Är jag galen, eller är det livet som är det?
Forever to stay beside me.
Hon var död.
Blicken var våt och febrig, smink som rann nedför blossande kinder. Hon ville dö, hon behövde inte säga orden högt, för jag förstod. Jag såg. Hon var redan död. Hon hade redan gett upp. Kvar var ett skal som hon hatade så mycket att hon inte kunde låta bli att riva, bita, skära i det.
Vi låg i hennes sjukhussäng och jag höll om henne, höll ihop henne rent fysiskt. Prövningarna på hennes styrka tycktes aldrig ta slut. Jag ville vara en del av lösningen, ville ta hennes hand och gå ut därifrån. Lära henne dansa till livsmelodin som hon slagit dövörat till. Hon ville inte någonting, alltså gick dagarna obemärkta förbi, nätterna kom som en välsignelse med sömn, kantad av bisarra drömmar.
Ringarna på våra fingrar visar att vi båda avgivit ett löfte för varandra. Jag gick från sorg till ilska och tillslut till saknad. Hon kunde ge upp, men inte jag. Jag vägrade ge upp henne, jag slogs för henne och framför allt väntade jag. Väntan på att mediciner ska verka, för ord var alldeles för fattiga i det stadiet hon nu var i.
”I mustasch you a question, but I’ll shave it for later.”
En kort stund då hon faktiskt skrattade, en glimt av liv i de döda ögonen. Jag försökte få henne att le. Livet är skit men det finns alltid en liten liten tårta kvar, så vid nästa besök tog jag med en prinsesstårta. Där, ett kort leende. Allt jag behövde för att våga tro att vi skulle ta oss igenom det här en gång till.
Men mattheten gick över. Någonstans vänder det alltid, även om man får vänta länge. De döda ögonen började visa känslor, började se levande ut igen. Jag sa till henne, att ”du är sjuk, men du kommer bli bättre”. Jag hade rätt, tillslut. Men jag svär, månaderna som gick då hon bara blev sämre och sämre så kände jag mig som en lögnare som lovade henne bättre tider.
Hon skulle inte lämna mig, inte för döden. De dåliga dagarna blev färre, även om humöret växlade så kunde hon se bortom skygglapparna. Hon tappade en hel årstid då hon bara var ett skal och en spillra av sitt vanliga jag. Dagen kom då hon vågade komma hem och vi började bygga upp vardagen igen, tillsammans. Det har aldrig varit lätt, men jag hade inte väntat mig någonting annat.
Vi kryper ihop så tätt vi kan, jag önskar att jag på något vis kunde bo i hennes kropp, jag vara så nära, vill leva med henne och spotta åt döden. Det vackra, är att jag vet att hon vill samma sak.
Then she came through the sorrow
she wouldn’t leave now nor tomorrow
Just one look and I forgot
Just one kiss and I'm disguised
Forever to stay beside me
Beside me
Brev till mobila teamet i Umeå - skriv under innan jag skickar det!
Jag heter Sara Forslund och är 25 år. Sedan jag var 18 har jag haft kontakt med er flera gånger per år. Jag har både ringt och kommit in till er. Jag har under hela den här tiden haft problem med ett svårt självskadebeteende och den här skrivelsen handlar om hur jag som patient och även anhörig har upplevt ert bemötande. Jag hoppas att ni läser och tar till er av mina åsikter och känslor. Jag förväntar mig att detta ska föras vidare till alla som arbetar på mobila teamet.
Eftersom jag är blott en patient vet jag inte vad ni har för stadgar, riktlinjer och regler bakom verksamheten, men jag vet att ni gärna vill att man tar kontakt med sin etablerade kontakt inom psykiatrins öppenvård. Det är förstås det ultimata att göra, men när man vågar lyfta luren och ringa er för akuta situationer så handlar det just om att man inte står ut eller behöver hjälp just i den stunden. Att hänvisa personen till sin öppenvårdskontakt i det stadiet är inte lämpligt. För att hjälpa personen i sitt lidande bör mobila teamet således erbjuda sitt stöd, inte bara för att förhindra självdestruktivitet men också för att minska människors lidande. Det ni måste utgå ifrån är att man söker akut när man ringer er och det innebär att man inte kan vänta till nästkommande veckodag.
Ert avvisande har vid flera tillfällen gjort att jag ändå kommit till er genom akuten efter en intox eller en självskada. Även om man bär ansvar för sig själv och sina egna handlingar så har ni haft möjligheten att skona mig och andra patienter från en sådan situation genom att lyssna när man söker hjälp hos er. Att avvisa människor från er vård är inte bara rent fysiskt farligt, det är också kränkande och stärker känslan hos en patient av att vara utan värde.
Vad som är ännu värre är att mobila teamet belönar självskadebeteende genom att inte ta in en patient innan hen har skadat sig. Jag har varit skadefri i över två år, men inte tack vare er hjälp – trots att jag sökt den i krissituationer. Men ni skulle ha kunnat hjälpa mig, om ni bara bemött mig annorlunda. Mitt mående ska inte behöva gå ut över andra än professionella. Jag kan inte känna någon tillit till er och drar mig numera för att ringa eller komma och be om hjälp. Så ska det absolut inte vara.
Jag blev feldiagnostiserad med borderline personlighetsstörning, numera har jag diagnosen bipolärt schizoaffektivt syndrom. Under de år som det stod borderline i mina journaler fick jag kämpa för att få hjälp genom mediciner och inläggning på slutenvården, och nu upplever jag att jag blir tagen på större allvar trots att jag är samma person med samma problematik – allt på grund av att jag har något som anses vara en allvarligare diagnos.
Jag lever tillsammans med min sambo som lider av borderline personlighetsstörning, ätstörning, självskadebeteende och bipolär sjukdom typ II. Vi har vid flera tillfällen varit tvungna att söka akut hjälp hos er med en önskan om inläggning och varje gång har ni velat skicka hem min sambo men behålla mig på en sluten avdelning. Hennes problem är minst lika viktiga som mina men ändå tycks mobila teamet göra skillnad på henne och mig vilket får mig att minnas hur jag själv blev bemött när det stod borderline personlighetsstörning i mina journaler. När vi sökt vård har syftet varit att få komma in i en miljö där det finns personal dygnet runt som kan hjälpa oss att inte skada oss, men varje gång jag varit med min sambo till er har jag fått kriga för att hon ska få den hjälpen. Det ska jag inte behöva göra, och eftersom man är sårbar som sökande så finns inte den kraften att sätta ner foten. Jag ser det som att mobila teamet har ett ansvar att erbjuda omsorg, samtal och vård vid behov och det har ni misslyckats med för många gånger för att man ska behöva se mellan fingrarna. Det är oacceptabelt och kränkande.
Vad man måste ha i åtanke när man träffar en patient är att ni har makten att förhindra självskador och suicidförsök. Konsekvensen av att avvisa en person från vård fram tills att hen har skadat sig eller varit destruktiv och utåtagerande är att ni efter en sådan händelse belönar den självskadade med uppmärksamhet. Jag uppmanar er att uppmärksamma människor INNAN de skadar sig själva, innan en person blir förlorad till döden på grund av sitt mående.
Vad som är så viktigt för er att ha i åtanke är att självskadorna man drar på sig oftast är en sista lösning. Det är orsaken till att man har självskadetankar och självskadeimpulser som är viktig att ta itu med. Ert arbete finns rakt framför er i samtalsrummet och även om det är svårt att hitta en plats inom slutenvården för personen ifråga eller andra lösningar så är en överbeläggning att föredra framför att en person kanske kommer in ändå på grund av självskador och/eller intoxer.
Jag känner helt enkelt att varken jag eller de jag pratat med som haft kontakt mer er tycker att man inte blir tagen på allvar om man inte har skadat sig. Ibland behöver man få prata med någon som lyssnar, även om samtalet blir långt. Det måste finnas tid för stöd genom samtal oavsett om man yttrycker suicidtankar eller självskadetankar.
Mobila teamet har ett uppdrag att hjälpa människor i akut behov av hjälp. Ringer man akut så gör man det för att man inte kan vänta till sin nästa tid med sin KANS eller PAL. Det är ni som bär ansvaret att möta patienterna när de behöver hjälp akut, och ni skulle kunna göra det på ett mycket bättre sätt.
Jag har många vänner som också lider av psykisk ohälsa, och de har också erfarenhet av mobila teamet. Alla har för det mesta varit missnöjda med kontakten, vilket definitivt pekar på att jag inte är ensam om att anse att ert bemötande ofta är bristfälligt.
Jag hoppas att jag genom detta brev öppnar ögonen hos er på mobila teamet och inte bara mobila teamet som enhet utan också personalen som separata personer. Vilken hjälp man får som vårdsökande beror inte bara på era stadgar och riktlinjer, utan det beror också på vilken person man pratar med. Jag ber er härmed att överväga om ni har fördomar beroende på vilka problem en vårdsökande har.
Tack för att du läst detta brev. Med hjälp av oss patienter kan ni skapa den bästa möjliga vård."
Ana.
Jag tänker inte låta dig ta henne ifrån mig. Jag ska visa att jag är mer envis än dig. Du kommer blekna, du kommer att dö. Ana, du är inte på något sätt välkommen.
Så löjlig.
Sedan möter jag din blick, speglar mig i dina ärliga klarblå ögon och vågar inse att du ser någonting annat när du lägger din blick på mig. Du ser inte vad jag ser . Du har bevisat att jag kan lita på dig.
För dig kan jag klä av mig naken, vågar visa hud, vågar låta dig se mitt innersta.
För att jag litar på dig.
Min trygga hamn.
Jag kan vila min haka på hennes huvud när vi omfamnar varandra. Det är bekvämt, tryggt. Hon har ett jävla humör men älskar lika intensivt som hon kan avsky. Hennes läppar är som gjorde för att pussas på. Hennes leende skiner upp hela hennes ansikte och hon ser drömskt på mig, som jag ser på henne. Vi är förlovade i kärlek, vi har en pälsklädd familj ihop.
Livet är inte enkelt, men vi ryggar inte för problemen utan tar itu med dem en efter en när de kommer. Problemen är en självklar del av vår vardag, men det stoppar oss inte från att leva ett gott liv ihop. Vi slår armarna om varandra, jag lägger bekvämt min haka på hennes huvud och andas ut.
Min trygga hamn i hennes trygga famn.
Carros minnesstund.
I eftermiddags hade vi vår minnesstund för Carro. Det både gräts och skrattade, och det var en jättefin minnesstund. Maria hade valt ut ett så fint foto på Carro, jag tog med mig en ram och en blomma och Mikaela tog med sig sin dator så att vi kunde lyssna på musik. Det var skönt att vi hjälptes åt så mycket, och delade sorgen. Det kändes också som att Carro var där och knöt oss samman.
Jag önskar bara att jag kunde gråta. När alla hade gått satt jag med en ångestklump i magen. När jag kom hem kände jag att jag behövde vara själv och smälta det hela.
Det är svårt att ta ett farväl när det blir på det här sättet. Vi pratade en del om Johanna också, man stöter på olika fantastiska människor genom psykvården men det finns ett pris att betala; det är inte alla som klarar sig. Precis som att alla med cancer inte klarar sig.
Ändå trodde jag att Carro skulle överleva oss alla. En person som spenderat flera år med att försöka dö och samtidigt att försöka överleva, som nu ändå kommit in på rätt spår. En person som växt och börjat göra sig redo för ett bättre liv. En person som berört så många. En person som varit med om så mycket men som varit en riktig överlevare.
Det går inte att göra ogjort, det vet jag, men det betyder inte att jag accepterar det. Det är nog det som är problemet, jag är inte villig att acceptera vad som hänt.
Var hon än är så hoppas jag att hon funnit frid. Och vi som är kvar här måste lära oss att vi inte kan leka med våra liv på det sätt som många gör, vi måste inse hur mycket ett liv är även om vi inte tycker om oss själva så mycket. Ett liv är ändå ett liv. Det är viktigt.
Vila i frid, Carro.
Han kom till mig inatt.
Så dyker han upp i en dröm. En fin kille, som jag minns honom, väldigt snäll och jag tyckte om honom. Idag har jag tänkt på honom och försökt ta kontakt med honom igen. Det vore jätteroligt om han svarade.
Det är lustigt hur hjärnan fungerar. Hur kommer det sig att man kan drömma om saker som ens medvetna hjärna inte funderat över på länge? Något som den medvetna hjärnan suddad ut och inte minns? Hur kan det undermedvetna minnas personer, händelser, platser, och öppna upp förseglade mappar ur hjärnarkivet? Jag var så häpen när jag vaknade i morse.
Ännu en gång förstår jag mig inte på min egen hjärna. Det kanske inte är meningen att man ska göra det heller.
Men jag är glad att just han kom tillbaka till mig i drömmen.
Jag älskade dem.
Snälla du, om du visste hur jag hade det, och lyssnat de få gånger du frågat mig om det, så skulle du få skämmas över hur du hånat min kamp. Men du sitter där skamlös, för du hörde aldrig orden jag sa.
Jag älskade ju dessa människor, och jag trodde att de älskade mig. Nu måste jag släppa dem, för de har släppt mig för ljusår sedan utan att jag ens märkt det. Jag gav dem så många chanser att jag aldrig såg när de slutade ge mig deras.
Mitt hjärta trampas på och det är mitt fel, för att jag inte insett att vänskapen dog. Nu gör jag mig loss, jag har insett att de inte varit mina vänner på länge men det gör ONT och jag kan inte låta bli att känna mig sårad. För jag älskade dem.
Jag har levt med ett spöke.
Två år, Johanna.
Johanna.
Två år. Samma frågor, samma sorg. Varför? Tänk om..?
Jag tänker på dig ofta. Dissekerar varje minne, de minnen som fortfarande är så levande. Maria frågade om jag minns din röst, och med fasa inser jag att jag har glömt den. Jag minns ditt ansikte och dina kläder, ditt ansikte med den stora munnen och de stora ögonen. Ditt mörka raka hår. Jag kan se dig framför mig, och det där stora ärret på din vänstra underarm, men jag kommer inte ihåg din röst. Jag minns att den hade en speciell karaktär, en röst som tillhörde en mycket speciell person.
Du var så levande. För två år sedan vaknade jag upp till min rumskamrats gråtande, hon pratade i telefon och sa att du var död. Vilket dåligt aprilskämt, ylade jag! Det var så hemskt. Du berörde så många. Vi fick sitta i en grupp och diskutera det som hänt, och jag minns någon som beundrade ditt mod och en manisk kvinna som inte kunde sluta gråta och prata. På sätt och vis var det lite lustigt, det kunde varit taget från en film. Du rörde upp hela avdelningen och alla hade det svårt. Alla ställde frågor som ingen utom du skulle kunnat svara på.
Jag minns inte att jag grät, det kom senare. På din minnesstund, en månad senare i sjukhusparken, kom det. Tårarna. Det var så många som samlats för att minnas dig. De hade ett foto av dig där du klänger i ett träd och ler ditt stora breda leende. Jag kunde skymta dina vingar.
Ikväll tänder jag ett ljus för dig. Jag föreställer mig dig i himlen med din mamma, och jag känner att du inte har ångest längre. Du ler det där avslappnade, stora leendet. Du är fri!
Jag kommer aldrig att glömma dig. Två år, känns som två månader eller mindre. Vi saknar dig.
Johanna.
Jag har filmsekvenser av dig i mitt huvud. Bara några sekunder vardera. I den första ler du och skrattar tillsammans med oss andra, i den andra går du med snabba och fasta steg genom korridoren med en bister, inåtvänd min och säkerligen ilsken musik i dina hörlurar. Det är dessa två sidor jag minns mest av dig. Det får gå dagar, månader, år, årtionden, men jag glömmer det aldrig. De är inristade djupt inom mig. De spelas upp för mig gång på gång.
Jag har varit så arg på dig, men nu kommer tårarna när jag hör de svagaste toner av moll i musiken. Jag sitter och gråter till TV-program som inte ens handlar om någonting som har med död att göra. Vissa dagar associerar jag allt till dig, till att du är borta. Du skulle inte behövt försvinna.
Varför är jag så berörd, jag som bara kände dig i tre månader? Och ändå lärde jag aldrig känna ditt innersta. Du gömde någonting, ditt skadade ställe, djupt där inne. Du gömde det bakom din sköld av leende läppar, högljutt skratt. Jag kände nog av oäktheten i det du visade utåt, men jag ville nog precis som alla andra tro att det inte var annat än en känsla man hade, en känsla utan grund. Men du visade oss att vi hade fel.
Du höll dig på distans från oss som liknade dig, med våra skadade ställen. Du sa åt mig att lägga ner böckerna jag läste om andra söndertrasade människor. Du sa att du och din närmsta vän försökte prata om de bra sakerna och inte blanda in varandra i konversationer som blev destruktiva. Du var så klok och hade kommit så långt.
Massagecirklarna du anordnade på kvällarna kommer jag alltid minnas, du rörde människor med dina händer men också med din närvaro. Visste du att du var omtyckt, att du berörde fast du ändå aldrig lät någon komma dig så nära? Att du gav, fast du aldrig gav någon dina djupaste hemligheter. Du var annorlunda på det sättet. Ja, du var verkligen så klok och hade kommit så väldigt långt.
Jag förstår att du inte, trots dina enorma ansträngningar, kunde komma undan de djupa hål du måste haft inom dig. Men då förstod jag det inte. Det blev en överraskning för oss alla på avdelningen när du plötsligt inte längre fanns med oss. Du som verkade så stark, verkade så målmedveten och ansvarstagande. Det var först då som jag och säkert de flesta andra förstod hur illa du måste har mått och hur hopplöst allt måste ha känts för dig.
Mina tankar slutar aldrig snurra runt huruvida det var en impuls och ett rop på hjälp, eller om du verkligen ville dö och aldrig mer leva. Kanske spelar det ingen roll, för du dog och är borta, men jag kan bara inte sluta grubbla. Hade du planerat det?
Vad hade hänt om avdelningen hade hållit tiderna för din tillsyn, hade du överlevt om de kommit när de skulle ha kommit för att titta till dig? Hade ditt liv kunnat vända om behandlingscentret du var aktualiserad för kunnat ta emot dig tidigare, om du hade varit mottaglig för hjälp? Om psykiatrins resurser varit starkare, hade du ändå fallit igenom och slutat andas?
Var är du nu?
Jag kommer aldrig att sluta slåss för dig och för andra flickor som dig.
Aldrig.
Minnesfragment - högstadiet.
Mina minnen tar mig ibland långt tillbaka. Jag har knappt något närminne längre, men äldre minnen tvingar sig på hela tiden och totalt slumpmässigt.
Jag går i högstadiet. Tonåring, arg och hormonstinn. Jag behövde aldrig vara direkt ensam, varje lunch åt jag tillsammans med några av mina klasskamrater, på rasterna satt vi och pratade, skojade och tittade på folk. Jag var inte ensam när jag gick i korridorerna på väg till nästa lektion, jag var inte ensam fast jag var mobbad av killarna i klassen. Om man såg flygbilder på vår skola såg man att den nästan var formad som ett hakkors, det var bara det att en vinkel saknades, inuti var den fräsch och praktisk. Det var en bra skola, men jag såg alla människor som potentiella mobbare och fiender. Åren i skolan hade lärt mig att aldrig lita på någon, och när jag råkade se någon elev som jag inte kände i ögonen rodnade jag - inte för att jag blev generad utan för att jag i tanken redan visste att de hatade mig. Då visste jag inte att det kallades socialfobi, jag hatade mig själv men trodde att allas liv centrerades runt mig för att sätta krokben för mig. Så självupptagen man kan vara! Men jag sprang ikapp mina vänner på väg till biologin och i klassrummet ifrågasatte jag högljutt min lärares metoder. Jag var tvungen att ta för mig, för inget kom gratis.
Men jag var ensam. Jag var ensam tillsammans med mina vänner. Om jag inte hängde med så väntade de aldrig på mig när de gick till skolmatsalen, de väntade aldrig när vi skulle gå till nästa klassrum. Om jag rent fysiskt skulle hålla mig i gänget var jag tvungen att försöka hålla jämna steg med dem. Men vad som var värst, vad som gjorde riktigt riktigt ont, var när jag blev mobbad och smutskastad av killarna i klassen, för att de aldrig sa ett ord för att försvara mig. Jag antar att det var för att de inte ville råka illa ut, men det gjorde så ont.
Jag gick aldrig på toaletten under dagen utan passade på när alla skulle gå hem. Låsen kunde låsas upp utifrån om man bara hade en enkrona, jag var livrädd för att de skulle komma in när mina byxor var nere. Så efter sista lektionen gick jag på toa, men mina kompisar kunde inte vänta fem minuter utan gick ofta hem utan mig. FEM MINUTER. Jag fick varje dag be dem att snälla snälla vänta på mig, snälla vänta lite. Hur mycket jag än lirkade kunde de vissa dagar ha alldeles för bråttom för att vänta.
Hade jag inget värde? Jag var deras kompis, men tydligen inte en tillräckligt viktig kompis. Det gjorde ont. Det gör ont.
De starkaste av band.
Men jag lovar dig mamma, en dag ska ni få någonting tillbaka, och smärtan ska visa sig ha ett syfte. En dag kommer ni kunna förlåta mig.
Katten jamar, vill in. Varför sitter ni här på golvet? undrar han säkert. Kurrar och trillar över våra ben. Jag samlar rösten igen och berättar att jag vill vara älskad mer än när jag mår som sämst. Mamma säger att jag alltid är det. Men jag behöver höra det NU, eller i alla fall ibland. Jag är trött på att fiska komplimanger och älska-ord/känslor från andra. Jag vill att någon annan ska vara först. Nej... jag vill att mamma ska vara först.
Mamma går isäng, jag går ut med en cigarett mellan mina fingrar, snart är den mellan mina läppar och jag tar ett ljuvligt bloss. Torkar tårarna på kinderna. Se, de var aldrig där.
Psykos
Jag kommer leva för evigt. Psykiatrin vill stoppa mig, sätta sina handfängslen på mig och medicinera bort sanningen, den som kommer föra mig vidare. Psykiatrin vill inte att vi ska veta vad som gömmer sig bakom fasaden, det är för gudomligt och sant.
Vi sitter bakom lås och bom. Vi är alla farliga för andra än oss själva. Ändå ignoreras vi av vården. Jag vet nog vad de vill, de vill ge oss zombiemediciner så att vi är fromma som lamm. De däckade mig i en vecka av en spruta, de höjer ständigt medicinerna. Psykavdelningens väggar är vitbeiga och äckliga, medicinkopparna är smutsiga.
Vattnet i kannorna smakar Theralen. De vill droga ner oss så att vi inte blir besvärliga. Jag vet vad de gör och jag vägrar dricka, hur törstig jag än blir. Jag köper drickor och mineralvatten istället. Vissa kranar på avdelningen smakar inte Theralen, men jag dricker ändå lite. Jag vill ju inte riskera någonting. Jag vill inte vara snäll och medgörlig. Jag vill inte formas till deras föreställning av hur en människa ska vara.
Jag har inte namn på de som kallar på mig. Jag kallar dem för Svart och Vitt, kontraster som sliter och drar i mig. De skickar tankar, tankar som jag inte tänker utan som de tänker åt mig. När jag en gång berättade om tankarna som sattes in i mitt huvud fick jag höra att det inte alls var någon annans tankar utan mina egna, men det är FEL.
Jag avskyr att väggarna är vita. Jag vill sätta upp planscher och bilder, för annars ser jag röda djävlar på väggarna. De försvinner bara inte. De är överallt. Jag tog en bläckpenna och ritade upp det jag såg på väggen för att den åtminstone skulle stanna på samma plats, men det förstod aldrig personalen. Jag försökte förklara, fast jag egentligen inte får, därför säger jag saker en gång men man blir inte lyssnad på om man inte upprepade gånger skriker om sina upplevelser.
Svart och Vitt ska ge mig order, jag har en viktig funktion för att de ska kunna ta över mer och mer. I gengäld får jag krypa in i deras dimensioner där det oftast är lugnt. Jag väntar otåligt med skyhög ångestnivå, befallningarna börjar ramla in. Jag får inte ta tabletter, Inga tabletter. Ångesten står mig upp över huvudet och jag slår sönder ett lysrör för att skada mig. Jag blir övermannad, övermannad av de som inte vill mig gott. Men vid det här laget känns löften från vårdpersonal och Svart och Vitt lika lönlösa. Jag är förlorad, på väg att slaktas, jag väntar på mina bestraffningar.
Personalen pressar mig på om jag hör några röster, men det gör jag inte. Det har hänt, både mans- och kvinnoröster, men jag minns aldrig vad de sa och när det väl händer är det mest som viskningar. På mitt senaste läkarsamtal satte de ord i munnen på mig, De fick det att låta som att jag hörde mycket röster men det är inte det som det handlar om – det handlar om tankarna som sätts in i mitt huvud och tvången som gör att jag ritat på väggen bland annat.
Jag vet inte var jag står mitt i allt detta virrvarr. Jag vill veta med om Svart och Vitts dimensioner, jag har aldrig känt mig så nära sanningen som när jag varit så kallat närpsykotisk, fast det tär enormt på mig vill jag ändå fortsätta forska i det. Jag vill inte gå miste om något gudomligt.
Samtidigt är det oerhört svårt att leva med ett ben i vår gemensamma verklighet och den som inte framträder hos ”friska” människor. Ibland vill jag bara att det ska ta slut, jag vill frivilligt känna mig lurad, svälja medicinerna för att jag ska få vila ett tag. Men ännu en gång; vad är bättre? Att veta sanningen och plågas eller vara lurad och ha det lite lugnare? Jag kan inte välja, eftersom både sanning och lugn är så viktigt för mig. Jag pendlar snabbt, men en sak är säker – jag kommer ALDRIG glömma de olika dimensionerna som jag fått kika in i, jag kommer alltid ha det i åtanke. Jag återkommer alltid till det och det är samma visa varje gång.
– PSYKOS! utropar alla. Men jag anser mig veta bättre. Och om det här är en psykos, så känns den ändå verkligare än livet jag föddes i.
