Summer wine.
Within Temptation-aktig makeover.
Jag ger er Mary, inspirerad av Sharon Den Adel.
Lugnet sänker sig.
Vi sover som barn på nätterna. Det är ett stort lugn som lagt sig över oss, över den här platsen. Det är så outsägligt skönt, det här behövde jag verkligen. Vi behövde det.
Det händer inte mycket. Jag och Mary dricker drinkar och jobbar på våra projekt. Jag skriver en novell som mest av allt baserar sig på mina känslor angående Malin och hennes död, men storyn är annorlunda. Ni kommer få läsa den här i bloggen senare.
Jag ska sätta ihop en liten videoblogg från när jag sminkade Mary igår (se bilden ovan).
Nu funderar jag på att göra pyttipanna och ta en öl till den. Så lugnt, så underbart.
Jag älskar dig!
Med min andedräkt
mot hennes öra
viskar jag orden
som jag vill
att hon ska höra
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Tills hon förstår
att hon gör mig hel
Tills hon kan känna
att mina ord
betyder så mycket mer
Sommarnatt.
Semestern tar vid!
Min älskade Maari kommer hem ikväll. Hon bor numera i Stockholm och jag saknar henne så, det är toppen att flytten blev färdig innan hon kom hem. Vi ska bland annat till Olofsfors och vi måste köpa mer marmelad för jäklar vad den gått åt sedan vi kom hem från Nordmaling förra veckan...
Jag kallas ju inte Saari för intet ;)
Känner mig så glad just nu bara, som om jag har en frisk bris av medvind.
So pure.
Färdigflyttade - PUH!
Morning sunshine.
Igår, från strax efter 9 på morgonen till någonstans efter midnatt flyttade vi ut Mary totalt. Jag har upptäckt någonting nytt med mig själv, att jag inte gnäller som jag alltid gjort utan högg tag i vad som behövde göras. Mina föräldrar skulle inte känna igen mig, haha! Det blev två stora släp till återvinningen och två till förrådsutrymmet. Mellan det var det colahalsande och nikotinförtärande, men den enda stora paus vi egentligen tog var när vi åt middag.
Vi har flera personer att tacka för detta. Emmelie som är en rock solid jävla klippa, Olivia som gjorde vad hon kunde och som satte oss i kontakt med Petter och Daniel som hjälpte till att köra och bära på kvällen. Mary och jag ska tamejfan också ha ovationer.
Nu är det gjort, nu kan vi ta det lugnt och vila. Jag hann inte ta min kvällsmedicin igår, så jag var vaken till och från sedan 6:00 fast vi bara gått isäng fem timmar tidigare. Min hjärna går på högvarv nu, fast den inte behöver det längre.
Jag kan lova att duschen jag tog i morse inte var dum ALLS. Som vi svettats... det är ett under att vi stod ut med att somna bredvid varandra igår. Ingen hade ork att ens tänka på att duscha sådär mitt i natten med hår som tar flera timmar att torka. Istället blev det en lyxdusch idag från topp till tå med benrakning, Syoss hårschampoo, citrusdoftande duschcreme, några skvättar parfym och jordgubbsdoftande lotion. Mmmm.
Katterna har det jätteroligt nu, det är så mycket nya saker här hemma. Idag ska jag inte göra ett jota om jag inte verkligen vill, det får vara lite trångt i hallen för vi har gjort oss förtjänt av en riktig slappardag.
Mary sover, jag tänker inte väcka henne. Hon gjorde ett förbaskat bra jobb igår, hon får sova till ikväll om hon så vill det.
Guldstjärnor.
Stressen är det värsta. Att grejja och packa och så är egentligen inte så farligt och när man väl kommit igång så ser man ju att det blir skillnad. Imorgon kommer förstärkning och allt ska ut!
Jag ska pyssla om min fästmö ikväll, för hon mår inte toppen.
Jag själv är väldigt trött och stressad, försöker hålla modet uppe. Jag har ringt mobila teamet angående ett recept på min vid behovs-medicin men det går trögt att få det utskrivet. Jag hatar sommaren när de enda man kan vända sig till är akutpsyk, för de har noll koll.
Glass i stora lass och en tidig kväll.
Flytt: Dag 2.
Imorgon blir nog mest intensiv eftersom det ska flyttas möbler. Puh. Vi får göra vårt bästa helt enkelt.
Jag har hjärtklappning och det är väldigt jobbigt. Fy bubblan. Det kan inte vara nyttigt.
Jag längtar så väldigt mycket efter vår get-away-semester nästa vecka. Vi behöver inte göra ett skit, ha ett helt hus för oss själva och bara kunna slappa. Gudarna ska veta att vi har förtjänat det.
Lyssnar på Within Temptation. BARA Within Temptation, typ. Ser på musik-DVD:er. Jösses, jag ser verkligen fram emot konserten i höst. Nu har vi sparat ihop en summa till resan och det kommer bli underbart. Träffa vänner i Stockholm, shoppa, konsert.
Nu: Lunch.
Vlog: Marknad!
Även änglar behöver vila,
Hur kan en dag
vara så lång?
Hon andas fort, fort
som om hon
var jagad.
Äntligen sover hon.
Vi begraver dagen
som varit.
Hennes demoner jagar henne
även i natten,
i sömnen,
i drömmen.
Hur ska jag kunna skydda henne?
Låt mig ta dig
till drömlös sömn.
Även änglar behöver vila.
Hemvändaren.
I helgen har jag och Mary varit i föräldrahemmet. Mormor hämtade oss från tåget i fredags och vi åt middag hos henne. Mammas kusin och hans familj var där. De har två underbara döttrar, tvillingar. I början var de lite blyga, men efter ett tag började de prata med oss. De var åtta år, lekte med sina föräldrars mobiler och berättade att de skulle få egna mobiler när de fyllde nio.
De var helt ljuvliga. Efter maten sprang de ut på baksidan och dansade omkring. Jag kände att en dag vill jag också ha en eller två underbara. JAG, som hatat barn fram till den dagen jag hittade rätt person att skaffa barn med. Det är väldigt långt borta, men jag ser definitivt en framtid. Jag kanske inte skulle vara den mest traditionella mamman, men ändå. Först vill jag ha stabilitet i livet, äta mindre mediciner och leva ett någorlunda friskt liv (med en självklart krycka från psykiatrin ((tyvärr))).
De tittade väldigt mycket på mina och Marys armar som är ärrade men läkta. Jag tycker alltid att det är svårt att prata med barn, och jag sa till mormor som ringde idag att de kanske hade frågat sina föräldrar efter att de åkt hem. Mormor påminde om att de frågat några år tidigare och att jag svarat att jag varit sjuk. Det dög för dem då och jag antar att det duger idag. Kanske inte för alla barn men för dem.
På lördagen gick vi på marknad och investerade i lite kläder, citron- och örthonung, marmelader och en bok. Jag hittade ett stånd som sålde tavlor, och det fanns väldigt mycket Marilyn där. Jag ville titta i lugn och ro men han som sålde det var så otroligt påfrestande. Han började fråga vilken jag ville ha, rabbla priser och påpeka hur billig han var. "Vilken vill du ha?" frågade han, eller så sa han "Den här ska du ha" och så vidare. Jag borde sagt att han var otrevlig, men jag sa bara att jag skulle gå och kanske komma tillbaka senare. Saken är den att den typ av försäljningstektik han sysslade med säkert får många att köpa saker, men för en gångs skull var jag stark. Jag skiter i hur billig den skitstöveln var. Det såg hur som helst ut att vara dålig kvalitét.
På kvällen regnade det och åskade. Vi skulle på parkfesten och se min kusin Fredrik och hans band Rock Solid spela, men vi tvekade med att gå dit ett bra tag. Tillslut verkade det bli ett litet uppehåll, så vi gick dit.
Jag fick tag i Fredrik och han sa att vi skulle vänta med att betala in oss eftersom de hade problem med strömmen. Vi satt utanför min gamla skola som jag hatar och väntade, tillslut kom strömmen tillrätta. Vi gick in och jag blev nästan ifråntagen min vattenflaska, men eftersom jag inte var full så litade nog på att jag inte spetsat vattnet.
Det var ganska trevligt på parkfesten. Det är alltid roligt när bygden går på fest och jag träffade många kusiner och tremänningar (inavel-varning?), men nästan ingen som jag direkt kände. Jag antar att det blir så när man flyttar från samhället man kommer ifrån. Jag såg en hel del personer som jag faktiskt inte gillar också. Hur som helst hade jag mest ögon för min fästmö. Hon är nog den roligaste människan som finns!
Det blev som vanligt röj när Rock Solid spelade och när vi gick hem i natten så insåg vi att vi måste börja träna inför Within Temptation-konserten i höst. Hoppa och sjunga och ha sig tar på!
Idag vaknade vi mot eftermiddagen och har haft en slö dag. Nu är vi hemma efter att ha åkt buss tillbaka till stan.
Under veckan som kommer så ska jag hjälpa Mary flytta ut, och sedan tar vi semester i föräldrahemmet för en vecka.
Jag är en otroligt lyckligt lottad människa!
Älskling är hemma!
Älskling!
Igår kom hon hem. Vilken lycka! Alla spänningar släppte och jag somnade så fort jag la huvudet på kudden.
När vi vaknade var allt som vanligt igen. På sätt och vis, i alla fall. Mitt hem är i hennes hjärta, hur klyschigt det än må låta. Så fort vi börjar rör på oss så attackerar katter och Puffen oss, hela familjen i sängen. Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Vi såg på The Silent Force Tour och drack kaffe, sedan fick jag en impuls och frågade om vi skulle åka ner på stan en sväng. Sagt och gjort, och det gick bra. Det gick otroligt bra. Hon får mig att skratta, jämt. Vi åt glass och shoppade loss på Lagerhaus, sprang omkring i olika affärer. Plötsligt var det middagstid och vi åkte hem.
Jag skulle kunna leva såhär.
Jag LEVER såhär.
Bara lite onsdagsglädje. Sedan blir det vattenmelon och myspys.
Mitt självskadebeteende - sista delen?
Jag har inga garantier för att jag kommer vara skadefri i framtiden. Jag går framåt med trevande och försiktiga steg, rädd för att tappa balansen och få ett återfall. När jag känner att jag får självskadetankar och impulser så väljer jag likt en nykter narkoman att skjuta fram mitt nästa återfall. Jag räknar kallt med att jag kommer få ett återfall, och den tanken gör att jag vill kämpa in i det sista innan jag tar till självskadorna igen.
Jag förvånas av mig själv varje dag, speciellt de svåra dagarna. Jag vet inte exakt hur jag klarat mig utan att skada mig, men när självskadeimpulserna kommer så tänker jag tillbaka på sista gången jag skadade mig.
Jag har varit rätt tyst kring den händelsen som fick mig att aktivt välja att försöka vara skadefri. Det var som om jag fick en uppenbarelse om vad jag egentligen håller på med.
Att skada sig är farligt. Jag har egentligen aldrig tänkt på det som någonting farligt, men har man en skada så kan man få infektioner och har man inte tagit stelkrampsspruta är det riktigt farligt. Inte ens under de år då jag skurit mig till blodbrist insåg jag hur illa det är.
Vad som fick mig att vakna upp var en episod då jag var inlagd förra hösten. Jag hade börjat dejta Mary, och jag riskerade att bli bostadslös eftersom mitt boende inte ville låta psykiatrin skriva ut mig till dem. De sa att de inte hade kompetensen för min problematik. Jag hängde på en lös tråd, och när ett möte blev inställt så tappade jag allt hopp.
Jag ville inte dö, det var absolut inte ett självmordsförsök, men jag kunde ha dött. Jag gick loss på mig själv och ringde efter ett tag på klockan och personalen kom. De la om såren och tog mig till sängen. Där låg jag och blödde igenom bandagen, och en narkosläkare kom upp och pratade med mig. Han skrev upp min längd och vikt, sa att jag inte fick äta eller snusa ifall de skulle behöva söva mig.
Söva mig? Hade jag sprängt ännu en barriär, sjunkit så lågt att jag var tvungen att bli sövd så att de kunde sy ihop mig?
Min läkare kom in och pratade med mig lite snabbt. När jag såg oron i hans ansikte så blev jag ärligt talat rädd. Jag minns att han drog handen längs med sitt ansikte flera gånger, och han ställde inte särskilt många frågor. Han bara var där en stund.
Efter några timmar hade kirurgen tid för mig, så de rullade upp min i min säng och sedan fick jag lägga mig på operationsbordet. Jag ville inte sövas, så de tog en mellanväg. Jag fick smärtstillande intravenöst och la lokalbedövning runt alla sår. Att få lokalbedövning gör väldigt ont, och jag hade väldigt många sår, så när jag grimaserade av smärta så skjöt de in mer smärtstillande. Det var hemskt obehagligt och det tog tid att lappa ihop mig.
När jag fick komma tillbaka till avdelningen var jag orkeslös. Dagen efteråt funderade en av AT-läkarna om vi skulle ge mig blod, men att det var mycket bättre om kroppen producerade sitt eget blod. Jag fick järntabletter, som jag ätit så många gånger förr på grund av mitt självskadebeteende och andra faktorer. Jag var mer eller mindre sängliggandes i några dagar och gjorde en allvarlig självrannsakan.
Såhär vill jag inte leva. Om man underhåller ett självskadebeteende så blir det bara värre och värre. I början förvandlades rispor till sår, och såren blev mer och mer allvarliga. Jag tror att många av mina läsare som skadar sig själv kan relatera till detta.
Jag har legat på operationsbordet förr på grund av mitt självskadebeteende och bara det är ju illa nog, men när jag förstått vidden av vad jag gjort så kände jag att det verkligen får vara nog nu.
Den första tiden räknade jag inte hur många timmar, dagar, månader som jag varit skadefri, som många gör när de bestämt sig för att sluta. När jag räknat dagar förut så har det snarare triggat mig till att fortsätta skada mig. Jag ignorerade det helt enkelt. När det gått ett par månader började jag räkna dem, fira den 26:e varje månad. Försiktigt.
Det har krävts en jävla massa vilja. Det är viljan som räddat mig många gånger. Jag bad Mary ta med sig en kamera till avdelningen och fota mig där jag satt som en jävla Frankensteins monster i en sjukhussäng med landstingskläder på mig, och de bilderna påminner mig om varför jag valde att sluta skada mig. Jag orkade inte räkna stygnen, det spelar egentligen ingen roll, men det var löjligt många och det såg så jävla äckligt ut.
Det var som att jag var en spillra av vem jag egentligen var, en spillra som inte ens liknade vem jag ville vara.
Jag vill lämna självskadebeteendet bakom mig. Förutom viljan så har mediciner samt att prata om självskadetankarna varit till god hjälp. Jag tycker att jag ser grotesk ut och jag blir så ledsen när jag ser andra människor som också bär sår och ärr. Jag vill i ren desperation skaka om dem och be dem sluta! Ändå vet jag att alla måste nå sin botten, och att min absoluta botten kom hösten 2010. Ingen och ingenting skulle få mig att sluta, jag var tvungen att slå i botten för att förstå att jag varken kunde eller ville fortsätta att skada mig.
På de behandlingscenter jag varit på och på mitt förra boende var det förbjudet att skada sig, och självskadorna hade konsekvenser. Jag tänkte att jag skulle försöka vara skadefri för att respektera reglerna, men jag respekterade inte mig själv. Därför föll jag tillbaka gång på gång. Jag ville egentligen inte vara skadefri, även om jag skadade mig mer sällan så var det inte för min egen skull.
Så, när mitt boende sa att de inte hade kompetensen för mig och lät mig sitta på psyket fast avdelningen ville skriva ut mig så släppte jag alla hämningar, och det gick som det gick. Kanske fanns det en mening i det, det känns som att jag lärde mig en enorm läxa. Som sagt, jag slog i den berömda botten.
Anledningen att jag berättar det här och lägger upp på min blogg är för att jag vill se det som ett avslut. Detta kan vara sista delen i berättelsen om mitt självskadebeteende, jag hoppas verkligen att det är det, för det är nog nu. Jag tittar tillbaka och ser min väg av förstörelse, och vänder sedan blicken mot en framtid som ser ljust ut trots mina problem.
Jag kan tyvärr inte säga att jag mår bättre av att sluta självskada. Tvärt om så är det ett sätt för mig att orka, att uttrycka vad som gnager mig på insidan. Att sluta skada sig är så svårt för att man tar bort någonting som fungerat mot ångesten men inte har något annat att ersätta det med. Där tycker jag att DBT brister, för de som går i DBT måste vara skadefria även INNAN de lärt sig färdigheter och har strategier - men allt som allt så tycker jag att DBT har hjälp mig i längden. Jag står bättre rustad inför kriser och har lärt mig att prata. Jag rekommenderar varmt DBT för personer som lider av stark ångest.
Nu sätter jag punkt och hoppas att det är sista kapitlet i berättelsen om mitt självskadebeteende. Det känns som att det enda som skulle kunna stoppa mig är när jag blir blir psykotisk. Det är min största rädsla, allt jag kan göra är att varsko vården om att jag ibland skadat mig för att jag faktiskt måste. Det är svårt att utmana någonting så verkligt som man upplever i en psykos, men jag tänker göra mitt bästa.
Vad gör du med mig, Mary Jane?
Snart kommer älskling hem!
Att vara på stan idag var väldigt jobbigt, men hur som helst så sitter jag här i min lägenhet, ser Lejonkungen (Simbas Pride), har tänt rökelser och ljus. Det är ganska rent, katterna är lugna, det är halvmulet utomhus och nu väntar jag bara. Väntar och längtar. Snart kommer min älskling hem.
Jag trodde aldrig på kärlek såhär stark, jag trodde bara att människor som påstod sig vara himlastormande förälskad klamrade sig fast vid varandra för att slippa vara ensam. Det är inte så konstigt att det är så jag sett på kärlek, eftersom jag mött så många människor som stannat i destruktiva förhållanden, umgåtts med andra borderlinepersonligheter som antingen idealiserar eller avfärdar människor. Människor som lever för varandra, men när det kommer till kritan så är kärleken bara en slöja för sanningen om att man inte vill vara ensam, helt enkelt.
Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det jag upplever nu. Jag lever för min egen skull, är skadefri för min egen skull, är en hel person även utan en annan människa att spegla mig i, men jag delar en vardag med kvinnan jag älskar och jag älskar att älska henne. Det handlar inte bara om att bli älskad tillbaka även om det är underbart, utan det handlar om att kunna älska och kunna ge kärlek.
Det pirrar i magen, jag är nästan nervös inför hennes hemkomst. Min bröstkorg fylls av kärlek, ibland blir det nästan för mycket. Det kanske låter otroligt ostigt, men ibland gråter jag för att jag älskar henne så otroligt mycket.
Det kan till och med hända mig. Tappa aldrig hoppet på äkta kärlek, jag är beviset på att vem som helst kan hitta sin passande pusselbit här i livet.
Konsten att gå på stan.
Jag har fått lite extra i plånboken, så jag åkte ner till stan för att lämna in lånade böcker och låna nya på bibblan. So far, so good. Sedan gick jag på Lagerhaus som är en av mina absoluta favoritbutiker, men jag började svettas och känna spyan kräla i magen och upp i halsen. Jag trodde verkligen att jag skulle kräkas, jag stod där och visste inte om jag skulle släppa vad jag tänkt köpa och springa ut eller gå till kassan. Jag vet inte hur länge jag tvekade, men tillslut valde jag kassan.
Andas. Det är bara ångest. Ingenting farligt. Du har aldrig kräkts av ångesten även om det känts så. Kom ihåg det, du har aldrig kräkts av ångesten så varför skulle du göra det nu? Stilla ditt hjärta med djupa andetag.
Det blev långvarigt i kassan, hon hittade inte artikelnumret. Jag stödde mig med båda händerna mot bänken.
När jag kom ut styrde jag mina steg mot Åhléns. Det var okej, jag var inte riktigt där utan tog vad jag skulle ha och gick. Än en gång blev det långvarigt i kassan.
Jag fortsatte till ännu en butik, men den är hemligstämplad för jag köpte en present.
Hela tiden kände jag mig uttittad. Människor som passerade mig var antingen tysta och började prata när de gått förbi, eller så pratade människor men tystnade när de gick förbi mig. Jag vet att alla pratar om mig. Jag hatar det, jag hatar att gå på stan. Älskar att shoppa men hatar att gå i butiker. Nätshopping, det är grejjer! Men idag behövde jag utmana mig själv, och det gjorde jag. Jag gav faktiskt inte upp utan gjorde allt jag planerat att göra - plus lite till.
Nu ska jag göra lite mat och dricka en Staropramen som blev över från förlovningsfesten. Det är rent och fint här hemma, jag började faktiskt städa innan boendestödet kom idag. Sakta men säkert blir jag mer självgående. Det är schysst.
Saknar Mary så att jag får ont i tänderna!
Dagvill.
När jag går och lägger mig så kommer katterna och lägger sig i sängen med mig. Jag somnar till Sisters of Mercy eller Tori Amos och deras spinnande.
Längtar efter Mary. Snart är hon hemma igen och allt kan bli som vanligt.
De första dagarna ensam var läskiga. Det var så tomt. Jag känner tomheten efter Malins död hela tiden, men när jag är själv och telefonen är tyst så blir jag verkligen ensam. Min Malin och jag satt och pratade i timmar, laddade mobilerna och ringde upp varandra för att fortsätta prata i telefon. Jag var alltid själv men jag var inte ensam.
Jag undrar om hon kände samma sak. Att vi pratade bort ensamheten. Hon var alltid själv, alltid ensam.
Katterna är underbara. Min lägenhet är deras paradis. Mischa tvångsgosar mig (ja, han tvångsgosar MIG och inte tvärt om) och de andra leker förnöjt med varandra eller diverse saker som ligger på golvet. Nu ligger alla tre i min säng och stränger ut sig.
Jag vill inte vara en katt, för då skulle jag inte sitta här med en ring på mitt finger och känna kärleken vibrera.
Låt oss gå vidare.
Hej, jag är tjock!
Vad vill människor som påpekar att man är fet? Vill de kommer åt mig, göra mig ledsen? Eller tror de att jag inte vet om att jag är tjock som en smock?
Låt oss bara släppa det. Jag är fet, okej?
Jag tror att jag börjar bli immun mot de som påpekar min vikt i negativ mening. Hela min uppväxt har jag blivit kallad tjock och fet (vilket jag alltid varit och vetat om). Det är som om det är den största förolämpningen i världen. Då trodde jag också det, för jag var ensam när människor mobbade mig. Jag hade kompisar som duckade när andra elever började vara elak mot mig. Jag klandrar ingen, vi var ju bara barn och ingen vill ställa sig i skottlinjen för någon annan. Det handlar ofta om att äta eller ätas (pun intended).
Hur som helst så har jag förut väntat på att livet ska återkomma. "När jag blir smal ska jag..." och så vidare. Livet tickar iväg och jag är så långt ifrån normalviktig att jag insett att även om jag lyckas gå ner i vikt så kommer jag aldrig bli smal - ungefär som att människor som varit anorektiker kan ha svårt att bli större än normalvikt.
Jag orkar inte slösa mer tid på att vänta. När jag äntligen blev fri skolan och tog studenten så umgicks jag med människor som ville umgås med mig, som såg mig som den person jag är, som ser förbi det yttre. Jag tror att människor tyckte att jag kunde vara attraktiv just för att jag inte lät min fetma stå i centrum utan sket i att jag var tjock. Då kom min personlighet fram mer, och någon som tror på sig själv (alltså sin person och inte sin kropp) behöver inte ändra på sitt yttre för att bli accepterad.
Jag skulle antagligen fortsätta vara olyckligast i världen om jag gick i skolan, men som sagt så har jag bekanta, vänner, nära och kära och min kärlek som ser mig och boostar mitt självförtroende.
Någon dag när jag mår bättre, så vill jag förbättra skolan så att barn inte behöver ta sida, så att fler vågar säga ifrån när andra mobbad och fokusera på att barn ska få vara barn så länge som möjligt tack vare goda förebilder såsom lärare, föräldrar och andra medlemmar i samhället.
Låt oss säga det en gång för alla - Saari är en jävligt tjock tjej.
Kan vi gå vidare nu?
Survive.
when the winter breeze
got a hold on me
I brought poison into my mind
and after seasons and years
I thought that I was seeing clear
But the poison was too strong
Or maybe I was too weak
to see what it made me do
see what i did others, too
I became sliced and diced
tried anything not to die
but then I stopped
faced my need to hide
I forgave the past
held my head high
took control
saved my life
Now I look around
to see an empty battlefield
with dead and broken trees
scars all over me
I have never been free
Will never be
But I will never stop fighting
never lay down and die
I will face my demons
I will always give life a try
Att vara stark...
Du är stark, även när du är svag. När du är sårbar kliver styrkan in, för även när alla knep tryter så kämpar du hårt - oavsett om det är konstruktivt eller destruktivt. Du kämpar och det är starkt. Du försöker rädda dig själv på ett eller annat sätt och det är ett prov på styrka.
Tänk på hur mycket du gått igenom, och fundera på hur en annan person hade haft det om hon/han varit i din sits. Hur skulle till exempel dina gamla mobbare stå ut med den ångest du har? Hur skulle de klara det, hur skulle andra människor stå ut? Du är en ofrivillig krigare, men du slåss. Det måste vara styrka.
Då kanske det är så, att även lilla jag är stark. Stark i min svaghet.
Idag.
Vaknade innan väckarklockan, sträckte på mig och sträckte mig mot mobilen.
Halv ett. HELVETE. Boendestödet kommer ju klockan ett! Jag hade sovit över väckarklockan. Jag hade en obestämd känslan av att vara trött och sårbar.
Boendestödet diskade och jag städade toaletten. Efter 45 minuter skickade jag iväg honom, jag orkade bara inte mer. Inte idag.
Mamma kom och hälsade på. Jag tror att hon var lite oroad över att jag hade det stökigt... Det brukar vara ett tecken på att jag inte mår bra, men vi pratade och jag sa att just idag inte var en bra dag helt enkelt. När vi fikat och pratat så skjutsade hon mig till ICA.
Idag hatade ICA mig. Jag fick en panikattack, trodde att jag skulle kräkas, funderade på att släppa min korg och sticka. Jag bad mamma betala allt så att jag fick springa ut, men ändrade mig eftersom jag faktiskt måste kunna gå på affären. Ingen gillar att gå på ICA, men för mig handlar det mer om att kunna eller inte kunna. Jag svalde kräkkänslorna och fokuserade på att plocka upp varor på bandet.
Jag antar att det var en seger.
Väl hemma packade jag upp och mamma åkte hem. SMS:ade Malin Frimodig - egentligen skulle vi till centrum och sitta på ett uteställe och prata, men idag var inte en bra dag.
Istället kom hon hem till mig. Bless her, hon är så förstående. Hon vände mitt idag till både skratt och gråt - ingen ångest. Det är okej att bli berörd, att bli arg, ledsen, glad - men ångesten ska inte få vara där.
Jag älskar henne! Hon är en av mina käraste vänner.
Just idag läste hon upp en dikt för mig som hon skrev när hennes mormors äldsta vän hade dött. Den rörde mig till tårar. Min CrazyGirl - jag saknar henne så otroligt mycket. Sorgen som jag jagat bort för att orka kom tillbaka och la sig som en slöja över mig. Jag måste ta emot den, lägga slöjan runt mig, låta den komma. Jag är bara rädd att jag inte är tillräckligt stark för att bära den. Förstår du? Jag kanske är otydlig. Summan är att jag känner och att jag bär den överallt, vare sig jag vill eller inte.
Det är dags att komma tillbaka nu, älskade Malin CrazyGirl.
Ikväll begraver jag dagen, ser att jag visst kan klara den med stöd och kärlek från andra omkring mig och ser fram emot nästkommande dag. Hinder är till för att övervinnas.
Låsta bloggen.
Dusch är underskattat.
Det är dagens ångestmedicinering. Det finns ett DBT-trick för att må bättre och det är att klappa på sig själv, känna beröringen och känna att ens kropp har gränser. Det funkar faktiskt, ställer jag mig i duschen och skrubbar både armar och ben ordentling så lösgörs lite endorfiner i mig.
Det var inte roligt att säga hejdå till Mary idag. Hon åker iväg och blir borta ett tag - jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam. Jag gillar ju ensamheten egentligen, jag trivs att vara själv, men jag saknar henne.
Så jag bestämmer mig för att längta. Ta dessa dagar och göra precis vad jag vill och vad jag behöver göra. Jag tittar på min ring och känner att hon är där. Det står Mary ingraverat på insidan av ringen.
Katterna är galna. De har blivit lite väl bra kompisar, igår var de igång när vi skulle sova. De sprang och hoppade och hoppade på oss och hade ner saker. Kattungar! De är så fina när de sover...
Kaffe och dofta-gott-lotion.
Postpsykotisk depression.
"Den postpsykotiska depressionen har ofta ett samband med de psykologiska traumat att ha insjuknat i psykos liksom de upplevelser detta medfört. Kvarvarande s.k negativa symptom kan dessutom bero på övermedicinering med antipsykosmedicin"
Ptja, det där är ju jag. Det är jag, flera gånger.
What's up? This is up!
Sugarheart <3
Idag var det dags för Ida att åka hem vilket var hemskt trist. Vi har haft det så roligt och jag är så glad att hon fick dela stunden då jag och Mary hämtade ut våra ringar och festa loss med oss. Hon har ett hjärta av guld med socker på, hon gav mig så många skratt. Hon saknas redan! Hennes konst ska få en egen plats i min lägenhet. Jag lägger upp lite bilder på sådant hon tecknat/målat/ritat sedan.
I övrigt så har Tala flyttat in hos oss. Det har varit mycket fräsande och morrande, men idag har hon och Mischa lekt lite och det går bara bra. Jag inser verkligen vilken stor kisse Mischa är och kommer bli när jag jämför honom med Tala. Han har alltid varit en smula större än Alvin (trots att Alvin äter som en gris), men jämfört med Tala så är han en... man? Typ. De verkar inte veta att de alla är syskon.
Det har varit en rolig helg, den roligaste på länge, och Ida lämnade oss med nyfyllda energidepåer. Ändå är jag lite småbitter - som vanligt så handlar det om den insikt jag fått om min sjukdom och framför allt om medicinerna jag äter.
Jag skrev ett smått desperat mail till min läkare. Jag konstaterade att jag blev mer vaken och hade större tillgång till mina känslor när jag sänkte min dos av Seroquel i vår, men att mina udda upplevelser ökade successivt och att jag efter några veckor hade psykotiska symptom. Det gjorde mig så ledsen, gör mig fortfarande ledsen, för trots sänkningen så stod jag ändå på en hyfsat hög dos. Kommer jag inte kunna leva utan neuroleptika? Jag skulle gärna äta högre doser om det inte kom till det stora problemet; Jag blir rent utsagt dum av medicinen.
Jag märkte i helgen att jag fattade lite långsammare och inte orkade lika mycket som jag gjort innan. Jag märkte helt enkelt att mina tillgångar är begränsade. Jag mår bättre och blir kvickare av att inte äta lika stora doser av psykofarmaka överhuvudtaget, men det innebär också att jag förr eller senare försämras radikalt. Det är minst sagt frustrerande.
Så jag skickade som sagt ett mail till min läkare. Jag skrev att det fick vara underlaget för vår fortsatta kontakt och nu ska jag försöka glömma allt detta igen. Jag har planer för den här sommaren som jag ser fram emot, bland annat gå på marknad och parkfest i hålan jag växte upp i, hälsa på i Marys sommarparadis och förhoppningsvis få åka ut med segelbåten. Sommaren har bara börjat!
Och alla planer är med henne. Jag tittar på min ring och säger till henne att "Det är som att hålla dig i handen hela tiden" (för jag sparar inte på osten).
Festbilder!
Ringarna.
Ljusa dagar och nätter, festen var awesome och Ida är en... hur säger man...? GÖRBRA brud! Kanske? Äh, jag är dålig på göteborgska. Jag får helt enkelt lära mig. Orden är inte mina vänner för tillfället så jag låtar lite bilder från de senaste dagarna tala,
Tagen i torsdags då Ida kom. Vi gjorde en klassiker och åt mjukglass på apberget.
Tokfina Ida i Umeå!
Min familj <3
Ida och Puffetuffen!
Vi, festklara och allt!
Välkomstdrinken - Strawberry sparkling med fruktsoda och jordgubbe.
Skål och välkommen!
Festfolket :)
Ida och Mary <3
Grillmästarna!
Cupcakes <3
Sedan flyttades festen in och det blev singstar bland annat.
Så glad att vi fick dela det här med Ida! <3
Post-förlovningsfest.
Lyckliga dagar!
Igår hämtade vi Sugarheart på flygplatsen.
Sedan hämtade vi ut ringarna.
Idag har vi brakfest i vår förlovnings ära.
LYCKA!
Otursdag.
Ringer möbelhuset där jag köpt den och hoppas på att få en ny, men det kommer inte hända särskilt fort.
- Har du någon händig gubbe där som kan spika fast brädorna?
Pfft. Spika kan till och med jag göra och det har inget med mitt kön att göra. Fast när jag började spika önskade jag ärligt talat att jag hade en händig människa i närheten eftersom det bara gick åt helvete. Inte nödvändigtvis en gubbe, men någon.
I ilska och trots att det här faktiskt inte är en bra dag så spikar jag och spikar och slår i tummen lite nu och då. Katterna är överallt och Puffen börjar skälla som en tok. Jag tänkte att han kanske var skitnödig så jag gick ut med honom, men han bara nöjesskällde verkar det som eftersom han kissade lite när vi var ute och sedan fortsatte skälla när vi kom in.
Jag orkar inte! Dumma jävla säng. Jag visste väl att den var för bra för att vara sann.
Nu önskar jag att jag kunde gå och lägga mig och vakna till en ny och bättre dag, men jag vågar inte ligga i sänghelvetet.
Jag måste skydda mig själv.
Det är en del i mitt arbete att ta tillbaka mitt liv igen. Jag måste blunda, klarar inte av att se allt lidande. Jag respekterar de som försöker komma på banan igen, därav också en nyvunnen respekt för mig själv. Jag anser att det är en rättighet att få självömka, att få må dåligt, att få återfall i sjukdom, men jag tål inte glorifiering av det som förstört mig, för det var också det som räddade mig. Det kanske låter underligt men det som en gång närde visade sig förtära mig i längden.
Idag har jag kämpat, idag har jag fått ta till flera knep. Nu ska jag begrava den här dagen och börja med en ny imorgon.
Det är så mycket roligt som jag har framför mig. Finbesök och hämtning av förlovningsringar på torsdag, brakfest på fredag med välkomstdrinkar och grillning bland annat och en vecka utanför stan med Mary och Puffen. Idag var en speciellt svår dag, men jag klarade det.
Mina ärr läker fint. Jag tänker göra allt för att de ska fortsätta göra det, även om det innebär att jag inte kan ha relationer till människor som inte är på samma väg som mig. Jag respekterar varenda människas kamp, men jag har svårt att minnas den respekten när jag går in på bloggar där allt är nattsvart.
Jag tar era rakblad och skär bort er från mitt sinne. Vi möts när ni är redo att göra genuina försök till att hitta er egna person bland all smärta. Jag kan inte ge mer av mig själv utan att tappa mig själv, förlora mig i svärtan och smärtan.
Jag är så lyckligt lottad, en överlevare och en kämpe.
Hjärtat slår.
Allt har en eller flera lösningar. Det är skönt att jag faktiskt har den insikten.
Existentiell ångest.
Jag och Mary kom i diskussion kring religion, tro, universum och liknande. Behöver jag säga att det blev ganska sent? Vi tänkte och pratade tills våra huvuden var nära på att sprängas - fast jag gillar det, jag älskar att diskutera sådana frågor. Vi är mycket små, vi människor. Det gör att allt med oss är litet i jämförelse. Det lättar lite på kraven, tycker jag, men gissa om att jag fick existentiell ångest. Inget är enkelt och inget går att avfärda helt. Det är min uppfattning, i alla fall.
Tittar på lådan med Malins tillhörigheter som vi fick ta över. Jag vill tro att hon finns någonstans. Jag tror att hon är någonstans, jag vet bara inte var. Jag vet att jag inte kan nå henne härifrån.
Jag saknar henne enormt.
Förlovningsfika.
Nu siktar vi på att hämta ut ringarna i veckan samt nästa helgs brakfest i kärlekens tecken, för att fira vår förlovning.
När jag tar hennes hand, när vi utbyter en blick och ett leende, när jag stjäl en kyss... Det är skrämmande hur stark en känsla kan bli. Jag håller på att utforska höjderna, någonting som jag inte gjort (i alla fall på ett fullkomligt frisk sätt) tidigare. Först blir jag lite höjdrädd, men jag vet att mina vingar bär och för en gångs skull känner jag mig trygg i en annan människa.
Nu har jag sommarlov. Tyvärr tar inte problemen semester, utan det gör mina terapeuter. Å andra sidan känns det skönt att slippa hålla tider och vända mig ut och in en gång varje vecka. Jag ska helt enkelt försöka att inte tänka så mycket och bara försöka njuta av vad jag har.
Det är för övrigt så städat här hemma att mitt boendestöd bara kommer stå och klia sig i huvudet när de kommer imorgon. Min mamma gav mig komplimanger för hur snyggt det var och DET, kära läsare, är HÄFTIGT. Den kvinnan har lagt ribban högt och när vi till och med får hennes godkännande så är det RENT.
Mina föräldrar kom med min sänggavel samt hjälpte till att sätta ihop sängborden vilket uppskattades väldigt mycket. Ska bli skönt att kunna lägga ifrån sig boken på ett riktigt sängbord med en låda och allt... Ja, det krävs inte mycket för att göra mig glad.
Tiden har runnit iväg, dags att hjälpa Mary i köket för att få oss en middag. Sedan ska vi se Mord i sinnet, igår såg vi hela första säsongen. Brittiska thrillers/deckare är genialiska!
Hur jag möter min ångest.
Jag hade gjort liknande övningar som i DBT själv, upptäckte jag när jag gjorde ett genuint försök att lära mig färdigheterna. Eftersom jag lidit av sömnproblem i stort sett hela mitt 24-åriga liv har jag utvecklat några knep under tidens gång. Knepen som jag använder mot min ångest ungefär varje dag kan se ut såhär;
- När jag får svårt att andas brukar jag hosta, men tänker att andningsproblemen beror på att muskler i bröstkorgen spänner sig. Att försöka slappna av brukar hjälpa till viss del, men...
- ... nästa sak jag tar till är att stå ut när det är svårt. Genom att minimera mitt tidsfönster till den stund jag är i så minimerar jag också ångesten.
- Ibland utmanar jag ångesten istället för att försöka fly. "Kom igen, ge mig allt du har" kan jag tänka och plötsligt är ångesten inte så farlig för jag vet att jag inte kommer att dö, även om det känns så.
- När jag ska sova så lyssnar jag på musik, ibland för att slippa höra viskningar omkring mig och ibland för att det är avslappnande. När jag lyssnat på några låtar så...
- ... börjar jag lyssna på min andning, gå in i mig själv, omsluta mig i mörkret och hålla fokus på mina egna andetag. Det är som en sorts meditation. För varje andetag jag tar försöker jag känna mig tyngre och tyngre, slappna av mer och mer. Fungerar det inte byter jag strategi till att spänna hela kroppen och sedan slappna av.
- Har jag mycket tankar när jag ska sova så brukar jag antingen skriva dagbok och tänka på dem intensivt för att sedan ignorera dem. Det funkar inte alltid tyvärr. Ibland får jag jobbiga låtar som spelar i huvudet, och då väljer jag ut min "trygghetsmelodi", en låt som jag ersätter den irriterande låten med. Den kopplar jag starkt till sömn.
- Fungerar ingenting, eller har jag panikångest som jag inte kan intellektualisera bort, så tar jag min vid behovs-medicin. När det gäller sömnen så kan jag inte räkna med att jag somnar särskilt fort trots mina strategier utan behöver hjälp av sömnmediciner.
Jag ska vinna, i slutändan. Jag tror att man inte ska förlita sig helt på medicin utan snarare ta dem som stöd. När jag varit inlagd har tjejerna som jag egentligen borde bonda bra med (självskadande tjejer som är deppade och/eller arga) krävt medicin, krävt benso på ett osunt sätt. Jag var en av dem, 2008 jagade jag också ångestlindring på många olika sätt, men jag vet att jag kommer sitta i skiten.
Ja, jag äter benso själv. Jag ska inte hyckla, jag behöver dem ibland. Jag gillar det inte och jag måste ständigt påminna mig själv om att jag måste leva utan piller en dag, i alla fall utan benso.
Problemet med benso är att det segar ner ens tankeförmåga och istället kan ge mer ångest. Kan man inte stålsätta sig med sina tankar, möta ångesten med sina tankar, knep och färdigheter, så lindrar benso inte ångesten utan bara triggar den mer. Om man använder tabletterna på rätt sätt så blir man inte nedsegad utan går från hög ångest till normalläge. Ibland när jag tagit för många tabletter kan jag känna det där som många vill känna, att man liksom blir hög. Som tur är så avskyr jag det, för jag tappar kontrollen och kontrollen vill jag behålla. Det är inte behagligt och kreativiteten är otroligt viktig för mig. Den sviker om jag tagit för mycket piller.
Det ser ljust ut. Jag ser faktiskt fram emot medicinändringarna i höst. Jag vill vara mer vaken, gå på en så låg dos neuroleptika som möjligt och lära mig hantera mig själv. Sjukdomsinsikten som jag brottas med nu kan säkert vara till god hjälp framöver... men att inse att man har flera psykoser bakom sig är hemskt deprimerande. Den insikten är viktig men svår. Lär inlägget jag skrev innan detta...
Nu ska jag och Mary fortsätta fördjupa oss i Mord i sinnet. Det här med brittiska thrillers/deckare är ganska mysigt.
Igenkänningsfaktorn.
Det är så förvirrande att få sin värld upp och nedvänd, och sedan tillbakavänt. Frågan är bara vad man anser är upp och vad som är ned, samt vad man vill välja att se som verkligt och overkligt... även om man ibland inte har något val.
