Jag tog nog i för hårt.

 

Jag fortsatte städa och sortera efter att boendestödet gått. Jag blev luddig i huvudet men gav mig inte. Jag har rensat bland mediciner och rumstrerat om i hyllorna i köket, fixat i sovrummet och plötsligt snurrade allt och det kändes som om huvudet skulle implodera. Jag började skaka och svettas samtidigt som det brusade i öronen och jag fick fruktansvärda overklighetskänslor.

 

Jag tog min medicin och satte mig och pratade med PanicBabe, eller Erika som hon heter, en ny bekantskap. Hon är så klok och har pratat mig igenom den här episoden.

 

När jag får overklighetskänslor har jag några strategier. Förut så skadade jag mig vilket var effektivt men destruktivt och inget jag rekommenderar eftersom följderna kort sagt suger. Numera så brukar jag tvinga in mig i duschen och skrubba alla kroppsdelar för att känna var jag slutar och allt omkring mig börjar, och om jag inte orkar duscha så brukar jag klappa på ben och armar för att liksom känna att de är där. Social kontakt funkar också, eller att slå på TV:n för att känna och se att tiden går. Det gäller att hålla sig till basic-saker, att försöka meditera kan vara mer eller mindre omöjligt när man liksom inte känner sin kropp och skakar av ångest.

 

Nu, när det lugnat sig lite, så kan jag känna att jag gjort det bra idag. Jag bara saknar min älskling så himla mycket, älskade älskade Mary.

 

För er som undrar så är Mary fortfarande inlagd och den fortsatta vården är inte bestämd än, men hon är inte redo att komma hem än. Fortsätt skicka eran kärlek och goda energier till henne!

 

 

 

 

 

 

Än en gång var det boendestödet som väckte mig. Upp upp och in i badrummet. Jag har slitit ordentligt och nu är jag färdig. Boendestödet dammsög och diskade vilket jag är tacksam över. Han dammsög till och med soffan. Och blev kär i Puffen. ALLA blir kär i Puffen. Men jag lovar er, ibland är han bra billig. Äh, det finns bara en Puff. Han är unik, och det är fanimej inte vanligt.

 

Nu ska jag krypa upp i soffan och läsa. Jag är trött.

Nästan extremt trött nu. Ljusen brinner ut, rökelserna har för länge sedan slutat glöda men jag känner mig ändå lugn och fin. Jag lever, jag lär mig. Katterna blir underligt lugna när jag skapar stämning och lägger tarotkort. Vissa tror att "det här" förstör för mig, men jag ser korten som en förlängning av min intuition. Det finns så mycket som man inte tänker på i vanliga fall. Det finns mycket känslor, tankar och insikter att bringa ljus på.

 

Jag har dock också brusat upp ikväll av orsaker jag inte vill nämna. Och jag har som vanligt saknat min CrazyGirl. Men jag har en god vän att chatta med och jag har roliga saker framför mig.

 

Jag tänkte unna min någonting. En UB-kosett som ser hur såhär:

 

 

 

Blev brutalt väckt av mitt boendestöd idag. Jag hade missat att de skulle komma en timme tidigare än vanligt, men det behövde inte göras så mycket egentligen. Det var skönt att bara småprata, dricka kaffe och sedan diska koppen.

 

Målet imorgon är att städa toaletten. Allt annat har jag kontroll över. Jag har väl ungefär 2 timmar med bostödet och då borde jag kunna bära ut allt, skura golv och väggar och sedan sortera smink och slänga slänga slänga. Lägga undan det jag aldrig använder och slänga det som jag aldrig kommer att använda. Förhoppningsvis blir det mindre rörigt.

 

Jag söker fortfarande lägenheter men det är så svårt att få tag i någonting. Vi behöver ett till rum! Det räcker inte med en tvåa längre.

 

Jag har haft besök av både Olivia och Emmelie idag. Vi drack kaffe och tjattrade, kollade in Emmelies horoskop och det var roligt. Vi analyserade henne ordentligt.

 

Jag var inne på min sista snusdosa och paniken kom krypande... Jag är ALDRIG utan snus, jag har aldrig suttit hemma och haft slut. Jag ser helt enkelt till att jag får mina fixar. Då fick jag göra någonting så otrevligt som att gå på macken fast jag inte kände mig helt bra. Jag fick en panikattack vid kassan och blev rädd för att kräkas - som vanligt. Och som vanligt så kräktes jag inte. Ja, jag måste arbeta med mig själv. Min emetofobi (googla om du behöver) slår ut allting. Jag kunde dock skratta åt det på väg hem igen.

 

Snuspaniken är över, jag har en härlig stock i kylen.

 

Nu är det bestämt, Amalia kommer hit på måndag. Det ska bli kul! Om inte Mary kan ta permisar får vi helt enkelt hälsa på henne.

 

Sitter här nyduschad. Ikväll ska jag mysa och dricka varm choklad med grädde.

 

Poetry Slam imorgon. Någon som vill gå med mig?

 

 

 

 

 

Jag har varit på samtal med min läkare idag och vi rumstrerade om i min ApoDos. Nu stämmer den ungefär. Tydligen finns Inderal som depot-tablett och det gör att det åtminstone blir ett piller mindre. Jag avsa mig både Temesta och Stesolid som jag fick när jag var inlagd och komplett galen av minnesbilderna som invaderade mitt huvud. Jag behöver inte mer benso.

 

Jag hälsade på Mary efteråt och vi pratade både allvar men också om alldagliga saker. Om djuren, om att polisen varit hit, om att Malin Frimodig ska vara med i Poetry Slam på Pipes på torsdag klockan 19.00 (kom och lyssna!).

 

Jag for hem och just nu sitter jag och läser journalerna från när jag var koplett galen. 6 veckor och en stor hög med papper. Vissa saker minns jag, andra inte. Tack för google, eftersom orden "anxiolytika" och "raptus" inte är någonting som ingår i mitt vokavulär. Det går visserligen att gissa sig till vad det betyder, speciellt när man läser det i ett sammanhang.

 

Blir det för jobbigt så slutar jag läsa, men jag känner att jag vill se det som hände ut en annan synvinkel... för min synvinkel var ibland bara svart, att minnas att man kastade en stol i väggen och vakna svettig i en bältsäng.

 

Jag är arg och jag har rätt att vara arg. Det var inte jag som skulle ligga i bältssäng, utan personen som gjorde vad hen gjorde mot mig.

Jag har fått kritik för att jag vill dölja mina ärr i olika situationer. (Det är lustigt att jag får kritik vare sig jag väljer att visa dem eller dölja dem.) Att jag döljer försätter mig i situationersom förstärker stigmatiseringen av psykiskt sjuka.. Att jag inte vill visa mina ärr jämt tycker jag är min egen rätt men samtidigt så måste ju någon börja. Någon måste bryta den negativa synen på människor med självskadeärr, men jag är inte alltid villig att göra det. Ärren kommer lätt i fokus, de är inte vackra även om de har läkt. Jag vill vara Sara, helt enkelt. Helst vill jag fortsätta vara Sara, ärr eller inte, men så fungerar det inte. Inte än.

 

Det hänger inte på enbart mig såklart, det handlar om oss alla med självskadeärr. Vi är också personer, många som lever vanliga liv. Många som är läkta. Ärren blir mindre viktiga för oss men kanske fortfarande är viktiga för andra.

 

Skit i dem. Gå ut på en klubb och dansa, drick white russians i din nya snygga korsett eller klänning.

 

Att jag ibland väljer att dölja mina ärr tycker jag inte handlar om något större som själv-stigmatisering. Kanske vill jag gör ett första intryck och därför har en kofta på mig. När man sedan vågar klä sig som man vill utan en tanke på självskadeärr så får man säkert frågor, men man är ändå etablerad som en normal person, precis som vem som helst annan. Jag längtar efter en framtid där självskadeärr är någonting som människor kan förstå, och gå vidare.

 

Det är det viktiga, att gå vidare. Jag är en semi-fungerande människa och satsar på att bli fullt fungerande men mina ärr kommer alltid att jaga mig. Det finns så många värderingar i sådant man gjort mot sig själv. Människor som sätter huvudet på sned och ser ledsna ut. Främlingasr som börjar berätta sin livs historia. Folk som undviker mig. Jag önskar mig ny hud, men nu får jag leva såhär.

 

Jag träffade en gammal vän på ICA för ett par dagar sedan. Hon trivs som fisken. Det är hon värd, och hon visar att det går att ta sig vidare, bara man vill.

Jag har sovit så otroligt kasst i natt och jag trodde att jag skulle strypa Puffen när han väckte mig strax innan sju på morgonen. Jag klev upp men plötsligt blev han helt ointresserad av att gå ut. Jag gav honom fingret och somnade om, en orolig sömn.

 

Jag har tänkt väldigt mycket och fått nya insikter. Jag tänker stå vid min kvinna till evigheten. Jag tänker inte släppa taget. Jag har gått igenom tusen saker som jag skulle kunna göra för att hon ska må bättre, jag har till och med funderat på om hon skulle må bättre om vi separerade... bara tanken gör mig förkrossad och det skulle inte hjälpa alls. Men poängen är att jag faktiskt skulle kunna göra vad som helst, bara hon får må bra. Jag vill så gärna lappa ihop henne men det här är hennes egna kamp och jag kan bara stå vid hennes sida och uppmuntra henne, låta henne ta stöd när hon håller på att tappa balansen.

 

Hon sa åt mig att vara ego. Det har inte funkat. Jag mår bäst när andra mår bra och därför är det helt egoistiskt att jag vill hela min underbara fästmö. Jag satt i hennes säng på psyket idag och några tårar rann. Det är så mycket allvar. Det är på liv och död. Jag älskar henne och det gör ont i mitt hjärta. Tårarna fyllde ögonen och rann över kanten för att jag inser hur jävla farligt det här är. Jag är rädd.

 

I övrigt så har jag haft boendestöd idag och städat, det får mig alltid på bättre humör. Sedan hade jag en träff med I-M. Då dök det där ordet upp igen, "klok". Jag är så klok. På sätt och vis önskar jag att jag inte var det, men när man levt och nästan dött och gått i olika terapier så lär man sig. You live, you learn. Jag har större kontroll över mina känslor och har för första gången i mitt liv något som kan liknas vid förnuft.

 

Hur som helst så frågade jag henne vad som kommer att hända. Det är tänkt att jag ska börja på ASTA-teamet, att jag ska börja i grupper på Ersboda behandlingscenter och så ska jag få ingå i en hälsogrupp. Jag ska ändra i medicineringen. Jag vill arbeta med min själv så att jag kan gå vidare i livet.

 

Tacksam. Tacksam över lägenheten som skyddar mot väder och vind, tacksam över min fästmö, mina djur, mina vänner, min familj. Tacksam.

 

Jag måste göra någonting för mig själv. Kanske köpa en present åt mig själv. Kanske unna mig en till UB-korsett.

 

Jag tror att jag fortfarande dissocierar en del. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjort under vissa delar av dagen. Viktigast är att börja skriva upp när jag varit ute med Puffen, så att det blir rätt. Jag är rätt förvirrad. Behöver skriva upp om jag ätit eller druckit kaffe.

 

Nu ska jag samla mig och skapa vardagsmagi.

 

 

 

På något sätt har jag fått dagen att funka. Jag tog mig ur sängen men krälade tillbaka lika fort. Var inte riktigt vaken innan klockan två på eftermiddagen. En sådan dag...

 

... men jag cyklade till centrum och handlade. Ingen ångestattack. Jag sköter djuren och jag har ätit lunch och middag. Jag har till och med duschat. När jag duschar spelar jag någon peppig skiva, oftast av Birthday Massacre, sedan står jag och dansar och sjunger i duschen medan jag schamponerar håret. Efteråt använder jag en chokladdoftande lotion. Visst, jag sitter i landstingsbyxor och är ganska sunkig i övrigt, men jag har gjort vardagsrummet till mitt. Köket är en röra, sovrummet likaså, men jag har i alla fall vardagsrummet fyllt av levande ljust, rökelser och öppna ytor. Djuren känner lugnet och vilar.

 

Jag har en sorts stege när det kommer till mitt mående som bygger på vad jag gör i jämförelse med hur jag mår. Som idag, jag har sträcksett sista säsongen av United States of Tara. Mår jag lite bättre så brukar jag sträckläsa en bok. Mår jag ännu bättre så brukar jag skriva. Mår jag riktigt dåligt ser jag ofta disneyfilmer och mår jag väldigt dåligt så orkar jag inte ens ladda DVD-spelaren med en disneyfilm. Är det värre så lyssnar jag på musik och ibland så sitter jag bara och stirrar. Det är ungefär så det fungerar.

 

Lyssnar på klassikern Space-Dye Vest av Dream Theater. Love is an act of blood and I'm bleeding a pool in a shape of a heart... Just den strofen. Just den.

 

Jag saknar henne.

Jag har inte gjort ett jota idag. Jag är trott och förlorar tid. Jag tror mer att det beror på mediciner än dissociation. Jösses. Jag är helt slut.

 

Det var fest här igår. Dunka dunka så att fönstrena skakade, tjo och tjim och jag kände mig som en sur gammal kärring, fast egentligen mest för att jag inte var bjuden, hehe. Men när jag la mig vile jag verkligen sova, och festen var nära att explodera vid det laget. 00.34 stod ett gäng tjejer och bankade på dörren till trapphuset. Vår sovrum ligger precis brevdvid och det här är bara en av flera gånger som jag gått ut och öppnat åt dem. Vad tänker de på? Om de slår på dörren så kommer någon från övervåningen där festen är? Vår lägenhet är den enda på markplanet. Alkohol är lite lätt fördummande.

 

Så, jag har sovit idag och jag vill sova mer. Jag vill egentligen hälsa på Mary, men jag har fullt upp med Puff-promenader och annat som tar ut sin rätt. Egentligen är det inte det som är jobbigt, det jobbiga är hur det känns i mig.

 

Nu mörknar det ute. Då tänder jag lite levande ljus.

 

Idag hann jag knappt stiga upp innan Emmelie ringde. Jag hade glömt att jag bjudit över henne på kaffe. Vi satt i några timmar och pratade och såg United States of Tara, sedan cyklade vi mot olika destinationer.

Emmelies cykel är så kul. Hon har virkat den. Alltså, virkat stångarna och korgen. Helt fantastiskt!

Jag tog mig till psyket och fick komma in. Jag tog med lite önskemål som Mary hade samt en liten, väldigt liten, TÅRTA. För även om allt är skit och man har ångest och vill dö så finns det ändå en lite liten tårta.

Jag saknar henne, men hon kan inte vara hemma i det här skicket. Emmelie sa till mig att vi gör det bra, och när jag tänkte efter så inser jag att vi faktiskt göra det. Vi får saker att funka trots att vi båda har allvarliga psykiatriska diagnoser och symptom. Det är inte alls som klarar det. Jag säger inte att det är lätt, tvärt om, men det är inte kärleken som prövas. Kärleken är där. Hon är min, jag är hennes. Det finns liksom ingen annan för mig. Jag gör vad som helst för henne i kärlekens namn.

Efter två tårtbitar, lite kramande och småpratande så gick jag ner till entrén och mötte upp Lynn. Vi gick till Å-centrum och handlade och jag har just avnjutit en superb middag. Hon sa att jag fick välja vad jag ville äta, att hon kunde laga vad som helst. Utan tvekan valde jag stuvade makaroner och korv! Jag älskar stuvade makaroner men äter det sällan eller aldrig. Nu är jag mätt och glad.

Lynn är en sådan där bästis som alltid finns där, som man kan babbla med men också vara tyst med utan att det känns onaturligt. En bästis. Jag har flera. Jag har sån tur.

Jag väntar, vill ha hem min Mary. Jag vill inte vara beroende av andra människor, men jag antar att det faktiskt är mänskligt att ha sådana behov. Jag behöver min familj, vänner, vårdteam men framför allt Mary. Därför önskar jag verkligen att hon kommer stabiliseras så att hon kan komma hem. Jag önskar henne lugn. Jag önskar mig lugn.

Jag hade boendestöd idag, men det blev inte mycket gjort egentligen eftersom dammsugaren vägrade fungera och jag och personen som blev hitskickad hamnade i diskussion. Hon som kom var riktigt trevlig och nyfiken vilket inte gör mig någonting - hellre någon som faktiskt bryr sig än någon som bara kommer för att utföra ett jobb.

 

Vi cyklade till centrum och jag hämtade ut mediciner. Det lät lite lustigt när jag fick Stilnoct och apotekaren sa att jag "tar den när jag sover". Nä, jag tror att jag ska ta den lite tidigare än så.

 

Lynn är här och vi pratar och ser TV. Det är alltid fint att ha henne på besök. Fint sällskap.

 

Jag är så glad över de vänner jag har. De ringer och hör hur jag har det, de skriver över nätet, de finns verkligen där för mig... Och min familj också. Jag ska nog fixa det här.

 

Saknar Mary. Ska försöka ta mig dit imorgon och hälsa på min älskade.

 

 

Hemma hos Malin, där jag varit flera gånger. Där vi skrattat och gråtit, piercat, druckit tequila och bara unnat oss gott att äta, kyssts och sett på SATC till förbannelse. Varje gång jag var där såg vi Girl, Interrupted. Jag känner väggarna och det svider att jag aldrig får komma hem till Malin igen, att det är någon annans lägenhet nu, att Malin är bortsopad. I videon visar hon en bild på oss som jag också har här hemma, och en bild på Mary och Mariesan. Det var tänkt att vi skulle göra en roadtrip upp till Malin men det hanns inte med... Jag önskar verkligen att Mary och Mariesan skulle få uppleva Malins positiva galenskaper. Vi har haft så kul tillsammans.

 

Det värker i hjärtat, ändå tvingar jag mig själv att se på videoklipp som Malin lagt upp. Jag antar att det är mitt enda sätt att hålla henne lite levande, att få höra hennes underbara röst.

 

Vi var speciella. Av en annan art. Jag är så vilsen, Malin. Kom tillbaka och ställ allt tillrätta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kollar runt på lediga lägenheter, men det finns inte mycket just nu. Det vore så underbart att ha ett eller två rum till. Just nu är allt pyssel (och det är inte små mängder) på köksbordet och det funkar bara inte. Idealet vore ett rum där vi kan sprida ut allt pyssel, samla alla instrument, ha ett skrivbord och ett altare samt Malins helgedom.

 

Smsade med Mary igår. Hon sa åt mig att vara EGO, så det ska jag vara. Jag ska ta hand om mig själv och djuren och vara en fucking housewife.

 

Jag sitter och surfar på olika forum. Det pågår ett skriftligt krig där människor delar med sig av bibelord och tycker att jag ska bli kristen. Men för en icke-troende är bibelorden tomma.

 

Jag är inte kristen. Om jag skulle sätta mig i ett fack så skulle jag kalla mig wiccan. Jag har äntligen "kommit ut" och bär ett pentagram om halsen. Jag har alltid varit väldigt spirituell och jag var troende kristen fram till slutet av tonåren då jag insåg att jag faktiskt inte tror på Gud. Redan innan det så dyrkade jag istället månen. Jag är uppväxt med många frikyrkliga vänner och gudarna ska veta att jag har brottats med kristendomen. Som bisexuell och femnist har jag funderat och funderat på vad som är rätt och fel, på vad kristendomen är för mig och vad jag är inför Gud. Ärligt talat så skulle jag verkligen vilja vara kristen, ha en stark tro och känna mig trygg med gud. Mina vänner som är pingstare eller efs:are verkar vara så lugna i sig själv, med Gud.

 

Man kan inte välja vad man tror på. Jag kan inte välja kristendomen. Jag kan inte heller välja wicca. Det handlar om en övertygelse. Allt jag vill är att få vara ifred med min egen spiritualitet.

 

Jag vill dela med mig av Magnus Betnérs underbara tankar kring kristendom:

 

 

 

 

 

Oftast får jag fina kommentarer, människor som hejjar på mig, och ibland får jag kommentarer för att jag lyckats skapa en debatt. Sedan får jag kommentarer som dessa också, om än väldigt sällan,

 

Väldigt insiktsfullt, dessutom lämnade personen varken namn, mailadress eller bloggadress. Hur som helst, jag stundvis den mest bittra personen jag känner. Det finns några andra i min vänskapskrets som en smula mer bitter en mig. Hur som helst så bor alla möjliga känslor i mig, även tacksamhet. Speciellt tacksamhet.

 

Jag tror på att gnälla. Man ska gnälla så hårt och pinsamt mycket att man tillslut blir less på sig själv, vilket också gäller depression. Det är som att röka ett helt cigarettpaket på en timme . sedan är man inte så jävla sugen längre. När jag skriver så är jag sällan neutral i mitt stämningsläge så ni får hänga med i svängarna om ni vill.

 

Nu ska jag ut med Puffen en sväng.

Hur ska jag ens börja beskriva dagen? Jag vet inte, jag vet bara var jag är nu.

 

Just nu är jag hemma, medan min sambo är på sjukhuset. Det var ett gemensamt beslut. Ibland blir saker inte som man vill, men jag har tro om att det kommer att bli bättre.

 

Jag ska ta hand om mig och göra mitt bästa.

Jag har sovit dåligt igen. Det börjar snurra i huvudet, varningstecken. Jag behöver helt enkelt sova en hel natt. Jag tror att jag började vakna och somna vid 02, så jag fick ungefär 3 timmar ostörd sömn innan helvetet med drömmar som skakade mig vaken började- Mellan drömmarna var jag som i en dvala. Jag och Mary var ibland vakna samtidigt. Suck.

 

Det var verkligen körigt idag när boendestödet kom. Ingen av oss hade någon särskild energi. Jag cyklade till centrum och köpte mjölk samt hämtade ut ett paket och mediciner. Ett paket med 10 Stilnoct. Det räcker i fem dagar. Skämtar de med mig? Det är en stackars underläkare som skrivit ut dem och vågade väl inte skriva ut mer. Jag har ingen tid med min läkare så jag försöker få tag på avdelningschefen till avdelningen jag tillhör och fråga om det verkligen är som det ska.

 

Jag har inte orkat dammsuga, jag har knappt gjort något idag känns det som, men jag antar att jag bör sänka ribban. Med mina sårbarheter har jag ändå gjort vad jag kunnat.

 

Kill Bill II och varm choklad ikväll. Det låter väl mysigt?

Det stör mig verkligen att jag inte kan uttrycka mina känslor. Jag kan uttrycka mig intellektuellt, spirituellt och genom text, men jag saknar... äkta gapskratt, att gråta, att visa vad jag känner. Hur ska jag förmedla att jag mår dåligt? Mina föräldrar säger att det hörs på min röst. Kanske är det i rösten det sitter. Men det verkar också bara vara de som kan känna av hur jag mår. Svårast är att förmedla mitt känsloliv till Mary.

 

Alla bryter ihop förr eller senare, men jag bryter inte ihop. Nåväl, mina dissociativa utbrott är väl ett sätt att bryta ihop, eller när jag blir "knäpp" (psykotisk?), men det är inte normalt. Dessutom är jag ju inte medveten när det händer.

 

Jag tror att jag liksom skärper mig när jag har kontakt med andra. Vill inte vara till besvär. Jag tar inte kontakt med andra för min egen räkning. Jag är så jävla tacksam att jag får skuldkänslor om någon skulle vara snäll mot mig när jag mår dåligt.

 

Jag har pysslat en del med mina tarotkort de senaste dagarna. Det råder kaos. Jag gör precis motsatsen till vad jag borde göra, jag borde ta hand om min kropp och jag borde byta min bitterhet mot mer konstruktiva känslor, även om de inte är positiva känslor. Bitterhet tar mig ingenstans.

 

Jag har sovit jättedåligt så ikväll har jag tagit Heminevrin, hoppas på god sömn. Imorgon blir det Moa-terapi! Jag ska ta med mig kameran och se om jag hinner med i svängarna eller om ungen är för snabb för att fastna på bild. Goa Moa.

God helg, mina vänner.

 

Jag är i trevligt sällskap men det hänger någonting över det hela. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som stör mig, men mina tankar är hos Malin och jag saknar henne så jävla mycket.

 

Jag sitter och förundras av hur vårdlös psykvården är. Ännu en har fallit, ännu en kommer inte komma tillbaka, ännu en har snubblat över den sköra tråden mellan liv och död. Hur många ska behöva dö innan någonting blir bättre? Jag är så besviken, och fast jag inte kände människan så känner jag vibrationerna. Jag menar inte att jag sörjer personen ifråga, jag avskyr människor som festar på andras självmord, men jag sörjer hur allt gått till. Det är så fel. Det hade inte behövt ske.

 

PMS (Patie, Mary och Saari) ska se film och mysa. Sedan ska jag sova i hundra år.

 

 

 

Blir inte mycket till blogg idag. Känner mig ynklig av olika orsaker. När jag tar fram O'boyen och disneyfilmerna så betyder det att något är fel. Och det är det just nu.

 

Dagens ljust: Mary.pussar och besök av Malin Frimodig.

Jag vill explodera. Jag vill leva, jag vill njuta, jag vill hylla min inre gudinna, jag vill klä upp mig och gå ut och dansa eller bara sitta och öla i ett hörn. Då måste jag ställa mig frågan, är det en hypomani på gång? De är sköna, även om jag får mer ångest av dem och att de slutar i den självklara depressionen.

 

Idag har jag åkt och träffat min terapeut och jag kom på mig själv med att sitta och le, för musiken i mina hörlurar var så bra och jag blev buren av bussen mot nya äventyr. Ja, allt känns som ett äventyr, när det inte är vita väggar som håller mig fången.

 

Efter terapin så gick jag på stan och köpte fler rökelser och bäddset samt en löpare till Malins helgedom och en mascara. Åh så svårt det var att inte köpa allt jag tittade på.

 

Min terapeut idag pratade mest om småsaker, Han sa att han kände sig glad, bara för att han tog sig ur sängen idag. Jag frågade om han blev utsparkad ur sängen, men han menade att han var glad att han inte behövde assistenter eller var rullstolsburen. Jag kunde ändå relatera - jag är så tacksam över att jag har tak över huvudet, har mitt hem, har allt som jag inte hade förut... Tacksam. Jag är tacksam.

 

Känner mig extra spirituell idag. Nu börjar lugnet sänka sig lite.

Nu är hon hemma. Äntligen! Jag vill inte släppa henne, vill hela tiden ha fysisk kontakt, emotionell kontakt. Jag har saknat henne så mycket.

 

Puffen har kommit hem också. Familjen är komplett. Nu ska jag fortsätta leva normalt. Katterna är glada, Puffen är tokig, Mary skriver frenetiskt på sin roman och jag bara myser över att jag kommer få gå isäng med min sötnos och hålla om henne, höra henne somna.

 

Imorgon ska vi träffa Amalia, det blir spännande. Jag har aldrig träffat henne förut faktiskt.

 

När ångesten smyger sig på så ninjasparkar jag den. Jag har inte tid med det.

Dagen har fungerat. Jag har inte gjort någonting speciellt egentligen, bara det vanliga. Jag har sett lite High Chaparall (Filip och Fredrik) och sedan samlade jag mig nog mycket för att ta bort gamla värmeljus och ersätta ljushållarna med nya. Jag har inte rört disken, eller dammsugit. Jag har dock duschat. Imorgon kommer boendestödet och då ska jag skärpa mig.

 

Jag känner mig underligt nere. Det är bara en humörsvängning. Jag kan inte skriva. Jag försöker ta hand om lilla Sara, föreställer mig att jag kramar om henne när jag slår armarna om mig själv. Omger mig med trygghet. Vad som frustrerar mig är att jag inte BORDE känna mig såhär. Eller borde jag det?

 

Den senaste veckan har jag umgåtts med min CrazyGirl. Tittat på bilderna på oss båda, tänt ljus, tänt liv på hennes altare. Jag känner hennes närvaro, så klar men ändå inte solid. Jag kan inte ta på henne, jag kan inte krama henne. Jag kan inte prata med henne som vi gjorde. Jag saknar henne verkligen.

 

Jag förstår inte. Jag gör allting rätt, men får inte lön för mödan. Så mycket som jag planterat så borde jag få en större skörd. Det är kanske dålig jord, eller dåligt väder. Jag orkar alltid mer än vad jag tror, men det betyder inte att jag inte blir trött.

 

Jag vill bara ha tillbaka min vardag. En enkel önskan.

 

När det blir såhär så brukar jag deppa. Verkligen deppa, emo-deppa. Deppa tills jag blir less, kan sträcka på mig, dra fingrarna genom håret och börja om igen. Verkligen deppa tills jag blir trött på det, krama ur varje droppe av sorgen. Jag önskar bara att jag kunde gråta, det vore det ultimata. Men det kan jag inte. Tårarna är fängslade av hon som aldrig ger upp och medicinerna som torkar tårarna innan de fått komma ut.

 

Oftast tror jag att människor inte förstår att jag mår dåligt. Det enda som skvallrar brukar vara ärren. Inför mig själv kan jag inte ens se mitt dåliga mående. Det skulle strypa mig långsamt. Jag är den som aldrig bryter samman, som aldrig gråter. Det har gått femton år innan jag börjat kasta döda ting i ilska och dissociera bort tid. Jag antar att självskadebeteendet spelat in en roll där. Jag är blött istället för att gråta.

 

Så sträcker någon ut en hand och jag skäms. Jag tar sällan handen för att jag inte vill validera min egen smärta. Samtidigt längtar jag efter att bli sedd och lyssnad på.

 

I can't throw up, I don't think I even want to try.

 

 

 

 

Hon sov när jag sa det, men jag sa med låg röst att jag saknat att ligga och hålla om henne innan vi somnar.

 

På morgonen var Mary uppe före mig, hon hade kaffe klart, rensat kattlåderna osv. Det var så fint att vakna upp till. Fint att vakna och ha henne hemma. Åh vad jag längtar efter att allt ska återgå till det normala. Det kommer göra det, men jag vet inte när. Jag vet bara att jag är på väg.

 

Det blev en hård kamp när jag satt och drack mitt kaffe. Skulle jag vända om och lägga mig i sängen igen eller skulle jag åka in till stan? Att åka in till stan vann, kan jag säga med stolthet. Jag satte upp håret och sminkade mig, tog på mig en kjol istället för landstingets mjukisbyxor.

 

Det är inte så lätt att gå på stan, speciellt inte själv. Men jag gjorde det! Studenterna höll på med sina insparkningar och det var fullt av folk. Jag klarade allt utan att få panik eller så.

 

Nu har jag laddat upp inför hösten. Jag köpte underbara bädd-set som är svartröda i satin och jag tackar så mycket för presentkortet jag fick för att handla på Åhléns för. Sedan blev det lite impulsköp, bland annar ljushållare och tillhörande ljus och rökelser... Jag vet, jag är knäpp, men jag måste ha de sakerna. Alla har olika sätt att hantera ångest, att skapa en mjuk och vacker miljö är viktigt för mig.

 

 

Jag har tvättat fyra maskiner, och det återstår nog fyra till men det orkar jag inte ta idag. Det känns sjukt jobbigt, men jag ler för det här är vardag, det här är en del av vad livet går ut på.

 

Det bubblar inom mig. Inte den där ilskan, även om den är där, men jag vill ut och dansa mig trött, pulsera med musiken, slänga huvudet bakåt i ett gapskratt och råka framkalla ett snark-ljud. Jag känner mig spirituell och startredo. Nu är jag hemma och det känns som att avdelningen är långt borta. Inte för att jag alltid mår bra, men för att jag kan hantera mig själv, äntligen.

 

Jag står och väntar på startskottet. Jag ska få gå i grupper på ett behandlingscenter för personer med psykosproblematik, samt ha traumabearbetning och mina vardagliga samtal med TIPS. Jag är redo. Jag är inte depressiv, jag är inte hypoman, jag är inte psykotisk. Jag tror mig vara redo på att ta mig an det svåra, men det är ju viktigt att ha kul också. Kanske speciellt när jag kommer jobba så hårt i hösten.

 

Nu ska jag sätta mig och läsa medan tvätten torktumlas.Vänta på Mary. Även om helgen bryter rutiner så måste jag förhålla mig till det. Och jag försöker.

 

 

 

En blixtvisit i Nordmaling och nu sitter jag hemma igen. Mamma fyller år idag och vi har fått god mat och smörgåstårta. Jag hoppas att du får en fortsatt bra födelsedag, mamma! Jag lovar att hjälpa till med akvariet nästa gång jag kommer hem, om det behövs.

 

Jag kom hem och slängde mig i duschen. Det är så goda energier här hemma, det är fint, och jag kände att jag inte kunde börja min mysritual utan att först vara duschad. Håret fick sig en rejälv kur och jag smörjde in armar och ben med choklad-lotion.

 

Sedan kunde jag gå vidare, tända ljusen och rökelserna, hälsa väderstrecken och sjunka ner framför TV:n med en cola och en nudelmix. Ikväll ska jag bara fokusera på det roliga och bra, Ikväll ska jag läsa och läsa och läsa och se TV. Och hörrni, var inte rätt för att skriva till mig på facebook eller msn...

 

Eller ring. Jag är ledig ikväll, någon som vill leka?

Efter en lång väntan på avdelning 3 blev jag utskriven. Under tiden underhöll jag tanterna lite med sång och gitarrspel. Det lät för tastiskt men det verkade inte spela någon roll. Jag tror att de skulle uppskatta vad som helst i musikväg, vad som helst som gör att man glömmer att man är på en psykavdelninge ett tag.

 

Jag hann hem för att få träffa Mary lite. Jag saknar verkligen henne. Vi har bara gått om varandra, inte fått besöka varandra spontant eftersom vi legat inlagda på olika avdelningar. Förut har det aldrig varit ett problem att hälsa på varandra trots att vi är inlagda, men plötsligt håller de hårt på den regeln.

 

Imorgon ska jag till Nordmaling och fira mamma som fyller år på torsdag. Jag hoppas att jag inte är så trött då. Present kommer hon få i efterskott, jag har egentligen inte haft någon tid eller för den delen ork att köpa en present.

 

Nu lyssnar jag på Black Symphony och ska sätta mig och läsa Ghost Girl av Torey Hayden. Jag har läst den så många gånger på svenska, men inte på originalspråk.

 

Nu kräver katterna min uppmärksamhet. Man skulle kunna säga att de jamar, men det låter mer som "kväk" och "mrrrwww". Wilma petar försiktigt på mig med sin tass. "Se mig, se mig." Ja, jag ser dig älskade lilla kissemiss!

 

Ser det inte mysigt ut? Fyllt med levande ljus, rökelser och goda energier. Men det är också endast vardagsrummet som jag egentligen stått ut att vara i. Ni anar inte hur hemskt stökigt det varit.

 

Men idag har jag städat, med lite hjälp på traven. Mamma kom med Puffen och hjälpte mig handla så att jag kan göra storkok på onsdag. Puffen var helt till sig när han kom hem igen, jag blev pussad och jag bara höll om honom. Lilla efterblivna sötnos!

 

När mamma lämnade mig vilade jag ett tag, sedan kom boendestödet. Jag ställde henne vid den vidriga disken och började plocka. Få se, vad har jag fått gjort idag? Till tonerna av Within Temptation har jag plockat, bytt i kattlådorna, plockat ännu mer, rensat i kylskåpet (7 mjölkpaket som gått ut), bokat tvättid, betalat räkningar, gått ut med Puffen, samt fått det dammsugit, diskat och nu är det riktigt fint i köket utom bordet som jag överlåter till Mary. Det är massor av pysselsaker. Vi behöver ett hobbyrum!

 

Fria ytor. Jag tände kanelrökelse och gick i alla rum och pendlade in goda energier med min Ametist-pendel. Sedan satte jag mig i soffan. Lugnet. Åh.

 

Det är viktigt att städa, både fysiskt och spirituellt. Mitt hem strålar och jag känner lugnet. Vardagsmagi.

 

Imorgon blir det definitivt utskrivning. Jag känner mig redo nu. Av erfarenhet vet jag att det är bäst att komma hem till ett ordnat hem och ha matlådor eftersom man sällan känner för att ställa sig vid spisen när man just tagit ett kliv ut i den verkliga världen igen.

 

Jag känner mig impad av mig själv. Jag gjorde det! Jag kan! Det kanske är skitsamma för andra, men för mig är det viktigt. För mig är det inte självklart att klara av att hushålla. För mig är ett städat hem självkänsla.

 

Vi får se om jag vågar åka ner på stan imorgon. Det vore bra... Jag har en del ärenden att ta hand om som jag helst inte skjuter fram. Men vi får se vad dagsformen säger.

 

 

Jag känner att jag vill skriva någonting om begravningen jag var på igår. Marys farmor har gått bort och det var en vacker ceremoni. Efteråt samlades vi för att fika, telegram lästes upp och den som ville fick säga några ord om May.

 

Det slog mig, under den här tiden, att jag väldigt gärna skulle velat få träffa den här kvinnan innan hon dog. Tyvärr var hon väldigt dement den enda gången jag träffade henne. Jag blev också ödmjuk inför livet och inför de relationer man kan ha till andra människor. Jag såg starka band inom familjen och jag tog in alla ord om Marys farmor. Jag kände att det vore opassande att gå fram och lämna en blomma på kistan, men jag var i stunden och höll Marys hand genom ceremonin.

 

Vila i frid, bortom horisonten.

 

 

Som ni ser på bilden så har jag uppgraderat mig från att inte få ha någonting alls i mitt rum till en stol och ett sängbord. Jag har slutat äta i mitt hörn av avdelningen och får använda glas och porslin. Mina dissociativa raseriutbrott har tunnats ut och nu har jag inte haft dem på ett tag. Därför har jag nu tagit lång-permission fram till tisdag för att se om jag är reda för utskrivning på tisdag. Jag mår helt okej.

 

Jag kom hem till kaos. Katterna hade rivit ut allt, strimlat toalettpapper... Herregud. Jag orkar inte ta itu med allt, så jag skjuter det till imorgon eller måndag.

 

Olivia har varit här och vi har lagt tarotkort för varandra. Jag lär mig mer och mer. Nu är jag omgiven av magi, dofter och ljus. Och katter, massor av katter.

 

Fattas bara min älskling...