Vilken jävla natt.

 

Jag föll i dvala. Vaknade ur dvalan strax innan 02, svettig och jävlig. Drömmar som verkade så verkliga. Jag gick upp och skakade av mig allting, sedan la jag mig igen. Jag förstår inte. Känner för att sätta mig ner och diskutera ångest med Ingmar Bergman.

 

Idag har jag och Mary sorterat och städat. Mary är så rastlös. Jag har hittat "Saaris Party =)" som Malin Crazygirl brände till mig någon gång då jag var och hälsade på henne. Allt hon rört vid är heligt. Jag kommer inte läsa alla böcker om kost och viktnedgång som jag fått efter hennes död, men jag vill ha kvar allt som har med henne att göra. ALLT. Jag kan inte släppa taget, jag vill inte släppa taget heller. Ibland slår det mig så hårt att hon är död, jag kommer aldrig att bli van vid det, jag kommer ha ont i hjärtat hela livet. Tiden har sin gång men Malin är alltid med. Morfars död kan jag acceptera, men inte min CrazyGirl. Hon var så ung. Och tanken på att hon faktiskt skulle leva idag om vården inte gjort fel gör mig ohyggligt arg. Sedan blir jag full av ånger, alla gånger jag pratat om hur jag inte orkar leva, alla gånger hon faktiskt räddat mig. Jag vill visa henne nu, se Malin, jag lever! Du gav upp på mig tillslut och det förstår jag, men se hur jag vände på det hela! Det enda som saknas är du.

 

Jag förstår varför en närstående tyckte att jag inte kunde leva i det förflutna och att jag borde göra mig av med hennes plats i lägenheten, Malins helgedom, men jag varken kan eller vill som sagt. Hon är för viktig.

 

Angående Ångesttanten... Jag känner absolut empati för henne men jag tycker att hon är jobbig ibland. Jag försökte bara ge en bild av hur det hela kändes att möta henne, hur hon ställde sig två centimeter från mitt ansikte och pratade/spottade, inte att "förfula" henne. Jag säger ändå länge leve originalen!