Bland de första gångerna jag träffade Mary kanske? Minns inte. Men ja...
Igår.
Igår.
Jag hittade två gamla bilder idag när jag gick igenom mina album och alla bilder där jag är taggade på facebook, där jag har min maxvikt. I skrivande stund, första januari 2015 så väger jag 25kg mindre. Det känns otroligt bra.
Jag har på sätt och vis alltid varit okej med att jag är jag. Mer eller mindre, såklart, men jag har skalat av mig mycket av mitt självhat. Jag mådde helt enkelt inte bra varken fysiskt eller psykiskt när jag var som rundast. Jag har alltid varit tjock och jag tror att jag alltid kommer vara det också vilket faktiskt inte stör mig särskilt mycket, men det är skillnad på att ha en vikt som jag själv påverkat fullkomligt eller den vikt som kom med psykofarmakan jag ätit och äter.
När jag åt Lithionit så samlade jag på mig vätska och drack mycket läsk (för lithium = salt), samtidigt gav den en effekt som gjorde att jag inte kände igen mig själv. Det var som att gå omkring med dystymi, lätt nedstämd och inga leenden men inga tårar heller. Jätteunderligt. Samtidigt tog min kropp skada av övervikten.
Jag slutade med Lithionit. Jag har gått på och av psykofarmaka i 10 år och har märkt vad som ökar min aptit eller vanställer hur min kropp tar upp det jag äter. Det känns som att min kropp ger av sig en suck av lättnad nu när jag står på minimal dos neuroleptika och har lite bättre kondition och helt enkelt är lättare. Jag har en lång väg att gå i min viktminskning naturligtvis, men jag känner min kropps gränser och känner helt enkelt min kropp på ett sätt som jag inte gjort förut.
Det är svårt att förklara hur det känns, men det känns som att jag nu äger min kropp, styr och ställer över mycket.
Nu har jag nått en ny milstolpe i mitt försök att gå ner i vikt på ett sunt sätt. Håll tummarna för mig, för nu har jag börjat få en regelbunden menscykel. Är man överviktig eller underviktig så kan cykeln bli oregelbunden och försvinna, men nu visar min kropp mig att den mår bättre genom att menstruera. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha mens...
Rent viktmässigt har jag hamnat på en platå, men det är okej för mig just nu. Jag behöver snarare träna på att hålla vikten än att gå ned - för jag skulle antagligen kunna rasa i vikt om jag ville men det skulle aldrig hålla. Därför håller jag aldrig på med bantningskurer och liknande, jag ändrar på min livsstil och jobbar för ett bättre mående. Jag har nämligen insett att mitt liv kan bli långt om jag har tur och får må bra så det är ingen hets.
Det vore också helt insiktslöst att tro att jag som varit överviktig sedan jag var liten kommer kunna gå ner i vikt snabbt. Det har tagit mig ett liv att stadigt gå upp i vikt och det kommer ta längre tid att gå ner i vikt. Huvudsaken är att jag vet att jag är älskad som jag är, tjock eller inte. Huvudsaken är att jag vet att mitt värde inte sitter i min vikt.
Dagens anteckning: Fortfarande trötthet och fortfarande ryckning i tungan, lite bättre med det senare just idag. Jag har ringt och sökt läkare för detta och hoppas på det bästa. Det kan vara all neuroleptika som spökar. Jag är rädd.
Idag har jag åstadkommit noll och ingenting. Jag känner mig i vägen för det mesta och står i tacksamhetsskuld till så många. Allt jag kan göra är att försöka bygga upp mig själv igen och nedstämdheten är en smula bättre, mest tack vare Mary som alltid har förmågan att få mig att le. Mammas och pappas hjälp har också varit ovärdeligt.
Det är som att ha hack i skivan. Inget går snabbt och enkelt. Det är en massa buffrande i livet just nu, det är som att dansa till en låt som gång på gång hoppar. Men jag försöker i alla fall dansa.
Imorgon har vi längre boendestöd, så det blir nog att helgstäda.Om det inte var så förbaskat varmt hade det varit lättare att komma ut. Jag vill inte gå ut och gå för att jag avskyr att svettas. Det rimmar illa med mitt försök att gå ner i vikt. Jag kan säga att jag ligger ungefär -5kg nu sedan jag fick nog och det är ju bra. Jag ser det som ett livsprojekt, det behöver inte gå så fort bara det går åt rätt håll. Jag trivs inte med mig själv som det är nu.
Jag orkar inte läsa någon ny bok, så jag ger mig på en gammal. Den fjärde boken i serien "Imorgon när kriget kom". Ja, jag vet att jag har läst den dussintals gånger men jag älskar den serien och det fungerar alltid. Just det fjärde boken har jag läst minst antal gånger så det kändes som ett självklart val. Även om jag inte orkar läsa någonting nytt så vill jag hålla igång med läsningen eftersom det är en stor del av mitt liv. Jag tror att det är nyttigt för min hjärna också, just nu är jag rädd att den säckar ihop totalt eftersom jag inte kan fokusera på mycket alls. Jag är pinsamt seg. Det kanske har med det depressiva att göra, vilket jag hoppas innerligt, för det kan försvinna. Skulle det handla om negativa symptom så är det en annan femma.
Min läkare är tillbaka på måndag och jag hoppas på att få en tid omgående. Jag ska be om att få ta blodprover och ett utlåtande om mina ryckningar i tungan ifall ingen läkare hunnit ta tag i det innan.
Jag var faktiskt så desperat att jag bad till Gud idag. Jag vet inte ens om jag tror på Gud såsom de kristna gör men mina alternativ börjar sina.
Skrivandet har kommit i skymundan. Just nu behöver jag vila mycket och jag kan inte arbeta i värmen hur som helst. Den slår ut mig totalt. Jag tål verkligen inte värmen. Jag tål inte nedstämdheten. Jag tål inte sommaren längre utan väntar ut den. Väntar ut ryckningarna.
Väntar... Jag vill göra hösten till min. Jag vill återkomma. Jag vill börja orka sätta upp håret igen och sminka mig, ta en ny profilbild till facebook, göra de där små sakerna som jag inte ens förmår mig att göra ens när jag har en ganska bra dag. 2015 ska bli mitt år. Tillbaka till verkligheten. Kanske plugga. Kanske arbetsträna. Jag vill ju så mycket men orkar inte!
Jag går ner i vikt, sedan upp i vikt, och så ner...
2014-07-13 @ 20:46:15
Det senaste året har jag pendlat upp och ner i vikt, i ett viktspann på 10kg. Folk kommenterar om att jag har gått ner i vikt lite nu och då vilket stämmer just då, för då har jag legat i nederdelen av de där 10 kilona.
Men nu är jag trött på att pendla i vikt. Jag är också trött på att vara alltför överviktig. Förra veckan tog jag ett beslut, och det var att satsa på att gå ner i vikt på ett sunt och hållbart sätt, utan att hetsa mig själv men ändå kontrollera mig. Det är någonting som jag måste göra för min hälsas skull, och även för mitt självfötroende. Jag trivs inte i min kroppsbyggnad som det är just nu, och det är ett gott skäl till att försöka gå ner i vikt, förutom de otroliga fördelarna rent fysiskt.
Jag vill tycka om mig själv inifrån och ut, men jag kan inte göra det nu. Jag tycker inte att jag är fin och jag finner mig själv med att förakta mig själv när jag promenerar och inte riktigt orkar gå så snabbt som hjärnan vill. Jag har inget problem med att vara tjock egentligen, men där finns det ju också gränser. Jag är fet och jag vill inte vara det. Jag känner så många vackra, stora kvinnor, och jag vet att jag alltid kommer vara stor, men mitt mål nu är att förlora 15kg med vart 5:e kg som delmål för min hälsas skull och även för att känna mig mer som ett i min kropp.
Jag tog det här beslutet för en vecka sedan och vägde in mig. Idag har jag vägt mig igen och förlorat 3kg genom små förändringar. I början går det alltid lite lättare eftersom det handlar så mycket om vätska, men jag försöker att vara medveten om vad jag äter och hur jag rör mig. Jag kommer inte tokbanta utan det handlar om att ändra på livsstilen en liten bit i taget. Jag planerar att det här kommer ta lång tid, jag ger mig den tiden för att det kommer att vara värt det i det långa loppet. Jag kan hur som helst inte springa av mig 15kg på en vecka.
Jag har alltid försvarat mitt tjocka jag och kommer fortsätta göra det, men det finns mycket att ta av.
En gastric bypass finns inte ens på kartan. Inte någon diet heller. Just nu försöker jag bara göra av med mer än jag tar in, det är en början i alla fall. Jag blir sjuk om jag inte äter regelbundet, inte en chans att jag kommer svälta mig eller något annat dumt för att gå ner i vikt.
Jag ska försöka uppdatera om min viktminskning varje vecka och på så sätt sätta lite press på mig själv. Jag tror att min kropp kommer reagera väldigt positivt på detta, medan jag lyfter bort mjölkpaket på mjölkpaket av mig själv. Håll tummarna för att jag ska lyckas så gott jag kan.
Minus 10kg på några månader. Kläderna sitter lösare. Jag känner mig lite smidigare. Det känns bra! Jag är på rätt väg och men neuroleptika är verkligen djävulens gift när man försöker gå ner i vikt.
Så, hur har jag gjort? Promenerat mycket mer och ätit regelbundet. Mindre godis och snacks. Det är inte lätt när man har sug eller är hungrig, men å andra sidan känner jag mer och mer att jag inte behöver lika mycket godis eller läsk. Det dricks mest mineralvatten. Nu innan jul ska jag knappast banta - visst, jag kommer hålla koll men jag vill dricka julmust och äta pepparkaksdeg. Det är ju för tusan jul!
Det var ett jävla tjat om min övervikt. Akta dig så att jag inte sätter mig på dig.
Jag tänker inte berätta vad jag väger, det skulle inte gynna någon och allra minst mig själv. Det snackar jag om med mina vänner ibland, fast nästan aldrig. Varför skulle jag? Jag vill inte fixera mig vid min övervikt så att jag glömmer att leva ett normalt liv. Mitt liv är inte särskilt begränsat på grund av min övervikt, men visst känner jag av vissa bieffekter som fetman för med sig. Jag har inga sjukdomar på grund av det, alla mina värden såg bra ut för en månad sedan (både blodfetter och sockernivåer), men jag är inte lika smidig som andra och har svårt att hitta kläder. Dålig kondis har jag också.
Naturligtvis är det en hälsofara, men ska vi då blanda in alla andra hälsofaror? Jag dricker alkohol i snitt fyra gånger per år, jag röker nästan aldrig nu, jag snusar visserligen, men jag knarkar inte och förstör inte min kropp på andra sätt, som kanske du gör.
Jag har en kategori i bloggen som jag tillägnar till min viktminskning. Jag försöker inte gå ner i vikt som om alla komponenter i livet hängde på det, men jag försöker ha koll utan att bli besatt av det. Jag tänker helt enkelt inte låta livet vänta tills jag blir smalare.
Det handlar inte om dålig karaktär. Alla som ätit psykofarmaka kan skriva under på det. Rebecca Anserud visade under sin föredrag till "Ett bipolärt hjärta" en bild på sig själv när hon vägde som mest och det är en bieffekt av medicinerna. Jag kände så väl igen mig, för även om jag var överviktig förr så har jag ökat väldigt mycket i vikt sedan jag började äta medicin mot psykisk ohälsa..Speciellt neuroleptika gör saker med kroppen - vissa ger ett ökat sug efter socker och fett som biverkning, andra får mer aptit när de mår bättre, andra sover mer och är därför inte lika aktiva som andra och vissa läkemedel påverkar kroppen så att man går upp i vikt fast man håller samma kost som innan.
Det är ett jävla gissel, med andra ord.
Jag störs inte särskilt rent psykiskt heller. Det verkar vara andra som har problem med min övervikt, kanske för att jag är provocerande genom att tycka att jag är okej ändå. Jag kan inte gå ner i vikt på en sekund, jag kan inte trolla och jag önskar att det fanns fler klädstorlekar så att jag kan ha den stil jag har. Det är väl där som jag faktiskt bryr mig - att jag inte kan ha samma snygga klänningar som andra utan har svårt att hitta schyssta kläder i min storlek. Men i övrigt - nej. Jag varken hetsäter eller tröstäter. Jag hatar inte mig själv för att jag är tjock men såklart vill jag gå ner i vikt och har en långsiktig plan. Jag tror inte på bantning.
Dessutom finns det verkligen viktigare saker här i världen. Och jag har både spegel och våg, så du behöver inte berätta för mig att jag är tjock.
Kan vi lämna ämnet nu? Jag återkommer när jag nått ett delmål i min viktminskning, men jag inser också att det kan ta ett tag. Jag tänker inte banta. Jag tänker hålla min vikt och förhoppningsvis minska den. Oroa dig inte för att jag skulle må dåligt över mig själv för att jag är överviktig, för jag gör inte det.
Morgonen växte till dag, vi lagade dammsugaren och för-städade lägenheten lite innan boendestödet kom. När boendestödet var här fick hon ta disken medan vi sprang runt och plockade, putsade och sådant. Nu är kontrollen återtagen, nu har jag en bra utgångspunkt för resten av veckan. Ja, jag rent njöt av att rengöra (pun intended).
Veckan är i princip fullspäckad känns det som. Nu ska jag bara lära mig gasa och bromsa. Jag har gasat idag, så ikväll ska jag bromsa in och fråga mig själv hur jag mår. Vi har fyra avsnitt kvar av American Horror Story Asylum att se och jag har en såndär jättemysig ungdomsroman att läsa, när jag blir trött på att läsa om Salvador Dalí.
Jag fick ett rätt roligt meddelande idag. Jag har skrivit lite med en tjej vars bilddagbok jag snubblat in på och därför har hon skrivit till mig. Vi hamnade i en diskussion om romantisering av psykisk sjukdom, ärr och ätstörningar. Det här är det sista hon skrev var: Mycker....Är man pro ana så lägger man ner hela sitt liv på att gå ner i vikt, och triggar andratill det också...Fast du kanske hatar mig för att du aldrig kommer kunna se ut så, vad vet jag?
Förlåt, men jag skrattade rakt ut. Jag har gått runt ett bra tag och varit bitter över hur min övervikt ökat i och med att medicinerna höjts och jag har alltid varit tjock. Jag har ingen illusion om att jag kommer att bli smal, och jag vill inte heller vara smal. Smal är för mig ohälsosamt, liksom att fetma är ohälsosamt. Självklart vill jag väga normalt men jag tror inte att jag kommer att göra det någonsin. Min självbild vacklar, men jag vet någonstans att jag är värd någonting, för jag älskar och är älskad, vissa kanske backar för mig men jag tror knappast att det beror på att jag är fet. Livet är inte slut för att man är tjock, jag måste leva i nuet och kan inte vänta tills jag gått ner i vikt. Mitt liv är så mycket mer innehållsrikt än många andra som hämmas av sin vikt. Så, kära tjockisar, ta upp en plats eller två på bussen och åk och träffa dina vänner som ser dig för den du är, den vackra stjärna som utgör dig.
Det var länge sedan jag skrev om min viktminskning, mest för att jag inte riktigt försökt gå ner i vikt aktivt. Det har varit så mycket annat samtidigt. Jag dock det alltid nära i tankarna, när jag går ut med hunden eller går till bussen så försöker jag ta längre och snabbare kliv, jag försöker äta regelbundet men är inte så fixerad vid vikten.
Seroquel är rena giftet om man som jag har lätt för att gå upp i vikt. Jag har varit nere på -20kg från min maxvikt, men gick sedan upp till -11kg. Nu är jag nere på -20kg igen och tänkte ta mig över den magiska spärren där jag inte varit på flera år.
Jag vill inte bli smal. Jag vill må bättre rent fysiskt och orka lika mycket som andra. Jag tror inte att jag skulle vara särskilt snygg om jag inte hade lite att ta i heller. Hur som helst så är jag i en riskzon när det gäller min hälsa och det är det viktigaste. Mitt utseende finner jag oftast acceptans för, eftersom jag inte kan göra så mycket åt det och inte göra något som drastiskt ändrar på det.
Det är synd att jag inte har kvar min tjockis in crime, Malin. Vi brukade peppa varandra eftersom vi båda är tjockisar, hon vet verkligen hur det är att vara kraftigt överviktig. Eller, hon visste... det här med om hon är eller var är svårt att skriva om, för hon jag vill att hon fortfarande ÄR fast hon egentligen VAR. Om ni förstår vad jag menar? Hon är den enda som vet/visste hur mycket jag väger. Jag vågar inte berätta för någon annan.
Det som stör mig mest med att vara överviktig är att alla snygga kläder är för små. Det är så irriterande, jag skulle vilja ha en egen stil men det är så svårt att hitta de där perfekta plaggen när man är så stor som jag är. Jag sitter och dregglar på olika nätaffärer och önskar kläderna större, snarare än att önska mig mindre.
Idag har jag gått igenom en del av mina journaler från psykiatrin. Jag brast ut i skratt och var tvungen att läsa det högt för min flickvän: "Allmäntillstånd: Överviktig". Självklart stod det mer om mitt allmäntillstånd, men jag tänkte skriva lite kort om övervikten som tydligen även är viktig att ta med när man skriver en anteckning på akutpsyk...
Jag har alltid varit tjock, bara mer eller mindre. Jag kämpar mot vikten och ligger ungefär -19kg från min maxvikt (som jag nådde när jag åt Lithionit). Ändå klarar jag av att lägga övervikten åt sidan och inte låta det vara centralt i mitt liv, för normalviktig kommer jag inte att bli på länge. Jag har helt enkelt för stunden accepterat att jag är tjock.
Förut gjorde det ont när folk kallade mig för diverse ord som är synonymt med fet, men numera så undrar jag; kan ni inte bättre? Var är förolämpningen i det? JAG ÄR TJOCK. Jag vet om det och därför är sådana påhopp ganska tandlösa.
Människor är människor och ser ut som de gör. Jag kämpar med vikten som så många andra, men man måste komma ihåg att leva i nuet, inte "när jag är smal". För min del så tror jag inte att jag någonsin kommer att bli direkt smal, jag satsar mer på att försöka bli mer hälsosam. Och utseendemässigt... man får göra det bästa av situationen. Eller hur?
My fellow Fat! So?'s: LEV OCH NJUT.
Och ni som så noga påpekar att jag är tjock: Jag har inga vanföreställningar om att jag inte skulle vara det, tack för påminnelsen men jag lever varje dag med min övervikt och är högst medveten om den.
Så nu låter vi det vara sagt en gång för alla - jag är tjock. DEAL WITH IT!
Jag har tagit två timmeslång tupplurar idag. Jag skulle kunna fortsätta sova i evigheter. Kanske behöver jag det nu? Lite vile. Lite tystnad, lite lugn.
Idag skulle jag egentligen storstädat, men jag satsar på att handla mat istället. Idag får vårt boende låna bil, så jag tänkte övertala dem att skjutsa mig till ICA. Idag har jag druckit fil till frukost och lunch för att jag inte har någon mat och för att jag varit för trött för att stå på benen. Kanske hålla jag på att bli sjuk?
Tar du dina mediciner? Jodå. Det gör jag.
Nu är det nya tag för att fortsätta gå ner i vikt. Jag lagar numera mat för det mesta, färdigrätterna har jag ifall jag inte skulle orka ställa mig vid spisen men jag har skaffat mig en god vana att tillaga måltiderna själv. Tyvärr är det ganska enformigt. Quorn eller laxfilé med nudlar och cremé fraische. Det är gott, kanske inte så näringsrikt, men ändå bättre än färdigrätter.
Jag måste hitta på något för att ta mig igenom kvällarna utan att småäta. Dagarna går bra, då äter jag ju huvudmåltiderna. Men mot kvällarna och nätterna så blir jag hungrig och sugen! Är man vaken (ofrivilligt) till 03.00 så har man definitivt börjat bli hungrig igen efter middagen man åt sisådär klockan 18.00.
Mitt trick är att dricka lite fil. Jag brukar dricka naturell för att få i mig mindre socker, men i det stadiet jag är i nu så gör det ingenting om det är smaksatt eftersom jag inte kan tvärsluta med det vita pulvret. Jag tror att sockersuget kommer från Seroquelen och att jag ätit rätt mycket socker har gjort mig beroende. Jag är inte stark nog för att go cold turkey, jag behöver trappa ner i lagom takt.
Idag börjar jag kämpa mot kilona igen. Under semestern tog jag också semester från viktminskningen vilket har resulterat i att jag gått upp ett par kilon.
Jag kan säga att det sved att ställa sig på vågen idag, men nu känner jag att jag ska jaga ner kilona och döda dem en efter en. Det behöver inte ta så lång tid, bara jag försöker. Jag har klarat det bra hittills och är nästan 20kg lättare från min maxvikt även fast jag gått upp lite nu. Jag vet att jag kan gå ner i vikt och jag använder bra metoder. Jag måste bara försöka lite hårdare.
Jag har en störd syn på mig själv, en syn som förstör väldigt mycket. Det skapar ångest och jag har svårt att ha en hälsosam viktnedgång utan att bli ätstörd. Hur balanserar man det? Hur balanserar man att man måste gå ner i vikt för sin hälsas skull utan att bli själinvaliderande och vippa över till en störd syn på sig själv och på mat?
Jag försöker påminna mig själv om att mitt värde inte sitter i mina kilon, att en människas värde ligger djupare. Jag vill gå ner i vikt och njuta av livet på samma gång.
Ibland hamnar jag på bloggar som handlar om Pro-Ana, människor som ser anorexia som en livsstil. De skriver ner hur de äter, vad de väger, postar bilder på magra kvinnor för att peppa sig själva och andra. Längst upp i detta inlägg ser ni en bild jag hittade när jag googlade ordet Thinspiration.
Det fick mig att tänka på Beth Ditto, sångerskan i bandet Gossip. Hon är tjock och hon är vacker, kanske är det hennes självförtroende som gör henne så vacker som hon är. Jag ser på dessa två bilder, en slumpmässigt utvald bild på en mager modell och en nakenbild på Beth Ditto. Vem av dem mår bäst? Vem av dem lever ett liv som de själva vill leva? Och om vi ska vara ytliga, vem är snyggast?
Magra modellen eller Beth Ditto?
När mår jag bättre - när jag fixerar mig på mat och träning till den gräns att jag inte kan tänka på något annat, eller när jag ägnar mig åt mina intressen mellan måltiderna? När jag hatar mig själv för hur jag ser ut eller när jag accepterar att jag faktiskt ser ut som jag gör just nu?
Att acceptera sig själv innebär inte att man inte kan förändra sig själv. Jag tänker fortsätta gå ner i vikt, men jag tänker leva livet också. Att gå ner i vikt av ren avsky är inte ens särskilt effektivt, jämfört med att gå ner i vikt med lagom mat och lagom träning. Det behöver inte vara plågsamt att gå ner i vikt.
Jag tänker gå tillbaka till det här inlägget när jag drar iväg, fundera på hur jag ska kunna vara så lycklig som möjligt. Thinspiration, måste det vara utmärglade kvinnor? Varför sträva efter att må dåligt? Jag vet att det inte är så enkelt... Men vem har någonsin sagt att det inte ska vara svårt? Jag tänkte försöka att inte hata bort kilona, utan snarare arbeta bort dem.
Det är det enda sättet att må bra när man försöker förlora överflödiga kilon.
Jag för ungefär ett år sedan, 20kg tyngre än idag!
Hurra hurra hurra! Idag ställde jag mig på vågen och den berättade för mig att jag nu väger 20kg mindre än vad jag gjorde för ett år sedan!
Vad har jag gjort för att gå ner i vikt? Jag har slutat hetsäta (hur jag lyckades med det vet jag inte), slutade med Lithionit, bytte Coca Cola mot mineralvatten, ätit regelbundet och även börjat röra på mig lite smått. Jag har gjort små ändringar i taget.
Men jag har också, på grund av mitt mående, förlorat matlusten under stora perioder vilket kanske inte är lika hälsosamt som de ovan nämnda orsakerna till min viktnedgång.
Det här är jag idag. Kläderna döljer på sätt och vis hur mycket jag gått ner, men ändock... -20kg!
Igår var en mörk dag i min historia. Jag väljer att gå vidare och ta en stund i taget. Allt annat får vänta utom...
Emma, som jag ska träffa i eftermiddag! Jag har saknat den bruden!
Har återupptagit kampen mot kilona, det har verkligen gått trögt de senaste månaderna. Jag antar att jag blivit uppbromsad av mediciner och av att jag haft en liten free-ride när kilona bara ran av mig. Nu är det full kamp, och jag ska vinna. om 4hg har jag nått mitt delmål och gått ner 20kg, jag planerar att ha rott delmålet i hamn till helgen. Som belöning ska jag få köpa nya kläder med mamma! Inte illa, inte illa alls.
Igårnatt kunde jag inte sova. Jag fick ta extra sömnmedicin för att komma till ro, jag var helt speedad. Jag trodde att jag skulle må sämre idag, men det känns okej faktiskt.
Idag har jag gjort min workout igen, avbrottet i rutinen när jag varit med min familj har gjort att jag inte tränat som jag borde. Det sved när jag såg siffrorna på vågen i morse, jag har bara gått ner fyra hekton på 6 dagar. Jag tolererar inte det, nu är det skärpning! Av ren avsky inför mig själv trampade jag hårt på pedalerna när jag satt på motionscykeln. Ett kilo hade varit acceptabelt, men 4 hekton? Det är inte okej om jag ska nå mitt mål inför sommaren.
Nu ska jag slänga mig i duschen, det brukar kännas bättre då. Allt mitt fokus sitter på att göra dagen dräglig och jag har målet satt på att jag ska till Vågen imorgon och träffa Mia. Jag har fått en ny tid hos henne, det är fortfarande tidigt på morgonen (enligt min klocka) men ändå lite bättre än den förra. Det svåra sitter i att ta mig dit - jag har otroligt svårt för kollektivtrafiken. Och jag menar det! Jag antar att det är för att jag har paranoida tankegångar och känner mig otrygg. Jag kan, i tryggheten av mitt eget hem, resonera på det viset men när jag sitter där på bussen är det med hjärtat i halsgropen och paniken runt hörnet.
JAG HAR GÅTT NER TRE STORLEKAR SEDAN I SOMRAS! Helt amazing, jag gick med tunga steg till provrummet och till mina förvåning passade plagget jag valt ut, tre storlekar mindre än vad jag hade när jag började gå ner i vikt förra sommaren! I like it! Trots alla motgångar har jag ändå lyckats med någonting!
Resten av dagen har varit okej, men jag har känt mig ganska vissen. Det känns fint att ha mamma på besök, men att gå på stan blev lite för mycket för mig. Det blev inte bättre för att ett gång fjortisar uppenbarligen inte kunde hålla sig för skratt när jag mötte deras blickar i en skoaffär. Vad som var speciellt roligt förstod jag inte, men jag blev arg och ledsen. De fnittrade, kollade på mig och bytte blickar. Jag såg skabbig ut, men det var nog också allt. Jag vet inte vad de skrattade åt men jag vet att de skrattade åt mig och jag var nära på att tappa humöret. Fjortisjävlar.
Jag är ganska så trött nu. Blir en tidig kväll skulle jag tro. Det känns annorlunda att inte vara ensam såhär på kvällen, jag är så mycket ensam annars. Men jag tycker att det är ganska mysigt. Ser fram emot att få finbesök av Alex framöver! Längtar!
Jag hittade en bild som bara är lite över ett år gammalt, men oj vilken skillnad det är jämfört med nu.
Sent januari 2009
Mars 2010.
Vilken skillnad, det syns ju faktiskt att jag inte är lika pluffsig längre! Min hemlighet som inte är så hemlig: Slutat med Lithionit och annan psykofarmaka, skurit ner på cola och annat socker rejält, äter regelbundet men mindre portioner. Nästa växel att ta gäller motionen. Jag behöver nya kläder!
Idag firar jag, och alla ska säga grattis till mig! Jag var och vägde mig i eftermiddags, det är nämligen så att jag smyger mig in på kvinnokliniken på NUS lite nu och då (men inte för ofta) och väger mig på deras våg i korridoren. Jag efter många veckors kämpande har jag faktiskt kommit under den magiska siffran, den som jag inte varit under på Gud vet hur länge. Och det är den siffran som varit svårast att ta sig under. Nu när jag gjort det så känns det verkligen som att jag kan gå ner i vikt och att det är värt kampen. Jag kan fortsätta med det här. Det vill jag. Idag när jag vägde mig visade vågen på -10kg från min maxvikt!
Det är inte helt lätt men inte totalt svårt heller. Det intressanta är att det inte alls började med att jag försökte gå ner i vikt, utan jag förlorade några kilon när jag var deprimerad i somras. Och i höst, när jag började må bättre, kände jag mig sporrad av att känna mig ett par kilon lättare än innan.
Den största förändringen är helt klart att jag slutade dricka så mycket cola. Jag skäms över hur mycket jag drack, det var faktiskt 1,5 till 2 liter på en dag. Varje dag. Jag bytte ut colan ganska långsamt mot tekoppar med massor av honung i. Nu dricker jag cola på helgerna, om jag köpt en subwaymacka eller ett skrovmål eller någonting. Jag har slutat äta snacks på veckorna, istället har jag ätit ägg med skagenröra på och riskakor med ostsmak. Jag äter regelbundet, vid fem tillfällen per dag.
Att sluta med cola är inte helt enkelt, men jag försökte och försöker fortfarande att aldrig vara törstig och ändå se till sockerberoendet, men med bättre sockerarter och betydligt mindre mängder. En stor hjälp i att sluta var definitivt att sluta med Lithionit som är ett salt och därför gör en mer törstig och även sötsugen. Om jag inte hade slutat med den medicinen hade jag aldrig fixat att (nästan) sluta.
Egentligen är det inte särskilt nyttigt, allt som jag ersatt saker med. Men det är bättre än vad jag åt innan och det funkar. Jag måste verkligen göra det här på mitt sätt, jag kan nästan alla goda råd folk kommer med utantill men är inte längre intresserad. Som äkta tjockis är jag en EXPERT på hur man ska gå ner i vikt. Alla feta människor vet hur man gör, det är bara det att det inte funkar i praktiken.
Min plan är att byta ut kost långsamt och också långsamt börja motionera. Jag vet av erfarenhet att jag absolut inte kan starta ”mitt nya liv” som vi alltid gör vid nyår hemma hos mina föräldrar. Det funkar bra för dem, men från att sitta med ostbågar och cola framför TV:n och sedan tvärsluta och promenera en halvmil två gånger per dag fungerar kanske bara i ett par veckor eller mindre. Det är svårt att bryta vanor och om jag siktar för högt med en gång så når jag såklart inte upp.
Jag ser mig som Indiana Jones, när han byter ut en diamant mot whatever. Jag tänker helt enkelt byta ut en dålig del i mitt matliv mot en mindre dålig, och sedan fortsätta. Det har funkat hittills, och jag är nöjd med att gå ner långsamt. Jag skulle inte må bra av att droppa i vikt fort. Framför allt skulle det aldrig hålla i längden. Det känns bättre att veta att om jag stannar i vikt så har jag ändå saker att ta ifrån. Lite mindre honung i teet, lite mindre kolhydrater till varje mål, äta två riskakor istället för en till mellanmål och så vidare.
Inte så smickrande bild, men det är svårt att fota sig själv!
Så jag är väldigt glad idag! Grattis till mig! Jag firar ikväll med att pyssla lite här hemma, duscha länge och varmt samt lägga en ansiktsmask som jag fick av mamma.
