Puh. Jag har suttit och skrivit och skrivit för 12:e septemberrörelsens forum, men nu tar jag och ger upp för idag. Nu är vi verkligen igång och jag tycker om att engagera mig. Smärtan kanske har en mening.

 

Jag är rätt stressad och dagarna flyter ihop. Jag blandar ihop händelser med fel dagar. Imorgon börjar en ny, intensiv vecka som jag ser fram emot.

 

Kolla in https://www.facebook.com/events/331236920391065/ och häng på!

 

Samt naturligtvis forumet för 12:e septemberrörelsen: http://www.12september.se/forum/

Lugnt och skönt hemma. Jag ser fram emot en rolig helg som går i regnbågens tecken.

 

Pissa, godis och sånt, tända ljus, rökelser, Idol och kärlek. En lovande kväll.

Idag har jag haft en välförtjänt vilodag. Min kropp är trasig, speciellt ryggen. Jag har slutat med Orudis Retard och det känns verkligen, i hela kroppen men framför allt ryggen. Är det tänkt att jag ska gå runt och ha ont nu? Jag slutade med antiinflammatoriskt på grund av njurpåverkan så nu måste jag nog dras med detta.

 

Jag har slösurfat hela dagen och försöker få igång forumet för 12:e semptemberrörelsen. Du är så välkommen att delta! Gå in på http://www.12september.se/forum/index.php och registrera dig.

 

Nu varvar jag ner och längtar efter en fin sovmorgon imorgon.

 

Tagga Pride på lördag!

Jag är faktiskt helt slut nu. Det har varit en intensiv dag och jag har under hela dagen varit på EBC och deltagit i olika grupper. Jag fick vila en stund medan de andra fikade, men förutom det har jag varit på språng.

 

Men jag har träffat fina människor. Jag känner mig välkomnad och även om jag är trött så är det nog väldigt bra att aktivera sig. Det har bara varit lite mycket idag och kanske vänjer jag mig efter ett tag.

 

Jag har haft bildterapi och dagens uppgift var att måla "mitt träd".Jag vet inte hur många träd jag målat i mina dagar inom psykvården, det är ett återkommande tema.

 

Sedan åt vi lunch och efter det hade vi livsstilsgruppen. Jag babblade och visste inte riktigt vad jag sa. Det vara efter det som jag vilade en stund.

 

Jag fick skjuts av en medpatient till badhuset. Vid det här laget kände jag verkligen att jag kunde prata fritt med dem. Det är en så skön känsla!

 

Vattengympan vi hade var rätt tuff. Eller ja, man gör den väl så tuff som man vill men jag körde på rätt hårt. Nu har jag ännu mer ont i hela kroppen.

 

Nöjd med att jag faktiskt fullföljt någonting för min egen skull åkte jag hem, och Mary hade lagat mat. Lite "honey, I'm home"-känsla.

 

Jag hann inte sitta ner länge, för vi var bjudna på fika hos Olivias mamma. Det var jätteroligt även om jag var trött i huvudet.

 

Jag vet ärligt talat inte hur jag kan stå upp. På två dagar har jag uträttat fler saker än vad jag brukar göra inom två veckor och det tär på både kropp och själ. Såklart får jag liksom en kick av att vara i rörelse och göra viktiga saker, men jag känner att jag inte är särskilt arbetsför och inte skulle kunna passa in i dagens stress-samhälle.

 

Jag är JÄTTEGLAD över att jag har en plats på EBC, för jag tror att jag kommer kunna utvecklas där och orka mer med tiden.

 

Värt att notera är att jag sänkt dosen Xanor Depot på egen begäran, men trots att jag själv valt det så vet jag att det kommer bli tufft. Jag är beroende och det kommer kännas - men jag är redo. Det kommer inget bra tillfälle att sluta med den medicinen, det är lika bra att göra det nu.

 

Snart väntar sängen och jag ska sova ut imorgon.

 

Jobbar på med 12:e september, jag rider på vågen.

 

 

Idag har varit en tuff dag med många göromål och jag har inte riktigt hunnit med allt men det mest är gjort i alla fall.

 

Lång historia kort. Jag träffade min läkare på NUS 12.00 och vi pratade, men mest han eftersom jag bad honom att berätta om reformen som kommer ske inom psykiatrin i Umeå. Jag bad om nya recept (ska börja nedtrappningen av Xanor Depot imorgon) och pratade om Maria. Jag saknar henne så innerligt mycket just nu, för hösten var liksom våran, när vi lekte och hade lövkrig. Nu närmar sig årsdagen sedan hon gick bort och det känns väldigt tungt.

 

En timme senare lunchade jag med Lynn och Patrice och sedan väntade jag med Lynn som hade en tid på sjukhuset lite senare.

 

Efter det drog jag ner på stan, laddade upp med snus (älskar KNOX) och fortsatte till Kärnhuset som drivs av RSMH.

 

De var verkligen så fina där. Jag gick dit för att fråga om de kunde låna ut en lokal för 12:e septemberrörelsen och kände mig lite vilsen, visste inte riktigt hur jag skulle börja, men de jag pratade med var så medkännande. De tyckte att vi absolut fick låna en lokal och vi bestämde direkt dag och tid.

 

Det blir alltså träff för alla som vill veta mer om 12:e september, som kanske redan är medlem, en träff där vi framför allt kommer att prata om det stora osagda kring självmord. Mer info om detta kommer. Håll måndagen den 6:e oktober öppen vår en aktivitet med rörelsen. Kom alla, kom en, alla är välkomna.

 

Jag ska försöka tagga ner nu, jag känner att gränsen börjar bli nådd för vad jag orkar på en dag. Samtidigt känns det så viktigt med det jag håller på med.

Kära du som läser, jag har roliga nyheter. Nu finns det ett forum för 12:e septemberrörelsen som du hittar --> HÄR <--

Medlem i rörelsen eller inte, kom gärna och titta in vårt forum som är under uppbyggnad. Var med från början! Och som sagt så måste du inte vara medlem för att delta i forumet, men jag hoppas ändå verkligen att du överväger att gå med oss. Varenda en räknas.

Jag känner mig fräschare, mitt hår är supersnyggt och jag har kommit upp ur någon slags dvala då jag inte orkat bry mig om mitt utseende. Jag har varit låg hela sommaren, men nu vaknar jag till liv! Det känns väldigt bra.

 

Jag har en vardag nu som jag brinner för. Jag vet att jag måste ta det lungt med mina åtaganden, inte göra mer än vad jag orkar för whops så kommer sjukdomen och slår mig i bitar. Jag vet att jag nästan går med en pistol mot tinningen genom att ha så lite medicinering som jag har nu, men den dagen, den sorgen. Allt jag kan göra är att försöka vara försiktig och lyhörd på mina varningstecken.

 

Sanningen är att jag är redo att ta tag i mitt liv. Det händer så mycket i mig och utanför mig vilket är spännande.

 

Nu till veckan ska jag till EBC och ha en heldag där på onsdag. Jag känner mig taggad, tänk att jag äntligen klarar av det här!

Som vanligt så har jag och Mary varit på boendestödet och fikat. Trevligt som alltid. Imorgon ska vi dit igen.

 

Jag sitter och smider planer, det är faktiskt ganska spännande. Jag kan inte berätta så mycket, utan det här kommer förbli osynligt men förhoppningsvis hjälpa mina allierade i längden. Så mycket kan jag säga, men inte mer.

 

Mary har färgat mitt hår och jag känner mig som mig själv igen. Jag känner också att jag har kraft för den 12:e septemberrörelsen där jag är ledarmot. Ni kommer se fler uppdateringar som är relaterat till rörelsen, men tills dess rekommenderar jag er att gå in på http://12september.se/ och se er omkring.

 

Manifestationen var framför allt rörande. Vi är så många och vi är arga, ledsna och besvikna på psykvården i vårt land och kanske allra mest på NUS just nu.

 

Jag kommer försöka blogga för hemsidan och även i min egen blogg. Det finns så mycket att säga, göra och förbättra.

Mary väcker mig från min tupplur.

- Klockan är halv fyra och det finns nybakad äppelpaj.

 

Helt fantastiskt underbart, kärlek!!!

Jag har haft en ledig vecka, men nästa vecka kör jag igång igen med EBC. Jag hoppas bara att jag inte blir förkyld och slår sönder hela mitt schema.

 

Jag har fortfarande inte kommit över valet. Jag skakar på huvudet, förstår inte, och vad händer nu? Det finns inga vinnare här.

 

Jag har en del planer kring 12:e septemberrörelsen som jag hoppas kunna genomföra. Jag tror verkligen att föreningen behövs. Vårt fackeltåg gjorde människor intresserade och det kändes meningsfullt. Jag ska lägga upp bilder från manifestationen senare.

Jag är helt slut av någon anledning, trots en power-nap. Jag känner att jag är i startgropen för att få en förkylning.

 

Idag kom Alex på besök med lilla Elsa. Det blev kaffe, prat och kaskadkräkningar - precis som det borde vara. Jag har saknat Alex så mycket och det var så fint att få krama henne och hålla i bebisen. Det är en speciell känsla när ett litet barn sluter sina fingrar runt ens finger.

 

Fortfarande känns valet som en riktig baksmälla. Frågan är, vad händer nu? Det är ju kaos i riksdagen!

 

Mitt hjärta sitter åt vänster.

Idag sörjer jag. Jag sörjer för att sveriges rasister har talat. Nervositeten över framtiden är stor. Jag är nervös därför att jag är en ung kvinna, jag är en HBTQ-person, jag är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa som för övrigt inget parti tagit upp under valdebatten.

 

Jag är uppriktigt ledsen över gårdagens resultat.

 

Jag fick en fråga om jag känner bloggerskan Jhna Netzell som uppenbarligen sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag och Jhna är inte vänner utan internetbekanta, jag skulle gärna vilja bekanta mig mer med henne. Jag anser att man i regel kan vara vänner även om sina åsikter skiljer sig åt, jag har som exempel en vän som är med i Liberala partiet och jag har helt enkelt valt att inte diskutera politik med henne eftersom det skär sig.

 

Men - och detta är ett viktigt men: jag kommer aldrig att förstå Sverigedemokraternas väljare, inte ens Jhna. Jimmie Åkesson talar om en nolltolerans mot rasism inom partiet, men det är rasister som röstar på SD. Även om Åkesson själv inte är rasist så blir partiet rasistiskt genom dess väljare. Jag kallar inte Jhna för rasist, jag vet inte hur hon tänker eller vad hennes värderingar ligger, men däremot påstår jag att alla rasister i landet har hittat ett parti som driver deras frågor i invandringspolitik.

Jag, Mary och Olivia ska ha valvaka ikväll. Ljusen står redo att tändas, Mary har slängt ihop en äppelpaj, vi har godis och chips och det ska bli riktigt spännande. Jag uppdatera detta inlägget eftersom kvällen går. Om du inte röstat än så gå för guds skull och gör det!

 

---

 

 

Olivia har anlänt och vi är väldigt spända. Mums mums med godis.

 

---

 

 

Det drar ihop sig!

 

---

 

 

Valundersökningen gör mig både glad och ledsen. Vi sitter här hemma och hoppas på F! och vänsterblocket. Chipsen är inte slut, colan flödar.

 

---

 

 

Jag ger snart upp. Sverigedemokraterna har gottat sig i alla väljare som har bristande förtroende för andra partiers (invandrings)politik.

 

---

 

 

Känner mig lite besegrad. Vi har ett parti i riksdagen som inte hör hemma där. Du vet vilket parti. Jag är besviken på alla som röstade på SD, och alla som helt enkelt lät bli att rösta. Med de orden går jag isäng i vredesmod.

 

 

Igår var den 12:e september och vi i 12:e septemberrörelsen anordnade ett fackeltåg. Vi valde att kalla manifestatonen för "Ljus för våra änglar". Du kanske till och med såg oss vid förra apberget där fackeltåget startade?

 

Jag har så mycket att säga om kvällen, Det var rörande, upprörande, svårt och absolut värt det.

 

Någonting träffade mig rakt i hjärtat. Jag vill skriva om hela manifestationen, men jag blev speciellt rörd över en kvinna som förlorat sin dotter till självmord. Jag såg smärtan i hennes ögon. Den där smärtan som brinner och aldrig går att släcka. Hon berättade att hon och dottern sökt hjälp men inte fått den. Hon är nu en ängel på stjärnhimlen. Förhoppningsvis kan vi i föreningen också finna stöd hos varandra.

 

Ett stort tack till Walle som är den som gjorde det här möjligt. Nästa år är vi ännu större, vi vill påverka politikerna och psykvården, samt ge stöd till de som vill anmäla vården och ha en nollvision när det kommer till självmord.

 

Tack också till alla som kom. Jag vet att era änglar är med er var ni än går.

 

För vidare information, besök gärna hemsidan: http://12september.se/

Jag har inte ägnat bloggen så mycket tid den senaste veckan eller så, mest för att det händer så mycket nu. Jag har börjat vara på EBC och nu går dagarna fort! Jag känner mig stark och aktiv.

 

Jag har läst igenom ett år av mina journaler från psyk och jag är inte road. Det var rätt svårt att läsa om när jag bältats och påminner om hur dumma saker jag gjort. Jag är inte heller nöjd när det står att jag är psykotisk, jag skulle gärna vilja stryka det.

 

Snacka om att man blir satt under luppen på PsyA - det stod bland annat att jag hade torr hårbotten. Relevans?

 

"Välkänd patient med schizoaffektivt syndrom" är en mening som står mig upp i halsen nu.

 

 

Dagarna går och det börjar kännas bra. Jag kan göra det här, jag kan fixa det. Jag kommer att fixa det.

 

Jag har lämnat blodprov idag, och imorgon ska jag träffa min läkare. Är det okej om jag börjar bli lite rädd nu?
 För allt jag vet så kan det ju kanske vara en tumör på hypofysen. Jag ska dessutom göra ett ultraljud på njurarna och jag känner mig som en enda röra av problem.

 

På tal om precis ingenting så blev jag friad till igår. Det var ett glatt gäng som förde liv och som stannade oss för att fria till mig. Jag avböjde och hamnade nästan i en gruppkram. Japp, nu är det inspark/nollning. Fy sjutton vad jobbigt att vara full redan vid tre på eftermiddagen. Men det är sådant här som gör att det är kul att bo på ett studentområde, det är mycket fart och roligheter.

 

Skrivandet har tagit paus. Jag har så mycket annat att göra just nu, men jag trivs med det också.

Idag steg jag upp tidigt (nåväl, tidigt för mig) och åt en liten frukost. Sedan gick jag in på toaletten och sminkade mig noga för att sedan ta på min en zebramönstrad kjol, en vit skjorta och en svartvitrandig t-shirt. Det var länge sedan jag klädde upp mig, vilket bara visar på hur dåligt jag har mått. Men idag var jag fin.

 

Jag tog bussen till EBC och när jag kom fram så var jag en halvtimme sen. Det var fler än jag som kom senare, det står ju på schemat att vi ska ha musikterapi klockan 11.00, men den egentliga tiden är 10.00. Jag hoppade rakt in i gruppen och vi sjöng och spelade. Jag kände ingen av dem där så jag höll en rätt låg profil, och låtarna kunde jag inte heller.

 

Nu har jag kommit igång. Det här är uppvärmningen för hösten och vintern. Jag är extra stolt över att jag faktiskt har tagit mig upp ur sängen än hur trött jag varit. Nu gäller det bara att fullfölja detta, och det är där som jag sätts på prov. Jag är inte duktig på att slutföra saker och ting.

 

Jag måste ge musikterapeuten cred för att han är så uppmuntrande och glad. Vi satt och sjöng falskt och han kompade med gitarr.

 

Ikväll blir det mys. Jajjemensan.

 

Får jag säga att jag är lite smygstolt över mig själv?

Jag var på mitt första möte på EBC den här terminen och det ser lovande ut. Jag kommer få komma ut mer och få syfte med min tid. Jag ska göra det bästa av tiden där och jobba med mig själv.

 

Men trött är jag.

Jag känner mig lite pirrig, för imorgon ska jag till Ersbodas behandlingscenter. Det känns lite som första dagen i skolan. Jag är peppad! Saker börjar vända sig nu, men min fysiska hälsa är det sämre med. Nya blodprover ska tas snart och se om de har förändrats.

 

Jag känner mig å andra sidan mycket piggare än ridigare i sommar. Det verkar gå åt rätt håll det med.

 

Jag har en rätt bra dag idag, jag hoppas att din också är det.

Dagarna går och jag är mycket trött. Antagligen på grund av diverse fysiska problem som håller på att utredas. Min hjärna känns felkopplad till kroppen, för jag mår rätt bra förutom att jag inte gör det.

 

Jag bor i Marys famn <3