Jag är så trött på all död. Förluster på förluster. Förluster på slutenvården, felbehandling. Hur många ska dö innan någon börjar bry sig tillräckligt för att ändra i systemet?

 

Om man som mig tillhör en kategori av psykiskt sjuka så är det stor risk att råka ut för att någon man känner väl, lite eller inte alls dör. Oavsett, så känns det så nära... Det kunde vara vem som helst av oss. Och de dör och de dör. Bara nu i höst har flera människor försvunnit på grund av självmord på grund av vad jag tycker är absurda skäl. Någon blev utskriven mitt i natten och tog en överdos. En annan lyckades ta livet av sig på psyket - igen. Inte första och inte sista gången.

 

Jag var nära på att bryta ihop när jag ringde avdelningen och bad dem sätta vak på min flickvän. Såklart gjorde de inte det. Om det berodde på att de inte hade resurser eller inte tyckte att det var nödvändigt vet jag inte, men jag satt som på nålar här hemma. Skötarna och sjuksköterskorna är för få och patienterna för många. De borde lyssnat på mig eftersom jag VET att det var livsfarligt att inte göra det. Nu tog hon sig igenom det, men tyvärr inte helskinnad. Jag är bara så glad att hon lever... Det går inte att beskriva.

 

De hör inte när man skriker. Jag har skrikit och skrikit och skrikit. Hjälp, jag dör! De kanske hört det för många gånger, det kanske inte tar det på allvar för att de anser att man ropat varg en gång för mycket. Jag vet inte. Jag förstår ingenting.

 

Jag har varit spritt språngande galen och ingen har fångat upp mig och sagt, "Sara, nu måste vi göra såhär". De bara lyssnar och antecknar eventuellt i journalen.