Det är den 30 januari 1972 i staden Derry i Nordirland. Som många säkert vet har det varit ständig oro i Nordirland där engelska protestanter slåss mot terroristgruppen IRA. Men just den här dagen tänker medborgarrättsrörelsen marschera i ett fredligt demonstrationståg för att stilla oroligheterna och visa att de inte tänker tåla de orättvisa lagar som satts upp för att diskriminera katoliker. Men även en sådan fredlig samling är olagligt och britterna har laddat upp med beväpnade soldater i området. Stämningen är minst sagt spänd.

 

Det börjar bra och tusentals människor ansluter sig. Men någonstans delar sig demonstrationståget och här börjar saker gå snett. Ungdomar ställer sig bakom en hög med stenar, en så kallad barrikad, och börjar kasta stenar och tegelstenar mot soldaterna. Det besvaras med tårgas och gummikulor.

 

Och helt plötsligt börjar någon skjuta skarpt.

 

Summan av allt är 14 döda och ytterligare 13 skadade.

 

Den här filmen är skildringen av vittnen till det som kallas Bloody Sunday. Den är rörig och minst sagt realistisk, och det är fortfarande oklart vad som egentligen hände. De fakta som finns är antalet döda och skadade, resten är byggt på vittnesmål av både soldater, deras överordnade och demonstranter, samt fotografier och videoupptagningar av media.

 

Det här är ingen direkt spelfilm. Den är inte uppbyggd för att underhålla. Jag såg filmen första gången när jag gick i gymnasiet och var som förtrollad, helt inne i filmen. Några av mina klasskamrater däremot tyckte att det var för mycket politiskt snack och för lite dödande. När det började skjutas i filmen började de garva. Själv var jag nära på att skrika rakt ut, men svalde skriket och grät istället.

 

Det var en fruktansvärd händelse. Människor dog trots att de inte var beväpnade, enligt filmen skedde rena avrättningar, människor som gick ut på gatan med händerna i luften blev skjutna till döds och i en scen finns en sekvens där en soldat går fram till en kropp och skjuter för att se till att personen är helt död.

 

Sättet den är filmad på är som om någon skulle haft med sig en egen kamera under ett dygn. Den är rå och absolut inte Hollywoodiserad, det är en skildring av en verklig händelse som inte går att bygga upp efter en fiktiv dramaturgisk kurva.

 

Jag tycker inte bara att det här är en väldigt bra film, utan jag tycker även att det är en mycket viktig film. Den visar en historia som inte är vacker på något sätt, en verklig händelse som bara är en liten bit av konflikten kring Nordirland. Du kan välja att blunda, men jag föreslår att du öppnat ögonen och ser filmen om en av de smutsigaste händelserna i modern historia.

 

Filmen får

Monster är en film som illustrerar den första kvinnliga amerikanska seriemördaren Aileen Wuornos framfart som seriemördare. Filmen börjar med att Aileen, spelad av fenomenala Charlize Theron, har starka tankar på att ta livet av sig, hon är en hemlös och smutsig prostituerad som säljer sex bara för att kunna överleva, men nu är alla ambitioner om ett bättre liv som bortblåsta. Men innan hon skulle ta livet av sig går in på en bar för att ta en öl – sedan skulle hon skjuta sig själv. Där träffar hon Selby, spelad av Christina Ricci, som är en osäker liten tjej som först irriterar Aileen eftersom Selby är homosexuell. Selby verkar så skör bräcklig, medan Aileen är bastant, dominant och ful på många sätt.

Aileen ger Selby en chans. Hon skulle ju ändå dö. Hon var less på att vara prostituerad, det är inget hon har valt själv. Det är egentligen ingenting en kvinna väljer själv någonsin. Vid det laget hatade hon män så enormt mycket och vem kan klandra henne för det? De fortsätter träffas, Selby lockar fram leenden som Aileen inte trodde att hon hade kvar och de utvecklar en vacker, trevande kärleksrelation.

 

Men Aileen är fortfarande prostituerad, det är hennes jobb. Selby har inget jobb, har en gipsad arm och förlitar sig helt på att Aileen ska försörja dem. Aileen blir vid ett tillfälle vidrigt våldtagen och blir nästan mördad och då börjar hon ge igen. Och det rejält.

 

Hon lurar män in i skogen och mördar dem, allting sker efter noter och hon blir mycket självsäker. Efteråt snor hon bilen och paret åker vidare. När Selby får reda på detta blir hon först förfärad innan hon inser att det faktiskt betalar uppehälle. Aileen gör allt för att göra Selby lycklig.

 

Vad som slår mig hårdast i den här filmen är hur den utåt sett undergivna i förhållandet blir den dominanta. Men det är inte så konstigt – den dominante är beroende av den undergivne. Det är den undergivne som har makten och därför kan jag förutom det faktum att Aileen är en hora och blivit så dåligt behandlad även tycka synd om henne för att hon rids av Selby som ger henne skuldkänslor när hon inte får som hon vill.

 

Filmen heter Monster. Aileen blev avrättad för hennes dåd, men det är inte svårt att förstå att det inte i första hand henne titeln är riktad mot. Monstret är det som gör att hon måste prostituera sig, monstret är männen som torskar, monstret är all ilska och ondhet i världen som svävat igenom hennes liv – och monstret är även, kanske framför allt, Selby.

 

Det gör ont att se en film där ondskan inte definieras klart med en självklar antagonist, allt jag ser är trasighet, hur världen faktiskt driver människor till vansinne och utanförskap föder utanförskap.

 

Det här är en väldigt realistisk film om en verklighetsbaserad händelse. Det finns mycket att lära, USA:s stora brist på ett ekonomiskt och socialt skyddsnät gör att regeringen skapar sina egna problem. Ändå skyller de ifrån sig och människor som Aileen får bära skulden.

 

för en klar och tydlig berättelse om morden och om det dysfunktionella förhållandet mellan Selby och Aileen som så blev så tydligt tack vare skådespelerskornas fantastiska insatser. Det blir inte en fullpoängare för att jag känner att det finns en del hål här och var i historien, det är väldigt hoppigt.

Enkelt. Se den.

Men för att ge dig lite mer kött på benen…

 

Jag har alltid gillat Michael Moore, för den enkla anledningen att han ifrågasätter och ifrågasätter om igen. Bowling for Columbine är en hård dokumentär som skildrar ett USA sett ur ett perspektiv som kanske inte är det förstvalda bland den typiske amerikanen, ett USA som mitt i allt rabbel om Gud och rednecks och presidenter som glorifieras helt plötsligt stannar. Fråga: Vad är det vi håller på med egentligen?

 

Skolmassakern på Columbine high school är bara en liten del i dokumentären, en av anledningarna till dokumentären. Ungdomar som gick och bowlade innan de sedan gick till skolan för att skjuta 13 personer till döds, skada många fler och sedan ta sina egna liv gör att man ställer frågan varför? om och om igen.

 

Efter det fick ungdomar över hela landet bli visiterade när de kom till skolan och blev avstängda ifall de hade något förbjudet föremål. Bland annat hade en pojke med sig en nagelsax till skolan och blev avstängd. Det pratades om skoluniformer för så att inga vapen gick att gömma. Och föräldrarna skyllde på TV, på spel, på våldsfilmer men ingen verkade se till sig själv och inse att de där ungdomarna som vid Columbine high school förmodligen bara plockade på sig en hel del som legat hemma. Inte bara jaktvapen, utan även handvapen. Dagarna efter hade NRA, National Rifle Association ett rally i samma stad.

 

Dokumentären består av intervjuer med människor som har en eller annan relation till vapen. Moore går också över gränsen norrut och träffar kanadensare för att ta reda på skillnaden som gör att amerikaner har så mycket fler våldsbrott med skjutvapen – utan att hitta någon. Där verkar de flesta inte ens låsa dörren, men naturligtvis finns skjutvapen i stor utsträckning i hemmen eftersom den gemene kanadensaren också jagar. Varför används de då inte, knappt ens i storstäderna? Moore noterar att nyheterna handlar mer om politiska frågor än i sitt land, där nyheterna byggs på människors rädsla. Media matar på med våldsdåd istället för att göra ett reportage om utsläppen i LA som gör att man inte kan se Hollywood-skylten för att skapa opinion.

 

NRA står för att alla amerikaner ska få ha skjutvapen hemma, ofta med motivationen att ”man måste få skydda sin familj”. Jag är helt på Moores sida när han påstår att amerikanerna är de räddaste av folkslag och jag köper absolut hans påstående om att fokus sätts på fel motiv.

 

Jag ser dokumentären som en stor kritik mot det vapengalna USA. Det lustiga är att Michael Moore som uppenbarligen valt sida och därmed mer eller mindre partisk inte behöver ställa speciellt ledande frågor för att människorna han intervjuar ska snurra in sig i sitt eget nät och kanske förstå vad de egentligen håller på med. Och när de gjort det, avbryter de intervjun. Jag antar att de inte är så dumma ändå.

 

Många viktiga poänger görs av Moore, och efter att ha berättat om en sexåring som sköt ihjäl en annan sexåring gör han kanske den viktigaste; fattigdomen som rider USA är ett stort problem och går hand i hand med det höga antal dödsskjutningar som görs varje år. NRA är också ett stort problem, som vidhåller att alla amerikaner har sin rätt till sitt vapen i hemmet. Sist av allt gör han ett besök hos ordförandet för NRA, Charles Heston.

 

Kort och gott, en väldigt sevärd dokumentär. Och den är definitivt viktig för just amerikaner att se. Men världen förvrängs mer och mer, jag tror att alla kan lära sig en läxa av att bara se den här dokumentären bara genom att lära sig att ifrågasätta. För vad man än må tycka om Michael Moore så gör han ett stort jobb bara i att ställa sig själv frågorna. Forgive me for being judgemental, but I didn’t expect this from an american.