Nu har jag landat hemma och myser i soffan. Det var så fint att få komma hem till min fästmö, tiden i Nordmaling var väl behövlig men jag har ju saknat henne jättemycket. Naturligtvis. Men nu får jag obegränsad tillgång till henne. Åh, kärleken!

 

Men jag är trött. Det ska bli skönt att somna i vår säng. Imorgon blir det julpyssel och lite städning. Jag har tänkt ta mig an ett hörn i vardagsrummet som just nu kan kvalificeras som anarki. Saker överallt! Och granen ska ju in, den måste få plats där. Jojomen, imorgon gör jag det.

 

Men ikväll ska jag bara vila och mysa!

 

 

Idag har varit som resten av dagarna här i föräldrahemmet. Jag har stökat undan i köket och gjort ärenden på samhället. Mamma och jag fikade på Näslunds. Jag såg också att de öppnat en taueringsstudio här i lilla Nordmaling, häftigt!

 

Går igenom gamla bilder. Bilden ovan är från gymnasiet någon gång när jag färgade håret med henna, det var påsklov och det var i början, ungefär där det började gå snett på riktigt. Men jag minns det påsklovet för att jag fördjupade mig i studier, läste Don Quijote, skrev uppsatser och var produktiv. Det är bra minnen.

 

Jag var retad för min vikt redan då. Men som ni ser så var det här innan psykofarmaka, innan neuroleptika. Visst, jag var tjock, men inte riktigt fet. Om jag bara visste det då! Om jag bara visste hur bra saker var jämfört med vad som skulle hända sen.

 

Ändå vill jag påstå att jag mått bättre och bättre sedan 2010. Bilden är nog tagen 2004. Men i och med att jag fick bo på kvinnoboendet Hera så tilläts jag växa som människa, så pass mycket att jag kunde söka eget boende tillslut och ha en hållbar relation (jag älskar dig, Mary).

 

Dessa dagar i familjehemmet har jag passerat skolan, och jag är fortfarande rädd för eleverna. Det sker automatiskt, jag tror att folk pratar om mig bakom min rygg. Varför skulle de inte göra det? Jag vet att antagligen bryr ingen sig ett skit om att jag går förbi, de har fullt upp med sina tonårsproblem, men det känns inte så. Jag måste ta fram logiken och inse att ingen faktiskt bryr sig ett enda dugg.

 

Nu har jag rest tillbaka i tiden, men imorgon åker jag hem igen och möter vardagen jag har idag som inte är så dålig alls. På söndag drar jag startskottet för julen, pyntet ska upp och likaså granen. Mary och jag ska julpyssla, jag får jobba på min playlist med jullåtar för att komma i stämning. Julmust och julmys. Det är så mörkt och kallt att jag tycker att det är helt okej att krångla med granen, tända juleljus och dricka "julgransjuice" (= julmust).

 

Jag ska återförenas med gitarren också. Jag känner att den saknar mig.

 

Idag har jag i stort sett skött mig själv bara. Som det ska vara, med andra ord. Fått i mig mat, betalat räkningar och jag lyckades ta mig in i duschen. Nu sitter jag i min pyjamas som nyss torktumlats och är varm och skön. Jag har styrt undan allt det dåliga idag och får panik om jag tänker längre än för just ikväll, så därför låter jag bli. Nu är nu, sen är sen.

 

Jag känner mig lite ensam. Mamma jobbar och pappa är på ett styrelsemöte för teaterföreningen i Nordmaling. Funderar på att göra en kopp te och mysa framför TV:n eller i soffan med en bok. Jag har ont som attan i såret efter bölden men det borde gå över också. Precis som dagens ångest gått över i stort sätt. Nu har jag bara den "normala" ångesten som är hanterbar.

 

Jag börjar längta hem och det är ett mycket gott tecken. Jag är så glad att vi kunde lösa det här på detta sättet, att jag åkte till Nordmaling för att vila istället för att läggas in. Det är tystare i mitt huvud, och det är nog allt jag kan säga om det. Som sagt, miljöombyte med klara rutiner, lagom ansvar och hemmalagad mat. Färdigrätter i all ära, men riktig mat är så himla viktigt. En smula jobbigt, men sant.

 

Nu väntar jag hem både mamma och pappa, men ska nog göra den där koppen te nu ändå.

Jag har en dålig dag idag, trots att jag hållit igång. Jag har stökat bort i köket, fixat och donat lite, dammsugit det värsta i hallen... Ätit normalt, snusat normalt, druckit normalt. Det är som att ångesten ligger bakom en damm och väntar på att släppas lös, men jag går till motattack.

 

Jag har just pratat i telefon med älskade Mary vilket lyfte mitt humör. Jag ska se Pocahontas och mysa under en filt för det är förbaskat kallt. Puffen har jag just rastat. Jag blir rätt ensam i det stora huset ikväll, men det ska nog gå bra. Det kommer gå bra för att jag tänker inte låta det gå dåligt. Så enkelt får det lov att vara. Tankens kraft kan göra mycket, så jag ska vara positiv och inte ängslig. Jag ska vara modig.

 

Mamma skjutsade mig till Apoteket idag, jag hämtade ut ett par recept och promenerade hem. Det är synd att jag har så ont, annars hade jag promenerat mer. Turen i eftermiddags med Puffen blev inte så lång.

 

Herregud i min himmel så jag saknar Mary. När jag kommer hem igen ska jag krypa upp i hennes famn och stanna där.

 

Men nu är det dags att vila under filten och se Disney.

Jag har sovit halvtaskigt på förmiddagen och drömt livligt. En dröm handlade om Futurama, nästa dröm handlade om farmor.

 

Farmor dog i somras, men jag och Maari har diskuterat henne nu på sista tiden så jag antar att det var därför hon dök upp i min dröm. Hon låg i en öppen kista. Jag blundade i drömmen och tog ett andetag, sedan gick jag in med handen instucken i mammas hand, och såg henne.

 

Hon var mer än blek. Hon var grå. Men hennes ögon var öppna. Plötsligt började hon prata. Hon var inte alls nöjd, hon ville bara ha begravningen gjort så att hon kunde gå vidare. Hon levde inte, men hon var inte heller borta. Hon var mellan två olika världar, på väg att lämna kroppen. Hon hade faktiskt rätt bråttom.

 

Jag tror att farmor var klar med livet när hon dog. Hon hade sett och upplevt så mycket. Hon var redo att gå vidare, tillbaka till farfar. Det är ändå en tröst, även om jag är väldigt ledsen över att hon dog.

 

Jag ska försöka göra någonting av den här dagen. Jag vet inte vad ännu. Jag har ont i ryggen och ont i vad jag trodde var ett skavsår men som är djupare än så. Jag saknar Mary men jag måste komma på fötter innan jag kan åka tillbaka hem.

Jag verkar vara populär bland ätstörda människor. Över internet, alltså. Får vänförfrågningar överallt från ofta unga tjejer som har problem med maten.

 

Jag vet inte varför de dras till mig, jag har ingen aning. Jag peppar ingen att gå ner i vikt och speciellt inte personer som är ätstörda. Själv har jag ingen ätstörning men är fet. Och se, jag kan leva ändå. Jag känner mig ibland som ett livs levande bevis på att vikten och utseende spelar en mycket mindre roll än vad vi matas med i media och genom varandra. Jag kan vara betydelsefull ändå, verkar det som.

 

Jag ställer mig frågande till dig, som lider av en ätstörning, varför du ändå dras till mig och vill kommunicera? Med MIG? Ta det inte som att jag inte vill vara kompis med dig eller så, utan jag bara undrar. Jag är som en ätstörningsmagnet fast jag inte har de problemen själv. Eller är det bara så att fler och fler blir ätstörda och att det är en slump att de söker sig till mig? Hjälp mig lista ut det här.

Idag stod jag på gångbanan med full utsikt över himlen, kände vinden slita i mig och alla levande träd omkring mig. Molnen drog åt norr och jag fångade dagens sista ljus. Det var som att jag förstod kraften i wicca. Den goda kraften i magi. Jag lät vinden bära mig och det var en underbar stund.

 

Lugnet har inte riktigt infunnit sig än. Jag går på minerat fält. Men jag är på väg, och med sunt förnuft och regelbundenheter samt mina föräldrars omhändertagande ska jag nog bli människa igen. Jag tycker inte om att vara den jag egentligen är, Janus. Jag vill bara vara jag. Det kanske låter kryptiskt, men jag måste vara tyst om en del saker. De är som att se en gud skrika men inte höra det.

 

Vinden rasar verkligen utanför. Det blåser ner i skorstenen och gör att luckorna till öppenspisen rör sig lite. Sådant mys finns inte på Ålidhem. Jag har plockat in vindspelet och lyktan så att de inte ska gå sönder där ute. Det är härligt med en ljummen vind som slår mot ansiktet när man går ut. Det är inte särskilt kallt men det är väldigt halkigt.

 

Jag saknar min Mary. Ja, det är ju uppenbart. Klart jag saknar henne, men jag behöver vara här ändå. Jag behöver vila bort det onda, något jag hellre gör i Nordmaling än på en bädd på psyket. Alla har inte den förmånen som jag har.

 

Nu kom Maari över. Du vet, Saari och Maari. Hon ska klippa mig och det lär bli ett enda snattrande över en kuppe te.

Jag har suttit och gäspat hos min psykolog underförmiddagen. Det är tungt. Jag är trött och söndrig och behöver en paus. Så i eftermiddag tar jag tåget till Nordmaling. Jag är nervös. Nervös för vad som kommer att sägas på mötet som Mary har idag där jag inte kan närvara, nervös för den närmsta framtiden. Jag är nervös för att jag ska ha glömt att packa någonting, typ mediciner som jag behöver, eller annat. Nervös inför tågresan. Den är kort men jag ska hålla reda på bagage och Puffen. Just nu kan jag knappt hålla reda på mig själv. Jag är i bitar.

 

Men målet är att få lugn. Nervositeten får mig att darra, jag vill bara veta att allt kommer bli okej. Okej är bra. Okej är okej. Det är allt jag behöver.

 

Jag har sett till så att katterna har en bra kattvakt, fyllt på med mat och vatten och rengjort kattlådorna. Puffen tar jag som sagt med mig. Han älskar Nordmaling och sin mormor = min mamma. Han visar sig alltid från sin bästa sida när han är med henne, den lille skiten. Han brukar få springa fritt i skogen och den trötta hunden vi är van vid blir spårlöst försvunnen och ersatt med en stark och uthållig unghund. Det är som magi.

 

Det är bara synd att han käkar upp Svantes mat om man inte håller koll. Och Svante tycker att det är lite obehagligt att ha en såndär slafsig typ i HANS hus. Herregud. Ja, vad skulle vi göra utan våra djur?

Jag är lite fast i en rävsax här. Jag såg att jag har psykologsamtal 10.30 och sedan ett möte med de som behandlar Mary klockan 15.00. Det innebär inte en lång väntan, det skulle jag ha klarat av eftersom jag är van att vänta, men jag måste ju hem och gå ut med hunden. Eventuellt måste jag prioritera bort något, och jag borde inte prioritera bort psykologsamtalet med tanke på hur jag mår. Samtidigt vill jag verkligen vara med på Marys möte. Det skulle innebära att jag tar bussen till sjukhuset på morgonen, åker hem, åker sedan tillbaka till sjukhuset och sedan hem igen.

 

Vi får se hur dagsformen är imorgon. Helst av allt vill jag ju gömma mig i Nordmaling, det skulle definitivt behövas.

 

Jag förstår inte hur jag fick i mig middag, än mindre att jag orkade duscha ikväll. Jag försöker göra det hela uthärdligt. Så länge jag har någonting att göra, vara i farten, så brukar det gå rätt bra. Som idag, då jag mestadels bara städat. Det finns alltid saker att städa och sortera. Min psykolog är inte så nöjd med att jag aldrig tar det lugnt på riktigt, att jag inte bara kan sitta upp och ner och känna mig lugn. Vi arbetar med det, arbetar för att jag ska kunna slappna av.

 

Som jag avundas min far. Han kan somna på en minut och sova en kvart på dagen, medan jag behöver kanske en timma på mig för att somna mitt på dan. Powernaps är inte min styrka. Jag är spänd som en fjäder, jag kan inte bara lägga av mig allting och vila en stund.

 

Men någonting jag kan säga, är att Vitt ibland brukar sjunga för mig när jag ska sova. Vitt sjunger med ljus röst en låt från Jesus Christ Superstar. Om att låta jorden snurra ett tag utan mig, att vila nu. Det brukar kännas tryggt, men samtidigt låter det ju helt sjukt. Jag märker när jag skriver om det hur knäppa saker är egentligen, hur jag skiljer mig från mängden. Jag är kanske tokigare än jag verkar. Eller klokare? Eller någonting.

 

Jag begär inte att bli förstådd eftersom jag inte kan ge den informationen. Inte nu, i alla fall.

 

Nu ska jag kolla upp tågtider och se om jag lyckas ta mig till Nordmaling imorgon eller om jag ska skjuta på det.

 

 

 

 

Jag sitter här i en sorts lugn melankoli med Moody Blues som tema. De tillhörde min tonårsdepp, vilket kanske låter konstigt. Andra i min ålder skulle nog undra, "vilka är Moody Blues? Är det ett bluesband?", typ. Men mina föräldrar lyssnar på dem och det är en del av mitt musikarv.

 

Idag har jag som sagt städat med boendestödet och sedan var jag ganska nöjd och åkte till sjukhuset för att hälsa på Mary. Det är väldigt mycket just nu. Jag funderar starkt på att åka till Nordmaling och andas lite friskare luft och få tag i mina rutiner igen.

 

Jag har sagt till boendestödet att jag just nu upplever mina tidiga varningstecken. Jag har skrivit ett mail till min psykolog som jag ska träffa imorgon, så hon vet lite hur det är. Röster, äckliga elaka saker. Om ni bara visste.

 

Efter träffen med min psykolog så ska jag på läkarmöte och försöka få någon som redan bestämt sig att ändra sig. Jag samlar all min kraft nu. Framöver väntar ett möte med boendestödet också. Det är många saker som ska bestämmas. Många möten och mycket som jag egentligen inte orkar med - men man orkar precis så mycket som man måste, det är någonting jag lärt mig.

 

För när jag bara vill sätta mig ner på marken och gråta, gå i tusen bitar, så reser jag mig och fortsätter gå för att jag måste. Det finns inget utrymme för att gå sönder. Och egentligen, så går jag inte sönder så lätt. Jag bara tror det. Jag får bara känslan av att nu är min energi slut, sedan hittar jag en gnista som jag följer och tar mig vidare.

 

Puffen är en underbart korkad varelse. Jag älskar honom. Han har två favoritbollar, en som knappt kan kallas för "boll" längre. Han har tuggat i sig nästan hela, den är som en storvuxen ärta. Jag skulle inte vilja vara utan mina djur, de är så underbara även om de irriterar mig till gränsen av vansinne ibland.

 

Jag borde duscha, borde äta. Så då är det väl det jag ska göra nu...

Boendestödet kommer om en halvtimma. Jag har redan börjat städa, jag har inget bättre för mig för tillfället. Dessutom är det skönt att ha tid att bara luta sig tillbaka och prata. En av mina favoriter kommer, så det blir nog bra.

 

Jag ska jobba mest med struktur och ordning. Soporna har redan burits till soprummet, sängen bäddad och jag ska strax ta golven. Jag är trött och lite stressad, nervös och vimsig. Jag kan fortfarande inte känna att jag är jag, eller om jag bara är en pusselbit som någon satt på fel plats. Egentligen kanske jag sitter i en vit cell, kanske existerar ingenting.

 

Så jag städar. Hugger tag i allt omkring mig. Stryker katternas mjuka pälsar och får respons i form av att de spinner förnöjt. Går promenader med Puffen och känner kylan, följer hans spår medan vi banar väg runt byggnaden där vi bor. Det måste vara sant. Varför känns det då inte så?

 

Jag skrev någonting men raderade det. Jag vill inte att ni ska veta hur fnoskig jag egentligen är.

 

Jag måste börja tro på mig själv.

Ja, jag är inte riktigt säker på vad jag ska skriva här, men jag känner att jag behöver det. Jag behöver skriva.

 

Jag har varit trött hela dagen. Ändå tog jag och Mary oss in till stan för att inhandla lite julpyssel. Jag har kommit fram till vad jag ska ge till min moster, och det ska tillverkas med kärlek.

 

På väg hem köpte vi läsk och godis. Mmm, lördagsgodis. Plockade ihop lösgodis och massor av Center. När jag kom hem och smakade den första så surnade jag till, ugh, det smakade ILLA. Det visade sig att jag köpt lakrits-Center. Just då så betydde det allt. Jag AVSKYR lakrits.

 

Men såklart handlar ingenting om lakrits. Det var bara löjligt. Det handlar om allt annat än lakrits.

 

Jag är less och trött, och det har hänt massor av saker men egentligen ingenting greppbart. Jag är lite rädd att jag ska bli dålig, men jag försöker tänka positivt, ha en optimistisk syn på allting. Och jag tar en stund i taget samtidigt som jag ser fram emot roliga saker, noga valda och planerade saker.

 

Det är nog allt för nu.

... och det är väl ungefär allt.

 

Förutom...

 

Träffade min läkare idag, fortsätter upptrappningen av Solian. Stannar på dos med Seroquel. Även om det blir en "dubbel" behandling så vill han att jag inte ska bli så dålig som de andra gånger jag försökt sluta med Seroquel.

Jag drömmer om snö och slagverk, jag vet inte varför vi hade en lektion i slagverk med två av mina mobbare ute bland snön i Gräsmyr, men så var det i drömmen. Jag spelade trummor för kung och fosterland.

 

Solian ger mig två besvärliga biverkningar. Ett är att jag blir hungrig, en annan är att jag blir trött på morgonsidan. Jag tror att jag sovit färdigt och stiger upp, men däckar sedan i soffan ett tag. Det är inte optimalt, men det är i alla fall inte som Leponex då jag var tvungen att sova 15 timmar per dygn.

 

Hungern kan jag inte kontrollera, men jag kan kontrollera vad jag stoppar i mig. Tyvärr så är det rätt så jobbigt att vara hungrig fast man inte behöver äta. Sömnen kan jag kontrollera till viss del, men inte tröttheten. Det är inte ätandet och sovandet som är jobbigt, det är det där med att kroppen kräver det som är jobbigt.

 

Idag har vi varit supereffektiva, som små japaner har vi städat och fejjat och dammsugit och slängt flera soppåsar samt fyllt en stor svart plastpåse med skräp. Nu går det lite lättare att andas. Är det fint omkring mig så mår jag bättre i mig själv. Dessutom så gjorde jag och Mary det mesta, boendestödet diskade några koppar och lite bestick. Fy sjutton vad vi är bra!

 

Jag har börjat inhandla julklappar. Jag är lite sen, jag hade tänkt ha ALLA presenter färdiga i november, men det ser inte ut att bli så. Ändå ligger jag åtminstone lite före, jag kommer inte panikshoppa dagen innan julafton. Jag har en tendens att köra slut på mig själv under december och sedan gå sönder på julafton och spendera de tre första månaderna på det nya året inom slutenvården. Nej, så tänker jag inte ha det i år.

 

Nä, julen ska njutas av. Granen ska upp den 1:a december, julmusik ska spelas, vi ska julpyssla och ha glada hemligheter för varandra, det ska dofta kanel och jag ska suga ur varenda droppe av det som kallas för jul eftersom det är en ljuspunkt mitt i allt det mörka. Julen ska vara lurig och klurig och god och samtidigt trygg förutsägbar. Tradition är viktigt för mig, men nu när paganism entrat mitt liv så får julen en djupare mening. Och kan man inte ha lite av varje med i den här högtiden, ungefär som Seth Cohens superhögtid "Christmukkah"?

 

Jag börjar bli rastlös. Jag ska nog åka ner lite tidigare till stan och möta upp mamma för att sedan se Dr Jekyll & Mr Hyde på Sagateatern. Nu måste jag bara hitta kameran...

Jag mår okej. Jag känner mig inte sjuk. Jag känner att min kropp blivit starkare av promenaderna jag börjat ta. Jag trot stenhård på vitamintillskott och omega-3 när jag inte äter fet fisk dagligen. Jag tror på vila och aktivitet i lagom mängd. Jag tror på det mer än mina mediciner.

 

Jag ser mig som en enhet med Mary. Vi får saker att fungera, oavsett mående. Vi har fortfarande framsidan från tidningen inramat, tidningen VK som skrev om oss två för ett år sedan; "När vardagen blir en kamp" och en bild på oss när vi kysser varandra. Det känns lika starkt ett år efter.

 

Jag börjar tänka stort. Jag vill gifta mig. Jag vill resa. Det är svårt att "resa med måtta", eller ha ett stressfritt bröllop. Allt har sin tid helt enkelt. Jag kan vänta nästan hela livet på att få mitt drömbröllop. Jag vet ju med vem det ska vara.

 

Man får och bör drömma, men vi tar det mer dag för dag just nu. Alla dagar har sin framsida och baksida, tyvärr är de ofta ganska jobbiga. Men vad gör man, om man inte krigar vidare? Det är värt det. Det vet jag av erfarenhet.

 

Och de goda stunderna är så otroligt goda.

 

Imorgon ska jag träffa mamma och se Dr Jekyll & Mr Hyde, det ska bli väldigt roligt. Går allt bra så kan vi träffa Rebecca i helgen också. Var dag har sin charm också. Sedan finns det de underbara dagarna då jag inte känner någonting speciellt. Jag brukar förväxla det med dåligt mående, men om jag inte mår som mellanmjölk emellertid så kan jag ju inte känna topparna och dalarna.

 

Fokus just nu är dock att få Mary ur depressionens klor. Det är ingen hemlighet att hon inte mår bra. Jag vill vara hennes stöd, just för att jag tror att jag orkar det.

 

Nu ska jag lägga mig och snusa i Marys nacke i vår Hilding-säng. Läsa några sidor och sova gott. Jag har drömt så konstigt de senaste nätterna, så jag hoppas att jag får normal sömn inatt.

 

Vi tar oss genom dagarna. Nu är det godnatt. Må nästa dag bli bättre än denna.

Idag har mitt personliga ombud samt boendestödet varit här. I eftermiddags gick jag till ÅC för att uträtta ärenden och jag känner mig ganska nöjd med vad jag gjort. Jag är jättetrött nu och laddar för helgstädning imorgon.

 

Jag har köpt biljetter till Dr Jekyll & Mr Hyde, men jag måste in till stan för att plocka ut biljetter till "En skam för Sverige". Det kommer bli sjukt roligt!

 

Nu ska jag kicka tillbaka med julmust och lite pepparkaksdeg. Små medel som ger stämning. Mmm.

Nu är jag ganska less på allt vad läkare, sjuksköterskor, skötare och läkemedel heter. Det har varit så många svängar, så många åsikter, så många gräl, så mycket.

 

Nu tänker jag växla ner igen, hade jag tänkt. Läsa mycket, ta hand om hemmet och mig själv, gå promenader och sådant. Jag har min älskling hemma igen och vi bygger. Vi är bäst tillsammans. Ja, vi är verkligen bäst tillsammans.

 

Jag känner mig rätt tagen efter allt, men jag mår bra. Jag har så många som bryr sig också. På sätt och vis stör det mig att de läser av min röst i telefonen, men å andra sidan så gör ju jag likadant. Man lyssnar ju efter om personen är glad, less, ledsen, irriterad och så vidare. Min röst brukar kunna skvallra på hur jag mår. Men som sagt, jag mår helt okej. Jag är glad för att saker börjar falla på plats och att mitt i hela soppan så har jag fått goda besked.

 

Jag har inga stora förväntningar på livet, jag vill bara ha det vanligt och lite tråkigt!

Jag måste ha plockat upp en förkylning, någonstans. Nyser i tid och otid, snorar och är torr i halsen. Kul. Verkligen.

 

Söndag, min fiende. Jag har i alla fall köpt hundmat och diverse på ÅC och umgåtts med Olivia. Nu mörknar det ute och jag ska strax kura upp mig med en bok, men först ska Puffen få en promenad.

 

Puffen är jättejobbig just nu. Han ska absolut ha en viss boll som verkar vara mer eller mindre försvunnen. Han fnyser och skäller, gräver på olika ställen och jag blir helt matt. Puffen, jag orkar inte leta din boll nu. Du har tusen andra, duger inte någon av dem? Dessutom skulle han absolut ha upp mig ur sängen på morgonsidan, och jag ville strypa honom eftersom gårdagen var så påfrestande och jag behövde sömnen. Och när jag väl gått upp och klätt på mig så hade han lagt sig tillrätta och ville inte alls ut.

 

Jag älskar honom men han kan vara riktigt dryg.

 

Nä, idag kör jag på självömkan och te. Det är helt på sin plats, känner jag.

Puffen är en underbar varelse. Tänk att bara kunna rulla runt på favoritbollarna och vara totalt lycklig! Efterbliven men glad. Han är så söt. Nu ser han dessutom ut som en valp efter att ha blivit klippt, fast han är en farbror.

 

Just nu sitter jag i soffan och märker hur snabbt mörkret samlas omkring mig. Vi är i de mörkaste månaderna, men då kan man tända ljus.

 

Mary kom hem idag efter sin praktik. Jag var så glad att se henne, men jag vet också att hon mår dåligt nu. Vi får som sagt göra det bästa av allt, förvänta oss mysiga stunder och skapa vår egen värld under helgen innan vardagens rutiner förhoppningsvis bär oss vidare. Idol ikväll, skräckfilm, choklad och julmust. Kramar och Puffpromenader. Lägga till gyllene kanter på duken som är obekväm och kantig.

 

Jag har börjat med att arbeta fram ett liv som jag vill ha. Jag vill kunna gå vidare och minnas roliga tillfällen och tillställningar. Människor och intryck. Inte bara insidan av vår lägenhet, även om den är väldigt fin och en lugn plats. Ja, lite farligt vill jag nog leva. Jag är bara rädd att jag ska begränsas av min ängslan. Den är onödig och dum. Jag har inte den minsta lust att låta den bestämma över mig.

 

Det är svårt att balansera mellan gas och broms, jag har fått bromsa de senaste dagarna men när nästa vecka kommer ska jag växla upp igen. Förhoppningsvis finner jag orken.

 

Jag ska krypa ner i sängen bredvid Mary som ligger och vilar och veta att jag är lyckligt lottad trots allt.

Jag börjar bli väldigt väldigt trött på att allt är en kamp, och att de som ska finnas till hjälp mot betalning inte lyssnar. Jag anser mig vara hyfsat "mogen" i min sjukdom, även om jag ibland tvekar till benämningen av den så känner jag mig själv. Det vill säga, jag är inte min sjukdom men min sjukdom är ändå integrerad i min person.

 

Så - jag vet vad jag behöver för det mesta, utom när jag tappar greppet om verkligheten.

 

Jag lever också i ett parförhållande med Mary som har sina egna psykosomatiska problem. Idag kom vi fram till en för oss väldigt bra plan för att hon ska återhämta sig, och för att även jag ska få återhämta mig. I eftermiddags fick jag ett samtal från avdelningen som hade en väldigt plottrig lösning på problemen. Jag höll mitt lugn och förklarade svagpunkterna i deras resonemang och styrkorna i att göra som vi planerat på förmiddagen.

 

Självklart hade jag ingen talan i saken. Deras plan var fixerad. De ville bara att jag skulle vara införstådd i den. Vad jag än sa så spelade det ingen roll. Jag gjorde klart för dem att jag inte ville ställa mig bakom deras plan men att jag förstod den. Bra, tyckte de. Det enda de ville var att jag skulle förstå planeringen, att jag misstyckte spelade ingen roll för dem.

 

Jag blir nervös. Jag är själv inte på topp, som jag klagat på mycket så är jag trött. Jag är rädd att jag ska bli "knäpp" (psykotisk) för att jag utsätts för sådan stress. När min andra hälft inte blir gott bemöten så tär det på mig, och när hon inte får hjälp och går hemma och mår dåligt så påverkar det såklart mig negativt. Jag har arbetat hårt på att hålla nere min tid på slutenvården, men de gör det inte enkelt när jag trycks ner som anhörig till en person med bipolär sjukdom. Öppenvården är bristande. Slutenvården vill antagligen väl i sina planeringar, men det blir fel. Och så blir vi inklämda och får blåmärken och sår.

 

Jag måste uppbringa all min styrka nu. Som tur är så fungerar omgivningen för mig på de flesta plan, och patientvårdsnämnden är informerade om situationen. Jag är bara så trött på att jämt strida, kastas fram och tillbaka.

 

Jag älskar Mary genom alla svårigheter. Jag älskar henne bortom ord. När människor ser oss tillsammans så ser de kärlek - det är ingen brist på den. Vår kärlek lyser även på den svartaste himlen och vi har ett bra förhållande. Oavsett mående.

 

Jag vill inte bli så utmattad av att kämpa för hennes rätt till vård så att jag i min tur behöver mer vård. Helt enkelt så är vi på egen hand, men tillsammans. Det är där vi har nyckeln och styrkan, att vi är tillsammans genom svårigheterna. Jag anklagar henne aldrig för att hon mår dåligt, liksom hon inte anklagar mig för min sjukdom. Det är något som drabbat oss och som vi måste leva med. Det vore så mycket bättre om psykiatrin ville hjälpa oss med våra egna idéer om hur vi ska få det bättre, istället väljer det en väg och tvingar oss att gå på slak lina. Visserligen går vi hand i hand vilket gör oss starka, men jag är fullkomligt övertygad om att de måste arbeta med oss och inte bestämma saker som vi ska följa.

 

Jag vet inte om jag gör mig förstådd nu, kanske låter jag lite svävande, men jag vill inte blotta såren för dig. Däremot kan jag berätta om symptomen, och just nu är symptomen psykiatrin. Bristfälliga och ignoranta.

 

Nu är jag så less, trött och rädd att även jag går och blir dålig. Jag får jobba mycket med att hitta lugna stunder. Det är så motsägelsefullt att man måste kämpa för att få lugn!

 

Flyter bort...

Så underbart! Svantes värden såg bra ut idag och mamma och pappa ska fortsätta ge honom medicin. Jag var beredd på det värsta. Jag är så glad att han är bättre, att han inte behövde avsluta sitt liv nu. Det är en stor lättnad!

 

Under tiden som min oro för Svante härjade så städade jag med boendestödet. Det är riktigt fint här hemma. Handlar har jag också gjort, jag har fyllt på med värmeljus och julmust med mera. Mjölk till kaffet, vardagsgrejjer... Sådant är viktigare än vad man tror.

 

Däremot... jag tappar tron på vården. Vi är ensamma tillsammans i det här, älskling.

Idag ska Svante på återbesök hos veterinären. Ser hans levervärden fortfarande dåliga ut så kommer han få lämna oss.

 

Jag har varit inställd på det ett tag nu. Jag vet att det är så med djur, man kan inte lägga ut allt man har och lite mer på dem och ibland är det enda humana att låta dem somna in. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att hans värden ser bra ut och att han får fortsätta vara det ståtliga katt han är, jaga möss och gosa med oss där hemma hos mina föräldrar.

 

Boendestödet kommer idag så jag tänkte börja städa innan, för att få tid att bara sitta ner och prata. Det vore skönt.

... får man tänka att kvar finns det alltid en liten liten tårta.

 

Det har varit riktigt rörigt måendemässigt nu. Jag är jättetrött. Mary är jättedeprimerad, och mer ska jag inte säga om den saken, förutom att vi var hos hennes terapeut idag och sedan satt vi på akutpsyk. Nu har Mary fått en säng på avdelningen och jag hoppas att vi kan stoppa den här jojo-effekten med in- och utskrivningar.

 

Som sagt, jag är hemskt trött. Mentalt, mest. Kroppen mår bra. Jag har svårt att fokusera längre stunder, men jag känner inte att jag egentligen är svajjig i humöret. Bara... trött.

 

Imorgon har jag boendestöd och det ska bli skönt att helgstäda. Jag ska passa på att gå på ICA med personen som kommer, för det är ganska jobbigt att göra själv. Jag tycker att jag förtjänat att få käka sushi till middag, mums.

 

Jag sitter i soffan och kollar på Vänner. Puffen har hittat en ny boll som han glatt tuggar på, katterna ligger och sover på soffan, sådär som bara katter kan sova. Wilma ser lite ut som en höna som ruvar ägg, och Mischa ligger alldeles platt. Nu har Puffen börjat rulla sig i soffan på ett par bollar. Åh, vad skönt det vore att vara en Puff! Djuren mår så himla gott. Jag lär ha alla i sängen ikväll när jag ska sova.

 

 

 

Fat on monday, skinny on tuesday"

 

Det var ett jävla tjat om min övervikt. Akta dig så att jag inte sätter mig på dig.

 

Jag tänker inte berätta vad jag väger, det skulle inte gynna någon och allra minst mig själv. Det snackar jag om med mina vänner ibland, fast nästan aldrig. Varför skulle jag? Jag vill inte fixera mig vid min övervikt så att jag glömmer att leva ett normalt liv. Mitt liv är inte särskilt begränsat på grund av min övervikt, men visst känner jag av vissa bieffekter som fetman för med sig. Jag har inga sjukdomar på grund av det, alla mina värden såg bra ut för en månad sedan (både blodfetter och sockernivåer), men jag är inte lika smidig som andra och har svårt att hitta kläder. Dålig kondis har jag också.

 

Naturligtvis är det en hälsofara, men ska vi då blanda in alla andra hälsofaror? Jag dricker alkohol i snitt fyra gånger per år, jag röker nästan aldrig nu, jag snusar visserligen, men jag knarkar inte och förstör inte min kropp på andra sätt, som kanske du gör.

 

Jag har en kategori i bloggen som jag tillägnar till min viktminskning. Jag försöker inte gå ner i vikt som om alla komponenter i livet hängde på det, men jag försöker ha koll utan att bli besatt av det. Jag tänker helt enkelt inte låta livet vänta tills jag blir smalare.

 

Det handlar inte om dålig karaktär. Alla som ätit psykofarmaka kan skriva under på det. Rebecca Anserud visade under sin föredrag  till "Ett bipolärt hjärta" en bild på sig själv när hon vägde som mest och det är en bieffekt av medicinerna. Jag kände så väl igen mig, för även om jag var överviktig förr så har jag ökat väldigt mycket i vikt sedan jag började äta medicin mot psykisk ohälsa..Speciellt neuroleptika gör saker med kroppen - vissa ger ett ökat sug efter socker och fett som biverkning, andra får mer aptit när de mår bättre, andra sover mer och är därför inte lika aktiva som andra och vissa läkemedel påverkar kroppen så att man går upp i vikt fast man håller samma kost som innan.

 

Det är ett jävla gissel, med andra ord.

 

Jag störs inte särskilt rent psykiskt heller. Det verkar vara andra som har problem med min övervikt, kanske för att jag är provocerande genom att tycka att jag är okej ändå. Jag kan inte gå ner i vikt på en sekund, jag kan inte trolla och jag önskar att det fanns fler klädstorlekar så att jag kan ha den stil jag har. Det är väl där som jag faktiskt bryr mig - att jag inte kan ha samma snygga klänningar som andra utan har svårt att hitta schyssta kläder i min storlek. Men i övrigt - nej. Jag varken hetsäter eller tröstäter. Jag hatar inte mig själv för att jag är tjock men såklart vill jag gå ner i vikt och har en långsiktig plan. Jag tror inte på bantning.

 

Dessutom finns det verkligen viktigare saker här i världen. Och jag har både spegel och våg, så du behöver inte berätta för mig att jag är tjock.

 

Kan vi lämna ämnet nu? Jag återkommer när jag nått ett delmål i min viktminskning, men jag inser också att det kan ta ett tag. Jag tänker inte banta. Jag tänker hålla min vikt och förhoppningsvis minska den. Oroa dig inte för att jag skulle må dåligt över mig själv för att jag är överviktig, för jag gör inte det.

Det har varit en ovanligt hård dag. Jag är så trött mentalt, men klädde på mig, sminkade mig och drog iväg på möten i eftermiddag. Jag hade terapi med min psykolog i 1 timma och 40 minuter. Jag tog upp tre huvudämnen och det var tungt. Sedan gick jag upp på fjärde våningen för att prata med min läkare och tänkte att jag i alla fall hade 20 minuter att vila, men han var för en gångs skull tidig och jag kunde gå in i hans kontor direkt.

 

När vi suttit en timma påbörjade jag den långa vägen hem, genom Apoteket. Jag hämtade ut Seroquel och även Solian. Jag har aldrig tagit Solian förut, men den beskrivs som en mildare form av Leponex. Eftersom alla försök till medicinbyte från Seroquel gått åt skogen så tar vi det nu väldigt långsamt med upptrappning och nedtrappning. Tanken är att jag ska ha kvar 400mg Seroquel som stämningsstabiliserande och Solian för att jag inte ska bli knäpp (psykotisk kallar de det).

 

Vi lyfte även ämnet om att minska på min benso. Jag skulle behöva en lättning för att kunna ha bättre tillgång till min kognitiva förmåga, men han sa även att jag kan ha någon form av tankestörningar också. Hur som helst så ska vi börja med neuroleptikan.

 

Jag är hemma och trött. Sådär själsligt trött. Väldigt mycket blev sagt idag men jag fick en komplimang av min läkare innan vi avslutade, och det är för att han tycker att jag är driven. Det är jag, jag vill verkligen ta mig vidare. Jag utnyttjar vården till max nu, på ett helt annat sätt än förut. Jag ser dem som ett verktyg att komma till en plats där jag kan göra drömmarna verkliga.

 

Imorgon tänker jag inte göra något mer avancerat än att handla mat. En god natts sömn och lite lugnare takt gör säkert att jag orkar mer.

Igår rådde anarki. Fy sjutton vad trött jag var. Jag rörde mig endast mellan sängen och soffan, slöade och ignorerade tomma kaffekoppar och grusigt golv. "Inte idag", tänkte jag. Det kändes som om jag var bakis, fast jag var nykter under lördagens fest.

 

Men nu, åter till vardagen. Den älskade vardagen! Mitt personliga ombud har varit här och hjälpt mig i ett ärende, jag har både terapisamtal och läkarsamtal under eftermiddagen och sedan ska jag dunsa ner i soffan igen och glo på TV. Det är i alla fall det jag har tänkt göra, plus att dra ett race med dammsugaren. Jag missar boendestödet, men Mary är ju hemma och kan ta emot dem.

 

Dags att lyfta på arslet och ta mig till sjukhuset. Det blir en lång eftermiddag.

Svar: Naturligtvis tar jag illa vid mig ibland, men bara för en stund. Jag känner mig så pass trygg i mig själv att jag inte tar åt mig lika mycket som jag gjorde förr. Ofta säger ju människor som inte alls stämmer, medan andra påpekar saker som jag redan vet. Ja, jag är fet och ja, jag har fula ärr. Och jag är ful i vissa människors ögon. Jag har funderat mycket på vilka som ska få ha inflytande i mitt liv. Svaret var att främlingars åsikter inte ska färga min vardag, och jag tänker inte låta mig hetsas av troll på nätet.

 

Tack för de fina orden. Du är också värdefull, Mikaela!

 

 

Fråga:: "annelie

hej jag undrar vart du köper alla snygga kläder du har =)"

 

Svar: Hej! Jag köper mina basplagg på Lindex, Åhléns och Kappahl, sedan beställer jag ibland dyrare och snyggare kläder från http://tokill4.se eller http://odiumclothing.net.

 

 

Fråga: "Jenny

Jag undrar hur dina dagar ser ut/veckor osv. Dina och Marias. Liksom, om ni gör något väldigt "inrutat" eller om det är ganska fritt?

Hur känner djuren av stämningen hemma hos er? Reagerar vissa starkare än andra, om ens alls?

Om ett år: vart vill du befinna dig då? (Vi säger att om ett och ett halvt år, så att det är sommar!)"

 

Svar: Vi har båda ett rätt inrutat schema under veckan. Måndag, onsdag och torsdag har vi boendestöd. Jag har läkarsamtal var och varannan vecka, träffar min psykolog lika ofta och just nu så har jag en paus från dagterapi på Ersbodas behandlingscenter. Det är viktigt för mig att ha saker planerade under veckan, för under helgerna när det inte är så mycket inplanerat så blir det ett magplask och jag bara väntar på måndagen. Jag behöver diciplin och lagom med aktiviteter.

 

Katterna och Puffen är nog de som skapar harmonin i hemmet. De känner såklart av när saker inte är som vanligt, som om någon av oss är borta, men de lever sina egna mysiga liv och har en lugnande inverkan på mig. Just nu ligger Wilma och snarkar bredvid mig och det är så charmigt. Även om jag mår dåligt så brukar atmosfären och stämningen hemma vara lugn oavsett om jag är speedad eller deppad - vi har det oftast rätt städat, jag tänder mycket ljus och rökelser och vi har världens mysigaste soffa.

 

Om en snar framtid skulle jag vilja skriva klart min bok, våga läsa en kurs på universitetet (typ litteraturhistoria) och arbeta på ett eller annat sätt med att hjälpa och förebygga psykisk ohälsa och sprida kunskap om det och självskadebeteende. Men framför allt vill jag vara stabil i mitt mående. Det måste till för att jag ska kunna nå mina drömmar.

Jag har varit ovanligt vågad och aktiv i veckan. Jag har umgåtts med mamma en del under psykeveckan, skällt ut en läkare på ett samlat sätt, haft lunch med boendestödet och brukarna, träffat människor som jag inte träffar varje dag och åkt mycket buss. Det är stort, mycket stort. Och ikväll ska vi på 120-års kalas.

 

Imorgon tänker jag bara vila. Det har tärt en del att vara mer aktiv än normalt, jag måste ta hand om mina sårbarheter. Jag har en nyhemkommen sambo som jag vill krypa ihop med och bara vara. Sömnen har blivit lidande eftersom jag fortfarande har mardrömmar. Min kropp mår dock fint efter alla promenader.

 

Jag sitter (äntligen) med hårfärg i håret och väntar på att skölja ut det. Det ska bli rödare än rött! Jag har gårdagens smink runt ögonen och känner mig rätt sunkig, men en dusch och lite fräscha kläder borde fixa det hela.

 

Jag återkommer med bild på mig och mitt hår sedan!

Det har varit en minst sagt intensiv dag. Jag vaknade vid 06.30 och slumrade till 09.00 men fick ingen riktig ro. Det har varit mycket skumma drömmar, en hel del mardrömmar. Jag promenerade Puffen och slängde i mig lite kaffe, sedan sprang jag mot bussen.

 

Idag hade jag nämligen fått för mig att jag hade ett läkarmöte med TFo klockan 10.15. Det visade sig att jag egentligen skulle träffa honom 13.15, men det spelade ingen roll eftersom han var hemma och sjuk med hjärtflimmer. Stackarn. (Fast någon kunde ju ha ringt mig och avbokat.)

 

Jag pratade med Ann. Vi pratade lite om psykeveckan och jag sa att ingen representerade personer med självskador och/eller ätstörningar. Vi pratade om triggerfaktorn och att man måste tassa på tå för att inte påverka andra negativt. SHEDO:s forum är hårt modererat vilket jag tycker är jättebra, men det är jättesvårt att formulera sig. Det mesta jag skrivit i det forumet har ändrats av moderatorerna, trots att jag inte tycker att jag triggar någon. Till exempel skrev jag i ett inlägg att jag inte skurit mig på tre år, men fick sedan ett PM om att de ändra "skrurit mig" till "skadat mig" eftersom det kunde trigga. Det tyckte jag var att ta i i överkant, men jag förstår fullständigt. Det är bra att det finns ett sådant forum, men man får sätta en viss munkavel och kan inte diskutera mediciner och fler saker som folk kanske undrar över.

 

Jag pratade om att jag själv skulle vilja sprida kunskap på ett bra sätt, jag sklle gärna vilja göra skillnad, men att det är ett svårt ämne att närma sig. Då sa Ann någonting som fick mig att tänka till för min egen situation - man måste ju kunna umgås i en värld där dessa saker existerar. Som en alkoholist tillslut måste kunna sitta på en middag där någon dricker ett glas vin eller två. Personligen så tror jag att jag kommit till det stadiet, jag kan se ärrade människor och umgås med psykiskt sjuka utan att känna av "smittan". Bra jobbat, Sara!

 

Jag åkt hem och dammsög trots att jag var så själsligt trött, sedan kom mitt hjärta Mary hem. Vi var så trötta, åt en lätt lunch och la oss i sängen. Stackaren har sovit 5 timmar på 2 dygn. Äntligen fick jag känna på hennes hår och mysa ner mig i sängen med henne. Jag har saknat henne så mycket!

 

När jag sovit en stund så kände jag att jag hade lite mer ork. Jag hade bestämt att jag skulle träffa mamma och höra på Rebecca Anseruds föreläsning "Ett bipolärt hjärta". Hon började 15.00 på Kärnhuset och vi satt rätt långt bak. Det var en inspirerande föreläsning, jag känner så väl igen kasten i humöret som hon beskrev och när hon visade en lista på mediciner hon prövat som var milslång så såg jag att jag ätit samtliga utom tre på listan och en hel del som inte stod där. Det är så svårt, det där med mediciner. Det är en enda djungel och varje läkare är frälst i sin egen tro.

 

Mamma var tvungen att gå till tåget, men jag stannade kvar för att prata med Rebecca. Hon kände igen mig, vi har skrivit lite på facebook innan och vi satte oss i en soffa en stund. Vi pratade om föreläsningen och om att självdestruktivitet kan visa sig på olika sätt. Tabletter för henne och vassa föremål för mig. Jag berättade. om min passion för att min smärta ska leda till någonting gott för andra och hon ville hjärtligt gärna hjälpa mig skissa på ett sorts föredrag. Det betydde massor. Hon är en väldigt inspirerande person.

 

Jag landade hemma strax efter 18, höll om Mary och åt pasta het som kärlek. Jag är lätt speedad, så nu ska jag försöka varva ner. Risken är att jag kommer krypa ihop i Marys famn och stanna där så länge jag kan. Den tryggaste famn jag vet. Men innan jag lägger undan datorn så bjuder jag på ett foto av mig och Rebecca från idag!

 

 

 

 

 

Idag har jag varit spontan. Jag har ingen vidare koll över tid och rum, när jag ska ha möten och så vidare. En boendestödjare kom idag vid kl 11 och medan hon diskade så dammsög jag. Jag måste nog dammsuga imorgon också, djuren sprider ut så mycket kattsand och Puffen drar in mycket utifrån.

 

Hon påminde om att det var lunch på boendestödets lokal. Jag hängde på och fick träffa en radda roliga och trevliga människor. Vi åt pizza, men jag tog med mig hälften hem. Jag gillar inte att äta tillsammans med folk.

 

Jag passade på att hämta ut mina mediciner och shoppa ljus och mjölk på ICA. Jag köpte även två braständare - de tar ju slut så fort när man överanvänder levande ljus som jag gör.

 

Väl hemma så satte jag mig och läste. Jag har återfått en viss koncentrationsförmåga. Det plingade på dörren och jag blev lite rädd, men det var självaste Susanne som gjorde en avstickare på sin promenad hem. Vi drack kaffe och pratade i soffan.

 

Jag har fortsatt läsa ikväll. Det är ljus överallt och det doftar kanel i lägenheten. Mitt hjärta rusar, ångesten är min ständiga följeslagare och jag förstår inte varför. Därför har jag gjort det mysigt och pendlat mellan att se på serier eller läsa. Jag har druckit varm choklad men den fastnar i halsen. Någonting står inte rätt till, men jag vet inte vad. Allt är ju lugnt. Djuren är lugna, Puffen är glad och jag lyssnar på Opeths lugnare album Damnation.

 

Jag gör vad jag kan.

 

Imorgon ska jag sortera saker i sovrummet och ta in mattorna igen. Sedan, på kvällen, ska jag träffa en vän som jag inte sett på år och dagar. Det ska bli jättekul!

 

Jag saknar min Mary, naturligtvis. Jag har väl inte direkt svårt att vara ensam, men jag vill vara med henne.

 

Klockan kryper sakta mot kvällsritualerna. Jag har köpt en specialtandborste för att komma åt visdomständerna ordentligt. Jag försöker undvika det oundvikliga - dags att gå till tandläkaren. Tandköttet ömmar och det kommer rött var. Inte så fräscht alls. Eftersom de inte riktigt vuxit upp så kanske jag rent måste opereras, vem vet. Hur som helst gör det ont och det är jobbigt.

 

Jag ser Maria framför mig. Antingen hängd, eller med det stora leendet. Jag föredrar det senare, men kommer inte ifrån det första. Det verkar som att jag inte är den enda som känner så, som ser det framför sig. Men jag minns hela Maria, det goda och det onda. Våra skratt och våra småbråk. Jordgubbar med spraygrädde en vanlig dag vid Ume-älven. Kvällar på kvinnoboendet, korridorssnack på avdelningen. Fester och kalas. En sådan självklar del i mitt liv har ryckts bort. Det är inte rättvist. Jag undrar, fann hon ro i döden? Eller är hon fortfarande en sökare? Jag vill gärna tro att hon fick det lugn hon inte hade i livet. Att hon får allt som inte gavs henne här på jorden.

 

Opeth rullar på i bakgrunden och tankarna sprids för vinden.

 

Det är skönt att ha djuren. De kräver alldeles lagom av min ork och energi. Puffen måste rastas, han och katterna ska alltid ha mat och vatten och mänsklig kontakt. Jag behöver deras kontakt, också. Mischa och Puffen busar och jag blir alldeles varm om hjärtat när Puffen tvättar Mischa så att han blir alldeles blöt. Wilma med sin förstående blick kommer och buffar på mig, kräver min uppmärksamhet.

 

Jag ska återgå till boken nu. Imorgon tar jag hand om allt annat, nu måste jag bara få vara.

 

Byter album från Damnation till My Arms Your Hearse.

Jag är så arg att jag inte orkar skriva om dagens läkarsamtal som knappast kan räknas som "samtal". Det blir för mycket. Jag orkar inte med människor som inte tar in och lyssnar, helt enkelt.

 

Däremot så kan jag berätta om att jag varit på samhällsvetarhuset och stått med mamma vid IFS:s bord. Det är Psykeveckan i Umeå och jag planerar bland annat att gå på Rebecca Anseruds föreläsning på fredag. Men idag så kollade jag igenom IFS:s bibliotek och pratade en hel del med mannen som är ordförande. De jag fick träffa från föreningen var väldigt trevliga.

 

Jag funderar på att gå på fler aktiviteter, föreläsningar och kolla in de andra föreningarna i veckan. Det är väldigt intressant. Och man får ju passa på medan det finns information att hämta.

 

Jag har funderat en del på min kognitiva förmåga, eller snarare oförmåga. Jag skriver väldigt korrekt, och talar egentligen helt korrekt, men jag måste anstränga mig hårt för att hålla en röd tråd i det jag pratar om. Ofta finner jag mig mitt i en mening och inte har en aning om vilket ord jag ska lägga till och var. Jag känner ofta att jag bara babblar på när jag glömt vad jag sagt och vad jag ska säga. Jag blir inte klok på mig själv. Jag kanske dissocierar en del?

 

Skit samma. Nu är jag trött och ska se Sabrina Tonårshäxan tills ljusen och rökelserna slocknat och det är dags att sova.

 

 

 

Du ska tro att du är värd det bästa. Du ska tro att du är duktig. Du ska tro att du är fin. Du ska tro att du är bra.

 

Jag fattade inte det där alls förut. Nu är det annorlunda. Jag spetsas inte längre av den som mobbat mig allra mest - mig själv. Folk kan komma med vilka kommentarer som helst, men i slutändan är det ändå min egen åsikt om mig själv som betyder någonting.

 

Jag tycker att det är underligt att vissa personer påpekar att jag är fet, till exempel. Eller att jag bär ärr. Eller egentligen vad som helst. De hittar så många fel på mig, men jag lyckades ändå överrösta dem alla genom att avsky mig själv till den gräns att jag inte förtjänade att leva.

 

Det är annorlunda nu, som sagt. Påpekar någon att jag är tjock så rycker jag lite på axlarna. Vadå, jag är ju tjock. Vi har flera speglar här hemma. Känns det viktigt att berätta för mig att jag är överviktig?

 

Jag har fått flera underliga kommentarer de senaste dagarna och Mary sa att det var skönt att jag har vett att inte tar åt mig. Till en viss del tar jag kanske åt mig, men det är bara för en nanosekund. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vet vilka personers åsikter som är värda att lyssnas på. Och framför allt så skjuter jag inte mig själv i foten genom att ha ångest över till exempel min övervikt. Jag måste leva här och nu i min kropp, jag tänker inte låta livet vänta tills jag gått ner i vikt.

 

Och ärligt talat - jag vill inte vara smal. Jag vill väga mindre, men jag kan inte föreställa mig själv som smal. Normalvikt är såklart målet, rent hälsomässigt, men kosmetiskt så är jag hyfsat nöjd. Som Olivia sa, det gäller att rocka sitt utseende och det är det jag gör. Och som Linn sa till mig när jag just blivit osäker tonåring, "det handlar inte om att vara smal, det handlar om att vara snygg, och du är snygg".

 

Sedan kan man diskutera vad "snygg" är, men jag är inte totalt missnöjd med mitt utseende. Det var när jag slutade ta mig själv på så stort allvar som folk började tycka att jag var attraktiv (fast jag var fet då också). Jag har antagligen fått hångla mer än dig. Jag kanske är lite flirtig och har karisma. Dessutom har jag rott hem en riktigt snygg och het flickvän som ser mig för den person jag är.

 

Avundsjuka, månntro? Känner du dig provocerad av att jag inte vill svälta mig själv och dö?

 

Jag är Sara. Vem är du?

Jag blir rent vansinnigt irriterad.

 

Utan att säga för mycket om Mary, för jag bör definitivt inte berätta hennes historia på bloggen, så har vi varit på akutpsyk idag. Notera "akut". Hennes puls var för hög och blodtrycket för lågt och hon skakade. Läkaren som tillslut träffade oss var trevlig och verkade ta in vad vi sa, och det handlar såklart om en inläggning. Jag orkar inte vara mentalskötare och bör inte vara det, men jag vet också att Mary gör sitt bästa och därför blir summan av allting att det helt enkelt inte fungerar hemma just nu.

 

På honom lät det som att de skulle ge henne en säng på en avdelning, men sedan kom han tillbaka och sa att bakjouren inte var inne på samma spår. Då var Mary så trött att hon inte ens orkade prata. Så då pratade jag istället om hur det har varit, vad jag märkt av i hennes mående och ageranden och hur det hade gått till när hon blev utskriven i fredags. I journalerna som antecknades på fredagen hade de rent ljugit och sagt att patienten mådde bra. Jag var där och hon sa att hon fortfarande hade destruktiva impulser som var svåra att hantera och var deprimerad. Hur de kunde översätta det till att patienten mår bra, det vet jag inte.

 

Det är inte kul att vara inlagd. Det är äcklig mat, jobbiga patienter, jobbig personal i många fall och ohygieniskt. Det är trångt och det är en inte trevlig miljö. Man är inlåst och sängarna är hårda och medicinkopparna fulla. Men avdelningen behövs ibland. Gudarna ska veta att jag vet om det. Jag avskyr avdelningen mer än någonting annat, men omvårdnaden krävs ibland. Öppenvården räcker inte till just nu.

 

Jag älskar Mary och vill ha henne hemma, men det var jag som tog initiativet till att vi skulle åka in. Jag har mina orsaker till att tycka att det är nödvändigt och jag har varit med i svängen länge. Därför blev jag så förbannad på läkarna som vi tillslut fick att lyssna på oss.

 

Det är psykeveckan i Umeå och jag skulle gått och träffat mamma som stod för IFS (Intresseföreningen för schizofreni och andra psykoser), men jag hann inte dit eftersom jag insisterade på en inläggning av min sambo. Du som läser och är anhörig förstår förmodligen hur det är. Ja, nu vet jag hur mina föräldrar har haft det.

 

Nu är jag hemma och har varit ute med Puffen. Jag måste få i mig någon mat. Värken i bakre underkäke har gått över till stor del (gud vad synd, då kan jag ju faktiskt äta igen (sarkasm)) och jag känner mig totalt speedad. Jag måste lugna ner mig på något sätt. Hm, en kväll då jag kan lyssna på lugn musik och läsa känns ganska bra.

 

Jag ringde för övrig patientnämnden idag. Personen jag pratade med tyckte att det var fel att skriva ut en person som inte var redo för det och ville själv, och bad mig ringa upp ifall det dök upp fler problem. Det kändes skönt att någon faktiskt lyssnar på mig som anhörig.

 

Förut har jag bara behövt bry mig om mig själv. Nu är jag närmast anhörig till en person med psykisk ohälsa och själv psykiskt sjuk. Vi lyckas få saker att fungera för det mesta, men ibland blir det för tufft. Mary har inte samma trygga nätverk runt sig i öppenvården och det är där de kan börja först och främst.

 

Jag litar fullständigt på att Mary vet när hon känner sig redo att bli utskriven. Helgen har varit kaosig på så många plan och jag varken vill eller orkar gå in på det. Jag blir bara så less på att behöva kriga för att min andra hälft ska få en adekvat vård. Jag skriver nog mer när jag samlat mig lite och fått i mig näring och vätska.

Jag är söndagsless. Jag avskyr söndagar som du trogne läsare säkert har förstått. Dessutom, (bered er på gnäll) så kan jag inte stänga ihop käkarna för att jag måste ha någon form av inflammation runt mina visdomständer. Jag har ont i nacken, någon form av nackspärr eftersom det gör svinigt ont att vända huvudet åt höger, och känner mig darrig och svimfärdig. Det känns som om nacken stängt av blodflödet till huvudet. Antagligen är det "bara" ångest, men det känns jättejobbigt och jag blir rädd.

 

Eftermiddagen har spenderats med Mary och Susanne, pratat både allvar och kul. Minnen, många minnen. Det var skönt, en ventilationsplan.

 

Ändå är det där jag känner att någonting inte stämmer med mitt psyke. Jag kan för mitt liv inte prata länge utan att glömma vad poängen var, eller vad jag pratar om överhuvudtaget. Det blir bara massor av ord och jag kallsvettas för att jag är rädd att det ska märkas att jag inte har en susning om vad jag pratar om. Det här händer ofta. Det stör min vardag. Och min söndag.

 

Men bortsett från min egen oförmåga så var det jättekul att Susanne spenderade eftermiddagen med oss. Nu ska jag försöka hitta på något sätt att äta på utan att jag ska störa min mun. Jag är inte så sugen på en modifast-shake som vi har som "nödfallsmat" eftersom jag redan druckit en idag och egentligen behöver solid föda. Men vag gör man? Det gör ont som attan.

 

(Jag har redigerat texten och minskat på svordomarna för min pappas skull.)

Jag fick en del svar (och dubbelpostningar som jag ska ta bort) i mitt förra inlägg. Jag tackar dig som är en motpol till dessa rikspuckon. Det är tur att jag på senare år blivit mycket säkrare på vem jag är. Därför skaffade jag en ny domän, http://iamsaari.se. För JAG ÄR SARA. Jag kallas Saari. Mitt liv är mitt och ingen annans. Det är jag som ska leva det. Folk må reagera på ärr eller att jag skriver om min psykiska ohälsa, men det är inte min kärna, det är inte det som utgör mitt jag.

 

Jag väntar på Olivia, vi ska fira samhain. Ikväll tänder jag ljus för att förlorade själar ska kunna hitta hem. Jag tänder ljus för de jag saknar, för de som ryckts bort eller somnat in. Oavsett hur döden kommer så vet jag att den är definitiv för oss i livet men en förlösning för den som dör. Jag hoppas på att få se ett tecken på att de jag älskar fortfarande existerar, någonstans.

 

Jag saknar dig.

Jag måste säga att det här lös upp min kväll;

 

"För det första,vilken ful header... Och det är så uppenbart att du ser upp till Berny pålsson,och försöker härma henne. Var dig själv! Herregud människa, störda,svaga pundar Tjejer mellan 14-20 år såg upp till Berny för ca 10 år sedan. Och du ser sjukt överviktig ut...Om du går ner sisådä 30-40 kg(hur mycket väger du?) så kommer du nog må bättre,och dina armar ser sjukt äckliga ut!!! Hur tänker du egentligen när du gör sånt där? Tänker du inte på att du kommer se ut som att du har träffat på freddy krueger???"

 

"Du borde äta frukt,nötter och grönsker istället för godis! Usch skäms du inte över hur du behandlar din stackars kropp??? För att döma utav dina bilder så e du kraftigt överviktig. Du kommer att få en hjärtattack innan du e 40... Jag tycker synd om dig och jag hoppas verkligen att du nån gång inser att din kropp är ett tempel!!!!"

 

Spar er oro eller slösa bort den på att skriva anonyma kommentarer, jag blir bara full i skratt.

 

Jag är tjock, rent utsagt fet. Det finns inte så mycket mer att säga om det. Jag har en header som liknar Berny Pålssons, men jag hade den lång innan Berny gjorde sin (ett år sedan ungefär). Jag tycker att Berny är en trevlig person och jag respekterar henne som trots sjukdom gett ut böcker och ur sitt missbruk, men våra samtal tänker jag inte lägga ut här.

 

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och släppa rakbladen, det ser förjävligt ut. Krass sanning, det är läskigt och otrevligt. Men jag måste gilla läget som det är nu. Jag har inte skurit mig på över tre år nu.

 

Nu har jag sagt nog. Tråkig för dig som stör dig.

Idag blev mary utkastad från avdelningen. Vi hade en annan plan med permissioner innan utskrivningen för säkerhetsskull, och vi pratade om det med en skötare. Hon sa att det redan var bestämt att Mary skulle skrivas ut och jag sa att jag inte ville gå innan vi fått prata med läkaren.

 

Men det gillades inte. Läkaren tog sig tre minuter och jag försökte prata med henne men fick inte en syl i vädret. Jag tycker ändå att jag som anhörig och sambo måste få ha ett ord med i saken. Läkaren "beklagade" och jag försökte åter igen förklara vad vi bestämt tillsammans men hon sa tack och hej och skyndade sig till ett annat möte.

 

Jag tycker att det var riktigt fult gjort. Jag har träffat så många läkare i mina dagar, särskilt inom psykiatrin, och fått olika bemötande. Idag träffade jag avdelningsläkaren som nära anhörig och hon ville inte diskutera saken med mig eller Mary för den delen. Det var bara tack och hej.

 

Det är frustrerande, för det handlar faktiskt inte bara om Mary. Det handlar om mig också, och om oss. Det handlar om adekvat vård. Nu är hon åter igen utskriven till ingenting, de pratade ingenting om uppföljning eller dylikt. När det gäller min egen vård så är det viktigt för mig att ha Mary med på möten eftersom hon ser saker som jag själv inte upptäcker i mig själv. Det funkar såklart andra vägen också. De borde ta hjälp av anhöriga i sina beslut, så länge patientens önskningar respekteras såklart.

 

Jag är riktigt besviken, jag vill ju ha hem min babydoll men på rätt sätt så att säga. Jag brukar personligen alltid gå på permissioner innan jag skriver ut mig. Det känns som det enda sunda sättet att göra en sådan förändring på. Framför allt tycker jag att de som bestämmer åtminstone kan LYSSNA. De behöver inte hålla med, bara de lyssnar och tar in.

 

Jag måste gilla läget, även Mary. Vi har godis och filmer och framför allt varandra nu i helgen. Jag har tänt ljus i hela vardagsrummet (brandrisk stor) och ska strax gosa ihop mig med Mary och ha en fin samhain/halloween/allhelgona.