Kvällen spenderas under filt, på spikmatta och med Disneyfilmer. Jag hoppas att jag slutar känna mig så hängig, för imorgon händer det saker. Tidningen kommer, mormor kommer sätta kaffet i vrångstrupen, vi ska eventuellt följa med Lynn på stan och hjälp, tänk om vi blir igenkända! I och för sig så stör det mig inte så mycket, det är dock ett intressant fenomen. Igenkänd för inget. Lika mycket som att jag blir läst av ganska många unika besökare på bloggen bara för att jag är jag.

 

Skulle vara kul att gå och köpa VK på Å-centrum, bläddra i Weekend-delen och le till den som jobbar.

 

Jag var tvungen att skratta åt mig själv ikväll. Här sitter jag med synthdreads, tio kilosmink och har Covenant, VNV Nation och Nine Inch Nails i på iPod samtidigt som jag grinar mig igenom hela Lejonkungen på en fredagskväll. Så hardcore är jag. Jag föredrar att kalla mig mångfacetterad... Vad var det Shrek sa? Att han är som en lök, med många lager. Jag har många lager.

 

Nu ska jag trycka i mig multivitamin och ringa till mina föräldrar.

Jag fryser, men kinderna är varma. Jag har ingen feber men jag känner mig inte sådär jättefräsch. Nysnödig. Hängig.

 

Hur som helst så såg jag till att bära ut soporna och dammsuga. Matlagning och disk står på tur. Jag har slagit in en present till Mary som jag tror att hon kommer att tycka om. Nu ska jag dra ner på krav och stress, bara vara, förhoppningsvis ha tråkigt. Det vore så otroligt skönt att ha tråkig! Underskatta inte det miraklet, älska tristessen för att den är så grå.

 

Lax och vitt vin var planen, men när man inte mår på topp både fysiskt och psykiskt så får vinet vänta. Även om det inte är mycket så kan det öka olustkänslorna man hade innan. Och ja, just nu känner jag mig inte direkt lustig.

 

Det går över. Det minsta jag kan göra för mig själv och Mary är att ta filten runt axlarna och förflytta mig till köket för att fixa lite käk.

Krasslig, men jag väcks av Mary som har kaffe och lussebullar med sig till sängen. Kan man ha en bättre start på dagen, krassligheten borträknad?

 

Tala går omkring och skriker efter en hanne, hon har hållit på i fyra dagar. Det börjar bli rätt jobbigt, men jobbigast är det ju för henne. Stackars gumman, det är inte lätt.

 

Idag ska jag bara sitta och läsa under en filt och känna mig ynklig. Tyck synd om mig, tycker väldigt väldigt synd om mig.

 

Helt galet, imorgon är vi med i tidningen!

 

Jag har i åratal funderat på att föreläsa, på ett eller annat sätt. Nu håller ett tillfälle på att dyka upp och det gör mig nervös. Å andra sidan så ger övning färdighet. Jag har med åren blivit mer och mer säker på vad jag vågar dela med mig, vad som är viktigt och framför allt kunna komma med tips på hur man börjar må bättre. Det är nog bland det viktigaste - inte var man varit utan hur man tagit sig vidare, trots alla farthinder och återfall.

 

Vad jag vill är egentligen att arbeta för Friends eller BRIS. Jag anser mig vara en god lyssnare med många olika praktiska saker som kan hjälpa människor som mår dåligt. Jag praktiserar ju dessa saker dagligen för att orka. Sedan vet jag också att det inte är allt som fungerar. Dessutom vet jag att jag har en fördel i min sociala kompetens, något som de svårare "fallen" inte alltid har. Jag vill hjälpa. Det vore så givande. Jag måste bara komma över mig själv och rädslan. Allt som säger "skola" tar mig tillbaka till mobbingen.

 

Jag funderar på att ringa en gammal lärare och diskutera det hela, fråga hur de upplevde mig i högstadiet och i gymnasiet när allt var som svårast socialt.

 

Övning ger färdigthet, som jag skrev. Det här kan vara en öppning för mig. Någonstans måste allt jag gått igenom ha en mening, så varför inte föreläsa och ha frågestund? Formulera mig är jag ganska bra på, numera.

Idag har jag bara varit trött och hängig. Snuvig. Jaja, gå och bli sjuk då, men gör det fort som fan så att det kan gå över snart, kära förkylning. Bryt ut ordentligt så att jag kan bli klar med dig. Det värsta med dig är att du är jobbigast just innan du bryter ut.

 

Skulle träffat Lynn idag men jag har ingen ork. Det är så jävla synd, vi ses så sällan. Det var riktigt dålig stämning idag här hemma. Jag somnade bara några timmar innan Mary vaknade inatt. Hon var uppe klockan 04, jag somnade nog vid 02 kanske. Jag vågade inte titta på klockan tillslut. Jag gjorde ett tappert försök att gå upp vid 08 men det gick inte. Det har varit en lång dag och när boendestödet kom var vi båda på askasst humör. Jag kände hur luften vibrerade när vi fick hem vårt ljudsystem från lagningen (i Belgien) och inte lyckades koppla in den. Trötta och slitna och tjuriga.

 

Ikväll blir det en soffa, en filt och Lejonkungen. Lite glass för halsen. Ynk, ynk.

Jävla sömnskit. Jag var helt slut igår och tänkte att det skulle bli så skönt att gå i säng... Så ligger jag där och är alldeles för trött för att kunna sova. Andas, känner min tyngd mot sängen, slappnar av mer och mer men huvudet stängde inte av sig själv. Det gick bara inte att sova. The Fragile av NIN gick om och om igen och Mary sov som en stock.

 

Klockan 08 var jag uppe, och då hade Mary varit uppe i 4 timmar. Hon har sömnproblem åt det andra hållet. Jag gillar inte läget, jag vill försöka synka vår dygnsrytm. Det verkar omöjligt.

 

Jag försöker glömma mardrömmarna som väckt mig under natten. Det är konstigt, många drömmar glömmer man även om de var väldigt starka, trots att man vill komma ihåg dem. Men de man inte tycker om sätter läger i huvudet.

 

Idag har vi boendestöd och ska få besök av en vän. Ikväll ska jag besöka en annan vän. Jag hoppas att jag bara inte är trött och tråkig.

 

I övrigt så ska jag slå in julklappar idag, jag är jättekass på det men det är kul. Nu har alla nyckelpersoner fått sina julklappar köpta. Det är skönt att gå på stan med synthpop i hörlurarna, ta sig tid att titta på saker och priser, överväga vad personerna skulle kunna tänkas vilja ha kontra vad jag har för budget. Allt i lugn och ro. Så när alla andra står där på elgiganten den 23:e december och svettas av ångest ifall någon skulle ha tagit den sista sodastreamern så ligger jag hemma, ser en julfilm och njuter av allt som har med julen att göra.

 

 

Som sagt fick jag och Mary artikeln idag. Här är en liten teaser. Köp VK på lördag om du vill läsa om oss och Marys bok.

Idag hade jag bild på EBC. Det var bara jag och en annan tjej med idag. Vi skulle måla "min blomma" och jag målade två blåklockor i en månklar natt. Jag tänkte väldigt mycket på att jag och Mary var blåklockorna och att vi tittade ner på det som varit i ett mörkerdolt landskap. Jag döpte bilden till "Jag växer". För jag växer.

 

Sedan tog jag på mig lurarna och åkte ner till stan för att leta julklappar. Den som söker skall finna. Jag kom hem med några grejjer att slå in och lägga i julklappslådan. Tissel och tassel.

 

Idag fick jag se den färdiga artikeln. Det är så himla roligt! Det kändes väldigt udda att ta upp tre hela sidor. Jag hoppas på att få tag på alla bilder som togs, trots att det var mulet ute blev det rätt fina bilder, de jag sett åtminstone.

 

Nu ska jag luta mig tillbaka med min julmust och andas en stund.

 

Jag stod på mig.

 

Nu kan jag börja släppa det här. Något som jag hintat om är att jag haft problem med min terapeut. Sist vi sågs så bekräftade han en känsla jag haft länge. Han sa att "Om jag var i 20-årsåldern och inte din terapeut så skulle jag stöta på dig" samt upprepade att jag är vacker. Det är inte okej och jag mådde hemskt illa efteråt, mår fortfarande illa.

 

Jag ringde efter hjälp, men jag fick rådet att ta upp detta med honom själv och berätta hur jag kände mig. Så det har jag gjort idag, för en timme sedan, och när han hörde orden upprepas av mig så förstod han hur illa det lät. Ändå så ändrade han sig inte. Han hade talat sanning, det där om att stöta på mig om han kunde, men han kan inte på grund av regler.

 

Jag bad om att få en annan terapeut och han förstod. Jag skulle bara gå omkring och vara nojjig vid varje träff med honom efter detta, oavsett hans intentioner. Han gjorde ett övertramp helt enkelt och bad om ursäkt. Vi var överens om att jag inte på något sätt provocerat honom till att säga som han gjorde och att det var fel av honom.

 

När jag träffar min läkare nästa gång så ska jag ta upp det här, samt behovet av en individualterapeut. Nästa måndag ska jag och min terapeut träffas en sista gång och "knyta ihop påsen". Jag gick med på det, det kändes vettigt.

 

Tack alla underbara människor som stöttat mig. Kärlek!

Ringt min stöd-terapeut, ringt efter min läkare, idag kommer min nuvarande KANS och det snurrar i huvudet för nu går det fort ska ni veta, nu kan jag inte sova, vill inte sova, blir lätt arg och går omkring med en eld i mig, känner mig som Robin Hood som vill att allt ska vara rättvist och hatar Fredrik Reinfeldt mest av alla, hatar samhället, hatar hatar och är så sjukt förbannad att det inte finns ord.

 

Jag ringer och jag pladdrar och jag var på macken nyss, frågade hur många VK de brukade få in men fick inget egentligt svar så på lördag får vi försöka vara först på plats för att få tag på några. Jag skulle vilja skicka artikeln till vissa människor som inte bor här.

 

Det händer massa saker och jag trivs mitt i allt, jag har min glöd. Jag har bara så svårt att koncentrera mig på en sak i taget. Egentligen borde jag ta en bok, krypa upp i soffan och läsa några timmar, men inte ens det kan jag göra utan att spinna iväg. Plötsligt blir alla meningar och stycken så levande och livsviktiga, jag sitter med en blyertschpenna och stryker under saker, skriver någonting i marginalerna, herregud det är så spännande.

 

Ibland har mamma påpekat att jag och Mary pratar så fort. Vi pratar som om det inte fanns någon morgondag. Och nu när vi båda är speedade så går det ännu fortare. Jag hoppas bara att jag landar mjukt...

Sharon den Adel skrev en gång...

 

 

Det har jag gjort idag.

Inte vikit mig en millimeter.

Och det ska jag göra imorgon.

Samt alla dagar framöver.

 

 

 

 

Jösses, vilken dag.

 

Fotosessionen gick riktigt bra. Sedan har jag varit speedad hela dagen, heligt förbannad och otroligt stressad. Vi var till veterinären med Puffen, någon katt måste ha kommit åt hans hornhinna med en klo! Men efter veterinärbesöket kändes allt bättre, han var i trygga händer och han fick en spruta mot smärtan samt en salva i höger öga. Mary har varit och köpt mediciner till honom.

 

Härligt med sådana här problem just innan jul. Jag har inte fått ekonomin att gå ihop de senaste månaderna och det är så stressande. Det har tärt på mina relationer, inte bara till mina föräldrar men också till vänner. Idag har jag suttit i telefonkö och fyllt i papper, betalat de räkningarna jag har råd med och som är mest brådskande. Det är bostadstillägget som fattats i flera månader som ställt till det samt strul med försäkringsbolaget. Det är mitt eget fel, men jag har i alla fall skickat iväg papper och så vidare så snart hoppas jag att det löses snarast möjligt.

 

Men - nu har vi fått läsa ett utkast av artikeln vi ska figurera i till helgen och det var så roligt att läsa! Tydligen blev bilderna bra också, och vi ska få dem och kunna använda dem på bland annat Marys författarsida.

 

Jag är lite nervös inför morgondagen. Jag ringde helt enkelt min terapeut och sa "Vi måste prata, kom hit så fort du har tid". Han kommer imorgon och då ska jag vara tydlig och klar och inte tala i affekt utan vara samlad.

 

För just nu studsar affekten mellan väggarna. Både jag och Mary är förbannade, men inte på varandra tack och lov. Tvärt om. Det är tur att vi är DBT-skadade. Nu handlar det om att reglera känslor och sätta ihop förnuftet med känslan.

 

Guldstjärna till Emmelie som hjälp oss med Puffen!

Hon var död.

 

Blicken var våt och febrig, smink som rann nedför blossande kinder. Hon ville dö, hon behövde inte säga orden högt, för jag förstod. Jag såg. Hon var redan död. Hon hade redan gett upp. Kvar var ett skal som hon hatade så mycket att hon inte kunde låta bli att riva, bita, skära i det.

 

Vi låg i hennes sjukhussäng och jag höll om henne, höll ihop henne rent fysiskt. Prövningarna på hennes styrka tycktes aldrig ta slut. Jag ville vara en del av lösningen, ville ta hennes hand och gå ut därifrån. Lära henne dansa till livsmelodin som hon slagit dövörat till. Hon ville inte någonting, alltså gick dagarna obemärkta förbi, nätterna kom som en välsignelse med sömn, kantad av bisarra drömmar.

 

Ringarna på våra fingrar visar att vi båda avgivit ett löfte för varandra. Jag gick från sorg till ilska och tillslut till saknad. Hon kunde ge upp, men inte jag. Jag vägrade ge upp henne, jag slogs för henne och framför allt väntade jag. Väntan på att mediciner ska verka, för ord var alldeles för fattiga i det stadiet hon nu var i.

 

”I mustasch you a question, but I’ll shave it for later.”

En kort stund då hon faktiskt skrattade, en glimt av liv i de döda ögonen. Jag försökte få henne att le. Livet är skit men det finns alltid en liten liten tårta kvar, så vid nästa besök tog jag med en prinsesstårta. Där, ett kort leende. Allt jag behövde för att våga tro att vi skulle ta oss igenom det här en gång till.

 

Men mattheten gick över. Någonstans vänder det alltid, även om man får vänta länge. De döda ögonen började visa känslor, började se levande ut igen. Jag sa till henne, att ”du är sjuk, men du kommer bli bättre”. Jag hade rätt, tillslut. Men jag svär, månaderna som gick då hon bara blev sämre och sämre så kände jag mig som en lögnare som lovade henne bättre tider.

 

Hon skulle inte lämna mig, inte för döden. De dåliga dagarna blev färre, även om humöret växlade så kunde hon se bortom skygglapparna. Hon tappade en hel årstid då hon bara var ett skal och en spillra av sitt vanliga jag. Dagen kom då hon vågade komma hem och vi började bygga upp vardagen igen, tillsammans. Det har aldrig varit lätt, men jag hade inte väntat mig någonting annat.

 

Vi kryper ihop så tätt vi kan, jag önskar att jag på något vis kunde bo i hennes kropp, jag vara så nära, vill leva med henne och spotta åt döden. Det vackra, är att jag vet att hon vill samma sak.

 

Then she came through the sorrow
she wouldn’t leave now nor tomorrow
Just one look and I forgot
Just one kiss and I'm disguised
Forever to stay beside me
Beside me

 

 

 

Igår bankade fyllesvin på porten igen. Slet i dörren, som om den helt magiskt skulle öppna sig.

 

Jag räknade till tio flera gånger. I förrgår var det samma grej, förutom det faktum att det var ett riktigt bråk utomhus. Det var inte bara i porten och störde, de skrek åt varandra och det var inga trevliga saker de sa. Någonstans strax innan midnatt funderade jag på att ringa polisen, men steg istället upp och förvånade mig själv med att kliva ut i mitt nattlinne och skrika "GE ER FÖR FAN". Jag var måttligt arg, minst sagt. De lugnade ner sig efter det i alla fall.

 

Jag börjar väl bli tant.

 

Jag steg upp strax efter 09 idag, men la mig i soffan och lyssnade igenom Scenes from a Memory av Dream Theater samtidigt som jag blundade. Jag kämpar verkligen med dygnsrytmen, och även om jag ofta går och lägger mig igen så måse jag ge mig själv lite cred. Det är inte lite mediciner jag tar som tröttar ut mig, och jag försöker ju verkligen.

 

Igår somnade Mary tidigt. Jag skrev en lapp till henne och la det på hennes sängbord; "I even missyou when you're sleeping here right next to me". Fatta vad lyckligt lottad jag är.

Kära Lina, och alla andra. Jag kanske gjorde er onödigt nyfikna för just nu pallar jag inte att prata om vad som hänt angående mitt beslut, men jag kommer byta terapeut för att han gjort ett rejält snedsteg i terapin och jag har tappat förtroendet för honom. Sånt händer, tyvärr. Men jag måste lyssna på min magkänsla, det handlar ju om vad som är bäst för mig. Ni har inte missat någonting, det är bara det att jag inte väljer att berätta om alla detaljer i min öppna blogg. Jag kanske berättar mer senare, när jag vet hur saker och ting kommer bli. Även om jag är väldigt öppen i min blogg så är det här för privat och alldeles för färskt.

Hej alla ni som sitter och har tråkigt på en lördagkväll. Ni är i gott sällskap. På ett väldigt bra sätt. Jag har längtat och längtat och längtat efter att ha det ganska trist och grått.

 

Jag sitter i soffan och myser med Mary och slötittar på Polisskolan. Det är en film som är så dålig att den nästan, men bara nästan, blir bra. Det är lugnt och skönt. Puffen är fortfarande med Emmelie, och hon skjutsade oss på ICA idag så nu har vi mat för ett bra tag. Påbörjade samlingen av glögg också, det har blivit så att vi har glöggprovning innan jul. Det är kul. Med jul.

 

Idag är det en månad till julafton. Det känns fanimej underbart att ha köpt de flesta av julklapparna.

 

Nu har jag bestämt mig, jag ska byta terapeut. Efter långa och många samtal med Mary och vänner så har jag insett att hans snedsteg gjort att jag nog inte kan känna förtroende för honom igen oavsett vad hans intentioner var. Jag lämnar det så, helt enkelt. Problemet är att jag förmodligen måste vänta väldigt länge för att få en ny terapeut, så jag kommer behöva klara mig utan det. Men ärligt talat är jag utan individualterapi ett tag än att fortsätta terapi med en person som klivit över gränsen. Det spelar ingen roll vad han menade med vad han sagt till mig, det var fel av honom. Jag tycker inte att jag är dramatisk, det är snarare bra att jag är så pass stark i mig själv att jag kan säga ifrån. Jag undrar också hur hans andra patienter blir bemötta... men det får chefen ta med honom.

 

Jag går vidare.

Jag tog en ordentlig sovmorgon. Jag behövde verkligen sova... Det är ju helg och allt.

 

Nästa helg kommer Mary och jag vara med i lokaltidningen. Jag hoppas att den kommer finnas på nätet också så att ni som inte bor här i närheten kan läsa. Det blir tre hela sidor, jag trodde att jag skulle svimma när jag hörde det. Emmelies kommentar var så sjukt rolig; "Ursäkta, ni får inte ta det här på fel sätt, men om de gör tre sidor om bara er två så måste de ha jävligt lite att skriva om". Haha, hon har ju faktiskt rätt.. Men jag tycker att det ska bli kul att vara med i tidningen. Det kommer finnas ett utdrag från Marys bok och på måndag ska vi få läsa artikeln och godkänna den.

 

Jag hoppas att reportaget kommer gynna Marys författarskap och att folk ska bli intresserade av att köpa hennes bok. Förhoppningsvis öppnar sig nya möjligheter till att få publicitet för boken.

 

Jag får faktiskt lite rampfeber, men det här ska nog gå bra.

 

Jag lyssnar på jullåtar och känner mig väldigt i fas med saker och ting. Speciellt skönt är att ha de flesta julklapparna färdiga. Jag köpte ju till och med en till mig själv på Lagerhaus, en tvättkorg som ser ut som en tvättmaskin. Den vita äger jag nu:

 

 

 

 

Mitt mönster ser ut såhär: Hypoman från första advent till dagen före julafton. På julafton slappnar jag av och jag är bara trött och sliten. Så kommer nyår och efter det brakar jag ihop i en vinterdepression. Har jag otur blir jag knäpp, riktigt knäpp (psykotisk kallas det men jag ser det som att jag blir knäpp).

 

Så ska det inte bli i år. Jag har tjuvstartat. Jag har redan handlat de allra flesta julklappar, klätt vår vita gran, ätit pepparkaksdeg och ischoklad, installerat ljusslingor (men såklart inga blinkande eller färgade lampor utan smakfullt vitt) och samlar på alla myskänslor jag kan fånga.

 

Idag kom jag hem med en tvättmaskin med julklappar. Ja, en tvättmaskin. Det är en tvättpåse jag köpt på Lagerhaus som ser ut som en tvättmaskin och jag har fyllt den med julklapparna och ställt den vid granen. Klapparna behöver skyddas från katter som kan ha sönder det mesta.

 

Det gick riktigt bra på musikterapin idag. I och för sig tycker jag att det är jobbigt att de verkligen måste bekräfta en hela tiden, som att jag är duktig som kan spela en låt med tre ackord liksom. Men alla som är med gör det hellre än bra och det är ju så det ska vara. Bara kul.

 

Vi sjöng julvisor och jag föreslog att vi skulle spela Mer jul för att jag kan den på gitarr. Det blev rätt bra, en person la till en överstämma och det är himla kul när man får bygga musik med andra.

 

Och Lollo, det är Mary som målat den rosa byrån!

Jag ska snart iväg på musikterapin. Jag känner mig spänd men glad. Det här borde passa mig perfekt. Det otroligt opretentiöst och "hellre än bra" vilket passar mig fint. Dessutom får ja ju träffa andra i samma sits som mig.

 

Jag ska kapa mina långa naglar så att jag kan lira gitarr bättre, gurgla halsen och värma upp rösten.

 

Måste börja röra på mig nu för att hinna med bussen! Tick tack!

Puffen är utlånad till Emmelie för några dagar. Hon blir så glad av honom och han blir så glad av henne, en perfekt matchning. Dessutom får vi lite semester.

 

Idag var jag för första gången på bildterapin på EBC. Det gick förvånansvärt bra. Det var en trevlig grupp. Vi bestämde också att jag ska få vara med på musikgruppen på fredagar vilket säkert passar mig perfekt. Jag tycker om att uttrycka mig, på andra saker än mitt skinn.

 

Jag vill inte tillhöra TIPS längre.

 

Imorgon ska jag duscha och städa, för VK kommer och ska fota oss och alla djuren. Jag hoppas att det kommer på vk.se så att alla kan läsa artikeln och se bilderna. Vi får se helt enkelt.

 

 

“I write only because
There is a voice within me
That will not be still.”

Upp och hoppa. Jag är fortfarande omtumlad från igår. Idag ska jag ha bildterapi och vanlig terapi vilket känns skönt, skönt att göra någonting.

 

Sitter och fipplar med diverse saker angående Marys författarblogg, bland annat att rikta domännamnet hon köpt till bloggen. Det var inte så tvärenkelt som jag trodde hur som helst, gå in på hennes blogg och ställ era frågor. Hon besvarar dem rakt och ärligt.

 

Laddar för dagen. Det är skönt med lite fart på vardagen.

Äntligen känner jag att jag kan engagera mig. Jag vill hjälpa människor som mår dåigt, på ett eller annat sätt. Jag är äntligen på en plats i livet där jag kan vända mit utåt, vända på mina erfarenheter utan att bli personlig. Jag vet hur jag vill bli bemött och har lärt mig att bemöta personer på ett sätt som blir konstruktivt.

 

Framöver kommer jag förhoppningsvis få blogga för en sajt just för dessa problem, om psykiatrin, sjukdomar, friskhet och att övervinna problem. Sprida nyheter om nya sätt att tackla psykisk ohälsa på ett bra sätt så att fler slipper falla. Det handlar inte om mig och det är väl det som lockar mig mest. Jag har erfarenheter som gör att jag vet hur JAG vill bli bemött, samt mediciner och terapi som fungrerat för mig och fungerat för andra. Jag vill göra någon sorts skillnad. Smärtan har en mening.

Vårt älskade ljudsystem har visat sig vara brandfarligt, förra helgen fick vi en låda att packa ner den i och idag gjorde vi ett tappert försök. Tack jordens skapare för YOUTUBE, det var först när vi kunde kolla på den här som vi faktiskt fick ihop saker:

 

 

 

 

 

Imorgon så hämtas lådan och vi får vänta sex hela dagar innan den kommer tillbaka från resan till Belgien. De ska operera den och skicka tillbaka den. Jag kommer sakna dig under tiden, kära Bosse!

 

Idag har jag både dammsugit och torkat golven. Till min förfäran så finns det FORTFARANDE kladdiga fläckar på golvet efter spilld öl. Har man haft fest så får man ta baksidan också, antar jag.

 

Kvartersvärden var här och kollade vår frys som börjat producera snö. Det var ingen fara med den, han tryckte till något och vips var den fixad. Senare kom en man för att inspektera vår badrum som är fullständigt gräsligt. Vi kommer få en helt ny toalett samt ersättning för elektriciteten som deras maskiner kommer att dra. Jag är väldigt nöjd. Synd att det nästan tagit två år för att få bostaden att godkänna detta.

 

Imorgon har jag badgymnastik och sedan ska jag och Mary på hemligt uppdrag.

Det känns ganska skönt att återgå till vardagen imorgon. Vi har så många planer, jag och Mary. Jag har mina grupper och terapi, samtidigt jobbar vi och har hemligheter för er alla för att stora saker håller på att hända. Jag vet att ni är nyfikna, men jag kan faktiskt inte säga så mycket ännu. Håll koll på http://janemary.blogg.se/marialjungberg/ och min blogg framöver så ska ni få se...

 

Jag måste bara hitta rätt växel, så att jag är igång men ändå orkar mer. Jag har lite svårt med växlarna... Men det är ju inte särskilt nytt. Nu handlar allt om att inte falla in i den obligatoriska vinterdepressionen. Jag orkar inte vara deprimerad. Jag vägrar. Jag ska göra allt för att hålla mig så stressfri som möjligt. Imorgon sätter jag upp granen för att kunna njuta av julmyset länge, och jag har redan börjat köpa julklappar. Jag har köpt en choklad-julkalender för att varje dag ska räknas. Jag ska inte bryta ihop i januari. Jag ska leva och må.

 

Men snacka om att ha guldkant på vardagen. Jag njuter. Ändå tampas jag med ångesten varje dag, men jag tar den för given och har lärt mig leva sida med sida med den. Det duger.

Dagen efter ni vet..

 

 

 

Lite kul från igår...

 

 

 

Jag tror att festen igår innehöll alla komponenter som skapar en bra fest, trots att det fälldes tårar så var det så mycket kärlek. Och det var fart. Och folk hade roligt. Nu ska jag bara orka samla mig för att städa upp skiten, det stinker öl och golven behöver torkas, disk diskas, burkar pantas, sopor och flaskor slängas samt borttappade saker som måste hittas men det hade jag räknat med.

 

En person tog oavsiktligt på sig en stövel på huvudet för att han trodde att det var en mössa. En annan låtsades spy för att skrämma bort en kille som limmade på henne. Någon annan ville övertyga alla andra om att stekta ägg var gott med ketschup till så hon lagade mat mitt i allt. Samma person fick pussas med en söt tjej. Vi fick faktiskt några jättefina presenter också. 16 började festen och slutade 12 timmar senare. Vi har lärt känna en granne och vi jammade lite. Jag är nöjd.

 

Filmer och bilder kommer sen.

 

Tack alla som kom och firade vår kärlek. Två år och varje gång jag tror att jag inte kan älska någon mer så upptäcker jag att det inte verkar finnas något tak. Två år och jag har utvecklats otroligt mycket som person, åt rätt håll, jag kan älska livet igen. Mycket tack vare henne.

 

För övrigt så händer det grejjer, riktigt häftiga grejjer, men jag ska inte säga någonting... ni får helt enkelt vänta och se!

 

 

Imorgon ska jag träffa min läkare, och jag är nervös. Vad ska jag göra utan honom? Ingen får röra min medicinering, bara han. I februari får jag en ny läkare. Jag blir så förbannad, jag vill inte ha någon annan läkare, delvis för att min läkare är intelligent och kunnig, empatisk och rent jävla smart på alla plan. Jag litar på honom. Ni har ingen aning om hur lång tid det tagit att våga prata med honom om vad som faktiskt händer med mig och ingen, verkligen ingen känner till ens hälften av skiten. Men han vet mycket, och han förstår mitt kodspråk. I hans kontor kan jag sätta mig i soffan, kicka av mig skorna, dra upp benen på soffan och berätta vad som hänt och vad jag tänker på. Han låter mig koma var och varannan vecka. Det finns inte en chans att någon annan läkare kommer kunna ha ett så bra förhållande till mig som Thomas. Jag kommer att försöka, eftersom jag måste, men jag vill verkligen inte.

 

Jag är bara rädd att jag ska sluta utvecklas. På två år har jag utvecklats så snabbt att jag knappt hänger med själv. Jag gillar det, jag gillar farten och jag längtar efter destinationerna. Normalitet. Stabilitet. Och nu... Ja, vad nu?

 

Jag fokuserar hellre på morgondagens fest. En vän ska ta med bålskålar och shot-glas, vi har gjort en frågesport om mig och Mary, vi har spel och förhoppningsvis tar någon med sig singstar. Jag hoppas att alla målar på vår "gästbok" så vi kan titta tillbaka och minnas senare. Jag ska dricka white russians, yum yum yum. Jag är så taggad, det blir dans och bus och bara vara kärlek.

 

Två år och fortfarande helt galet kär.

Vaknade 07.59 efter en natt av avbruten sömn på grund av drömmar om spyor och stängde av väckarklockan som skulle ringa en minut senare. Mary var redan uppe, så jag joinade henne i soffan, hinkade kaffe och småkikade på nyhetsmorgon. Jag var nära att skriva "som vanligt", för det här är tredje veckan då jag försöker ta mig upp tidigt.

 

Och så har vi städat. Underskatta inte ett städat hem. Okej, vi är inte i mål än, men vi har gjort det värsta och det känns så otroligt skönt. Dessutom har det hållt mig vaken.

 

Bålskålar är fixade, plastmuggar samt shot-glas. Dryckerna står i kylskåpet. Nu ska vi bara förmulera någon snäll lapp till våra grannar, annonsera att vi ska ha fest och att de gärna får komma och säga till ifall vi är för högljudda, eller bara komma in på en välkomstdrink. Med tanke på hur vilt festande det är varje helg och ibland mitt i veckan i vår trappuppgång så är det bara rättvist att vi får ha en fest någon gång också.

 

Nu ska Mary få sin present... Hihi.

Jag ska bli en riktig Stepford wife för resten av veckan. Städat och rent, bortplockat och öppna ytor inför festen. Ingen disk, ingenting. Bara plats för muggar med öl, sprit, vin, läsk, andra drycker och fullt fritt för att kunna dansa och vara tokig.

 

Jag har träffat min terapeut idag och vi började med att prata om de dåliga och allvarliga sakerna. Sedan pratade vi om allt spännande som är i görningen och det faktum att om någon frågar hur jag mår så kan, vill och måste jag säga att jag mår bra!

 

På sätt och vis skrämde han mig när han sa att framför honom satt en snygg, stark, trygg, säker, intelligent och socialt kompetent tjej som inte alls verkade sjuk. Diagnoser är tack och lov inte särskilt intressanta för honom. Men att höra det orden och inse att ja, jag kan säga ifrån och ja, jag är säker på vad jag vill och tycker inom mångt och mycket. Det där med snygg och intelligent tog jag som en komplimang men kan inte riktigt lita på det. Det kanske kommer sen.

 

Jag är glad att det inte står psykfall i pannan, men jag har upptäckt nyanserna i mig själv utan att betrakta mig som sjuk. Jag vill inte veta hur jag vore utanför min medicinering, men jag glömmer mer och mer varför jag tar medicinerna utan gör det bara av vana, ett inslag i vardagen som är lika viktig som mat och sömn men som jag inte reflekterar lika mycket över nu.

 

Observera: nog tänker jag på det, men det är inte det centrala i mitt liv. Det finns så mycket liv att leva, om ni förstår?

Jag är så glad att jag får vara en del av det här. Jag är ett riktigt dragplåster. Hon förtjänar det här så mycket. Snart släpps boken. Jag har gjort ett par banners ikväll:

 

 

Sitter och diggar Lilla Lovis på hög volym och har klätt mig och sminkat mig så att jag är presentabel. Jag och Mary ska nämligen på bok-uppdrag idag och om det blir någonting kanske jag berättar vad det handlar om...

 

Sedan ska vi på bolaget och köpa alkohol i olika former inför festen på fredag. Vi firar två år tillsammans och ska ha en fest med välkomstdrinkar, singstar, eventuellt en frågesport och så ska vi ha en sorts gästbok på staffliet där folk kan skriva, måla eller rita. Vi ska utveckla vår partyplaylist och jag tror att det kommer bli en otroligt rolig fest.

 

Det är alltid fest i vår trappuppgång, men någon gång måste det ju vara vår tur. Det visar sig att någon faktiskt blivit vräkt nyligen på grund av festandet. Människor som pissar från balkongen, som kastar ner ölburkar, ballongrester och tomma ciggpaket i buskarna, som spyr i trapphuset och som krossad rutorna i ytterdörren så att vi fick bära ut Puffen i två veckor för att undvika att få glassplitter i tassarna. Man kan inte direkt säga att det är lugnt här, men det är ju ett studentområde så jag var ändå beredd på en hel del dryga fester. Bara inte såhär många och så allvarliga konsekvenser.

 

Jag tror inte att det blir riktigt så vilt hos oss, men det ska bli kul att släppa loss lite. Ska spendera veckan med att stuva undan saker och se till att det är rent och snyggt. Så det så. Puffen kommer vara världens lyckligaste hund när det kommer så många personer som kan gosa med honom. Han är som en liten Gizmo ur Gremlings.

 

Ska strax åka iväg, är taggad till tusen.

- Sara, varför äter du Seroquel? frågar hon.

Jag märker inte tonfallet eller blicken, och svarar förbryllat:

- Den är stämningsstabiliserande och antipsykotisk...

... och där fattar jag poängen.

 

Jag går fram och tillbaka när det gäller "sjukdomsinsikt". Vad är psykotiskt och inte? Jag upplever saker som andra inte upplever, men för mig finns det så mycket som ingenting kan förklara, en värld jag tillhör. Jag väljer bara att ignorera all min övertygelse när jag mår bättre och inga röster tränger sig på. Jag tycker fortfarande att det jag upplever nu och då är lika verklig men jag tänker inte på den när jag inte upplever röster. Mary föreslog att för att kunna bli frisk så måste jag förstå att medicinen hjälper mot symptomen och att så länge jag inte accepterar det som min sjukdom så kan jag inte heller tillfriskna.

 

Hon har så plågsamt rätt. Men saken är den att jag ÖNSKAR att det som vården kallar för psykoser inte var verklighet. Men när man kan ta på det... när man hör något som är tydligare än andras röster... när musiken innehåller koder som jag måste knäcka... allt är så verkligt.

 

Så hur går jag vidare? Jag kan inte ignorera det i evigheter och uppleva perioder av avskurenhet från vår gemensamma verklighet genom hela livet.

 

Kanske är det mer skrämmande att inse att jag spenderat så många år med någonting som kanske inte finns. DET är läskigt.

 

Just nu vet jag varken ut eller in.

 

 

Drömmer mig tillbaka till andra tider, Lyssnar på Dream Theater. Det var ljusår sedan... Jag kan ändå komma ihåg lilla Sara som åkte runt Sverige för att gå på konserter och träffa vänner, som fann en syster, som var så nervös och försiktig och självmedveten men mottogs väl i varma famnar.

 

Den eran är över, men personerna finns fortfarande nära mitt hjärta.

 

Jag övergav IRC men har aldrig övergivit progmetal/rocken, emellertid följde jag min brors fotspår och hittade ännu en kärlek i synthen. Som ni kanske märker har mitt utseende också förändrats en hel del... Men jag är samma Sara ändå.

 

Åh, fina minnen. Skönt att ha dem nära tillhands.

Min emetofobi har satts på prov ännu en gång. Jag misstar aldrig ljudet som kommer när Puffen ska kräkas. Oftast brukar han kräkas galla när det väl händer, men den här gången var det en fet hög med mat som typ såg ut som en gigantisk köttbulle. Han satt på soffan när han började hulka, så jag drog ner honom på golvet och strök honom på ryggen medan han kräktes. Herregud, det var inte kul att städa upp det. Jag ropade på Mary men hon sov, sedan insåg jag att jag faktiskt kunde fixa det själv. "Bara" att torka upp när jag var säker på att han var klar.

 

Igår var en riktig skitdag. Jag tror att jag dissocierade bort en del tid. Jag mår bättre idag i alla fall. Som Alex sa, om det alltid vore sol skulle livet vara en öken.

 

Men igår kände jag mig hemsk, som om jag behövde be hela världen om ursäkt för min existens och all skit jag gör. Det kändes som att allt jag gjorde var fel. Jag kände mig inte mycket värd kan jag säga.

 

Förlåt. Förlåt förlåt förlåt.

 

Ja, nu blev det svårt att fortsätta... så jag sätter punkt här.

Jag har följt Jhna Sugarfucks blogg under den senaste tiden. Hon får mycket kritik, särskilt från anonyma, över att hon... ja, var sitter kritiken egentligen? Jo, hon verkar försöka göra det bästa av situationen, det vill säga inte bara ligga i sängen och stirra i taket hela tiden. Jag känner henne inte, men hon är ju någon sorts semi-blogg-kändis verkar det som.

 

Nu till saken. Jag känner inte igen mina egna inläggningar med hennes, som hon beskriver i sin blogg. Man måste räkna med att en människa inte viker ut varje svår sak i sin blogg, så egentligen vet bloggläsarna hur svårt det kan vara. Men, JAG ligger och stirrar i taket och knyter inga särskilda kontakter på avdelningen. Jag bara sitter med en filt omlindade mig på sängen och lyssnar på musik eller försöker läsa eller skriva. Men det har hänt att jag har hittat vänner där. De flesta vänner jag har är psykiskt sjuka, många har varit inlagda, ibland samtidigt som mig. Min sambo har varit inlagd väldigt mycket också.

 

Det klagas på Jhna för att hon gör saker och träffat vänner. På sätt och vis kan jag förstå det. Den dagen jag kan knyta kontakter och göra bus eller orka gå på arbetsterapin så brukar jag må hyfsat bra. Nu skiljer sig våra sjukdomar sig åt så pass mycket - jag knäcker koder som kommer ur TV:n eller musiken, jag springer och hoppas att rösterna inte hinner ifatt mig, många gånger vet jag ATT jag varit inlåst men inte VAD som hänt under tiden. Jag har minnesluckor, eller snarare luckor av minnen, från tiden på sjukhuset. När jag varit som mest deprimerad har jag inte lämnat sängen för annat än att gå på toaletten.

 

Jag antar att jag vill säga att alla är olika och har olika skäl till varför man är på slutenvården. Sedan finns det mer att göra på vissa avdelningar än annat. Här finns i princip ingen inredning, stolar flyger, patienterna har olika problematik men oftast är de flesta antingen aggressiva eller psykotiska. Det är akuta besvär. Tillfrisknaden sker i hemmet, det akuta sker på avdelningen. Kan man hitta någonting som får en på andra tankar så är det bara bra, jag tycker bara att det är ett steg i rätt riktning. Det är bara det att det inte funkar så för mig, och inte för vissa andra heller. Men innan någon slår ner på Jhna som uppenbarligen försöker hålla kontakt med en frisk sida så fundera på vad ni själv skulle vilja ha för möjligheter när ni är inlagda. Jag tror att samtal med personal och andra patienter samt olika aktiviteter är viktigt för att hålla igång sitt huvud och inte gräva ner sig djupare i graven man hamnat i. Så jag riktar det här till Jhna: Var dig själv, välj alla konstruktiva saker som du hittills gjort och jag hoppas verkligen att du blir bättre snart.

 

MEN - stort MEN - jag känner människor (några döda tyvärr) som varit inlagda i flera år. Hur tar man sig ut i samhället igen? Det måste finnas någon brygga någonstans. Permissioner, stöd från omgivningen och jävlar-anamma. Så för guds skull, fortsätt scrapbooka, prata om viktiga och oviktiga saker med personal och patienter, men gör det som är bäst för dig.

 

Ärligt talat - vem vill stanna på en avdelning? Visst, det är tryggt på ett sätt, och vill man knappt leva så finns inte motivationen där och då får man arbeta på den. Jag vill tro på att alla människor faktiskt vill göra det, jag vill tro på människan.

 

När jag var inlagd i 3 månader år 2008 så fick jag senare min journal där läkaren skrivit att de förväntade sig att jag skulle göra någonting destruktivt för att få stanna när vi planerat min utskrivning. Kanske gör vissa människor det, det som är rädda för ute-världen så pass mycket, men så var inte inte gör mig och de missbedömde mig. Det blev ingen självskada för att "få stanna" på avdelningen. Därmed inte sagt att jag inte var rädd för ute-världen, men jag försöker i alla fall.

 

Jag var inlagd på äldrepsyk i sommar, sex veckor. Jag hade inte möjlighet att bete mig som jag borde och jag var plågsamt medveten om det. Jag dissocierade enormt mycket och blev itryckt benso och Zyprexa, jag hade extravak större delen av tiden och fick raserianfall som jag knappt minns för att jag var dissociativ på grund av ett trauma, men så fort jag kände att jag hade kontrollen igen skrev jag ut mig. Det är dock min ensak, lika mycket som alla andra har sina orsaker. Döm inte människor du inte känner, men vänd inte heller kappan efter vinden om du känner personen. Men för er anonyma som kommenterar - fundera på varför ni väljer att vara anonyma när ni kommer och klagar. Ni kan er egen historia, men ni känner inte till min eller Jhnas.

Jag har haft en jättefin kväll på Café Station. Det är stora saker på gång, det är jag säker på. Det var fantastiskt att få träffa Anki igen, personen som sprudlar av entusiasm som smittar av sig, som jag praktiserat hos för ljusår sedan och som visade mig att jag kunde mer än vad jag trodde. Hon är precis som jag minns henne.

 

Min terapeut sa idag att han aldrig sett mig så levande. Han sa att mitt mail från helgen hade gjort hans dag, mailet där jag berättade hur jag tokat ur i helgen och varit i god stämning, impulsiv och normal och inte alls förnuftig eller särskilt konsekvent. Jag hade fått det på recept och jäklar, jag tog det på allvar.

 

Ja, jag är glad. Som vanligt måste jag akta mig för att bli för glad, men det känns bra, Jag är på rätt väg. Jag har börjat ta mig an grupperna på  EBC, jag tar mina mediciner, jag träffar min terapeut och min läkare på regelbunden basis, samt jobbar hårt på rutiner med att stiga upp på morgonen, sköta hemmet och mig själv. Jag kom på mig själv med att faktiskt känna att jag kan leva med den här sjukdomen och kanske till och med bli frisk, även om det är en lång väg dit.

 

 

 

05.30 steg jag upp för att gå på toa. Mary satt upoflugen i soffan med datorn och det enda som kom fram när jag såg henne var; Really?

Jag gjorde mina behov och la mig igen. Sedan steg jag upp 08 och det känns asbra även om jag är trött. Projekt "normalisera mitt liv" är i full gång.

 

Nu sitter jag med kaffe framför TV:n och följer nyhetsmorgon. Obama Obama Obama överallt. Av rvå hyfsat dåliga alternativ så vann åtminstone den inte lika dåliga sidan. Vi berörs tyvärr alla av detta i och med att USA faktiskt är en supermakt. Romney är typ antikrist.

 

Ikväll, mina vänner, så ska det smidas planer. Jag säger ingenting mer om det än attt det handlar om Marys bok som kommer släppas i början av december (utmärkt julklapp).

Idag gick det trögt, men jag var uppe vid halv nio. Jag ville bara vända mig om och sova men Mary lät mig inte gå i säng när jag väl tagit mig upp. Hon är så bra för mig på så många sätt.

 

Ärligt talat hade jag inte trott att jag skulle ta mig iväg. Idag var nämligen första dagen för mig på EBC, motionsgruppen. Det var minusgrader ute och jag hoppade på bussen till sjukhuset för att gå till terapibadet och ha vattengympa. Det var stort att bara ta sig dit - jag visste inte om jag skulle delta, men jag ville ändå vara där för att visa att jag i alla fall ville försöka.

 

Jag var nervös och extremt trött, men när jag var där så vågade jag försiktigt fråga de som anlände om de tillhörde EBC. Ledaren var jätteglad och välkomnade mig. Jag följde efter in i omklädningsrummet, bestämde mig för att ändå hoppa i plurret och tog av mig kläderna. Jag var scout förr, alltid redo ni vet, så jag hade baddräkten under mina kläder. Vi duschade av oss och sedan var det gympadags.

 

Jag har alltid tänkt att vattengympa inte riktigt är motion utan mer en skön grej att göra, men jäklar i min låda så hårt det var. Jag älskar egentligen att vara i vatten och föredrar simträning, men det gick att justera motionen efter vad man orkade med vattengympan. Jag körde på ordentligt och lär ha träningsvärk imorgon.

 

Efteråt duschade jag otroligt självmedvetet. Det här var första gången jag träffade gruppen och ledaren och att vara naken känns aldrig bra för mig, inte ens för mina närmaste. Jag tänkte några sekunder på mina ärr, men de är å andra sidan inte så synliga längre. Sedan att jag är tjock... Jag var otroligt modig idag.

 

Jag följde inte med till EBC för att ha bildterapi utan gick till psykiatrin för att vänta på min tid hos min läkare. Innan träffade jag en vän och gud, jag önskar verkligen att jag kunde lösa andras problem. Jag vill bara trolla bort allt ont.

 

Min läkare var tidig för en gångs skull. Det blev ett samtal på en och en halv timme. Sedan stapplade jag hemåt och försökte ta in vad jag just hört. Det är ingenting jag vill skriva om här, ingenting jag borde skriva om, men man kan lungt säga att jag både var chockad och rädd efter vad jag fick höra.

 

Hämta mediciner, åka hem och falla in i Marys famn. Kaffe och mys. Nu ska jag bara smälta allt det här.

 

Guldstjärna till mig som tog mig upp i normal tid och som faktiskt for på terapin.

Kära bloggläsare, ni kan se mina bilder (kameran är alltså hittad) på min bilddagbok, men här på bloggen bjuder jag på en liten video från vår förfest:

 

 

 

(Tack för tips, Tommy!)

 

Gårdagen var lysande. Vi förfestade hela dagen och arbetade med våra outfits, folk ramlade in en efter en och vi blev 11 pers som pratade, spelade "Det borde man ju veta" och diggade musik. Hur mysigt som helst. Massor av smink, sår, blod, kostymer. Sedan åkte vi ner till TC innan Greyscale öppnat för att slippa inträde och för att vi började bli less på att sitta hemma och vänta. Föfesten hade ju faktiskt pågått sedan sen förmiddag.

 

Jag kramade Frank från Donnie Darko, Lemmings gick i rad och helt i karaktär genom lokalen hela kvällen och det var diverse häftiga outfits. Jag träffade många bekanta, dansade som en tok till Kingdom av VNV Nation och sjöng för full hals, men för det mesta sprang vårt gäng runt och letade efter varandra och köpte drinkar däremellan.

 

Jag ramlade flera gånger. Snygga skor, men obekväma och skyhöga klackar. Jag fixar inte sånt. De måste ju trott att jag var karatefull, men jag går "infött" vilket gör att jag snubblar. På så höga skor var det lite för långt till marken.

 

Vi åkte hem till oss på en liten efterfest. Vi stannade på en mack och köpte folköl. Jag var fnittrig och full vid det lageet och Emmelie fick tvinga mig att byta skor med henne eftersom jag inte kunde gå. Jag kände mig som 14 år igen. Jag landade i sängen vid 02.

 

Jag hade jättekul. Jag har fått i uppgift av min terapeut att skippa att vara så klok och alltid göra hälsosamma beslut. Jag dricker sällan och är full två gånger per år, ungefär. Jag måste få vara en glad idiot som alla andra 25-åringar, leva och mata mina friska sidor. Igår existerade inte diagnoser eller mediciner. Jag var normal.

 

Spliten äl bla, så länge man int missbluk en, som en klok Nordmalingsbo sa. Nu ligger Mary och kurerar sin bakfylla och jag har svalt Alvedon för att jag har ont i håret så att säga.

 

Har någon sett min kamera, en silvrig sak, så säg till...

 

Kort uppdatering. Jag och Mary är i Nordmaling och åker hem ikväll. Vi har varit och tänt ljus på kyrkogården nu och vi blev båda blöta och frusna. Men ljusen levde och dansade i vinden och jag tänker på alla som gått bort, ägnar dem mina tankar och känslor.

 

Imorgon blir helt annorlunda, mycket mindre allvarlig. Det blir en lång förfest då vi ska klä ut oss innan vi åker ner till stan och går på Greyscale. Jag ska vara "död" tror jag, vad som än passar till min underbara UB-korsett. Jag har längtat efter ett tillfälle att ha den så jag kommer inte spöka ut mig lika hårt som andra. Jag tror att det kommer bli riktigt roligt.

 

En sak i taget. Andas.

 

 

Mary applåderade att jag stigit upp vid åtta varje morgon den här veckan. Jag är själv förvånad. Nu hoppas jag bara att jag fortsätter orka. Jag gör ingenting speciellt på förmiddagarna, men det behöver jag inte göra heller. Jag dricker kaffe, ser morgon-TV och surfar. Ganska skönt att starta dagen så lugnt.

 

Men visst, jag blir mer sårbar. Jag har ett större sömnbehov än andra, men jag vill ändå vara vaken när alla andra är vakna, när man borde vara vaken.

 

Mary däremot vaknar plågsamt tidigt och kan inte somna om. Hon är alltid uppe när jag hasande kommer ut ur sovrummet i mysbyxor och t-shirt och är inne på sin tredje balja (ja, balja) kaffe.

 

Jag känner mig rätt stressad. Papper ska in, samtal ska ringas, tvätt ska tvättas, resor ska göras och andra saker som gör ont. Planerna är så tighta, det finns inget spelrum för vila än på ett tag. Jag är lite rädd att jag ska bli sjuk, men än så länge hänger jag med. Det är jobbigt att erkänna sin stressintolerans, speciellt när jag egentligen tycker om stress - man är aldrig så levande som när man är i farten.

 

Synth i högtalarna, pannkaka i magen, nu är det dags att ta sig an allting.

 

Jag längtar efter kvällen då jag kan gå till gravarna och tända ljus. Det är allt jag vill egentligen. Jag vill tända ljus vid bäcken för alla. För Johanna, Ella, Rita, Carro, men framför allt för Malin.