Tack Sally för din kommentar, det var intressant. Jag känner mig lite lugnare.

 

Och jag känner mig hängig och trött, som om jag vore sjuk. Jag orkar inte riktigt tänka så jag sätter punkt nu.

Jag blev inte klokare av att träffa min läkare idag. Mina provsvar är inte bra och det är flera problem. Jag har en mild anemi, jag har en njurpåverkan som kan bero på att jag tar antiinflammatorisk medicin samt skyhöga värden på någonting som jag inte kände till. Vill det sig illa har jag en tumör på hypofysen, han skickade en remiss för att göra en hjärnröntgen. Så vad gör jag nu? Väntar, antar jag. Jag känner liksom att det är någonting som är fel, en allmän sjukdomskänsla. Och ärligt talat känns det ganska läskigt när en så erfaren läkade som jag har aldrig ha sett så höga värden tidigare. Men han lovade att det inte är cancer i alla fall och jag hoppas verkligen det.

 

Jag ska få mina journaler under nästa besök.

 

Jag måste hitta något sätt att inte grubbla över blodvärden hit och dit, för jag känner i kroppen att det är någonting fel.

 

Skicka snälla tankar till mig, okej?

Läkartid 11.00. Jag var där 10.40. Sedan väntade jag i över två timmar och sökte honom som en tok men först 13.15 dök han upp och hade en tid med en annan patient. Jag fick en ny tid och han bad så mycket om ursäkt. Men jag är faktiskt lite arg. Han skrämde mig när han ringde och berättade om mina provsvar och jag har så många frågor. Jag hade hoppats på att få träffa honom tidigare. Men jag antar att det inte är något akut fel på mig, då skulle han inte vänta med att prata med mig. Men ärligt talat, vem blir inte livrädd när man får höra att man eventuellt kan ha en tumör på hypofysen?

 

När jag kom hem var jag så trött, hela eftermiddagen spenderade jag i sängen. Väntan gör mig hemskt trött, jag bara satt där och lyssnade på klockan som tickade varje minut.

 

Jag mår lite konstigt men det är inte så farligt. Jag är allmänt trött och det kan bero på många saker, till exempel anemin även om den bara var strax under normal.

 

Så, imorgon kl 12.00 får jag ställa alla frågor. Bäst att göra en lista.

Jag har varit väldigt trött de senaste dagarna. Kanske beror det på att sömnen varit ojämn på sistone, eller kan de ha med mina blodvärden att göra? Imorgon ska jag träffa mig läkare och diskutera provsvaren. Jag är faktiskt riktigt nervös.

 

Idag har jag handlat med boendestödet. Det blev en full Dramaten och en påse på sidan om. Jag avskyr att handla men det är så gött att ha en välfylld kyl och frys sedan. Dessutom var det enormt skönt att ha med sig någon eftersom jag blir så virrig på egen hand.

 

Ikväll får Idol 2014 stå åt sidan för utfrågningen av Jimmie Åkesson på SVT1. Om utfrågarna är lika hårda som de var mot Miljöpartiets språkrör så lär det bli en riktig cirkus.

 

Just nu känns livet rätt bra. Hösten är här och jag älskar den. Jag har allt jag behöver. Nöjd!

Det är en trött söndag, och jag har slöat hela helgen. Imorgon ska jag ge blodprover igen och så blir det städ och sådant med boendestödet. Jag längtar efter vardagen.

 

Jag ska se utfrågningen av Miljöpartiets språkrör ikväll, jag vill göra ett medvetet val när jag röstar och jag vill lyssna på alla partiledarutfrågningar. Det är så förtvivlat viktigt.

 

Nu är jag för trött för att producera mer ordbajs, så jag sätter punkt här.

Det blev en tidig morgon. 06.00 var jag uppe. De här morgontimmarna är speciella. Att lunka på i sakta mak medan dagen föds, dricka kaffe och bara ta det lugnt. Jag har sovit bra i natt också.

 

Mediciner är till för att hjälpa, men i vissa fall gör den tvärt emot. "Du ser hängig ut" och "Du ser sliten ut" har jag fått höra i några månader, men nu få jag höra att jag verkar alert och levande igen - efter medicinsänkningarna. Ja, du kan ju se kopplingen till det. Mindre zombie-medicin = piggare.

 

Sådana små saker som är så stora egentligen... Saker jag inte orkat innan men orkar nu. Som att ta en dusch, plinka på gitarren, bara FINNAS. Jag gör det och det känns bra.

 

Det är fortfarande skört, men jag tar en dag i taget. Just nu känns det mesta helt okej.

 

 

Nu är det städat och jag myser med levande ljus, rökelser och läser. Jag är väldigt trött bara, plötsligt har jag blivit kvällstrött? Det blir i säng tidigt ikväll.

 

Det regnar och det är ju mysigt, förutom när jag måste gå ut med Puffen. Jag antar att det bara är att gilla läget och ha handduken redo när vi kommer in.

 

Nä, av med sminket, på med nattlinnet och en kopp Chokolatte.

Jag har sovit riktigt gott i natt. Inga galna drömmar och en jämn sömn. Jag är lite trött men jag mår bra. Det är häftigt.

 

Idag ska jag helgstäda. Boendestödet kommer vid 13.00 och då blir det full rulle. Det är bara att tvätta ansiktet med kallt vatten och köra egentligen.

 

Jag mår fortfarande bra trots omständigheterna som jag inte vill nämna här. Så länge har jag gått omkring och känt att jag bara vill sova, vaknat varje morgon och blivit besviken, men nu ser jag fram emot nästa morgon när jag lägger mig för kvällen. Det fascinerar mig, det är därför jag tjatar om det i bloggen. Det är så främmande.

 

Jag har börjat sminka mig igen. Det kändes så meningslöst förut, men nu leker jag med eyelinern och pumpar upp volymen på mina ögonfransar. Ett spår av liv, jag kanske finns kvar någonstans långt inom mig. Jag är inte rädd för att utforska det, för det är just det jag gör nu. Jag är min egen hjärnskrynklare.

 

Men lite orolig är jag ändå. Igår ringde min läkare och gav mig provsvaren. Allt såg bra ut, utom att jag har en mild anemi (men ingen järnbrist) och någonting annat som jag inte uppfattade vad det var. Jag ska ta nya prover och så får vi se vad det blir efter det. Någon med hypofysen... nä, jag minns inte riktigt. När han förklarade det för mig så förstod jag men nu är det glömt. Kanske lika bra. Jag vill egentligen inte veta innan det är aktuellt att utreda mig ytterligare.

 

Saknar Mary.

Det är helt otroligt. Jag vaknade vid 07.00 idag och kände mig på gott humör och steg upp. Det finns en tjusning i att vara vaken på morgonsidan. Egentligen tycker jag bättre om soluppgången än solnedgången, men jag sover ju så länge på morgonen att jag missar den med flera mil.

 

Du vet, den där känslan av att inte veta var man är när man vaknar? En sådan stund hade jag idag, innan jag öppnade ögonen så visste jag inte.var jag var, i en sjukhussäng kanske? Så skönt det var att öppna ögonen och vara hemma!

 

If you lived here, you'd be home now.

 

Den här dagen har potential. Nu börjar jag med morgonrutinerna, inklusive kaffepaus.

Idag lyckades jag med konststycken att småprata med en telefonförsäljare. Han var ganska nyfiken på varför jag var sjukskriven och jag sa att jag var bipolärt schizoaffektiv, sedan pratade vi lite om symptom och sådant. Jag tyckte att det var fascinerande att han kunde släppa sitt jobb för att höra hur jag har det. Han var snäll, men jag ville inte ha det han erbjöd.

 

Jag sover fortfarande länge på morgonen men jag piggar på mig snabbt när jag väl stiger upp. Det är helt underbart, efter att ha levat som en zombie så långt jag kan minnas. Jag är med i matchen igen!

 

Jag har varit och lämnat blodprov idag, de fick fyra rör. Det är ganska mycket om ska kollas upp.

 

Jag hade tur och kunde åka på övergången hemåt. Egentligen hade jag tänkt hälsa på Mary och sen Jonathan, men då skulle jag missa boendestödet som kommer om 3 minuter. Och jag behöver verkligen boendestödet idag, det känns svårt att gå och handla och jag behöver deras hjälp.

Det händer någonting med mig. Jag kan stiga upp från sängen och inte ha enorm ångest, jag är inte lika trött som innan. Det är skönt, som om jag kan andas igen. Jag är alldeles säker på att det är medicinlättningen som tillåter mig att faktiskt vara rätt glad.

 

E från boendestödet var här och var allmänt ADHD:ig. Hon är en sjukt rolig person. Vi städade lite och pratade mycket.

 

Men orosmolnen ligger kvar. Det är för personligt för att skriva om här, eftersom det inte handlar om mig. Men jag är med henne i varje hjärtslag.

Nu är vi nyss hemkomna från Baggböle. Vi fikade, grillade och chillade. Mary gick upp på loftet för att hämta hem lite saker. Allt som allt väldigt trevligt. Jag fick se herrgården och blev kär, det är där jag vill fira Marys och min bröllopsdag!

 

Jag börjar komma på mig själv med att vara lite glad eller känna att hela världen inte håller på att rasa. Det är alltid lite nervös med mitt mående som svänger, glädje och lugn är så skört. Men när jag får en chans så ler jag. Så ser det i alla fall ut nu.

När jag väl somnade igår så sov jag gott. Jag kunde dock inte stänga av hjärnan, den hoppade mellan olika låtar, tankar om det förflutna och framtiden, en stress där jag inte kunde fånga en enda tanke. Men tillslut så somnade jag i alla fall.

 

Vi ska strax iväg till Baggböle, vi har blivit inbjudna på middag av Marys pappa. Det ska bli trevligt, jag ser fram emot det. Baggböle är väldigt fint och Mary ska visa mig Baggböle herrgård. När vi gifter oss kommer vi eventuellt att vara där, inget är bestämt men det är ett bra alternativ.

 

Och dimman lättar.

Jag sov väldigt gott i natt. Jag gick upp med Mary idag och kände inte behovet att gå i säng igen. Kan det här vara en glimt av liv?

 

Jag har skrivit mycket om mediciner i bloggen, tro inte att detta inlägg blir en avvikelse.

 

Klockan 13.00 infann jag mig hos min läkare och vi började genast gräva i mina problem med krampande tunga och spända käkar. Han försäkrade mig om att det inte berodde på tardiv dyskinesi utan att det kunde snarare vara extrapyramidala biverkningar. Han verkade dock konfunderad över att Pargitan som är en biverkningsmedicin inte fungerat och frågade mig om jag kunde tänka mig att ta en injektion Akineton. Kör hårt, sa jag, så jag fick följa med in på ettan och få en spruta i skinkan. Efter det fick jag sitta och ta det lugnt och låta medicinen verka.

 

Tyvärr gav det inget resultat. Än en gång kliade min läkare sig i skallen, injektionen borde ha hjälpt.

 

Solian ska sättas ut och Seroquel får ligga kvar. Jag känner mig redan piggare efter att ha skurit ner på båda medicinerna. Jag tiggde om att få ta bort Seroquelen också men där drog min läkare en gräns. Seroquel är den enda medicinen som haft effekt och som jag stått ut med. Jag blir nog fast med den hela livet men då får det väl vara så. Jag har accepterat det.

 

Nu förstår jag tarotläggningen som Olivia gjorde igår när hon hälsade på. Den stora bilden var en förvirring, och idag blev det minsann förvirrat.

 

Jag börjar lära mig att leva med kramper i tungan. Jag har snabbt lärt mig att dölja den genom att ta pauser när jag pratar. Jag förklarade för min läkare att munnen beter sig som om jag äter något jättesurt och han sa att det såg ut som att jag tagit en sur godis som jag suger på. Så helt fullt kan jag inte dölja detta problem...

 

Jag ska gå och ta blodprover på måndag. Förhoppningsvis kan man också se någonting som skulle orsaka att jag plötsligt drabbats av kramper i tungan. Jag har inga andra kramper i kroppen vilket är positivt.

 

Nu tar jag helg. Rizzoli & Isles ikväll och mys. Imorgon är vi bortbjudna till Baggböle, det ser jag fram emot. Nu ska jag peta lite på Mary och acceptera min käft som den är.

Jag blir så ledsen. Jag kan inte sjunga. Jag har suttit ett tag med gitarren men tungan samarbetar inte. Jag älskar att sjunga och så blev det såhär. Jag har inte heller någon idé om hur länge det här kommer att vara, om det någonsin kommer försvinna. Det gör mig väldigt, väldigt ledsen, för jag har sjungit hela mitt liv. Musik är en av de viktigaste sakerna för mig, men jag sluddrar ihop orden när tungan klistrar sig fast i gommen. Just nu sörjer jag och tycker mycket synd om mig själv.

 

Jag har sovit bra i natt, och jag gick upp tidigare än planerat med Mary utan att känna den där hopplösheten. När jag bryter från mitt drömlandskap och vaknar så blir jag besviken och ångestfylld, men idag känner jag mig nyfiken på dagen på något sätt. Någonting har förändrats. Antagligen tack vare medicinlättningen.

 

Jag ska strax åka till sjukhuset och prata med min läkare. Jag har en lång lista med saker att ta upp. Jag hoppas att allt går vägen och att jag får hjälp. Annars bussar jag mamma på honom... Då är han illa ute. Mamma är vass!

 

Ikväll blir det myskväll har jag bestämt. Jag ska duscha och gå omkring i nattlinne. Dricka Chocolatte och tända ljus och rökelser. Ta hand om mig själv.

Hur jag stått ut idag vet jag inte. Jag gick i säng efter blogginlägget och vaknade 2,5 timmar senare. Det var allt jag fick. Strålande, verkligen. Men jag har gjort det som behövts göras idag. Jag har varit hos min nya terapeut och jag tycker om henne tror jag. Jag önskar dock hellre att en annan person kunde vara min KANS men man kan inte få allting. Dessutom var hon trevlig och förstående.

 

Jo, nog är jag skev i huvudet alltid. Jag åkte hem, hoppade av på ÅC eftersom jag skulle hämta mediciner på Kronans Apotek. samma sekund som jag steg av bussen försvann allt fokus och jag gick på ICA och köpte Chocolatte och en Loka. Sedan gick jag hemåt och när jag nästan var hemma så kom jag på - medicinerna. Fan också.

 

Det här med min sömn är nog ganska enkelt. Jag är inte rädd för en hypomani, men jag har gått från en hög dos Seroquel till en mycket mindre. Jag som inte trodde att de påverkade min sömn direkt, men för all del så kan jag ha fel. Kroppen måste nog vänja sig lite med mindre neuroleptika.

 

För nu har jag sänkt Solianen (utan läkares inrådan, men jag träffar honom imorgon). Jag har gett upp och har fortfarande svårigheter med mun, käke och tunga. Min största rädsla är att det blir en permanent skada. Jag vill inte leva såhär. Kunde jag inte få ryckningar i en tå eller någonting?

 

Just nu är jag så less men det har ju sin förklaring. Jag har fått för lite sömn, men jäklar vad jag ska ta igen det ikväll.

 

Just nu händer väldigt mycket som gör mitt dravel till någonting minimalt. Återkommer när krisen är över.

Jag har inte sovit i natt. Inte ens slumrat. Det är hemskt påfrestande att vara vaken och det var inte frivilligt kan jag lova. Jag gjorde alla mina övningar, jag gick upp och läste ett kapitel i en bok, för några timmar sedan kokade jag och Mary som också var vaken varm choklad men det hjälpte inte heller. Jag har mest legat och vridit och vänt mig i en natt som kändes tidlös.

 

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller varför jag inte kan sova. Jag ska nog tillbaka till sängen, även om jag inte sover så kan jag ju vila åtminstone. Jag hoppas bara att jag kommer klara av dagen ändå.

Jag börjar faktiskt bli rädd nu. Tungan och käkarna är spända, försöker jag slappa av börjar det rycka. Jag blir lite arg också, jag har sökt hjälp för det här ett tag nu men det rullar på långsamt. Jag har varit ihärdig i mitt sökande efter hjälp och först nu på fredag får jag träffa min läkare angående detta. Jag blir helt vansinnig. Tänk om det inte finns hjälp? Att det är därför som läkarna bollat runt mig ett tag nu? Jag målar fan på väggen, jag vet, men jag är vettskrämd för vad detta kan bero på.

 

Idag har jag inte åstadkommit mycket. Jag blandar ihop dagarna, men idag är det onsdag tog jag just reda på. Det snurrar på här hemma och jag börjar komma överens mer med mig själv. Jag känner mig inte deprimerad, i alla fall inte som jag var. Jag är fortfarande svag men det går åt rätt håll. Jag tror att det viktiga i min förbättring var att jag tillslut tillät mig själv att bara vara, tillät att jag inte orkade någonting istället för att bara kräva saker av mig själv. Här har Mary spelat en stor roll i detta, hon är så bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min älskling. Hon visar ständigt vad sann kärlek är.

Vilken natt det har varit. Jag sov inte en blund fram till klockan 06.00 ungefär. Jag är en fabrik av mediciner så det är säkert någon medicin som ställer till det med sömnen. Kanske för att jag äter mindre Seroquel, kanske är det den nya biverkningsmedicinen. Hur som helst så vad det krig i natt. Jag tänkte att det skulle bli så mysigt att lägga mig, nyduschad i en nybäddad säng. Men min tunga lät mig aldrig slappna av.

 

Man skulle ju tro att jag skulle vara en zombie idag, men det är tvärt om. Jag känner mig pigg för första gången på evigheter.

 

Jag lyssnar på Birthday Massacre och drömmer mig bort i deras texter. Det är som mörka berättelser för barn. Albumet Hide and Seek går varv på varv.

 

Jag är rädd att jag måste sluta med all neuroleptika, den medicinen som de säger att jag inte kan vara utan. Samtidigt vore det befriande. Vem är Sara utan mediciner? Det vore spännande att ta reda på det.

På allvar, var är den där gummiklubban? Insomnia Inc.

Jag kan inte sova. Ryckningarna och min krampande tunga stör mig så in i helvete, jag har petat i mig extra medicin men det tycks inte hjälpa. Pergitan har inte hjälpt ett jota och jag är rädd för att jag drabbats av tardiv dyskinesi. Det här är inte normalt alls. Egentligen kanske jag är för ung för att drabbas av tardiv dyskinesi, men jag har ätit stora mängde neuroleptika i snart 10 år. Och då menar jag verkligen stora mängder.

 

Jag ska ge sängen en chans till, Mary stack ut huvudet just ur sovrummet och frågade vad jag pysslade med. Jag låter det gå en timme, sedan stiger jag upp för att sedan lägga mig igen och så vidare. Det är inte så farligt sent än men jag kommer nog vara zombie imorgon.

 

Det känns som en evighet till fredag då jag ska träffa min läkare. Han sa att Pergitan skulle ge effekt ganska direkt men det har den inte gjort. Jag är körd.

 

Nu stänger jag av datorn och lägger mig igen. Det kan ju inte bli värre än att jag blir sömnlös. Förhoppningsvis kan jag slappna av lite i alla fall, vila på det sättet.

 

Godnatt på dig, min kära läsare. Hoppas att du somnat gott ikväll.

Dag 5239 med kramp i tungan. Min läkare ringde idag och satte i in Pergitan som ska hjälpa mot extrapyramidala symptom, jag har tagit två doser men ingen förbättring. På fredag ska jag träffa honom och jag ska ta reda på mer om tardiv dyskinesi.

 

Tänk om jag behöver sluta med neuroleptika helt... det vore underbart, men farligt som attan. Jag vet att jag måste ha en sådan medicin för att inte bli psykotisk. Men eftersom jag vet det så kanske jag skulle kunna hantera en sådan situation, eller är medicinerna starkare än mig? Hur som helst, jag gnäller för att detta upptar allt mitt fokus. Jag kan inte sluta krampa med tungan av ren viljestyrka.

 

Idag har jag trots allt gått på Apoteket, dammsugit och duschat. Mer än vad jag förväntat mig... Jag försöker landa i ett hyfsat mående, det är mer ångest än depp just nu. Tröttheten är konstant men jag gör mitt bästa.

Två nätter med sänkt Seroqueldos och krampen i tungan kvarstår. Jag har inte träffat någon med samma problem, hur länge ska jag gå med det här? Det upptar nästan all min tid, det går dåligt att fokusera på någnting annat.

 

Idag sov jag länge som vanligt och sedan gick vi till boendestödet. Det var hög volym där idag också. Jag drack den där numera sällsynta koppen kaffe eftersom jag tycker att det är för varmt för att dricka kaffe, och när det svalnar mot kvällen är det för sent. Det smakade gudomligt.

 

Jag har skavsår och inte så mycket mer att berätta. Imorgon är det en ny vecka och jag hoppas på att få tag på en överläkare så snart som möjligt för jag lider.

Igår kväll, efter att jag ringt många gånger under dagen och påmint dem på PSYA, så ringde en läkare upp. Det var samma läkare som skrev in mig och som jag haft under de två veckor jag var inlagd och det var skönt, för jag gillar honom och hans engagemang. Han bad mig komma till PSYA nästa dag, och idag infann jag mig där.

 

Det var skönt att inte söka dem för en inläggning, men jag är hemskt oroad över kramperna/stelheten/ryckningarna jag har i tungan eftersom de bara inte vill gå över. Vi behövde bara vänta i 45 minuter kanske på en läkare vilket är något av ett rekord. Han tittade lite och ställde frågor, gick sedan iväg och ringde bakjouren. De har plockat bort Seroquel Depot nu men för att vara riktigt ärlig så slutade jag ta dem igår redan eftersom jag fått intrycket av att det är den som är och spökar.

 

Mary var med mig hela tiden och jag älskar henne för det, och många andra saker.

 

Dum som jag var så frågade jag inte vad diagnosen var, vad de trodde att det berodde på. Om det var tardiv dyskinesi eller något annat. Jag har skrivit på forum på internet och fått olika förklaringar serverade. Ett påstående var att det kunde vara något dissociativt, men då borde de gått över vid det här laget.

 

Jag blir så arg på psyk, för jag har sökt hjälp flera gånger per dag sedan i onsdags. Det verkade som att jag bara hade tur att min senaste läkare jobbade som jour igår. Jag har läst att man ska söka hjälp omedelbart om man har dessa besvär, men det kanske inte står så i psykiatrins bok. Jag har sökt både Rehab och PSYA flera gånger. Nu ska vi se om det blir bättre över helgen och jag håller alla tummar och tår. Min mun börjar ta stryk nu, med blåsor och liknande.

 

Nu ska jag ägna tid med min Mary och börja se Frozen. Lite Disneymys såhär på lördagkväll. (Om jag bara kunde fokusera på någonting annat än min käft).

Jag sov olagligt länge i natt/ i morse/ idag och jag skäms lite även om jag i hörnet vet att jag behövde det.

 

Boendestödet har varit här och vi gick till ÅC, sedan helgstädade vi. Det var inte så mycket som behövde göras, den lilla disk som fanns tog boendestödet hand om, Mary dammsög soffan och jag dammsög lägenheten. Det är rätt bortplockat, vi har nått en viss standard med en lagom stökig lägenhet. Vi skulle bara behöva bo större så att vi fick plats med platsen också.

 

Jag störs fortfarande av ryckningar i tungan och det är varmt som attans också. Jag hade ågren för att gå till ÅC för jag visste att det var varmt och att jag skulle bli en stor svetthög. Det blev jag också, klibbig och äcklig. Sedan slutar man ju inte svettas för att man kommer in i ett svalt rum, för då kommer eftersvettningarna. Och efter duschen kommer också svettningarna. Jag hatar att svettas. Känner mig lagomt sur och längtar till nästa vecka som tydligen ska vara en smula svalare. Det räcker nu, tack.

 

Jag väntar fortfarande på samtal från någon läkare. Jag funderar på att gå tillbaka till bara vanliga Seroquel om det nu är Depoten som spökar med min tunga, men det bör göras i samråd med en läkare. Ingen verkar riktigt veta vad ryckningarna är och det gör mig lite rädd, tänk om jag gått och blivit allergisk mot neuroleptika? Jag har en psykossjukdom och är tvungen att äta antipsykotika. Jag antar att jag inte ska oroa mig om någonting som jag inte vet någonting om men det är svårt när ryckningarna är så irriterande. Jag börjar få skavsår eller någonting på tungan tror jag, det här går inte mycket längre till.

Dagens anteckning: Fortfarande trötthet och fortfarande ryckning i tungan, lite bättre med det senare just idag. Jag har ringt och sökt läkare för detta och hoppas på det bästa. Det kan vara all neuroleptika som spökar. Jag är rädd.

 

Idag har jag åstadkommit noll och ingenting. Jag känner mig i vägen för det mesta och står i tacksamhetsskuld till så många. Allt jag kan göra är att försöka bygga upp mig själv igen och nedstämdheten är en smula bättre, mest tack vare Mary som alltid har förmågan att få mig att le. Mammas och pappas hjälp har också varit ovärdeligt.

 

Det är som att ha hack i skivan. Inget går snabbt och enkelt. Det är en massa buffrande i livet just nu, det är som att dansa till en låt som gång på gång hoppar. Men jag försöker i alla fall dansa.

 

Imorgon har vi längre boendestöd, så det blir nog att helgstäda.Om det inte var så förbaskat varmt hade det varit lättare att komma ut. Jag vill inte gå ut och gå för att jag avskyr att svettas. Det rimmar illa med mitt försök att gå ner i vikt. Jag kan säga att jag ligger ungefär -5kg nu sedan jag fick nog och det är ju bra. Jag ser det som ett livsprojekt, det behöver inte gå så fort bara det går åt rätt håll. Jag trivs inte med mig själv som det är nu.

 

Jag orkar inte läsa någon ny bok, så jag ger mig på en gammal. Den fjärde boken i serien "Imorgon när kriget kom". Ja, jag vet att jag har läst den dussintals gånger men jag älskar den serien och det fungerar alltid. Just det fjärde boken har jag läst minst antal gånger så det kändes som ett självklart val. Även om jag inte orkar läsa någonting nytt så vill jag hålla igång med läsningen eftersom det är en stor del av mitt liv. Jag tror att det är nyttigt för min hjärna också, just nu är jag rädd att den säckar ihop totalt eftersom jag inte kan fokusera på mycket alls. Jag är pinsamt seg. Det kanske har med det depressiva att göra, vilket jag hoppas innerligt, för det kan försvinna. Skulle det handla om negativa symptom så är det en annan femma.

 

Min läkare är tillbaka på måndag och jag hoppas på att få en tid omgående. Jag ska be om att få ta blodprover och ett utlåtande om mina ryckningar i tungan ifall ingen läkare hunnit ta tag i det innan.

 

Jag var faktiskt så desperat att jag bad till Gud idag. Jag vet inte ens om jag tror på Gud såsom de kristna gör men mina alternativ börjar sina.

 

Skrivandet har kommit i skymundan. Just nu behöver jag vila mycket och jag kan inte arbeta i värmen hur som helst. Den slår ut mig totalt. Jag tål verkligen inte värmen. Jag tål inte nedstämdheten. Jag tål inte sommaren längre utan väntar ut den. Väntar ut ryckningarna.

 

Väntar... Jag vill göra hösten till min. Jag vill återkomma. Jag vill börja orka sätta upp håret igen och sminka mig, ta en ny profilbild till facebook, göra de där små sakerna som jag inte ens förmår mig att göra ens när jag har en ganska bra dag. 2015 ska bli mitt år. Tillbaka till verkligheten. Kanske plugga. Kanske arbetsträna. Jag vill ju så mycket men orkar inte!

Det verkar som att jag kommer rösta F! i höst. Jag ska läsa på lite mer såklart, men alla valkompasser jag gjort pekar åt det hållet. Jag känner hur Forslundsklanen skakar på sina huvuden åt mig, haha.

 

Det var verkligen jättemysigt att vakna av att Puffen kräktes i sängen. Jag tror jag aldrig gått från 0 till 100 så snabbt, jag var fort framme och fick ner honom på golvet där han fortsatte kräkas. Till min stora förvåning, och säkert till hennes egen, så pallade inte Mary med att ta hand om spyorna. Hon är ju den som kan prata om kaskadspyor över middagen och se blodiga lik på TV medan hon käkar. Jag brukar vara mer känslig. Kanske berodde det på att jag var nyvaken som jag fixade det rätt bra.

 

Idag är det tvätt som gäller. Jag gjorde en mindfulnessövning efter att vi kört igång några maskiner men somnade, så Mary var gullig nog att ta hand om den färdiga tvätten. Jag kan inte säga att jag blev piggare av att sova en stund, jag känner mig lurad faktiskt. Man bör ju bli piggare av mindfulness och en powernap.

 

Det är varmt ute och jag gillar det inte. Jag gömmer mig i skuggan.

Jag undrar om jag slåss mot väderkvarnar.Jag ska se om jag kan vända och vrida lite på saken och se om jag förändrar någonting via den vägen. Just nu prövar jag nästan allt.

 

Jag undrar också om jag har järnbrist eller liknande. Jag ska börja ta multivitamin igen och omega3-kapslar för att stylta upp mitt försvar. Blutsaft kanske inte vore så illa. Det kan ju inte skada, i varje fall.

 

Idag har jag velat sova mer än vad jag har gjort men istället vilat mer. Mary kom hem idag och jag blev så glad att se henne att mitt hjärta tog ett skutt! Sedan kom boendestödet och vi stökade undan lite, jag dammsög. Det är lite av min specialitet när det kommer till att sköta hemmet. Så länge det är undanplockat så går det bra att dra ett race med dammsucken.

 

Idag har jag en sämre dag när det kommer till ryckningarna i tungan och överläppen. Det stör otroligt mycket och här får jag använda all acceptans jag har för att stå ut med det. Jag tror som sagt inte att det är någon biverkan av mediciner eftersom jag inte har ändrat så mycket och dessa ryckningar har uppkommit ändå. Då borde det alltså gå över av sig själv också.

 

Orken lyser med sin frånvaro. Jag kan inte tänka. Kanske förväntar jag mig mer av mig själv än vad jag kan prestera. Tunnelseende. Ågren. Darrningar.

Ännu en lång dag, ännu mer som jag inte kan förklara. Jag har det ju rätt gött - jag har ett hem tillsammans med världens bästa flickvän, tre kattskatter och en Puff, bekvämligheter och i-landsproblem. Ändå börjar dagen på samma sätt, med en intressant dröm och besvikelsen i att vakna från den och slungas in i medvetenheten om min egna ångest.

 

Ännu en dag då jag inte ville. Men jag skärpte mig, promenerade Puffen och sket i att hela jag skrek NEJ och gick på boendestödets öppet hus ändå. Det var fina människor där idag, de frågade hur det gått och handla och babblade på i vanlig ordning.

 

När jag kom hem powernapade jag. Grått, grått. Mörkgrått. Värmde en färdigrätt och promenerade Puffen igen, satt vid TV:n en stund och gäspade.

 

Det här får gärna gå över snart. Helst igår.

 

Jag kände att jag var tvungen att bidra med någonting här hemma, så jag har plockat och burit ut sopor. Fyllde på lite kattsand i lådorna och ställde skorna prydligt i skohyllan. Små, små saker. Disken har jag inte orkat titta på - det är inte så mycket mer än någon kopp och några bestick men ändå. Jag får be boendestödet om hjälp imorgon. Ingen dör om det står lite disk i diskhon.

 

Och jag funderar än en gång på vad som fattas, eller vad det är för fel på mig. Jag har så många glädjeämnen i livet och jag uppskattar dem, men jag har så lite ork. Jag har så jävla lite ork men mer ångest. Jag är min egen värsta fiende, det kunde vara kul och fint att njuta av sommaren och livet men jag gör det inte automagiskt. Därför tar jag ett steg bak och betraktar allt jag har, uppskattar det och försöker se den stora bilden istället för allt det mörkgråa som bosatt sig i mig.

 

Jag skulle inte ha lämnat sängen idag om det inte vore för Mary. Hon inspirerar mig till att göra bra saker, till att inte förbli totalt passiv.

Denna dagen, ett liv.

 

Puffen fnyste upp mig på morgonsidan och vi gick ut så att han fick vattna en buske, sedan ville jag in och sova mer. Mitt sömnbehov är enormt, kroppen och hjärnan strejkar och vill inte fungera på morgonen.

 

Jag har irriterande nervryckningar av något slag i överläppen och tungan, jag vet inte vad det kan bero på men det blir värre när jag spänner mig. Mycket underligt och sjukt irriterande. Jag hoppas att det är övergående och inte här för att stanna.

 

Idag när jag låg i sängen undrade jag hur jag skulle orka med dagen. Det börjar alltid på samma sätt - hopplöshetskänsla och ovilja att gå upp. Allt känns så otroligt tungt. Sedan tar jag mig sakta ur sängen och försöker ta mig i kragen, med varierande resultat beroende på dagsform.

 

Som vanligt kom jag upp sent, gick med Puffen på en riktig promenad och funderade sedan hur jag skulle tackla dagen. Jag vet inte hur, men jag tog Dramaten och gick till boendestödet. Som vanligt var samtalsämnena varierande och ivriga, men jag kände mig tyvärr mest trött.

 

Efter lite mer än en timme så insåg jag att det var "do or die", antingen gick jag på Coop eller så skulle det inte bli något av. I stunden valde jag att gå till ÅC och kanske var det skrivet i stjärnorna, för jag stötte på Olivia och vi slog följe. Jag handlade lite rörigt och hade ingen lapp utan tog bara allt som kändes bra och viktigt (men jag glömde hundgodis). Det var guld värt att ha med Olivia, jag vet inte lika stirrig.

 

Nu får jag det att låta som att det är som att handla på affären är som att bestiga ett berg, men lite så är det., Det kräver så mycket fokus som jag inte har och jag är rädd för allt. Men då blev segern ännu viktigare och större när jag kom hem med en full Dramaten. Score!

 

Den egentliga planen var att bara gå på macken och köpa det allra allra nödvändigaste så det var härligt att plocka upp varorna och veta att jag inte behöver handla på ett tag. Det enda jag behöver fixa är hundgodis och kanske lite godis till mig själv också.

 

Nu är jag trött på värmen. Det får gärna bli en kall sommar igen, men jag har hört ryktas om att det ska bli varmare igen till veckan. Stånk, stön. På avdelningen hade de tagit in en vrålande AC-maskin men den hjälpte nätt och jämnt, de två veckorna jag spenderade på sjukhuset var som att leva i en bastu. Jag trodde att jag var i helvetet på riktigt. Och inte ens när personalen fått nog och tog in den där maskinen så blev det mycket bättre. Jag tog isduschar men fick eftersvettningar som förstörde allt.

 

Tack sommaren för att du kom, men nu är jag, tro det eller ej, redo för hösten.

Det har varit en lång dag.

 

Jag skrev ut mig idag. Slutenvården kan inte hjälpa mig mer än såhär. Jag borde vara hemma även om jag inte är på topp. Det var faktiskt ganska länge sedan jag var på topp. För länge sedan.... Men jag måste göra vad jag måste göra. Axla det ansvar jag har. Och går det inte så får jag be om hjälp.

 

Jag hade en stund idag, för en timme sedan, då jag nästan kände mig ett med naturen. Ett åskväder drog in med regn som följd och jag tände ljus, lyssnade på lugn musik och upplevde naturens skådespel. Puffen kände sig nog ganska liten, han ligger fortfarande vid mina fötter. Katterna bryr sig inte alls.

 

Det var en kort stund men det var en bra stund. Resten av stunderna idag har inte varit så trevliga. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel med jag rids av en ångest som jag har svårt att hantera. Jag är glad när jag sover, och när jag vaknar är det samma visa om och om igen. Mamma sa någonting om att behålla känslan från drömmen som väcker mig, så jag försöker göra det. Det funkar inte fullt men faktiskt lite.

 

Jag måste försöka ta dagens problem idag, morgondagens imorgon. Jag kan inte oroa mig hela tiden. Just nu sitter jag och funderar på hur i hela friden jag ska kunna handla imorgon, för idag hade det varit omöjligt. Jag hade nog sjå med att handla en cola och sedan gå på Apoteket och efter det ta en buss hem. Men det har varit en jobbig dag, jag grävde fram lite mat ur frysen och avnjöt min cola ikväll och det får vara bra så helt enkelt. Katternas lådor har jag fixat och fyllt på med mat, djuren går alltid först. Alltid.

 

Jag vill bara sova, och det ska jag göra också om några timmar. Nu, Rizzoli & Isles.