kommit överens om att det är ett lidande, och att vi ska göra allt för att försöka lindra lidandet.

Idag träffade jag en doktor. Det började med att han påstod att jag inte är schizoaffektiv. Det slutade med att han tyckte att schizoaffektiv nog var en passande diagnos. Han trodde att jag var deprimerad, men jag sa att jag var nervös och ångestfylld. Jag satt i ett kontor med en främmande läkare som under en träff skulle sätta en diagnos och fixa ett utlåtande angående fortsatt aktivitetsersättning. En av mina terapeuter var med och han fyllde i de blanka raderna. Jag började gestikulera med händerna när jag talade för att försöka göra mig förstådd - problemet är bara att jag inte förstår mig på mig själv.

Att jag inte kunnat ta till mig av terapin handlar inte om att jag saknar motivation. När min ordinarie läkare sa det till mig, att han förstod att det var för att jag helt enkelt inte kunde ta till mig av det, så föll en sten från mitt hjärta. Det är inte lätt att gå omkring med munkavel.

Det är bara jag som märker min munkavel. Jag är verbal och jag är högfungerande trots mina problem och därför har det varit svårt för vården att hjälpa mig.

Nu står jag på flera mediciner, på höga doser, och visst lindrar det lite... men jag vill mer. Jag vill må bra och jaga mina drömmar. Jag vill fixa mig själv, plocka ihop delarna och sätta dem på plats så att jag kan gå vidare.

Träffar du mig på stan så ler jag mest troligen oavsett hur jag mår, jag småpratar och uppför mig som folk gör mest, fast kanske lite trevligare. Jag är socialt kompetend, men inför mig själv är jag totalt emotionellt inkompetent. Utåt sätt så skulle ingen kunna se att jag mår dåligt om de inte sett ärren jag bär.

Det är där skon klämmer. Jag är för duktig för att mina egentliga problem ska synas. Den läkare jag träffade idag ska ha ett snack med mina terapeuter och antagligen litar han på dem. De verkar anse mig vara schizoaffektiv, och trycker på att min ordinarie läkare satt den diagnosen men inte skrivit in det i min journal.

Var är jag bakom alla mediciner? Jag vill börja om. Clean sheet - men det kommer aldrig gå. Jag filosoferade över hur det vore att trappa ner all neuroleptika inom slutenvården för att se hur jag var utan dem, hur jag var utan ångestdämpande mediciner, stämningsstabiliserande mediciner och antidepp. Problemet är bara att jag kommer må så fruktansvärt dåligt och jag vet att jag kommer slungas ut i helvetet. Jag är för svag för det just nu, för skör.

Och läkaren som jag träffade idag tyckte att jag borde må bättre än vad jag gör med all medicin som jag käkar. Han ansåg mig vara övermedicinerad. Han tyckte också att jag borde vara på avdelningen för observation - jag gick efter samtalet upp till avdelningen och skaffade mig ännu en nattpermission. Jag vill hem för fan. Först trodde jag faktiskt att jag inte skulle klara det, men att komma hem till Mary var som att landa på sockervadd.

Jag saknar min ordinarie läkare. Jag skickade ett krya-på-dig-kort till honom. Han förstod. Jag litade nästan på honom, han har aldrig gett mig en orsak till att tycka illa om honom. Han är förmodligen den duktigaste och mest empatiska psykiater som finns i Umeå. Såklart fick han en hjärtinfarkt, han hade på tok för mycket på sina axlar. Så går det när man involverar både hjärna och hjärta i sitt arbete.

Förvirrad.

Sötaste nosarna i stan. När de inte river lägenhete, det vill säga. Då är de inte så poppis.

 

 

Jag är nervös. Igår kom jag hem på nattpermission och det gick väldigt bra. Jag är redo att komma hem, känns det som. Jag vill inte ta Abilify, håller miig till Seroquelen. Jag orkar inte oroa mig över nya biverkningar. Det känns som att jag klarar det ändå. Jag har mina katter, jag har min flickvän. Någon frågade vem som sköter mina katter när jag är inlagd, och jag har haft en kompis som hjälpt mig med det, bless her!

 

Idag ska jag träffa en specialist på rehab och jag är fruktansvärt nervös. En av mina terapeuter ska vara med, men han förstår sällan vad jag menar. Jag ringde till min andra terapeut igår och skrek ut min oro och att jag ville att hon skulle vara med istället. Hon sa att hon skulle instruera han som ska följa med mig och det går nog inte att göra situationen bättre än så.

 

Jag kommer få en ny diagnos av en person som jag inte känner, en person som inte känner mig. En person som jag träffar idag och endast idag. Min ordinarie läkare hann inte ändra min diagnos och sammanfattning innan han fick en hjärtinfarkt. Jag litar inte på någon annan än min ordinarie läkare. Hur ska jag kunna öppna munnen, vilka ord kommer jag behålla och vilka kommer jag spy ut?

 

En ny diagnos... En korrekt diagnos, hoppas jag. Uppenbarligen har den terapin jag fått inte varit tillräcklig och därför letar de efter nya svar. Nervös, nervös.

 

Jag vill bara att det ska bli bra. Få rätt hjälp.

 

 

 

Jag är på permis till möjligheternas land igen. Min kreativitetshörna är så dyrbar. Jag antar att det bästa med att ha en hjärna som går på högtryck med de mest underliga föreställningarna är att man blir kreativ. I vanliga fall är jag för deprimerad för att orka göra någonting när jag är inlagd, men den här inläggningen har varit annorlunda. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel.

Men, som Vinter kommenterade; "Bättre frivilligt inlagd nu än på tvång om några veckor..."

Jag visste att det gick utför men sa stopp med visst påtryck från mina terapeuter.

Just nu mår jag rätt okej. Jag är hemskt trött, men jag längtar hem. Just nu är jag hemma på nattpermis.

Läkaren jag träffat på avdelningen är för stressad. När jag faktiskt öppnar munnen så vore det bra om han lyssnade, istället för att gå så rakt på sak utan att ha frågat mig. Som när han skrev ut mig förra måndagen, vi hann knappt sätta oss på stolarna innan han sa "Vi har tänkt skriva ut dig idag". Okej tänkte jag och for hem. På torsdagen var jag där igen på uppföljning och han la in mig.

Han menar att jag har så hög ångest att jag blir dissociativ - ändå matar han mig med neuroleptika. Dissociation blir värre med en sådan medicinering. Jag berättade om min uppfattning om mina problem och han bara nickade och sa "Okej". Jag gillade honom förut när han var underläkare eftersom han var mer noggrann och en bättre lyssnare, då hade han till och med humor! Nu är han bara stressad och allvarlig. Jag är också stressad och allvarlig. Hej och hejdå, ungefär.

Imorgon ska jag träffa en specialist och få ett utlåtande angående min ansökan om fortsatt aktivitetesersättning. Jag är nervös. Av mina två terapeuter så är det den som inte riktigt fattar som kommer följa med. Nervös, nervös.

Jag lägger det åt sidan nu.

Jag är ifrån Mary ett dygn och saknar ihjäl mig. Tiden går så långsamt! Pirrpirr <3

Ärligt talat hade jag inte tänkt bli inlagd när jag gick till läkaren i torsdags för att ha medicinuppföljning. Jag tvekade. Tvekade. Blev mutad med full frigång. Tvekade. Men i slutändan sa jag ändå ja - jag orkar inte ta hand om hemmet som det är nu.

Och hur är det nu? Förvirrad, irriterande sinnesintryck som förstör och gör mig rädd. Jag klarar av det mesta, ångesten brukar vara värst att hantera men just nu är det mest rädslan. Därför tackade jag ja till en sängplats.

Jag vill bara blunda och sluta höra.

Men det är okej. Det är okej.

Det enda läskiga är när någonting händer, som igår när en tjej kastade sönder en stol, blev våldsam och personalen ryckte i larmet. Det kom skötare från alla avdelningar springande. Är jag hon? började jag undra och ja, jag var åtminstone hon. När jag legat på tvång, när jag haft öronbedövande ångest och gått loss på inredning. Man är inte sig själv, jag är inte en våldsam person och egentligen är jag mer självbevarande än vad mina ärr skvallrar om.

Hur som helst så ska jag skriva ut mig nästa vecka, jag ska bara sova om mig och städa med mitt boendestöd så att det är fint här när jag kommer hem.

Medicinkopparna är fulla, jag gillar det inte men jag måste svälja dem för att få det att funka. Tyvärr. Jag vill inte vara såhär snurrig.

 

 

3 månader, älskling.

Hon kom hem idag. Plötsligt kändes lägenheten mer som ett riktigt hem. Mitt hem är i hennes hjärta.

Jag är mer eller mindre tom i huvudet. Snart är det dags att ta 20-medicinen och en del av mig vill bara gråta. Jag är trött, jag kommer bara bli tröttare. Jag är inte sömnig, bara trött. Trött och dum.

Jag skulle kunna skriva. Jag försöker inte ens. Att måla försöker jag med, men även där är jag nollad i huvudet. Vad jag gör bäst är att sova.

Imorgon träffar jag Dr D, jag ska fråga vad de ska göra med mig. Vad är poängen med medicineringen, var det någonting han drog till med för att han kände att han borde göra någon ändring innan han kunde skriva ut mig med gott samvete?

Allt jag vet är att jag är en neuroleptika-zombie och fortfarande förvirrar mina sinnen mig.

Det är svårt att formulera sig, jag vill kunna skriva om det, skriva iväg det, få det ur mig, men det är lite mer komplicerat än så.

Det är februari. (Det förklarar allt.)

Hur står jag upp trots alla mediciner? Vad är medicinens verkningar, vad är min "sjukdom"? Vad är symptom och vad är (bi)verkningar av min medicin?

Jag saknar min ordinarie läkare, och jag är knappast ensam om det. Han är en bra läkare, bland de bästa skulle jag tro.

Nu är målet att få saker att rulla på. Sömn är inget problem, jag har snarare svårt att ta mig ur sängen. Neuroleptika är ingen jävla picknick och jag skulle aldrig äta dem om det inte rekommenderades. Jag är dock inte säker på om höjningen som gjordes igår är totalt nödvändig, men jag har inget annat val än att lita på läkarna.

I söndags sökte jag akut, igår blev jag akut utskriven med mediciner i handen. Jag fick stanna kvar om jag ville, men jag vill ju inte det. Jag tror att de tycker att jag mår för bra för att vara inlagd och jag litar på deras bedömning. Mina terapeuter blev förvånade över att jag blev utskriven, det var I-M som tyckte att jag skulle åka in. Det tog emot att söka mig till avdelningen och jag vill hellre försöka få det att funka hemma för att vara ärlig.

Istället blev det mer mediciner. Mer Seroquel, toppat med en låg dos Trilafon och jag vågar inte läsa om biverkningarna på FASS.

PUT ON THESE CHAINS AND YOU WILL LIVE A FREE LIFE, skanderar läkarna.

Jag har underbara vänner som hjälper mig. Jag är så tacksam! Och imorgon firar jag och Mary 3 månader!

Jag har alla förutsättningar och orsaker till att bli bättre, må bättre.

Ikväll har jag och Mary banat oss igenom Jurtjyrkogården och Poltergeist, självplågare som vi är... Skämt åsido, det är roligt att bli skrämd (av rätt saker). Gamla filmer men fortfarande kick-ass-bra!

Jag blev bjuden på lunch av mina kontaktpersoner från mitt gamla boende tidigare idag. Vi var på Göteborg och soc betalade för hela kalaset! Seriöst, socionom måste ju vara ett fantastiskt jobb - när de inte skjutsar någon från boendet till akutpsyk eller följer med på läkarsamtal så får de se på TV, gå på gratis bio och göra roliga saker med människor som behöver hjälp på traven. Eller? Nä, så kul har de nog inte men jag gillar alla som jobbar på mitt förra boende för att de är passionerade inom sitt yrke. Det gäller bara att inte ha för stort hjärta.

Jag saknar det ibland. Tryggheten i att någon jämt finns i närheten, jag behövde bara gå ut ur lägenheten och in i Gemenskapen. De var min andra familj och jag finner respekt för varje kvinna och deras personliga strider. De har definitivt gjort mig ödmjuk. Jag har såklart kvar dem, men när det kommer till mitt mående har jag faktiskt behövt dem för att säga nej när det går snett, eller jag går för långt, någon som jag inte skulle behöva stå i känslomässig skuld till... i alla fall inte samma känslomässiga skuld som kommer när vänner eller familj måste kliva in.

Det är det sista jag vill. Därför ringde jag en av mina terapeuter idag och medan jag bad om nya recept så läste hon mig som en bok, ställde rätt frågor, fick korrekta svar. Jag går hellre upp i medicindos än att jag äventyrar vad jag har här - kärlek, närhet, ett hem och en familj.

Jag säger nej själv nu.

Jag har en frågelåda i bloggen där det ibland ramlar in frågor och så vidare - ändå tänkte jag ha en frågestund här i bloggen, i detta inlägg, mest på grund av att jag åter och åter igen blir omnämnd (uthängd) på http://luppbrittaaset.blogspot.com/

Det verkar som att bloggerskan och hennes "fans" har många förutfattade meningar om mig så jag tänkte räta ut den skeva bild av mig som hon skapat. Sluta skriva utropstecken och ge mig lite frågetecken! Jag kaxar inte upp mig på något sätt, jag ska bara ge raka svar till de som vågar fråga om de saker som står skrivna om mig i J's elaka blogg.

Jag är säker på att bloggerskan kommer se det här och eventuellt lägga ut någon kommentar, länk eller bild på sin blogg (trots att hon påstår att hon inte läser min blogg), tack för alla mina nya läsare, J. Det handlar inte om att jag skulle vara en attention whore, utan det handlar om att jag vill bli läst - jag antar att du som min fellow bloggare också vill ha läsare. Varsågod.

YES! Jag kommer definitivt att gå på nästa Club Greyscale den 26/3, det verkar bli hur awesome som helst! Blir skönt att få dansa loss med synthare och andra trevliga människor. PEPPA!

 

 

 

Jag vill ha ett citat eller liknande som beskriver hur det är nu, men det finns inget sådant. Livet är ganska grått, det är inte så många som skrivit om en så intensiv känsla som vardag.

Jag har musikaliska katter. Mischa gillar verkligen att bita på gitarrsträngarna och skapa ljud. Lite Aristocats-feeling är det när de trampar omkring bland instrument, akrylfärg och penslar. Alvin, tidigare känd som Amina, är ett energiknippe utan dess like medan Mischa är ganska bra på att ta det lugnt. Mina barn! De börjar bli så stora nu, och tonåringar tror jag visst att de blivit. Ärligt talat står jag ibland inte ut med dem för att de absolut ska envisas med att vara på ställen där de inte får vara eller leka med saker de inte får leka med. Det är värre än någonsin, men jag visste ju faktiskt vad jag gav mig in på när jag skaffade dessa underbara kattskatter.

Det är bestämt, jag återvänder inte till mitt behandlingscenter igen. Rent fysiskt. Imorgon har vi istället träff på sjukhuset. Jag känner mig ganska labil, pendlar i humör och ibland måste jag fundera på vilka sinnesuttryck som är vilka - men som sagt, bara att jag kan reflektera över det innebär att jag faktiskt inte är ute på hal is.

Nu ska jag sluta skriva och ta reda på mina katter som river huset...

Kladd!

 

 

Min kreativitetshörna har räddat mig många gånger sedan jag flyttade. Det är bara skönt att kladda, själva processen, men har jag en idé så blir jag otroligt fokuserad och glömmer allt omkring mig. Det är skönt.

 

Dessa artister spelas ofta när jag målar:

• David Bowie
• Alice in Videoland
• Skinny Puppy
• VNV Nation

"How frail the human heart must be - a mirrored pool of thought."

- Sylvia Plath

 

 

"I took a deep breath and listened to the old bray of my heart.

I am.

I am.

I am."

- Sylvia Plath

 

 

Jag låg med Alvin på magen och ordet "varför" ekade i mitt huvud för varje andehämtning han tog. Jag vet inte varför, men jag bröt lös ordet och satte det på papper.

 

 

Det är ganska tufft just nu, men jag har alla förutsättningar för att det ska bli bra. Idag har varken jag eller min flickvän haft det så kul, tillslut valdev vi att resa på oss, skaka av oss det som går att skaka av och drog igång lite Alice in Videoland. Pepp eller depp? Helst pepp.

 

Ångest är dock en helt annan sak.

 

 

 

(Gammal bild)

 

 

Det visar sig att även Amina har lite mer junk in the trunk än vad en hona borde ha. Nu har jag uppenbarligen två små hankattungar och jag letar febrilt i mitt huvud efter ett passande namn. Amina kan hon - jag menar HAN - inte heta! Eller?

 

Övrig status idag: Överviktig (lol). Vaknade på fel sida, gick och sov i eftermiddags och vaknade sedan på rätt sida, pratat i telefon med J och målat lite. Min kärlek har varit parkerad i soffan och jag har nu joinat henne lagomt till Melodifestivalen. Nu börjar allvaret, folket!

 

 

 

Idag är definitivt en bättre dag. Jag sov av mig sömnigheten från medicinerna jag tog igår, vi har tvättat och jag har diskat sju ton disk. Som ni ser har jag också fotat Mary massor. Jag försöker skaka av mig gårdagens känslor och det är inte lätt, men att sysselsätta mig med saker gör allting lite lättare.

Mary har blekt min utväxt och slängt i rödfärgen (som är Directions färg Vermillion Red för den som undrar), bilder kommer imorgon. Jag är väldigt nöjd, vilket ungefär innebär att min farbror Hans skulle ta mig åt sidan och säga något i stil med "För i helvete Sara". Då vet jag att jag lyckats! Så rött som möjligt är mitt mål. Jag tycker att det är fint.

Har som ni ser tagit bilder på min skatt idag och lekt en del med bilderna i photoshop. Kanske ställer jag mig framför kameran någon gång också, nu när jag har nyfärgat hår och allt. Jag behöver definitivt mer material för en header till bloggen.

Det blev för övrigt inget läkarsamtal idag, vi sköt fram det och jag kommer ha det på sjukhuset skulle jag tro. När jag lämnade behandlingscentret igår så kände jag att det kunde vara sista gången. Jag vill inte tillbaka, jag klarar inte av det.

Sådana här gånger saknar jag verkligen min ordinarie läkare. Han skulle verkligen förstå. Han behandlade henne i så många år och jag tror att det är svårare för honom än för någon annan. Inte för att mina terapeuter inte förstår, men de håller mig liksom på håll när det kommer till Carro. Min läkare har inte det "professionella avståndet" till mig, inte när det gäller just detta i alla fall.

Jag tål mer än jag tror. Det är februari och jag är inte inlagd! Det är så konstigt. Mörkret tär inte lika mycket på mig som förut. Mitt liv tar nya svängar, allt är nytt och jag är nyfiken. Tar det goda med det onda. Vardagsliv, vardagsmat, med undantag från sådant som det som hände i mig igår.

Avslutar med en bild på Mary, med en text tagen ur boken Girl, Interrupted. Jag tyckte att det passade in i själva känslan av bilden. Det är definitivt min favoritbild från idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotoade Mary och retuscherade lite i photoshop, här är ett axplock på The Reckless Mary Momsen, min vackra flickvän!

 

HANDS OFF!

Dagen har varit påfrestande, därför skulle jag vilja lägga helgonstatus på Mary. Jag kom hem och hon worked her magic, bara genom att vara sig själv och att visa att hon tycker om mig, trycka upp en kattunge i min famn och laga middag. En ängel.

Idag var jag på behandlingscentret och kan bara konstatera att det inte är en bra idé att åka tillbaka dit imorgon, då jag ska ha läkarsamtal. Jag vill ha läkarsamtalet var som helst utom där - varenda fiber i min kropp stretar emot. Det tar för mycket energi från mitt psyke.

Det är tomt där. Det är dåliga energier. Carro är inte där längre. Jag får hemskt dåliga vibbar och jag blir försvarslös, jag behöver mer än en natts sömn för att orka gå igenom samma sak igen. Jag vill inte vara där hon borde vara.

Jag är säkert inte ensam om att känna så. Carro berörde så många. Jag skäms över att jag istället för att krama personen som gav henne mun-mot-mun-metoden måste titta bort, men jag klarar inte av det. Jag vill krama henne men jag kan inte.

Jag kan bara inte sitta i huset där hon och jag bodde, även om jag flyttade därifrån för länge sedan, jag kan inte föra ett samtal utan att störas av hennes fullständiga frånvaro som fyller luften.

Mina tankar är lögner? Grubbel.