Jag måste tänka på att ta saker i rätt takt. Som det är nu så går jag fram som en virvelvind. Jag kan matte. Dålig mathållning och för mycket aktivitet = varningstecken. Och vice versa. Saker kommer till mig ibland, under bra perioder, men stannar bara en kort stund. Det har jag lärt mig leva med. Har musik på låg volym när jag ska sova för att jag inte ska höra, strukturera upp vardagen för att jag inte ska hamna i fel fil som leder mot självförstörelse. Men under helgen har fönstret andats, låtar har kommit med djupa budskap och jag får röntgensyn. Satt med en kopp och pratade med mitt boendestöd och koppen liksom sjönk ner i bordet. Och tankerösten som sa att en viss person kommer ta livet av sig.

 

Jag träffar min läkare imorgon, och i övermorgon träffar jag min terapeut. Jag förstår ju själv att det här beror på att jag kört på för hårt och jag kan nog fixa det genom att ta hand om mina sårbarheter så jag slipper glida in mellan väggarna. Jag hoppas att jag slipper ökad medicinering bara för det här, hälsosam kost, god sömn och lugn och ro är vad jag behöver.

 

Men jag vill ju liksom inte sluta nu, inte nu när jag är på gång! Det finns mycket jag vill göra. Jag ser möjligheter överallt, och hemmet är som en sårskorpa som man inte kan sluta riva bort. Jag känner mig färdig med städningen och så upptäcker jag nya saker som måste göras och så är jag inte nöjd innan det är gjort. Och så fortsätter det. Då är det inte så konstigt att fönstret andas tunga andetag och låtarna jag lyssnar på talar om Lucifer.

 

Pace yourself, Saari.