Ja, vi gillar att bada. Vårt nya badrum är supermysigt, om ett badrum nu kan vara det. Mary satt på toalettstolen (enbart satt kanske är värt att tilläggas) och jag badade. Vi brukar göra så. Jag tog skummet och skrubbade mina armar.

 

- Försöker du skrubba bort ärren? säger Mary på skoj.

 

Såklart inte, jag gjorde så dels för att sätta igång endorfiner och dels för att lukta gott sen, men med mjukgörande cremer och sådant hoppas jag att jag kan göra dem mindre synliga. Det, ursäkta mitt ordval, sög att se ärren vitna när den hud som är kvar blev knallröd av värmen i vattnet. Jag försöker att inte vara bitter. Å andra sidan kanske det är bra att jag är det, för att inte lockas till att förorsaka mig mer leda.

Jag har faktiskt varit väldigt orolig under denna permission. Jag har haft katastroftankar, som om jorden ska sprängas eller att jag ska explodera. Men mest rädd är jag för att jag ska tära på relationer för att jag är så angelägen om att inte vara inlagd. Ja, mina anhöriga är trötta. De vill ha en frisk Sara hemma.

 

Men den där katastrofen kommer inte. Idag hade jag en klar stund, någonting som håller på att rota sig. Jag sa P-ordet. Jag sa till mitt personliga ombud att jag fått en psykos.

 

Jag har spillt ut min vånda för min sambo. Ingen skulle vara gladare än jag om det visar sig att allt som har med den andra verkligheten att göra är frukten av min sjukdom för då vet jag att jag kan bli frisk, men du måste förstå att jag byggt upp mitt liv kring Dem sedan jag var 16 år, och egentligen tidigare. Jag har alltid varit spirituell, från barnsben. För det är så jag upplever det - det är religiöst. Jag frågar trotsigt läkarna om de tror på Gud och vad de än svarar så frågar jag om de respekterar människors tro vilket de alltid svarar att de gör. Då tycker jag att de ska respektera min.

 

Jag är så sjukt ambivalent. Det här berör mitt allra innersta. Ett liv byggt runt lögner, eller verkliga psykisk och fysisk fara - allt beroende på mig.

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ska prata med min läkare på måndag. Tills dess ska jag njuta av min långa permission här hemma, och nu ska jag tamejfan ta ett bad!

Rullen är full, full rulle. Fick sova lite mer inatt vilket var skönt, men när jag låg och gosade Hilding som bäst så var det dags att gå upp. Vi åkte till sjukhuset på diverse uppdrag och kom hem lite över en timme senare.

 

Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden. Det är störande. Det är svårt att bara sitta lugnt och fint...

 

Det är halt som attan ute. Vi gick i samma takt som vår kvarters-alkis gör när han är dyngrak. Igår fick min boendestödjare hjälpa en stackars pensis (INTE PENIS) som var fast i halkan med sin rollator. Det är en grym men lovande årstid. Snön smälter, solen kommer tillbaka, jag upptäcker att jag vill vara vaken.

 

Mary har fått sin bok hemskickad!!! Lycka! Så häftigt det måste vara att sitta där med sitt verk och kunna ta på det, bläddra i den. Jag gjorde fram- och baksida så jag känner mig riktigt stolt över den lilla del jag hade att göra med boken. Och den är dedikerad till mig... hjärlyckobubbel.

 

Har fortffarande svårt att fokusera mig vilket går rakt emot min rastlöshet. Jag skulle kunna läsa eller fördjupa mig i något annat men det går bara inte. Jag har dammsugit, det är rätt städat här hemma och min fina blivande fru står för det mesta. Jag är uppriktigt sagt glatt överraskad. Men när hon börjar tvätta fönstren så känns det som att man måste sätta stopp (ta inte illa upp mamma). Lagom takt är vad vi nu letar efter, båda två. Tvätta fönster och skura uteplatsen brukar innebära hypomani.

 

Det är så mycket jag skulle vilja göra men jag känner mig så fysiskt svag. Jag vet att jag tjatar, men det är så otroligt jobbigt att jag förlorat all kraft på grund av att jag var mer eller mindre sängbunden i fyra dagar. Injektionen har säkert gått ur min kropp men tröttheten är där, svagheten i kroppen som injektionen lämnade efter sig. Usch. Försöker röra på mig lagomt mycket men det går fanimej inte att gå ordentligt ute på grund av ovan nämnda halka.

 

Puffen kommer hem från Tant Emmelie i eftermiddag, det ser vi fram emot!

Tack för er omtanke, tänker speciellt på dig Åsa, det har verkligen varit ett helvetesår när man älskar så intensivt... Love is hell, som Ryan Adams sa. Och ja, det kommer krävas en hel del förändringar för att saker ska funka, individuellt och med mig och Mary som ett par. Och vi har planer som nu börjat genomföras. Allt från redskap som kedjetäcke till ett nätverk som fångar upp oss om vi faller och som stöttar oss till ett vanligt liv.

 

Idag är jag stolt över mig själv. Jag kom hem igår, fortfarande lite snurrig av injektionen och jag trodde aldrig att jag skulle orka gå och handla - men jag gjorde det med hjälp av mitt boendestöd. Det boendestöd som jag och Mary snart ska dela. Min läkare har skickat en ansökan om att få pröva ut ett kedjetäcke som är väldigt skönt när man har mycket ångest eller känner sig speedad för det tynger verkligen ner kroppen och värmer ordentligt. Jag har fått ett personligt ombud, Mary ska få en gode man för. Våren ser ljus ut, jag vet att jag inte behöver så mycket dygnet-runt-omvårdnad men när jag gör det så ser jag till att få det. Jag har turen som har en fantastisk läkare med kunskap och empati.

 

Nu sitter jag mätt och belåten med Mary och Lynn i soffan och kikar på TV. Lynn bjöd oss på middag, en jättegod korvstroganoff!

... jag tror nog att vi kan lösa vår situation ändå.

 

Under tiden som jag och Mary varit tillsammans så har ingen av oss haft det lätt. Vad vi haft lätt för är kärleken och att intellektualisera våra känslor (sund förnuft vägt mot affekter), vilket lett oss dit vi är idag. Vid ett eller två tillfällen tog jag faktiskt upp det värsta - att vi kanske skulle må bättre om vi gjorde slut - men ingen av oss ville det, ingen av oss ville vara med någon annan och inte själv heller. Utgångspunkt: Vi älskar varandra och vill vara med varandra. Nu jobbar vi arslet av oss för att vi ska kunna få den vardag vi vill ha, sådär lagom grådaskigt med vetskapen om att solen lyser ovanför molnen som ibland skymmer dess väg.

 

Jag har granskat mig själv och oss. Mary har granskat sig själv och oss. Ingen av oss har behov av något sorts boende, i vanliga fall så går allt väldigt bra när vi är i ett inrutat schema med boendestöd och våra kontakter.

 

Även fast det är svårt så håller jag om henne när det är mörkt, och jag får låta mig själv att luta mig mot henne. Allt är inte rosenrött, en förälskelse kan verka lätt men den här mycket verkliga kärleken är djup och inte bara känslomässig, utan vi har byggt upp ett liv kring vår kärlek med vardag och fest och måsten och diverse. Vi två delar ett liv.

 

Vill avsluta med den här låten, kanske klyschig men den stämmer så väl...

 

Öppnade ögonen klockan 01. För tidigt. Somnade om och vaknade. Upprepade detta fram till 06. Det är inte så konstigt att jag inte kan sova riktigt, när jag sovit minst 15 timmar per dag sedan i fredags, med powernaps inkluderat.

 

Det hade varit okej om jag inte var så skakig. Skaket kommer antagligen från injektionen som går ur kroppen. Jag kan inte somna om, så jag har druckit kaffe, diskat, försökt sova igen, borstat tänderna, sminkat mig och väntar på att nya hyresrätter ska komma ut på Bostaden. Väntar på att Maty ska vakna. På boendestödet och att dagen ska börja.

 

Egentligen behöver jag gå till ÅC, men jag är helt slut i kroppen. Promenaden skulle göra mig gott, det är jag säker på, men jag vet inte om jag skulle orka dit OCH tillbaka. Fem dagars sängläge har verkligen gjort mig klen, det är som att musklerna åt upp sig själva och kvar är en skakig kreatur som tycker att det är jobbigt att stå upp och borsta tänderna. Kanske ska jag satsa på en kortare promenad och försöka hitta igen mina muskler.

 

 

Tvärstopp. Det blev något fel, ett blixtnedslag. En spruta, många timmars sömn på den äckliga avdeningen och jag börjar inse att jag faktiskt kanske inte är så frisk. Att jag varit sjuk. Eller är. Hur som helst, jag vet att det åtminstone inte är normalt

 

Normalt är när P!nk spelas på radion och man känner CrazyGirls närvaro. Normalt är inte att bli scannad av en strålkastare utanför fönstret. Resten måste jag ta reda på, men just nu vill jag bara vara.

 

Jag har långpermis. Jag klarar inte av avdelningen så bra. Ligger mellan två sängar vilket innebär att jag inte har någon tillgång till en lampa. Skit samma, jag har inte fokus nog att läsa. Inte att se TV. Inte att prata. Jag glor, försöker vara vaken tillräckligt mycket för att kunna sova på nätterna. Det är för svårt för mig.

 

Och nu är jag hemma. Med min käresta och våra djur och jag har till på söndag på mig att känna åt vilket håll det går - om jag behöver vara inlagd eller klarar mig hemma. Jag tippar på att jag blir utskriven på måndag. Jag rår inte alltid över hur jag mår men de saker jag kan göra, gör jag så gärna.

 

Nu ska jag kramas lite med Mary. Sådetså.

Jag är så glad att Mary är hemma nu. Utskriven. Hemma på riktigt. Min kvinna, min stora kärlek. Ah, jag är lyckligt lottad ändå som får känna känslor som dessa. Att älska högt.

 

Malin har varit här en sväng. Det är bara så synd att hon är allergisk mot päls och vi har ett päls-zoo hemma. Det kändes så underbart att lyssna på fruktansvärda anekdoter och skratta åt dem.

 

Nu ska jag göra en god kopp kaffe åt oss och sjunka ner i soffan. Imorgon har vi PMS!

En powernap senare känner jag mig mer fokuserad. Tittar på Birthday Massacres musik-DVD Horror Show och älskar kraften i musiken. Jag ser mig omkring och ser ljus. Nu kommer den där tiden på året då jag föds när solen går upp men dör när den går ner. Jag avskyr det, avskyr mörkret. Samtidigt hintar naturen om att det kommer ljusare tider. Åh gud, jag behöver ljusare tider. Det är dags nu.

Jag är hemskt trött, nedsegad av Theralen. Torr i munnen, sluddrar. Ibland är det bara så.

 

Mitt boendestöd kom idag men jag började städa innan hon kom. Det är en bra strategi faktiskt. Jag hade inget speciellt för mig så jag påbörjade arbetet. Jag har släpat ut två säckar med kasserade kläder, sänglakan och diverse skräp. Frigörande. Dammsugit det värsta trots tunga ögonlock.

 

Dessa tunga ögonlock ska få vila ett tag tror jag minsann. Jag gillar inte Theralen, för även om jag blir trött och seg så har jag fortfarande nattliga uppvaknanden. Vid 01-tiden var jag uppe och skakade av mig en mardröm och tog en lugnande tablett. Det var vidrigt. Jag vet inte var allt kommer ifrån.

 

Väntar hem min babydoll. Äntligen kan den vardagliga vardagen få ta plats. Nästa vecka ska jag börja med gruppterapierna igen hade jag tänkt. Tills dess tänker jag bara vara.

Gamla hobbys: Musicera, skriva, måla/teckna, sova, slurka en white russian på dansgolvet, sova igen, sluka information, läsa böcker, samla på musik-DVD:er.

Ny hobby: Bada.

 

Med radion på där det strömmar ur stimuli så badar jag i hett vatten med bubblor, sköljer av mig och känner mig mysig, men ikväll slöt sig kalla händer runt min hals och jag flydde hals över huvud ut ur badrummet. Mer i låsta bloggen.

 

Jag tycker om att vara själv, men inte ensam. Nu är jag varken själv eller ensam på grund av den jävla strålkastaren. Skriver texter till min läkare. Missade visst mötet med min nya psykolog idag. Läser tre sidor ut boken. Jag längtar efter Mary. Imorgon kommer hon hem! Och på torsdag har vi PMS. Det blir lite extra speciellt eftersom P fyllt år men vi varit för slutenvårdade för att kunna fira henne. Så... Det blir kul!

 

Dags för ännu en hobby: Se Vänner.

Det här med fokus verkar rent omöjligt att finna. Koncentrationen räcker inte till. Jag vill läsa men det går bara runt runt runt. Men jag ska inte klaga, för jag är hemma. Flippar mellan kanalerna bara för att jag kan, planerar middagen, dricker kaffe, diskar. Gud vad jag saknat Hemma. Jag kan göra precis vad jag vill. När jag vill, hur jag vill.

 

Fast just nu bestämmer jag att jag vill göra ingenting.

Idag har jag träffat min läkare. Han tyckte att jag "bäddat" bra för en utskrivning och litar på att jag tar kontakt om det blir jobbigt. Klart det kommer bli jobbigt, men jag tar det då. Men jag har mat i frysen, boendestöd imorgon, ett hyfsat städat hem och katterna. Jag längtar till onsdag, som jag längtar...

 

Jag är fortfarande lite knäpp, men det är inte akutdåligt.

 

Recept har hämtats ut, allt är klart. Jag har just diskat. Så skönt, du kan aldrig ana. Eller så kan du det, vad vet jag. Hur som helst så ska jag ta det lugnt nu.

 

Tack trean för att ni varit så fina mot mig, och tack till Dig som hjälpt mig genom allt detta. Nu är det upp till bevis för mig. Jag önskar att jag var hälften så bra vän som mina vänner är mot mig.

Idag ska jag tillbaka till sjukhuset, jag ska ha ett samtal med min läkare. Jag är nervös men förberedd. Jag har skrivit ned sådant som jag tycker är viktigt för att ge en bild av hur jag har det.

 

Jag tänker skriva ut mig idag. Det finns ingen orsak till att sätta LPT på mig, ingen fast grund alls. Ändå är jag nervös över att min läkare ska hålla tillbaka mig på psyket på grund av mitt tillstånd- Personligen så tycker jag att jag bara slösar en sängplats genom att vara inlagd när jag mår såhär, mår rätt okej, Jag tror att jag klarar mig själv.

 

Helgen har gått bra!a

Nu skriver jag väldigt tyst på tangentbordet, jag vill inte väcka ängeln som ligger och sover i soffan.

 

Olivia har gått, Mary kommit, Emmelie kommit och gått och nu har jag hjälpt Mary med en ordentlig hårkur. Jag är säker nu, imorgon vill jag skriva ut mig. Det finns inget mer att hämta i slutenvården för min del. "Så länge du [...] så går det bra att du skriver ut dig" säger människorna omkring mig som inte är lika tvärsäkra som jag är på utskrivning. Men ingen kan ju säga att slutenvård vore optimalt, inte ens i mitt "tillstånd". Det går två dagar och man är hospitaliserad.

 

Just nu vill jag bara vara hemma och städa. Jag känner mig lite hyperaktiv, som om jag måste ha något projekt. Tyvärr är min koncentrationsförmåga farligt nära noll och därför petar jag lite här och där i hemmet, läser några sidor i en bok, dricker en läsk, känner ångesten växa när jag faktiskt inte gör något speciellt.

 

I och med att min älva sover så ska jag försöka läsa lite.

Hämtad och lämnad. Nu sitter jag och Olivia i soffan och det är så skönt att komma hem.

 

Jag har studsat upp och ner hela dagen. Kan inte läsa. Kan inte fokusera en längre stund på någonting. Pratar mer än gärna nu i alla fall. Det är fantastiskt, igår så glittrade musiken, det var otroligt.

 

Jag mår bättre. Risperdal hjälper, men den gör mig hungrig. Jag äter inte mer än annars, jag är bara hungrigare. När jag ska sova så skriker magen efter att fyllas. Det får vara värt det eftersom jag uppenbarligen är mer här än vad jag varit sedan jag började med den.

 

Men det går inte. Dubbla neuroleptika, höga doser av dem och andra mediciner. Det är otroligt vad mycket de kan stoppa i en människa. Det känns som att min personlighet mattas av i takt med att "symptomen" också mattas av. Allt är inte lika intensivt nu. Varken jag eller Dem.

 

Jag kom tillbaka till avdelningen förra söndagen och de frågade om jag slarvat med medicinerna under permissionen. De frågar alltid om jag slarvat med medicinerna för att jag antar att de menar att man inte ska må som jag gör på de doser jag har, och de frågar om röster och jag ber dem hålla käften. Jag orkar inte.

 

Nu är jag äntligen hemma. Jag ska ta ett bad nu och lyssna på radio eller något annat totalt ospektakulärt.

Tack Lisa, och det var roligt att träffa dig Sussi!

 

Jag har barnvakter. Jag får hämtas och lämnas av specifika personer. Jag förstår varför, men det känns så dumt.

 

Saker är inte lika intensiva längre. Igår lyckades jag läsa, ett par timmar till och med. Det går framåt.

 

Idag blev jag hämtad av en kompis och kom hem till min sambo. Det har sett ut som ett sopstation här hemma och eftersom jag ska hem i helgen (med barnvakt, såklart) så vill jag ha det lugnt och fint, rent. Boendestödet kom och vi har alla kämpat oss svettiga men nu känns det som att jag kan vila. Nu behöver jag inte stressa över hemmet. Katterna har mat och nyrengjorda toaletter. Allt är okej. Allt tas omhand om. Jag kan vara lugn nu.

 

Jag är arg och börjat bygga upp mina skyddsbarriärer igen. Det susar i huvudet men i mindre styrka. Orkan har blivit storm. Och stormen måste jag rida ut.

 

Jag har ett svar till mitt stora pussel; Hat är så mycket nämre kärlek än obryddhet.

Zombie. Alla mediciner kombinerade, jag är som levande död. Jag antar att det är meningen också, att jag inte ska känna och ta in så mycket. När jag räknade till 14 tabletter igår vid åtta så ville jag gråta. När jag sattes in på ännu en neuroleptika ville jag gråta. Jag vill så gärna gråta men jag kan inte. Fast det är inte sant. När Mary och jag pratar i telefon fylls mina ögon av tårar. Jag saknar henne, vill lyfta upp henne ur skiten, fortsätta...

 

... men hur ska jag kunna fortsätta när jag inte vet vad som är sant eller inte. När jag inte har någon ork. När de ger mig ett enkeltrum. Ni förstår, det här med enkelrum är ett klart tecken på att de tycker att man är tokig. Får man ett enkelrum på psyk brukar det betyda att man inte är tillräckligt bra för att dela rum. Jag har nästan alltid delat rum, förutom när jag haft extravak. De vill hålla koll på mig. Täcker för spegeln, det kan ju vara en lurig spegel där de ser in. Underliga blickar när jag försöker förklara. Och min läkare som jag tror blev lite förskräckt. Jag är i allmänt dåligt skick, det är aldrig tyst, aldrig. Enkelrummet, det där för de som brukar ställa till med saker.

 

Man är inte paranoid om de inte är efter en.

So many voices in my head.
There is no way to end this.
So full of sin but in a way,
I never knew about this.
There was no choice I had to make.
These dreams are never ending.
I see you run away from me.
You'll never know how I feel.

I cry in vain,
To break down all illusions made by me.
There's no escape.
These walls were made by my hands.
So many voices in my head.
So full of sin but it's ok.
Keep running away from me.
Right before my eyes,
I can see; I won't be anymore.

 

Det är väldigt snurrigt just nu. Tiden... Den är bräcklig, går sönder. Ni vet, en klocka som krossas och så uppstår en tidlöshet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, någonting vill jag ha sagt men vad?

 

När min läkare tog min hand i sina idag och pratade rakt och ärligt med mig så blev jag rädd. Jag är rädd hela tiden, men då blev jag verkligen iskall. Isande rädsla. Risperdal fick följa med mig hem på permissionen.

 

Nu ska jag ha helg och jag hoppades att saker skulle sluta snurra för att jag är trygg hos mina föräldrar nu, men man kan inte stoppa en skenande hjord av känslor, tankar, intryck och uttryck. Det går bara inte.

 

Jag är så glad att jag fick ta permission ändå, trots stormen. Jag behöver tid utanför avdelningen, det är en hemsk plats. Alla kollar på mig som om jag vore galen när jag öppnar munnen. Fnoskig. Tokig. Vad de inte förstår är att det är de som är knäppa.

En timmas utgång med Mary. Åker hem till mina föräldrar i helgen.

 

Bara så att du vet.

.. / -.-. .- -. .----. - / - . .-.. .-.. / -.-. .- ..- ... . / -- -.-- / .-.. .. .--. ... / .- .-. . / ... . .- .-.. . -.. .-.-.- / -- -.-- / .... . .- -.. / .... .- ... / - ..- .-. -. . -.. / .. -. - --- / .- / -... .- - - .-.. . ..-. .. . .-.. -.. .-.-.-

Nu kryper det verkligen igen. Andas kontrollerat. Jag kan inte sätta fingret på det. En växande panik och jag undrar om det beror på att jag sänkte garden och öppnade ett flöde som jag hoppades inte skulle finnas där. Ett avslappnande bad blev motsatsen för att jag vågade slappna av.

 

Men rutinerna då? Har jag gjort det jag planerat? Jag läser men stirrar liksom bara på orden. Jag har halvgjort rensningen och reningen av alla badrumsrelaterade förpackningar. Jag har tänt rökelser, sett på The Silent Force Tour, jag har tillgodosett mina basala behov som mat, vätska, toalett och hygien. Vad är det som fattas... Jag hittar det inte.

 

Förvirrad. Saker förvrängs. Jag ska nog ta upp luren för att höra en mänsklig röst så jag kan vara säker på att tiden går framåt och inte står stilla eller gud förbjude går bakåt. Känner på katternas päls, kliar dem under hakan och runt öronen. Musik i bakgrunden. Panik i bakgrunden. Trötthet. Jag såg solen idag på riktigt men nu känns världen som en spökstad och jag vet varför vi har en spotlight som lyser in just i vår lägenhet men sådana tankar får jag inte tänka. Men de tänks liksom åt mig.

 

Uppspärrade ögon. Noterar om och om igen saker runt mig. Jag blir förvirrad och vet inte vad jag ska göra så jag spyr galla på bloggen.

 

Det är nu jag ska skärpa mig. Kan andra så kan jag. Jag är inte annorlunda. Men du förstår, jag vet inte riktigt var jag har fötterna. I vilken verklighet, liksom. Is this real, is this pretend? I take a stand until the end.

Jag är trött på bloggvärlden, har du något roligt tips?. Jag blir rent fysiskt matt när jag går in på bloggar som bara är en enda stor plats för självömkan. Det är inte så att jag inte tycker att man ska självömka - snarare tvärt om. Men man måste kunna rycka sig ur det också.

 

Ibland bestämmer jag att nu ska jag vara jätteledsen och tycka sjukligt synd om mig själv ett tag, så att jag sedan kan fortsätta med vad jag borde och vill göra. Jag tycker att det fungerar ypperligt. Jag menar inte bara att tilta huvudet åt sidan och tycka att livet är ganska jobbigt, utan verkligen gräva ner sig i all smärta som om det vore ett träsk av sorgsenhet och navelskådande. Det får ta några timmar, högst några timmar. Sedan måste jag skärpa mig, ruska på huvudet och släppa det hela. Jag vill inte växa upp till en bitter ångesttant.

 

Sist jag träffade min läkare så insåg jag ännu en sak som gör att jag respekterar honom. Han diskuterar inte diagnoser med mig, han säger aldrig att jag skulle vara psykotisk till exempel. Jag skulle bara sparka bakut, som när de frågade mig om rösterna var jobbiga när jag var på trean. Han låter mig berätta vad jag vill och kan och kommer inte med några stämplar. Såklart vet jag vad som står i min journal, jag vet vilken diagnos jag har och det vet han med. Han behöver inte uttala den och inte jag heller. Det är egentligen ointressant. Det är ett fack, ger riktlinjer för min behandling, men han lyssnar på MIG och mina tankegångar, mina sanningar. Inte ens inom vården behöver jag klia bort någon stämpel.

 

Jag har aldrig varit så säker på vem jag är som nu.

Igårkväll var riktigt mysig. Mary kom hem och landade i min famn. Lasagne till middag, chokladpudding till efterrätt, god läsk, kokos-rökelser och ljus. Hon tog ett bad. Jag diskade. Melodifestivalen. En smakbit av vad jag vill ha. Det gäller att spela sina kort rätt nu.

 

Somna med armen runt Henne, vakna innan henne och krypa in under hennes täcke och bara känna värmen. God morgon, älskling. Katterna som nyfiket kommer och hoppar upp i sängen. Sol ute.

 

Jag hatar i vanliga fall söndagar. Det var också trist att Mary var tvungen att åka tillbaka, speciellt eftersom hon hade en ångestattack just då. Jag vill ju egentligen hålla om henne tills hon slutade skaka, Jag hoppas att de tar emot henne bra på avdelningen.

 

Idag har jag en del på schemat, vilket jag är tacksam för i och med att söndagar oftast bara blir ångestdagar för mig. Jag har haft schampoo/lotion-explosion så att alla våra tusen produkter för kroppen och hår måste tvättas av. Ny har jag hällt allting i badkaret och ska skölja av dem och sedan sortera dem. Dessutom har jag massor att läsa.

 

Jag börjar upptäcka att vindarna vänder. Att solen är vaken längre. Jag vågar inte ta den där sucken av lättnad, för jag vet att jag är sårbar och inte kan behandla mig själv hur som helst, stressa sådär som jag egentligen vill göra.

 

Planerar att ta ett bad sedan, smörja in mig med en ansiktsmask och bara känna lugnet.

Sitter i nattlinne med en root beer, mätt och belåten och vi trashar nästan alla bidrag i Melodifestivalens första deltävling. YOHIO, GO GO GO!

Emmelie och jag har surrat över kaffe och sedan handlat. När vi kom hem drack vi mer kaffe och surrade ännu mer, sedan tog hon med Puffen på kollo.

 

Jag började laga lasagne och chokladpudding, har massor av god läsk och jag fick just hem min finaste. Nu vilar vi maten i soffan. På ICA hade jag köpt allt från mat till en otroligt mjuk zebrarandig filt (matchande till våra zebrakuddar) och nya, svarta badlakan som matchar resten av badrummet.

 

Ja, det känns jävligt bra. Men det var jobbigt att handla. Det är ungefär så det låter i mitt huvud när jag blir "knäpp", som om jag vore inne på Maxi. Stress, så många olika personer som pratar, det är inte konstigt att man blir trött. Vissa klara röster. Dumma, elaka. Och mer om mina "röster" kommer jag nog aldrig tala om.

 

Jag ser fram emot kvällen. Jag ska diska bort och Mary ska ta sig ett bad. Chokladpudding som väntar i kylskåpet. Det är ju Melodifestivalen nu! Helgerna framöver är räddade!

Vinter, det där med blommor på psyket... På de andra avdelningarna, kanske framför allt tvåan, så flyger saker hejvilt. Även om växterna vore ogiftiga och fullt naturliga så tror jag att personalen är ganska less på att städa upp sådant. På äldrepsyk kan vissa patienter gnälla högljutt, men det är väldigt få som har ork till att ställa till med trubbel verkar det som. Inga flygande stolar, ingen direkt förstörelse.

 

På tvåan går saker sönder var och varannan dag. Stolar kastas, bord välts, TV:n attackeras, toalettstolar har gått sönder... Det är en riktigt stormig avdelning. Dessutom har många en tvivelaktig hygien - på trean så brukar personalen hälpa de som inte kan med att duscha, men på tvåan är alla under 65 år och det stora problemet är inte att de inte tar sig tid eller har ork att duscha. Det är smutsigt och läskigt.

 

Jag brukar visserligen kunna stänga ute sådana saker så gott det går. Jag är ju faktiskt tyvärr rätt van. Jag tror att min hjärna sollar bort allt det där som händer med andra, när stora larmet går eller när det vanliga larmet piper, människor som skriker. Jag brukar kunna sova mig igenom mycket. På dagarna lyssnar jag bara på hög musik i sängen. Orkar inte försöka knyta nya kontakter och ser inte meningen med det heller. Jag är rätt asocial i vår gemensamma verklighet egentligen, när jag har det så tufft att jag behöver vårdas inom slutenvården.

 

 

Det finns saker som är privata och jag skriver inte om andra utan tillstånd, men om jag gör det så försöker jag hålla personen/personerna anonyma. Idag hade jag ett viktigt samtal och allt jag vill säga om det är att jag är så glad och stolt över Dig.

 

Jag hade läkarsamtal idag. Jag berättade för min läkare om mina försök att sätta händelser jag minns i rätt ordning rent tidsmässigt, men att det är svårt. Jag kom fram till att jag inte ska grubbla på vad som hänt utan satsa på att tänka på nuet. Nuet innebär att ta mig tillbaka till rutiner, terapi och gruppterapi. Sömnen är en återkommande problematik, jag drömmer mycket mardrömmar och han förstod precis vad jag menade med att "skaka av sig" mardrömmen. Om man vaknar till och sedan somnar om så är det lätt att glida in i mardrömmen igen. Sedan är det så tokigt, även om jag vaknar så kan jag somna, men det är inte konstigt att jag är trött på dagarna när jag är i drömstadie så mycket. Jag lever om när jag sover, pratar och sjunger och hojtar har jag fått höra.

 

Jag frågade om han hade någon bra bok att låna ut till mig. Han skulle leta reda på någonting. Jag har fått låna Touched with Fire: Manic-Depressive Illness and the Artistic Temperament av Kay Redfield Jamison och den var riktigt bra. Jag vill läsa på mer.

 

Det här säger jag lite självmedvetet och lite generat på grund av min okunnighet, men jag skulle vilja bli barnpsykolog. Jag vill kunna göra skillnad, framför allt för barn. Det är något ganska nytt som grott i mig, kanske för att jag haft mer kontakt med barn än innan. Framför allt har jag varit ett barn och växt upp till en psykiskt sjuk person, där jag inte kan säga när "allt" började. Man behöver inte vara sjuk för att må dåligt och man behöver inte må dåligt för att vara sjuk. När det gäller barn så vet jag att världen är en hemsk plats och jag vill göra den bättre, jag vill kunna hjälpa barn och familjer att förebygga missförstånd och lidande. Jag önskar att alla fick vara trygga. Kan jag göra skillnad så vill jag göra det...

 

Jag är fortfarande ung, fortfarande sårbar och inte i skick att plugga, men jag ska dit. Jag reser mig igen och igen och igen. Det finns inget annat alternativ.

 

 

 

- Det här är min bra stund idag, säger en rörmokare stolt och beundrar sitt verk i vårt badrum.

- Har du en bra stund varje dag, frågar den andra.

- Ja... och när man är skitnödig.

 

Tyckte att det var klockrent.

 

Jag sitter belåten i soffan, mätt och ren. Jag var bara tvungen att inviga badkaret. Jag gjorde det sådär supermysigt: Ställde fram hår- och hudprodukter, fyllde badkaret, hällde i lite dofta-gott och medan badkaret fylldes så knäppte jag upp en läsk, slog på Amanda Jenssens senaste platta och gav mitt hår en förstaklarrig behandling. Med snus och läsk sjönk jag ner i badkaret, djupare och djupare i hett ångande vatten.

 

Jag har aldrig haft ett badkar förr, så det här är rena lyxen för mig. Jag kommer sova i badkaret, vill aldrig lämna mitt nyrenoverade badrum.

 

Verkligheten, det övriga, skriver jag nog om lite senare. Jag vill bara ha den här stunden nu.

 

"There must be quite a few things that a hot bath won't cure, but I don't know many of them." - Sylvia Plath.

Mardrömmar inatt också. Vaknade vid 02, gick upp och skakade av mig den där känslan man får av mardrömmar, La mig igen, drömde att jag sökte hjälp på akutpsyk, bad om att få bli inlagd men sedan fick jag fruktansvärd ångest, panik över att jag fängslat mig själv på slutenvården igen och jag skrek åt personen som just följt med upp att jag inte kunde vara där och måste hem, sedan vaknade jag.

 

Idag kommer bli en tuff dag. Tvä viktiga samtal. Jag är nervös faktiskt. Lika bra att åka iväg och få de gjorda...