Man måste ju bjuda till lite!

 

Är hemma, hem-hemma. Nordmaling. Det är mysigt.

Har umgåtts med familjen, jag mår bra men det gör inte alla andra. Jag vill krama dem, speciellt en speciell person, och mata henne med kärlek så att allting bara bli mycket bättre. Men det är inte så enkelt, det vet ju alla. Jag önskar att jag kunde trolla så att allt blev bra.

Jag vågar inte ta in hur skör min omgivning är. Jag vet inte hur det är på riktigt, men kanske känner människor som hållit i mig när jag fallit att de kan slappna av nu när jag inte längre faller, kanske har det alltid varit såhär men att jag varit förblindad av min egen smärta och inte kunnat se. Kanske är båda teorierna korrekta, eller kanske inte alls.

Men vi är en familj och vi har varandra och det är jättefint att vara hemma. Jag är så välsignad med en så fantastisk familj. Jag har så mycket som så många andra inte har och jag är EVIGT TACKSAM. Jag älskar er!

Idag har vi varit på kyrkogården och tänt ljus hos morfar och farfar. Vi har tittat på gravar, hälsat på Koffe och så tände jag ett gravljus i minneslunden. Jag tände det för alla, men mest Johanna och Ella. Jag tänker ofta på dem och jag hoppas och tror att det mår mycket bättre där det är nu. Det är lättare att tänka på dem nu när det inte är så färskt längre, men känslan är ändå densamma. Det är så orättvist!

Det här är helgen då jag minns, men är sederad av en känsla som säger att de inte är så långt borta ändå. Folk får tycka och tänka vad de vill, men jag är en spirituell person och har väldigt mycket tro inom mig. Jag tror inte att människor dör och därmed försvinner, jag tror bara att det är svårare för oss att nå varandra. Som en gränslinje mellan liv och död, men jag tror att om man varit så kommer man alltid vara. Jag tror och jag känner det, känner närvaron. Som sagt, folk får tycka vad de vill men jag är övertygad.

Nu ska jag umgås mer. Vi har sett en film idag, Barnhemmet, som är en fantastisk rysare. Ikväll ska jag se Land of the dead. Jag blandar inte ihop halloween och allhelgona, jag bara firar båda :)

Ilska, ilska, ilska. Nu jävlar. Alice in Videoland - Psychobitch HÖGT och ilska, jag vrider upp känslan med volymknappen. Pepp pepp pepp.

Det är min allra största inspiration. Nu ska jag döda some fuckers, i min novell. You will hurt like I do.

Och som svar på Åkes kommentar: PK = politiskt korrekt, och det jag jobbar på är verkligen inte PK.

Det är inte bra. Inte bra.

Har varit yr hela dagen, vet inte om det är psykiskt mer än fysiskt. Jag är livrädd för att jag ska ha någon dödlig sjukdom. Har haft megaont i höften också, men har en ny smärta i ryggen. Kanske njurarna?

Har gjort bra saker för mig själv idag. Steg upp vid 10 och har skrivit på novellen med arbetsnamnet ”Artedi highschool massacre” och det har känts bra. Till skillnad från annat jag skriver så är det mycket mer handling än beskrivande ord, men handlingen vill fram så snabbt att jag inte hinner skriva det på ett utbroderat sätt. Det får jag fixa sen. Handlingen är det viktiga, det är bearbetning.

Skrev till och från fram till 15, hade såklart lunchrast och rökpauser och surfpauser. Sedan slängde jag mig in i duschen till toner av Alice in Videoland, skrubbade och tvättade. Yrseln fick mig att stanna upp och tro att jag skulle falla ihop, men det gjorde jag inte. Jag tänkte att jag är blödig, hypokondrisk, så jag bara fortsatte. Tänkte DBT:igt, skrubbade armar och ben för att känna att jag är verklig. Efteråt smörjde jag mig med en kräm från lush och satte på mig parfym, sminkade mig noga.

Sedan var det dags för torsdagsmiddag, vår gemensamma middag här på Hera. Jag satte mig ner och började äta, men jag kunde inte sitta kvar. Jag fick panik, på grund av att det är svårt för mig att äta. Jag är livrädd för att sätta i vrångstrupen och kvävas, det är en enorm rädsla. Om någon annan gör det så får jag alltid panik. Min pappa är världsbäst på att sätta i halsen och det hjälper ju inte mig kan jag säga. Jag tror alltid att han ska dö. Och jag har börjat sätta fel eftersom jag koncentrerar mig så hårt på maten och fixar inte att svälja ordentligt.

Jag sprang från bordet, näst intill fullt utslag av panikångest. Det var inte bara att äta, utan det var av en annan orsak också som jag inte tänker nämna här. Jag ringde från min lägenhet till Benita som jobbar ikväll och hon kom in till mig. Vi pratade och det kändes inte bättre. Nu har jag tagit en Xanor och hoppas att den ska ta udden av ångesten.

Måste handla ikväll och hämta ut mediciner. Det känns som dömt att misslyckas. Men jag ska inte ta ut någonting i förskott antar jag...

Har jävligt ont i ryggen och höften och är sjukt ångestig, fast jag hela dagen gjort saker som jag mår bra av. Tänker en del på framtiden, hur ska jag kunna leva ett normalt liv? Kan man bli kvitt panikångest? Jag är så hämmad av den. Vågar inte prata i telefon eller hamna i centrum för att jag tänker för mycket och det jag säger kommer ut fel, får sällan ut vad jag vill säga. Jag känner mig otrygg överallt mer eller mindre.

Hur kunde det här bli en sådan skitdag? Snälla, låt det bara vara idag...

Nu vill jag verkligen hem, och det ska jag imorgon. Det kändes otroligt jobbigt att säga till mamma igår att jag inte fixar att åka buss. Det innebär att de måste köra 10 mil allt som allt efter jobbet, hur kul är det? Och det är dyrt med bensin. Jag sa att jag absolut inte vill vara jävlig, men att åka buss är en alldeles för stor grej för mig nu.

Men när jag kommer hem så kommer jag vara trygg i mammas och pappas famnar. Vi ska gå och besöka gravarna för att tända ljus på dem. Det är så vackert när hela kyrkogården är fylld av tända ljus. Och sedan ska vi se på rysare har jag bestämd. Det blir antingen The Shining eller Barnhemmet, fast under helgen hinner vi säkert se båda. Det ser jag fram emot. Och så ska jag skriva ut lite låtar med ackord och sätta in i min pärm. Vi kommer nog spela och sjunga lite i helgen också. Det blir mysigt.

Jävlar ångest, du förstör allting. Jag vill ha tillbaka mitt liv din jävel!

---

En Xanor, en promenad och ett samtal senare så känns det bättre. Man får säga vad man vill om bensodiazepiner, men de är effektiva. Men jag har sett för många bensoabstinenta människor för att göra något så dumt som att ta dem regelbundet, det är en förrädisk medicin också. Men jag är glad att det finns.

Det är idiotiskt hur humöret inte alls behöver vara kopplat till hur man har det. Idag har ingenting betytt någonting. Fast jag bara gjort positiva saker. Jag förstår verkligen inte hur jag funkar, hur livet funkar. Varför är det på det viset?

Vi gick till Apoteket och jag hämtade ut min Apodos-rulle. Sedan gick vi till Östermalms Livs och jag köpte lite mat. Jag har inte fått i mig mycket mat idag på grund av ångesten, men när jag kom hem kunde jag äta.

Har lyckats diska, och lyckats uppskatta vad jag åstadkommit idag ändå. Tänt ljus i hela lägenheten, njuter av varje cigarett och myser framför TV:n. Sitter och ser på rosa bandet-galan och tårarna rinner. Jag är så sjukt blödig, jag började gråta redan när Escala öppnade galan med låten Children, det var så vackert. Jag blir så rörd av allting, rörd av att det finns människor som vill utrota cancer och rörd av inslagen med människor som haft närkontakt med cancer.

För det är ju så att vi alla på ett eller annat sätt kommit i kontakt av cancer och drabbats av det på olika sätt. Min bror har haft cancer, men då var jag så liten att jag egentligen inte förstod någonting. Jag minns små saker, som hur jag fick reda på att han var sjuk, och sådana saker som att han lämnade en hög av hår på golvet när han legat framför TV:n och dragit bort håret. Jag minns att han sov mycket och konstigt nog så minns jag att han åt banan. Kommer också ihåg att jag spelade Keen 4 en gång när han blivit dålig en gång... Och efteråt kom han nyduschad och sa åt mig att det inte var någon fara och att han mådde bra nu. Jag förstår faktiskt inte hur han alltid har kunnat vara så lugn! Jämt!

Ja, de minnena har jag. Och jag ville aldrig hälsa på honom på sjukhuset, jag var livrädd. Det var ju massor av sjuka barn, och sjukhuslukten var främmande och skrämmande. Det fanns en tjej där som var väldigt sjuk, jag undrar hur det är med henne idag. Om hon ens överlevde?

Jag var så liten och förstod inte så mycket. Nu efteråt har jag fått höra att hans cancertyp, körtelcancer, är som en förkylning i cancervärlden. Men tänk om mamma och pappa vetat det då, de var ohyggligt oroliga. Och även om det är en mild form så är det fortfarande cancer och livsfarligt utan behandling.

Jag är själv jätterädd för cancer. För att nära och kära ska få det, för att jag ska få det. Det är ju stor risk. Och jag har ju redan varit där.

Så köpt rosa bandet-produkter eller skänk pengar direkt! Det handlar inte bara om bröstcancer utan om andra former av the big C. Pengar till forskning är det enda som står i vår makt att göra för att utrota det!

Jag har skrivit en sida på novellen idag, och läst, och spelat gitarr. En väldigt kreativ dag - igen! Det är som att få nysa när man är nysnödig.

Ola kom hem till mig idag. Vi diskuterade allt möjligt, han fick känna lite på min gitarr och så drack vi te ur mina romanklassiker-koppar. Sedan blev vi lite allvarligare och pratade om hur jag ska tackla min panikångest. Vi gjorde en form av ett diagram över situationer där jag kan få panikångest. Jag rankade situationer som var allt från nästan inte jobbiga alls till sådant som gjort att jag fått fullt utslag av.

Längst ner skrev jag "Spela för Hera". Jag tycker att det inte är helt lätt, men jag känner mig ändå väldigt trygg här. Nästa steg var "Biblioteket", det är så kallat lustfyllt för mig men ändå krävande och 'farligt'. Sedan följde en rad steg för att avslutas med "Stå i kö". Jag fixar bara inte det. Sedan bestämde vi att jag ska utsätta mig regelbundet och inte med så långa mellanrum för det som inte är så hemskt i mitt huvud. Jag ska börja gå på bibblan, för att jag känner mig trygg där men att det ändå är i stan och innebär en exponering.

I slutet berättade jag att jag hade något att säga, något som jag inte kunde förfina. Jag sa att jag var besviken på honom och Ing-Marie, att de inte ställt upp på mig som de borde. Det har gått 3 månader och jag har inte sett röken av min läkare. Ola sa att han tycker att han ändå försökt och att han litar på min läkare när de bestämt tider då vi ska ses. Jag sa att jag förstod, men att det faktiskt gått en så lång tid att det är rent löjligt, MER än löjligt. Eftersom det faktiskt är otroligt angeläget att jag ska få träffa min läkare så tyckte jag att de skulle ha satt mer press på ÖL Thomas. Han är på behandlingscentret på onsdagar, men de kunde ju faktiskt försökt boka in mig på någon annan dag! "Thomas bryr sig om alla sina patienter", sa Ola. Jag sa att om han brydde sig det minsta om mig skulle han ha sett till att träffa mig.

Innan han gick gav jag honom min räkning från inläggningen. Jag sa att jag inte tänker betala mer än hälften, eftersom jag enbart var kvar för att Thomas inte hade tid att träffa mig för en utskrivning. Han tog med sig räkningen och sa att han skulle försöka fixa det.

Jag förstår inte varför jag ska behöva kämpa såhär hårt mot de som ska hjälpa mig kämpa mot allt annat.

Jag har ätit bra idag, mellanmål och allt. Good girl!

Malin Frimodig har spelat in en ny låt! Lyssna för bövelen, hon är helt amazing! http://www.malinfrimodig.se/ -> http://www.malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-autumn_reflections.mp3

Idag har jag skrivit, tagit bort och lagt till. Det var så befriande, jag har saknat skrivandet. Det är ett år sedan som jag verkligen satt ner och skrev tills mina fingrar blödde och min hjärna var tom - undrar om det har någon koppling med litiumet? I varje fall känner jag att det är dagar som denna som ger livskvalitet, jag känner att jag LEVER när jag skriver.

Vad jag skriver på nu är lite okonventionellt, inte helt PK. men det är det som gör det intressant. Det är om inte annat en resa inom mig, själva processen i att skriva är väldigt spännande för mig.

Vi såg en film ikväll här på Hera, En krigares själ. Den var riktigt bra men skrämmande, nästan i klass med filmen vi såg i söndags fast på ett helt annat vis. Det var riktigt svårt att se hela, den var hemsk.

Nu ska jag strax se Vänner och bege mig isäng. Imorgon ska jag träffa Ola, men han kommer hit till mig. Jag tror inte att jag kan åka till behandlingscentret, sitta i ett rum och veta att min läkare är i ett annat. Jag skulle inte kunna låta bli att rusa in på kontoret och skälla ut honom, säkert ha sönder saker. Nä, jag skulle inte kunna hantera min ilska och mina impulser.

Godnatt.

Helgen har varit fin. Vår finmiddag och avskedsfest blev jättemysig, det kändes lite som julafton när alla gick fram och tillbaka och pysslade med olika saker och alla dofter från köket blandades med varandra.

Vi pratade lite om Hera och hur det känns att komma och gå. Vi hade alla gemensamt att vi egentligen inte ville flytta hit, att det kändes som ett steg bakåt när man inte kan bo själv. Men jag måste säga att jag, såhär ungefär 1 år efter att jag flyttade hit, inser att Hera har hjälpt mig att göra de framsteg jag faktiskt gjort. Det är inte roligt att inte ha friheten man har med en egen lägenhet, men vad är friheten värd när de flesta av oss bara suttit och supit, knarkat och skadat oss i vår fristad, med kronofogden i hasorna och en trasig vardag? Hera är den egentliga fristaden, för här är allt destruktivt portat.

Efter trerättersmiddagen spelade jag och Benita två låtar, jag kompade henne på gitarr när hon spelade melodin i en visa, sedan spelade hon en visa på egen hand och efter det spelade vi båda gitarr och jag sjöng. Det var roligt, och det verkade uppskattas. Jag spelade fel i den första låten, men sånt verkade de inte bry sig om. Jag tror att vi alla bara tyckte det var roligt att jag och Benita stängt in oss och tränat för att sedan uppträda för dem, det blev inte som vanligt då jag sitter och improviserar låtar liksom.

Igår hyrde vi flera filmer, först såg vi Gia och senare på kvällen såg vi Inside. Gia var himla bra som vanligt, jag gillar den jättemycket. Däremot gillade jag inte Inside. Den fick mig nästan att kräkas.

- Varför såg ni den? frågade Benita när jag sprang fram och tillbaka i lägenheten i panik fast filmen varit slut sedan 15 minuter tillbaka. Men hur skulle vi veta att den var så grotestk? Hur skulle jag vet att <u>det var den vidrigaste filmen jag någonsin sett</u>??? Vi ser ju jämt film, och skräckfilm brukar kunna vara nervkittlande och spännande. Dessutom tycker i alla fall jag att jag redan har sett det mesta. Alla i min ålder är fullmatade av de mest hemska och dumma saker. Beskrivningen av filmen sa ingenting om hur äcklig filmen var, men det fanns å andra sidan en varningstext på den. Men vadå, jag har sett filmer med varningstexter som jag klarat av att hantera.

Den var... visuell. Handlingen var fattig men stärktes av det visuella. Det var våld, blod och gräsligt bra gjort, så bra att det kändes som att jag var i huset som det utspelade sig i. Jag var tvungen att titta bort ibland, och jag tittar aldrig bort! Och i slutscenen flammade paniken upp i bröstet och magen vände sig, jag sprang iväg in till min lägenhet och in på toaletten. Jag kräktes inte, men det var nära. Det tog mig två timmar att lugna ner mig, men allt jag såg var en gravid mage som blev uppklippt. Det var så gräsligt.

En sak är säker, jag blev ju inte mer sugen på att skaffa barn. Ni som känner mig vet att jag inte vill ha barn, och om jag skulle vilja ha barn så vill jag i så fall adoptera. Den här filmen gjorde mig inte mer sugen på graviditet.

Nä usch - nu har jag skrivit av mig så nu ska jag gå vidare.

Idag har jag varit duktig men utan att jag egentligen varit medveten om det. Det har varit en underlig dag. Jag kände mig totalt frånkopplad och minns inte att jag steg upp, men jag har plockat, diskat, dammsugit, tagit ut sopor, duschat och smörjt in mig med goddoftande cremer. Sminkat mig har jag också gjort. Sedan så satte jag mig i soffan och någonstans där vaknade jag till till något annat, som att det blev en ny dag. Jag kom på mig själv med att tänka att jag är så värdelös som inte gjort något idag, men såg mig omkring och såg att det var helt okej i lägenheten. Det är som att jag kan förnimma att jag varit i städtagen, men att det var som att jag gick på automatik och började känna först runt 16.00. Det är underligt. Jag vet inte riktigt om jag kan beskriva det bättre än så.

Jag måste ta tag i maten imorgon. Idag har det gått åt skogen. Jag vill under den magiska siffran.

 

 

Jag har spelat in lite låtar med min kamera för att höra och se vilka fel jag gör, det är mycket lärorikt faktiskt. Men jag hatar verkligen min röst... Den är jobbig, kanske är den arg på att jag pressar den. Oh well, här är i alla fall ett klipp jag spelat in, ett brottstycke ur låten Nothing else matters.

Vi har svininfluensa på boendet. En kvinna är troligtvis smittad med just den influensan. Jag käkar multivitamin och funderar på hur jag ska tackla det här på andra sätt. Jag vet att flunsan är totalt överhypad, men jag är ung (= jag är inte immun mot liknande sjukdomar), jag är fet och jag är rökare. Det känns inte bra, jag är mot min vilja livrädd. Jag är lite lätt hypokondrisk (underdrift), och har hemska minnen från feberdagar. Inte nog med att jag kan dö, jag kommer dessutom må fruktansvärt dåligt fram tills dess. Finns det något värre än feberdrömmar och jag kan inte ens krypa till toaletten om jag får högre feber än 38 grader.

Jag har ändå bunkrat upp inför att jag eventuellt insjuknar. Näsdroppar, Alvedon, termometer, multivitamin, samarin, flera osedda filmer och massor av böcker. Ifall att. Och jag tänker härmed försöka att vara i gemenskapen (som vi kallar vårt gemensamma utrymme) så lite som möjligt. Jag måste diska upp all disk och rengöra toaletten. Peta bort skitet under naglarna. Nej, jag vill inte bli sjuk.

Fast det kanske vore bättre att få det gjort. Jag kanske ska be kvinnan som är sjuk hosta lite på mig och sedan fara ut och jogga i underkläder så att jag blir sjuk och sedan frisk. Eller ta vaccinet... men jag vet inte om jag vågar, det går rykten om att man kan få skador av vaccinet framöver. Typ få ALS eller något, det sa Louise. Är vaccinet tillräckligt utprövat? Jag såg en debatt på TV där läkare och socialstyrelsen var oense om ifall man skulle vaccinera sig eller inte och det känns otryggt. Jag menar, om jag ska få en injektion vill jag ju att det ska vara ett faktum att det är bra för mig, inte sitt där med en spruta med armen och veta att de lärde tvistar om det.

Jävla media!!! Journalistik har blivit ett skämt.

Nu har jag i alla fall tagit de första två doserna av Lyrica. Jag börjar med 150mgx2 och det känns konstigt, jag trodde att jag skulle börja på halva den dosen. Men oh well, jag tar den som det står att jag ska ta den. Igår sa jag till Malin att jag inte kände någonting efter att ha tagit den, men lite senare började mitt huvud gå runt, jag blev lite snurrig. Idag har jag tagit morgondosen och känner mig yr. Jag märker att det är svårt för mig att göra saker som kräver mycket uppmärksamhet, jag går runt och letar saker som jag just ställt ifrån mig. Det är faktiskt litegrann som när man druckit tre eller fyra glas vin.

Det är synd, för idag hade jag så mycket på agendan. Jag skulle handla en vardagsrumsmatta och skullcandy-hörlurar, sedan skulle jag träffa Lynn på stan. Inget av det kan jag genomföra när jag är såhär yr.

Däremot måste jag vara med på finmiddagen vi ska ha på Hera, det är tänkt att jag ska göra förrätten. Dessutom har jag ju betalat för det. Jag hoppas att de har överseende med mig.

Det är också som så att jag och Benita tränat in två låtar som vi ska spela tillsammans. Vi ska spela gitarr och sjunga Nothing else matters, och så ska vi spela en visa. Benita spelar tvärflöjt och jag kompar med gitarren. Det kräver koncentration, för det är svårt. Jag har svårt att ta Dm och hela låten går i princip på att byta mellan Dm, A7, Dm, F, Dm, C och så vidare. Vi tränade lite igår och tillslut fick vi ihop det, men Benita fick lugna mig för att jag blev så arg när jag inte kunde låten på en gång.

När jag ska spela för andra träder prestationsångesten fram. Plötsligt betyder det så mycket att jag sjunger falsk och att jag spelar fel. Benita noterade att jag blev förbannad på mig själv för att jag inte spelade fläckfritt igår och påminde mig om att jag började spela gitarr i somras och att ingen förväntar sig att någon skulle kunna spela så "bra" som jag gör redan. Hon sa att jag var duktig och jag fick ge mig själv cred för att det ändå är en stor utveckling jag gjort på kort tid. Sedan spelade vi igenom låten, och av alla sjutusen Dm tog jag den bara fel två eller tre gånger.

Det sitter nog alldeles för mycket i huvudet, det där ackordet. Om jag bara spelar så går det bra.

I och med att jag är så snurrig i huvudet av medicinen så vet jag inte hur det ska gå när vi ska spela för de andra, men enligt Benita bryr de sig inte om ifall man spelar fel utan tycker att det är bra ändå. Det är nog iofs sant.

Det är jobbigt att bli för självmedveten ibland.

Nu ska jag försöka städa undan här, är alldeles för mycket skit överallt. Vet dock inte hur långt jag kommer ta mig när jag är såhär snurrig.

Uppe med tuppen och iväg på möte med Dr Roland. Jag och Marika från Hera mötte upp Ing-Marie på psyk och fick direkt komma in till läkaren.

Det första han sa, på ett sånt där sätt som man låter när man med huvudet på sned kliar sig på hjässan, att han sett i min journal att jag haft många möten bokade med Thomas och att jag ändå var tvungen att träffa honom som faktiskt bara var inhoppare. Det var skönt att höra att det gjorde honom en smula konfunderad.

Vi pratade om det enda han kunde hjälpa mig med eftersom han inte känner mig - mediciner. Han bad mig berätta om hur det fungerar utan Lithionit, och jag sa ( kort drag) att jag kände mig så ihoptryckt i humöret men ändå haft depressioner. Han sa att man inte riktigt vet hur bra eller dåligt Lithionit fungerar förrän inom ett år, men att Lamictal var ett bättre alternativ för att kapa depressioner i mitt fall.

Men det är inte det jag har så stort problem med, inte just nu. Jag är medveten om att jag utan stämningsstabiliserande i framtiden kommer drabbas av depressioner och hypomanier, jag vet hur jag fungerar, men att jag just nu vill ta reda på vem jag är utan en sådan medicin och att jag känner att jag har bättre kontroll över mina svängningar nu. Vad som är värst är ångesten, panikångesten. Allt detta berättade jag, och även att jag börjat göra bra saker för mig själv som att spela i en sambaorkester och träffa vänner, men att jag haft så mycket ångest så länge att jag i snart inte kommer orka upprätthålla allt det där. Jag behöver avlastning på ångestfronten.

Jag föreslog Lyrica, som jag tagit förut, och läkaren tyckte att det var en bra idé. Han hade först lite frågor om varför jag slutade med den, och jag drog mig till minnes att jag slutat med den i samband med att jag skulle få ECT och för att jag hade tusen andra mediciner samtidigt och inte visste vilken som gav vilka biverkningar, men jag har ett distinkt minne av att Lyrica verkligen hjälpte mot ångesten. Nu är det utskrivet och jag hämtar medicinen imorgon.

Frågan är bara vem jag ska diskutera upptrappningen med framöver. Thomas verkar ju vara totalt bortblåst. Men det är ett senare problem.

Efter mötet gick jag och Marika till kvinnokliniken för att jag ville väga mig. Jag kan stolt säga att jag är 9kg ifrån min maxvikt! Det känns jättebra. Det är dock ingen som verkar märka att jag blivit en smula mindre, men å andra sidan började jag gå ner i vikt från maj i år, och 9kg delat på månaderna emellan är inte så mycket. Huvudsaken är emellertid inte hur lång tid det tar, utan att det faktiskt händer någonting. Och faktiskt är det bra att det går åt rätt håll under en lång period, istället för att jag åker som en jojo mellan kilona. Egentligen skulle jag vara nog så nöjd med att hålla vikten på plats just nu, ta kontrollen.

Vi gick hem och några timmar senare gick jag till bokkaféet för att ha en sista träff med Carina, en av mina terapeuter på Mariedals behandlingscenter. Det var härligt och känslosamt från min sida även om jag inte visade. Tiden på MBC har verkligen varit betydelsefull för mig, och jag trivdes väldigt bra. Mycket bättre än på TBC. Varför kunde jag inte sätta fingret på, men jag antar att jag bara var på rätt plats vid rätt tid.

Det sista jag sa till henne var tack.

Jag köpte en mugg, en sådan där med en boktitel och författarnamn på. Det blev Ariel av Sylvia Plath, såklart. Sedan gick jag hem.

Jag mår mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Det är som dag och natt. Det är riktigt läskigt att vara så maktlös inför sig själv.

Luften har helt gått ur mig nu.

Det väger tyngder på mina axlar, för att jag känner mig sviken av psykiatrin och min läkare. Det finns i hörnet av varje tanke, vad jag än gör. Det är tungt, jag grubblar och grubblar.

Idag steg jag upp i vanlig tid och tog en kort morgonpromenad, sedan åt jag frukost. Trots det så har jag varit hängig, trots peppmusik har jag inte orkat göra någonting. Jag och Benita har tränat lite på några visor som vi ska spela när Hera har en lite fest till helgen men jag var för trött för att hänga med. Jag såg bara felen jag gjorde, ackorden jag inte kunde och hörde min hemska falska röst. Det var inte roligt.

Så i eftermiddag har jag helt tappat all känsla för struktur. Jag kom på mig själv med att ligga framför TV:n (vilket jag aldrig gör annars) med filten över mig, underkäken lite lätt hängande och ögonen på TV-skärmen fast jag inte såg eller egentligen hörde något. Det var länge sedan jag var så frånvarande. Jag tappar fokus hela tiden och när jag kommer på mig själv med att driva iväg för långt så rycker jag tillbaka mig. Bara det tar för mycket energi.

Och då börjar saker spela roll igen, typ att de hade slut på creme fraische på statoil och att det är hack i mina naglar som jag inte orkar göra något åt. Allt stör mig.

Känner mig dålig för att jag ätit dåligt, men egentligen är det ju ingenting jämfört med hur jag ätit förr. Jag har faktiskt gjort stora framsteg, har skaffat mig bättre vanor och har lyckats förlora några kilon. Jag går isäng tidigare och stiger upp tidigare. Jag städar regelbundet och håller en bättre ordning än förr och har träffat mer vänner på senare tid. Jag spelar gitarr nästan jämt och gör andra uppbyggande och givande saker.

Det kanske bara är idag allt känns dåligt. I det stora hela mår jag ju bättre. Det är bara det att idag är en exceptionellt dålig dag.

Men jag undrar hur jag ska orka resa mig igen. Ingen kommer kämpa för mig, ingen annan än jag kan stå upp för mig. Jag har inget stöd just nu, inte från mina terapeuter eller från Hera. Nä, det känns riktigt hopplöst. De som ska finnas här för mig och hjälpa mig bygga mitt liv har vänt mig ryggen.

Jag hade en fåfäng idé om att jag var värd mer, men de har visat mig att jag hade fel.

Jag drömde en jättekonstig dröm inatt. Den var riktigt ruggig, för den var precis som en skräckfilm. Nu minns jag inte så mycket mer än att drömmen utspelade sig i ett jättestort hus där någon sorts vampyrfamilj bodde. Jag och en liten kanske 7-årig pojke var där, jag antar att jag dejtade sonen i familjen. Men någonting hände, vi sprang och vi gömde oss överallt i huset. Det är suddigt, men jag minns precis det som hände innan jag vaknade. Det är så starkt, kan inte radera det ut mitt huvud. Sonen, jag och den lille pojken la oss i ett badkar och det var blod överallt, vi bara låg och blödde tills vi dog och det kändes som en evighet. När vi väl dog så återföddes jag och sonen, men på pojkens bekostnad. Han var så blek och död. Och det vara bara så jävla mycket blod överallt.

Riktigt obehagligt.

Har försökt göra någonting nyttigt idag, än fast jag sov alldeles för länge imorse. Jag har möblerat om för att jag bara inte står ut med att ha soffan framför mina stora fönster, det skymmer så mycket! Det blev okej, men jag är inte riktigt nöjd ändå. Det är tamejtusan svårt att inreda här! Men nu ska jag ha det såhär ett tag. It might grow on me. Jag har dessutom dammtorkat, dammsugit och diskat. Hejja mig!

Hittar massor av inspiration till låtar att spela på gitarren när jag ser på TV, och jag brukar ta fram låtarna i pauserna och pröva spela för att se om det är någonting för mig. Jag har ont i fingertopparna men det gör ingenting. Ska köpa mig ett axelband och eventuellt ett ställ för gitarren. Hera-personalen tyckte att jag skulle hänga upp den, men det känns jobbigt. Det blir jobbigt att alltid sätta upp den och sedan plocka ner den. Jag sitter visserligen någon timma om dagen och spelar, men annars så spelar jag lite nu och då vilket skulle göra att jag får bära fram och tillbaka jämt. Nä, det är bättre att den står i närheten av datorn där jag mestadels sitter och spelar.

Är så sjukt jävla glad över att jag fått den här gitarren. Jag älskar den! Jämfört med vilken nivå jag är på så är den faktiskt alldeles för bra för mig, men det är bara bra egentligen eftersom jag då får utrymme att utvecklas.

Jag har ringt Tegs behandlingscenter idag igen, den här gången för att be I-M ta fram de datum då jag varit inbokad med ÖL Forsgren den här hösten. Han har inte tagit sig tid för mig någon endaste gång och om jag nu ska skriva en anmälan är det viktigt att ha med datum då felen begåtts. Och nu tror jag faktiskt att mina kontaktpersoner på TBC börjar förstå att jag menar allvar - det är som att jag behövde hota med myndigheter för att de skulle lyssna på mig! Hur sjukt är inte det?

Himlen sprakar i olika färger nu, det är vackert men jag saknar soliga kvällar och bävar inför en mörk vinter. Tur att jag köpt en årsförbrukning av värmeljus.

Ikväll ska jag försöka sätta upp en tavla på den givna platsen mellan bokhyllorna och eventuellt städa toaletten. I’m on a roll!

---

 

 

 

Idag ringde jag Ing-Marie och frågade om hon fått mitt mail. Det hade hon. Vidare frågade jag vilken tid på onsdag som jag skulle träffa Thomas varpå hon sa att Thomas inte har tid i veckan.

Borde jag vara förvånad? Nä. Arg? Absolut. Jag bet mig i läppen men kunde inte låta bli att fräsa att det är oacceptabelt och att han kommer att anmälas för det här. Jag antar att IM inte får säga vad som helst till mig, typ att det är rätta takter eller att hon tycker att det är dåligt av min läkare att inte ha träffat mig ännu, för hon sa ingenting mer än att det är ”tråkigt”.

Nu sitter jag och funderar om jag verkligen skulle kunna gå igenom med en anmälan. Jag vet vad jag har att säga men inte hur jag ska börja. Jag har tagit fram datumen som jag varit inlagd och när mitt LPT trädde i kraft och sedan togs bort och när min LPT-permission började. Det är en början i alla fall.

Jag känner mig sviken och besviken.

Ikväll orkar jag inte. Ikväll vill jag ta alla medicin jag får och mer bara för att inte tänka. Ikväll vill jag fly.

Men jag tänker såklart inte fly. Jag tänker svälja det här. Men tro inte för EN SEKUND att jag inte tänker spotta efteråt.

I helgen har jag haft roligt med en skvätt av allvar också. Har pratat en del med mamma och Maari om min läkare och hans frånvaro, och jag blev så lättad när de faktiskt var förbannade och tar det på lika stort allvar som jag gör.

Jag tänker anmäla min läkare. Det har gått så långt att det är grovt tjänstefel, det spelar ingen roll på vilket sätt han skulle försöka rättfärdiga sig själv - det håller inte.

Nu vet jag bara inte hur jag ska gå tillväga. Finns det någon där ute som anmält vårdpersonal? Jag googlade lite och kom fram till att det inte är så enkelt. Jag ska ringa hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd till en början och ställa frågor, och sedan försöka skriva ihop en anmälan.

Jag är inte sniken, jag är inte hämndlysten - men han har gjort fel och jag KRÄVER rättelse. För min skull, för att jag är värd att inte bli trampad på, för att det här inte ska upprepas, för att psykiatrin inte kan fungera på det viset att en patient måste vänta i 2,5 månad (and counting!) på att få tala med en läkare när man dessutom under tiden kvalificerat sig som akutfall med tvångsvård samt slutat ta en medicin mot läkares inrådan. Jag tycker att det är ett så allvarligt fel att det behöver anmälas.

Nåväl. Jag har inte låtit det hindra mig från att ha en trevlig helg. Igår och idag har jag umgåtts med min Maari och det är alltid kul. Hon berättade att hon anmält sig till en kurs på UmU (Samiska studier: Etnicitet och identitet, 7.5 hp) som lät intressant och som dessutom är på hyperlåg studietakt vilket vore som en skön mjukstart. Jag skulle vilja plugga, det är roligt att lära sig saker, speciellt när ämnet är smalt. Just nu är jag villig att göra allt för att mitt liv ska bli givande och värt att leva.

Jag är trött efter helgen och nu ska det bli skönt att vila huvudet lite. Känner mig pirrig i magen, som att jag vill attackera livet från alla håll och kanter, bara för det roliga i utmaningen.

Painting pictures that aren't so blue...

Igår hade jag och Maari vinkväll, jag passade på att spela in när Maria tog upp gitarren:



Du följer väl The Saari & Maari Chronicles på youtube? Om inte så tycker jag att du ska prenumerera/subscriba min användare!

Att vakna av sin ömma moder lagom sent på morgonen är hur mysigt som helst faktiskt.

Jag och mamma har "gjort samhället" idag. Först åkte vi till Olofsfors och fikade på Kafé Anno 1762, sedan fortsatte vi till Lagårn. Där kollade vi in affären där en ny hantverkare jobbar, hon är glasblåsare och gör de vackraste tingen. Jag ville ha hela hennes utbud. Speciellt halsbanden, ljushållarna och de fantastiska julgranskulorna. Hon hade ställt en svartmålad björk i butiken och dekorerat med julgranskulorna av glas och jag insåg att om jag ska ha en gran, så ska det vara en svartmålad björk! Så stylish!

Sedan hälsade vi på i garnboden och åkte vidare till ICA. Efter det fick jag se den omtalade "Ägg-akuten", ett ställe där man kan gå vilken tid som helst på dygnet och köpa ägg. Man bara räknade ut hur mycket man skulle betala och la pengarna i ett rör, tog äggen och gick. Det skulle aldrig fungera i stan, inte för att folk INTE snor ägg från ägg-akuten i Nordmaling men för att det finns en större mängd i stan som faktiskt skulle stjäla. Jag har verkligen vuxit in i rollen som stadsmänniska när jag jämt tänker på att folk stjäl.

Vi åkte hem och mamma började göra hemmagjord pizza, och så färgade mitt hår. Mamma och pappa kollade skeptiskt på mitt hår, för jag har faktiskt inte en dödligt lång utväxt, och mamma sa att "sara bryr sig med om sitt utseende när hon mår bättre". Det är så sant som det är sagt. Jag brukar sällan färga håret innan jag har en utväxt på minst 15cm.

Det gick... nä, det gick inte smärtfritt. Jag är håröm, inte som förr, men ändock håröm. "Den som vill vara fin får lida pin" fick jag höra och upprepade själv för miljonte gången. Det har mamma sagt till mig ända sedan jag var liten och hon försökte göra söta frisyrer på mig. Då vägrade jag lida, men numera vill jag ju vara fin! Så då lider jag en stund och skiner senare.

Färgningen blev bra, mamma är bra!

Middagen var väldigt god, men pappa var stressad och skulle iväg för att forsla instrument fram och tillbaka. Min pappa är rockstjärna och har ett gig imorgon. Eller, countrystjärna kanske man ska säga. Han har ju spelat på Gumboda countryfestival där Kicki Danielsson var efterband ;)

Har klinkat på gitarren lite nu och då hela dagen. Jag håller på att lära känna henne. Hon är vacker och mystisk med alla sina överraskningar, ikväll pluggade vi in henne till stereon och jag förundrades över ljudet. Det är här så kul som det kan bli, jag har en gitarr! Så spelade pappa upp en låt för mig med The Shadows för att inspirera mig till hur man kan kompa på olika sätt med gitarren. Gitarrkompet var helt omöjlig, sanslöst snabb. Skickligt. Och för mig är det bara att nöta, nöta, nöta tills det inte finns någon hud kvar på fingertopparna.

Jävlar vad hon är vacker. Jag ska fota henne imorgon.

Imorgon är det höstmässa och sedan vinkväll med underbara Maari!

Fick ett mail från en faster idag, de är i Frankrike nu och på måndag opereras min kusin. Jag hoppas och tror med hela mitt hjärta att det kommer gå bra. De finns i mina tankar.

Har spelat Sofia Jannok hela dagen, haft Irene på repeat. Kände mig så lycklig när jag lyssnade, lycklig och lugn, och det var bara en försmak av det som skulle komma.

Gick för att träffa Carina från Mariedals behandlingscenter idag, på bokkaféet, men hon dök inte upp och jag insåg att jag var en hel vecka för tidig. Jag gick in i alla fall och hittade Sylvia Plaths dagböcker för 200kr, samt västerbottens-honung och massor av muggar med olika litterära mästerverk skrivet på dem. Jag valde mellan muggen med Sylvia Plaths Ariel och Mary Shelleys Frankenstein, och det blev den senare. Jag ska börja samla på muggarna, och jag har tid på mig att köpa fler. Ville inte bli alltför tagen och handla för mycket.

Jag gick hem, sedan kom mamma för att hämta mig. Vi kunde inte fara med en gång för att jag skulle äta och inte hade packat. Jag nämnde att jag skulle ta med mig pappas slitna gamla gitarr hem så att vi kunde spela, och mamma mumlade att jag kanske inte behövde det.

"Men om vi ska kunna spela..." började jag tänka, sedan kopplade jag. Och vidare kopplade jag att jag faktiskt i telefon sagt att jag önskar mig en gitarr, en svart, men mamma sa att jag borde ha en röd och jag höll med och ändrade mig. Kronorna ramlade ner och jag kvävde ett glädjetjut. Sedan försökte jag spela cool men jag lyckades inte för att jag sprack upp i stora leenden jämt.

Vi kom hem till Nordmaling och det är så skönt att vara hemma igen, det var så länge sedan. Hemma, mamma och pappa, Svante (som för övrigt blivit tjock som en boll!) och allt som har med hemkänslan att göra.

Pappa och jag började lira på gitarren jag tagit med hem, sedan kom mamma och viskade någonting till pappa och så gick de iväg. Jag låtsades som att jag inte brydde mig och inte fattade, spelade vidare. Sedan kom de tillbaka.

Med en sprillans ny, röd, stålsträngad, akustisk fendergitarr.

Jag bara kramade dem och kramade gitarrfodralet med gitarren i, jag tror att pappa var rädd att jag skulle knäcka halsen eller något. Så packade vi upp den och spelade.

Lyckan är så total! Min alldeles egna gitarr! Den går att koppla in till högtalare också. Jag vågar inte tänka på hur mycket den kostade, jag vill inte veta. Jag är bara så glad så glad så glad. Den är fin, den låter bra, den är ny och den är min!

Jag fyller inte år, det är inte jul, det är inte ens min namnsdag. Det här kom helt ur det blå. Så jävla underbart! De måste helt enkelt förstå hur glad jag blir av att spela, och uppmuntra mig till det. Ja, snacka om uppmuntran. Eufori!!!

Jag vill tillägna ett blogginlägg till Sofia Jannok, hennes musik. Hon jazz/poppar till sin samiska musik och tar jojken in i en ny era. Det är vackert, glädjefyllt och lugnande. Ta dig tid och lyssna på videorna!

Den här låten (och videon) är en favorit, älskar den:





När jag var och lyssnade på Sofia igår sjöng hon bland annat den här:





Det här är den första låten jag hörde med Sofia, den är fortfarande perfekt från början till slut:




Vad tycker du?

Det här är inte sant. Det är för absurt för att vara sant.

Idag, när jag åt lunch ringde Ola och sa att ÖL Thomas Forsgren inte kunde träffa mig idag.

Jag hanterade det bra genom att börja tokskratta, sedan skälla ut Ola och faktiskt på något vis låta bli att kasta ketchupen i väggen och riva ner blomkrukorna.

"HahahaHAHAHAHA det här är ju inte sant! Det kan det verkligen inte vara! Vad i helvete håller han på med? Det här är ju så SJUKT pinsamt, känner han inte själv hur otroligt genant det är? Allvarligt talat, han borde skämmas ända ner till skorna!!! Varför är han inte där idag, är han sjuk eller är det något annat?"

Ola mumlar och jag tolkar det som att han inte är sjuk utan bara fått omprioritera idag. Igen.

"Jag tänker inte komma och träffa dig idag, jag ser ingen som helst mening med att komma till centret idag. Det här börjar bli absurt av overkliga proportioner!"

Ola sa att han ville träffa mig ändå. Jag sa att jag inte är i skick att träffa honom.

Jag har dragit historien flera gånger i bloggen, men kort sagt så har jag varit lovad att träffa honom sedan månadsskiftet juli-augusti och däremellan varit inlagd på LPT, och varje jävla gång har jag dykt upp på våra planerade möten men inte han. Inte ens i mitt akuta skede tog han sig tid. Nu är det mitten på oktober och antalet gånger jag blivit lovad att få prata med honom är astronomiska.

På sätt och vis måste jag ge mig själv cred som klarat mig utan Thomas, men faktum är att det inte varit lätt och att det är ett stort enormt svek att han varje gång låtit mig hänga i luften tills någon stackars budbärare kommer fram och ber mig fara hem för att han själv farit hem för dagen.

Jag är arg och besviken upphöjt i femtioelva. Räkna ut svaret själv. Det här är sinnessjukt. Ska jag behöva stå ut med det här?

Är det så konstigt att jag är trött på hela DBT-karusellen? Jag har en terapeut som inte vill släppa taget om mig, som jag inte riktigt kan prata med, en annan co-teraput som inte träffat mig själv en gång sedan våren, två färdighetstränare som läser innantill och inte kan hjälpa oss tillämpa färdigheterna i verkliga livet samt en läkare som är totalt frånvarande. Är det så konstigt att jag är less?

JAG VILL INTE!

Dra åt helvete!


---

Nu har jag skrivit ett halvlångt mail till Ing-Marie, och jag skäller faktiskt skamlöst ut hela mitt team i det. De förtjänar inte att jag sparar på orden nu. Det är skandalöst att det är på det här viset egentligen, och nu har hon tamejfan någonting att ta upp på konsultationsteamet.

Jag är så ilsken att jag inte vågar utsätta någon för mig. Jag förstår inte hur jag hållit alla tallrikar hela idag. Kanske för att jag faktiskt inte är arg på mig själv och tvärt om vill mig själv gott. Men att tappa humöret och säga saker som kanske är alldeles för hårda är inte heller gynnsamt för mig. Därför väntade jag några timmar innan jag skrev till Ing-Marie, men så fort jag tänker på samtalet från Ola så blir jag så arg att jag nästan spontanantänder. Och faktiskt så tror jag att jag måste uttrycka mig hårt för att få respons. Sad but true.

Det är skönt att det inte är bara jag som tycker att det här är fel. Hera-personalen hörde mig skälla på Ola i telefon och tyckte att det var bra sagt, och andra håller med mig. Mamma blev också jättearg, hon vet nog mest av allt hur det har varit och är, och hon bad om tillåtselse att få ringa Ola och säga sin mening. Jag sa självklart ja.

Nu ska jag dricka te och försöka lugna mig så att jag kan sova inatt.

Jag har tränat på en låt med Michelle Branch idag som får mig att tänka på Malin. Jag spelade in en liten röra av början och slutet av låten som jag tänkte dela med mig här. Jag spelar inte särskilt bra trots att det bara är ett fåtal ackord, sjunger falskt titt som tätt och jag är för ful för att vara med på bild idag men wtf... Here goes!

Everywhere:

Jag steg upp (relativt) tidigt i morse, precis som i går, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med de extra timmarna. Eller jo, det vet jag ju. Det är bara att jag inte börjat än. Jag har tänkt ägna morgonen åt att skriva och att ta promenader. Jag vill verkligen skriva mer noveller, och jag måste erkänna att jag faktiskt försöker hålla vikten och eventuellt gå ner. Jag orkar inte göra mitt bästa, för mitt bästa håller på att läka själen i första hand. Men jag är uppmärksam på åt vilket håll vikten går.

Idag har jag städat! Ordentligt! Och det gjorde jag ju förra veckan också. Vad kommer detta ifrån? Någonting är annorlunda. Bra annorlunda.

Imorgon ska jag eventuellt se Sofia Jannok, och så ska jag på TBC och ha läkarsamtal. Dyker Thomas inte upp den här gången tror jag att jag skadar någon. For real.

Nu kickar sömnmedicinen in, så off to bed I am.

Idag har jag träffat Olivia. Äntligen! Hon är guldtjejen, och en sådan där människa man kan sitta och lyssna på i evigheter. Så mycket att säga, så många intelligenta, insiktsfulla och vettiga tankar. Jag borde skriva en bok om henne. Hon borde skriva en bok om sig själv. Hon, samt massor av andra människor, borde verkligen befästa sig själva i något odödligt som musik, litteratur, teater, all slags konst. De är så viktiga.

Hon bjöd mig på te och vi var båda lite slöa, hon efter att ha sovit dåligt och jag efter att... äh, jag har ingen ursäkt. Hon läste högt ur en bok om hur människor i olika stjärntecken är i kärlekslivet och hur de beter sig i relationer. Det var så underhållande, och gud så specifik författaren var. Ni vill inte veta, ni skulle rodna så att er mormorsmor blev röd i ansiktet.

Jag stannade inte så länge, Olivia såg trött ut. Riktigt sliten faktiskt. Hon är vacker och skiner vare sig hon skulle legat på dödsbädden eller varit en del av solen, men hennes ögon var grusiga av sömnlöshet och hon är ju så liten. Man vill ta hand om henne, fast när man ser på henne lite närmre kan man urskilja den där styrkan, blänket. Alla behöver tas hand om ibland, men min vän klarar sig längre än de flesta. Problemet är snarare att hon vägrar att tas hand om.

Blir fler koppar te, kan jag lova.

Väl hemma igen satte jag igång ett projekt för att få mina fötter levande igen. Nu har jag äntligen lyckats, 6 timmar senare. Fram tills nu har jag frusit så mycket att det gjort ont. Är ganska detatched tror jag, kan inte fokusera. Kan också bero på att jag gett mig fan på att få till min sömn och gett mig en push med flytande Theralen som jag inte tagit på evigheter. Nu ska jag strax gå isäng.

Dagens låt, inspirerat av Olivia: Bat For Lashes - Daniel

Håller på att lyssna sönder Michelle Branch - Everywhere eftersom jag ska lära mig spela den. Den är inte så komplicerad. Jag är helt uppslukad av fascination över vad musiken gör för mig. Jag brukar spela för de på Hera, gör det faktiskt mer än gärna om någon skulle vilja höra, men för det mesta är det bara för mina egna öron som jag spelar. Det är personligt.

Idag har varit så mörk, på ren envishet gjorde jag slag i saken och handlade mat med Hera med ett hotfullt moln av ångest över mig. Det var på vippen att jag inte tog mig till sambaorkesterns träning, men där var jag också envis. Jag skulle göra det, och jag gjorde det.

Som alltid försvinner allt när jag spelar. Molnet skingrade sig och solen sken. Jag höll mig till ko-klockorna idag eftersom det är enklast, i alla fall i grundrytmen jag tränat på. Men vi gick på något som var alldeles för svårt för mig, det gick fort och krävdes mer teknik än att bara stå helt upp och ner och hålla i instrumentet. Jag tror ingen förväntade sig att vi skulle sätta det totalt, vi var tre novis-slagverkare på klockorna. Det som är så himla roligt med gruppen är att det finns plats för sådana som vi också ändå!

Jag hade faktiskt ingen aning om att den här ensembeln var så pass avancerade, för hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat gå dit. Men nu har jag varit med två gånger och känner att jag absolut vill fortsätta. Det är så himla kul och jag utmanar mig själv på så många plan.

Dock har jag börjat fundera på att börja med någon ytterliga psykofarmaka. Jag äter inte lithionit längre och endast medicin för sömn och lugnande vid behov, men jag börjar tro att jag inte klarar av att hantera ångesten själv. Inte just nu i alla fall. Jag har så många tekniker och strategier men jag klarar det inte. Min ångest är skyhög alldeles för ofta för att jag ska klarar av alla de här helt vanliga sakerna. Förut har jag ätit Lyrica som ska dämpa ångesten och den fungerade bra ett tag, funderar på om den skulle kunna vara ett alternativ. Jag kände mig inte påverkad av den och den hjälpte faktiskt mot ångesten.

Jag trodde att jag skulle bli mer skärpt av mindre medicin. I min familj brukar de vara ärliga, speciellt min kusin Maari har sagt att jag förr varit mycket segare än vad jag brukar vara. Jag brukar vara kvick och komma med mer eller mindre roliga kommentarer, men att hon sett mig dregglandes på låst avdelning då jag inte ens kunde samordna tankar för att svara på tilltal. Vi tror att det är medicinerna, och det har det nog till allra störst del varit också, men den här gången är det något annat.

Maria uppfattar mig också som seg. Hon tyckte att jag ibland var långsam när jag talade. Och det är jag, jag känner det ju själv. Så är jag i de allra flesta situationer, jag har egentligen så mycket att säga men tappar bort mig i tankar och hindras att prata på grund av ångesten. Även om jag diskuterar med en vän, det vill säga i en trygg situation, får jag rampfeber, vill säga rätt saker och vill vill vill men det kommer inte ut. Inte som jag vill i alla fall.

Jag har förlorat mycket sedan jag blev sjuk, förlorat så stora bitar av den som vad jag. Jag skulle vilja vara den kvicka, lite småroliga Sara igen. Jag skulle vilja vara jag. Kanske behöver jag medicin för att orka vara det. Men absolut inte mer än nödvändigt.

Faktum: Medicinsk behandling är inte uteslutet - än. Men i framtiden - definitivt.

Jag VÄGRAR låta ångesten bestämma vad jag ska och inte ska göra. Men just nu har den ändå ett ganska stort inflytande. Jag finner mig inte i det. Ge mig mitt liv tillbaka din jävel!

Jag slängde ihop en ny header, men egentligen är jag ute efter större förändring. Jag ska nog byta färgtema på bloggen och försöka göra en mer stilren header. Den här funkar tycker jag, i alla fall ett tag. Vad tycker ni om den?


Klicky:

... Trasdockornas theme!

Att va' söta men lika som bär vad är det o ha?
Lite annorlunda är inget fel o va'
Om man är av en annan sort
Varför ska man kastas bort?

Lite trasiga
och knasiga!
Är vårt trasdocksgäng
Lite trasiga
och knasiga!
Det är vår refräng

Är din näsa sned
eller armen ur led
och din tå är gul och blå
lappen säger trasdockan
- Du är lika bra ändå

Fast trasiga
och knasiga!
Vi sjunger vår refräng
Lite trasiga
och knasiga!
Är vårt trasdocksgäng

* Sessan (Princess) - Docka klädd i trasor.
* Luren (Hi-Fi) - Docka med talfunktion som stammar.
* Skrajsan (Lucy) - Docka med lösa armar, ben och löst huvud
* Bak-Å-Fram (Back to Front) - Docka med huvudet bak-och-fram.
* Påsen (Sad Sack) - Provexemplar av en dockmodell som ansågs för dyr för massproduktion.
* Duttan (Dotty) - Docka med färgstänk på kläderna.
* Claude - Exportleksak som skulle till Frankrike men missade färjan.

Fler barnprogram borde ha samma sensmoral :)

Idag tänkte jag, att om man kan tänka sig till ångest borde man väl också kunna tänka bort den?

Jag försöker göra det, kanske inte all vardagsångest för jag måste prioritera, jag vill bli av med min panikångest. Den sätter fängslen på mig. Problemet är att det bara kan tänkas efter att den drabbat mig, den kommer ofta som ett hårt slag, så hårt att jag faktiskt fysiskt börjar vackla fram och tillbaka. Sätter mig bokstavligen ur balans. Då försöker jag tänka, försöker andas på rätt sätt och övertala mig att det är inte farligt. Men den är visst farlig. Den hotar mig inför allt jag gör. Den hindrar mig att leva som jag vill.

När jag ska göra någonting, som till exempel gå på stan, så är det som att gå med kniven mot strupen. Det är jag själv som skapar det, men det är inte så konstigt. Jag har fått panikångest på stan, vilket leder till att jag inte vågar gå på stan för att jag är rädd för att jag ska uppleva samma sak, och tvingar jag mig på stan och upplever panikångest igen - kanske bara för att jag hade byggt upp en rädsla för det innan. Inte förrän jag slutar vara rädd för ångesten kommer jag kunna hantera den, och inte förrän jag slutar vara rädd för ångesten kommer jag bli mer eller mindre fri från den. Det är en synnerligen ond cirkel.

Imorgon ska jag på klubb med några av de finaste i världen hoppas jag och det ska bli så jävla kul men samtidigt oroar jag mig för ångesten, ser scenarion framför mig och ingen direkt utväg. Jag ska ju alltid spela så jävla tuff när jag får panikångest och det är egentligen det värsta, jag håller masken och blinkar inte ens. Jag tror inte att det syns om man inte kollar noga, på gott och ont. Problemet är att det är min lilla hemlighet som jag inte yppar och således är jag kvar i känslan för att jag inte riktigt kan tänka mig bort från den. Och om jag säger det högt så kanske det får en annan form, som att jag förstår att det ”bara” är panikångest och att det går över.

Egentligen är jag kanske dum som ger ångesten så mycket tanke. Jag ska bara gå ut, bara göra det! Inte tänka sönder mig själv utan bara leva. Ta saker precis som de kommer.

Don’t look down... you’re over the edge!

Nu lämnar jag ämnet och går över till ett trevligare. Ikväll jobbade Rakel, det är hon som fick mig att börja spela gitarr. Eller nåja, det var hon som knuffade mig till att faktiskt börja träna och utmana mig själv med att lära mig nya saker. Ikväll gjorde hon detsamma. Jag kom inte undan med att bara spela välkända låtar utan hon fick mig att nöta på att plocka strängar som jag inte ens vågat pröva förut. Jag är ganska safe av mig, börjar knorra när folk vill att jag ska ta ännu ett steg men när jag gjort det är det underbart. Nu har jag mer saker att träna på tills nästa gång vi ses.

Hon är verkligen ett spektakel, vår Rakel. Hon är så positiv och skön och kramig och hon är inte som de andra som håller hårt på reglementet. När klockan är kvart i för sent så stänger personalen vanligen dörrarna, men Rakel är mer flexibel. Om inte jag sagt till skulle vi nog stått och pratat hela natten tror jag.

Det blir vad man gör det till.

Jump.

Idag har jag varit på TBC. Jag hade först en träff mer Ola och jag ville berätta om mitt liv just nu, men det finns inte plats riktigt på något konstigt sätt. Jag vet inte om det ska vara så, men jag vet att jag inte vill att det ska vara så. Jag tog inte med mig dagbokskortet, mest för att jag inte ville men lite för att jag glömde. Jag gillar inte att ranka mitt mående dagligen på skalan 1-5 och sedan behöva stirra mig blind på siffrorna i terapisessionerna. Jag vill inte, vill inte, vill inte! Det är för kontrollerat. Jag känner mig som en vildhäst som de vill tämja. Det ska inte kännas så, det ska kännas som att jag jobbar med dem och inte motvilligt går med på saker.

I alla fall, vi filmade en del av vårt samtal och den delen kändes som om vi bara gav varandra repliker. När kameran var på var varken han eller jag naturlig.

Efter samtalet satt jag i soffan och läste, för jag väntade på ett samtal med ÖL Forsgren. Ola och Ing-Marie kom och frågade om det var okej att jag väntade eftersom Forsgren varit sen på grund av ett akutfall. Jag blev rosenrasande. Jag förstår att de inte alls förstod mig, för det kan ju inte hjälpas att han får förhinder. Men min ilska handlade inte så mycket om just idag utan om det mönster som alltid upprepas. Är han inte sjuk så tar han hand om andra akutfall, vilket jag accepterat. Men från att jag blev inlagd blev jag irriterad, för att ingen vågade skriva ut mig och han aldrig hade tid att träffa mig. Men det värsta är att vi gjort upp om tider ett hundratal gånger nu verkar det som, och något har alltid kommit i vägen.

När ska jag få komma ivägen, då? När är jag tillräckligt viktig att prata med? Var inte JAG ett akutfall under den månad jag gick med LPT? De släppte inte ut mig på två veckor, men det värsta var att jag varje dag gick och väntade eftersom det var tänkt att han skulle träffa mig. Varje kväll när någon vårdare varit schysst nog att kolla om han ens var kvar i huset, vilket han aldrig var, så grät jag av hemlängtan. Och de klandrar mig för att jag slutade med Lithionit självmant, men när skulle jag haft någon tid att göra det i samråd med min läkare?

Tillslut blev jag ju utskriven, men på LPT-permission. När den tiden gått, blev jag helt utskriven. Det bokades fortfarande tider med ÖL Forsgren men han dök inte upp någon gång.

Det börjar bli pinsamt, pinsamt för honom. Känner han inte det själv? Så där satt jag i soffan och kokade med alla dessa avbokade men oftast uteblivna samtal. Jag greppade väskan gång på gång för att jag tänkte storma ut, men det var ju faktiskt inte nyhetsbärarnas fel och jag var rädd att såra dem och också att skämma ut mig själv. Det var sen eftermiddag, jag var hungrig och hade inte lust att anpassa mitt liv ens med 1,5 timmes förskjutning för att träffa en man jag inte har mycket till övers för just nu. Ing-Marie uppfattade att jag höll på att tappa fattningen tror jag, för helt plötsligt började hon klappa en klappramsa och försökte lura mig att hänga med. Jag gjorde det halvhjärtat men fnittrade i min ilska för att det var ett sånt simpelt knep för att fånga min uppmärksamhet. Hon är inte dum!

Så jag lugnade mig lite, bad dem boka om till nästa vecka. Sedan fort jag fortare än vinden, inte i storm men absolut i en stark bris.

Jag har lyssnat på Alice in Videoland under allt bussåkande. Lugn musik funkar inte för mig i en jobbig situation som bussåkande, jag behöver snarare peppning. Då är AiV fantastiska. Alla låtar handlar i princip om att man är snygg och cool och häftig, och att alla andra är smuts som man utnyttjar (oftast för sex). Det passar fantastiskt att göra texten till sin egen. Hey man, right on! You make me so HOT - NOT. Det kaxar upp mig även om det i tystnaden mellan låtarna bara är skitsnack.

I väntan på bussbyte på stan träffade jag Tommy, Max och Emmy. De är så roliga människor, fick en förfrågan om att följa med och spela spel med dem som jag avböjde och så fick jag en redig gruppkram. Fint folk!

Här hemma har jag öppnat den tredje boken i John Marsdens bokserie Imorgon när kriget kom. Jag har läst alla böcker minst sju gånger tror jag, men med jämna mellanrum måste jag läsa om dem. Jag älskar dem främst därför att böckerna egentligen spinner vidare på tankar jag hade som barn. Vad skulle hända om det blev krig här i Sverige, var skulle vi ta vägen och tänk om man blev lämnad kvar? Jag tänkte mycket på krig när jag var liten och om hur det skulle vara att själv vara drabbad, dagdrömde om situationer där jag skulle få göra tuffa val. I och för sig handlade de mest om vad jag skulle välja att ta med mig och jag tänkte att jag medvetet skulle lämna kvar matteboken. Sen kom svårare frågor, om jag fick välja om mamma eller pappa skulle dö, vem skulle jag då välja? Jag kunde aldrig välja faktiskt. Och när jag kom på att jag förmodligen aldrig skulle få ett val så ville jag inte tänka på det mer. Ändå etsade det sig fast.

Vad fantiserade du om som barn?

Idag drog jag, Annelie och Marika från Hera ner till stan. Vi gick på musikanten och kikade på gitarrer, jäklar så mysigt det var. Av de tre prisklasserna vi visades valde vi den i mitten, dels på grund av en begränsad ekonomi men med motivationen att vi behöver något som håller. Den har bredare hals än vad min har, så det kändes lite annorlunda att spela på den. Vi köpte också en väska till gitarren, en sångbok med 100 enkla gitarrlåtar och ett par plektrum. Mums!

Jag var ute efter några hörselkåpor men de hade inga. Vi gick vidare till Lekbiten i jakt på en liten leksaksxylofon som jag så gärna ville införskaffa, men vi hittade ingen. Däremot hittade Annelie jongleringsbollar. När vi kom ut fick jag vila mina genusnerver, för inne på leksaksaffärer finns det SÅ många störande rosa och blå saker. De hade maskeradattrialjer och kläder som i storleken var för små barn men på paketen hade kurviga kvinnor i utmanande poser. Måste man sätta ögonbindel på sitt barn för att gå in i en leksaksaffär?

Vi fortsatte till Clas Ohlsons i min jakt på hörselkåpor men de stämde inte ihop på det jag ville ha. Jag får dras med öronproppar helt enkelt.

Sedan handlade vi mat och drog hem. När vi var hemma packade jag upp gitarren och så invigde vi den. Myspys.

Ikväll har jag diskat och plockat. Det är helt tokigt hur hemskt det hinner bli på kort tid. Har tänt ljus både på balkongen och här inne. Nu ska jag läsa ut den förbannade boken om manodepressive Adam så att jag inte behöver se den mer, och så kan jag ge bort den till någon som mår bättre av den. Kanske till mina föräldrar, de skulle nog finna tröst i att de inte behöver stå ut med samma saker som Adams anhöriga. Jag är inte lika sjuk, inte lika besvärlig.

Inatt, en klassiker. Jag somnade utan att förstå det, sedan drev jag mellan sömn och vakenhet tills det ljusnade. Jag vet att det egentligen inte är någon idé att sova när det är så, jag kan pendla mellan de två tillstånden i 12 timmar och ändå vara mer än slut när jag väl stiger upp. Vad kallas det när man inte är vaken men inte sover? Det är värre än att vara totalt sömnlös.

Det har inte direkt bäddat för en superhärlig dag. Jag har inte fått någonting vettigt gjort utom att jag duschat. Det var lite av en prestation, faktiskt.

Jag läser Adams Bok och blir så nedstämd av den, jag känner mest någon sorts avsky till Adam och därmed också för mig själv. Den är riktigt jobbig att läsa, jag vet inte varför jag plågar mig själv... Eller jo, det vet jag. Jag har ju faktiskt köpt boken. Det är ingen vacker historia.

De stora små sakerna har stört mig idag. Typ att jag misstänker att jag börjat gå upp i vikt igen, att jag liksom inte har någon schysst feeling när jag spelar gitarr och att lägenheten luktar tonfisk. Allt går att åtgärda med vilja, tid eller rengöringsmedel men idag låter jag allt ligga. Jag orkar inte.

Tittar istället på smink-tutorials på youtube och inspireras. Jag gillar smink, fast idag vill jag inte ens se mig i spegeln.

Vill gå på klubb. Vill gå på spelningar. Vill dansa till sanslöst hög musik, känna pulsen. Vara galen! Det är en så frigörande känsla, det är tillräckligt berusande för att jag ska vara i himlen. Jag behöver inget annat. Jag kan vara berusad på musik i resten av mitt liv.

På tal om det, så ska jag följa med Hera-personalen på Musikanten imorgon. De ska inhandla en gitarr till boendet! YAY! Min gitarr är liten och söt men sliten och liten, kan vara roligt med lite ombyte. Och då kan andra lära mig spela bättre och jag lära andra spela bättre. Vi kan ha musikkvällar!

Själv tänker jag köpa ett par schyssta hörselkåpor imorgon, det kan alltid vara gott att finna men jag tänker främst på att jag kan behöva det om jag ska fortsätta spela i sambaorkestern. Jag fick ett par öronproppar igår men jag kan inte ha det i fortsättningen eftersom jag har känsliga örongångar. Har alltid haft lätt för att få öroninfektioner och så har jag så mycket öronvax som jag inte vill trycka in i skallen på mig själv.

Projekt "Ett liv värt att leva" är i alla fall i full gång, trots en gråsvart dag som denna. Känner mig lite som ljuset i ljuslyktan jag har utomhus, det är så kallt och lågan är liten. Den är liten, men den brinner. Och det är ett faktum att det kommer bättre väder.

Nu finns det en hög men videoklipp från en spelning med Malin Frimodig på youtube! Jag tycker att du som läser ska kika in dem, för hon är riktigt bra. Jag får behagliga rysningar av hennes röst.

Här är ett axplock:

Malin Frimodig - Ground Zero




Malin Frimodig - Girl




Och så självklart... Den låt som gör mig totalt mållös...

Malin Frimodig - Song for Sara



Jag önskar bara att jag varit där. Men det blir fler spelningar <3

Kärlek, Malin!

Och kan ni tro det, jag gick faktiskt dit och spelade samba!

Det är sånt här jag ska göra, sådant som är uppbyggande och samtidigt utmanande. Jag har inte rört i något slags slagverk på gud vet hur länge, men för den som inte vet så spelade jag faktiskt trummor i grundskolan. Sedan dog intresset ut, jag vet inte vad det berodde på. Fast det är nog inte riktigt sant, jag tror att det handlade mycket om att jag inte ville spela om det inte var perfekt på en gång. I högstadiet blev jag mycket mer självmedveten och ökade kraven på mig själv. Jag ville inte att någon skulle höra mig öva och jag slog bara ner mig själv när jag spelade och det inte blev sådär perfekt med en gång. Och på så vis hade jag ingen chans att göra det perfekt heller. Jag såg alla andras begåvning och kände mig inte tillräcklig. Men allt handlar ju om övning, practise makes perfekt. Jag visste bara inte att man faktiskt fick lov att vara ganska medioker.

Jag var så nervös just innan vi for. Benita från Hera följde med, och Maria också (fast hon joinade dansgruppen). Innan hade jag spenderat mycket kraft och energi till att bli lite mer anonym, fast ändå vara jag. Jag har bestämt mig för att jag inte vill skrika ”PSYKPATIENT”, jag vill inte få den identiteten och jag vill att människor ska lära känna mig för någonting annat än mina självförvållade ärr. Det visade sig vara svårare än jag trodde, jag visste att det kunde bli varmt så jag ville inte ta någon tjockare tröja, och alla mina tunikor har tre kvarts-ärmar. Jag tillverkade några svarta armvärmare till tunikan och fixade hår, smink och halsband så att folk inte skulle se det. Antagligen skulle de nog inte brytt sig så mycket hur jag än såg ut, men det kändes ändå viktigt för mig personligen. Som ett avstamp från den identitet jag ofrivilligt fått.

Jag måste erkänna att jag fick lov att ta en halv lugnande tablett en timma innan, men jag var så rädd för panikångesten. Och visst gjorde ångesten sig påmind till en början, men när vi börjat spela försvann den. De spelade något som för dem var ganska enkla saker, men jag tyckte att det var svårt. Inte så mycket själva spelandet utan mest alla övergångar och rytmbyten. Det gällde att vara uppmärksam. Och det var inte ens i närheten av vad jag spelat förut, det var mycket mer avancerat. Jag var inte totalt värdelös men nära inpå, ändå verkar det som att jag säkert kommer kunna växa.

Det var bara tjejer där ikväll. De var sjukt duktiga och tekniska, jag blev så glatt överraskad! När jag spelade förr så var vi bara ett par tjejer bland massor av killar. Det var skönt att de berömde när det lät bra och de tyckte att vi skulle komma tillbaka. Det tänker jag absolut göra!

Oslagbart roligt! And I owe it all to me. Man måste våga för att vinna. Efteråt ringde jag pappa för att jag var helt lyrisk och jag tror faktiskt att han blev förvånad att jag tagit ett eget initiativ och följt upp det. Jag måste säga att jag själv är ganska förvånad.

GLAD!

”HEJ!
INGA PROBLEM! KOM! JAG HAR INTE TID JUST NU ATT FÖRFATTA NÅGOT LÅNGT
SVAR ( du kan ringa imorgon ). MEN KOLLA
HEMSIDAN http://WWW.UMEBATUCADA.SE Kom sedan på söndag kväll 19.00 till
lärarhuset på campus vi släpper in dörren mot Vivo sidan. Välkommen!
MVH/ Pelle”

Nu jävlar. Nu ska jag se till att göra någonting som är både utmanande och givande. På Pride förra helgen fick jag en lapp med en förfrågan om att börja spela eller dansa i en sambaorkester, jag har satt upp lappen på mitt kylskåp och funderat en del.

Tankarna gick tillbaka till när jag spelade slagverk i grundskolan. Skolan hade karneval varje och senare vartannat år och i egenskap av musikskoleelev fick jag delta i sambaorkestern. Jag minns att jag paraderade med min virvelkagge på magen, fäst med pappas hänge till sin bas. Det var viktigt att vara uppmärksam på mannen med visselpipa för att hänga med när i övergångarna, men i det stora hela var det ganska lätt och otroligt tillfredställande när det väl lät riktigt riktigt bra. Gud, jag saknar det!

Jag vet ingenting om den här sambaorkestern, hur seriöst det är eller på vilken nivå de är. Jag vet inte om mina ringrostiga kunskaper räcker men jag är villig att testa. Sedan jag började spela på gitarren och sjunga har jag insett att jag verkligen mår bra av musikaliteten, att den frigör mig!

Men det är ju inte bara att stiga in och börja spela - inte för mig i alla fall. Det finns så många osynliga hinder. Som till exempel, vågar jag ens gå dit och titta? Vågar jag vara med? Kommer jag få panikångest? Är jag tillräckligt bra, kommer jag hata mig själv för att jag eventuellt (eller snarare högst troligt) inte är lika bra som de andra? Kommer jag få tunghäfta? Tänk om jag kräks?

Ja, frågorna är många. Jag tänker skaka av mig dem så gott jag kan för ju mer jag tänker på det desto mer osäker blir jag. Jag tänker bara gå dit, jag gör det bara! Jag har pratat kort med Hera, och någon ur personalen ska följa med mig vilket är en trygghet. Ska också försöka få med Maria. Det kan bli riktigt roligt.

Det har pågått en istid i mitt liv, utan att jag kunnat njuta av sådant som frigör mig. Kanske kan det här bli en god början. Jag känner redan att jag är en bit på väg mot ett själsligt upptinande efter att jag inledde ett förhållande med min gitarr. Jag menar, det är ju så solklart. Musik och spelningar kantar alla minnen av glädje från förr. Från barnsben.

Jag måste bara våga.

Så typiskt mig, min kusin får ringa och påminna mig om att hon fyller år! Jag är verkligen värdelös på det här med datum.

Jag blev bjuden hem till Maari och hennes föräldrar hämtade mig på kvällen. Stämningen var hög och jag trivdes, men jäklar vad den familjen kan prata högt! S T O R A BOKSTÄVER! Ganska roligt. Maari hade gjort godfika och vi såg Idol efteråt. Det är speciellt roligt att se Idol med våra familjer för att vi är ganska musikaliska och snappar upp saker som alla inte tänker på. De ser förbi häftiga ytor. Det är mycket givande.

Maari fick massor av presenter, mest praktiska saker som borrar och en yxa. Jag hade hellre fått leksaker! Men Maari är lite mer ansvarstagande och finner ett stor nöje i gamla hus, byggnadsvård, stickning, stilepoker, blommor och att plocka bär och sånt. Inte som andra 25(eller 22 för 4:e gången)åringar. Hon är sig själv och skiter i normer, det är bara en av de ofantliga orsakerna till att jag älskar henne. Hon är ju liksom min Song to Sing.

Fick skjuts hem också, när jag kom hem var Alex här för att jobba natt och jag satt och prata med henne i någon timme. Jag tycker uppriktigt sagt att det är skittråkigt att hon praktiserat här och nu är en vikarie som bara haft ett pass hittills, för jag kan verkligen se mig själv vara personlig vän till henne. Men det går inte när hon har en yrkesroll och jag en brukarroll. Jättetrist.

I övrigt så flyger tankarna. Jag har en mycket nära vän, en vän som är så nära att jag inte vet var jag slutar och hon börjar. När jag blir irriterad på mig själv blir jag irriterad på henne och tvärt om, vi träffas inte IRL så ofta men pratar jämt i telefon och jag antar att vi är så vana vid varandra att vi är sammanlänkade. Det är på gott och ont och på sista tiden har jag känt att det är för mycket ont just nu. Jag behöver hitta mig själv. Jag vet faktiskt inte vad problemet är själv riktigt, men jag tror att jag blir tokig när hon är så nitisk med att inte börja bråka att vi aldrig får en urladdning. Istället blir jag bara spänd och hon förstår ingenting eftersom hon duckar så fort jag talar om att jag är obekväm.

Jag behöver ett riktigt jävla åskväder.

Ska ta lite tid för mig själv och sedan skriva till henne. Det är nog det bästa jag kan göra för mig själv, för oss. Vill inte skriva för mycket i bloggen för hon läser här och jag tror inte att det här gör henne klokare. Jag måste tänka, formulera mig. Något känns fel. Önskar bara att hon kunde låta bli att gömma sig för konflikten och fundera själv.

Konflikter är faktiskt ingenting dåligt egentligen. Det välkomnar jag, för förhoppningsvis löser man saker och blir mer förstående. Annars ligger det bara kvar och pyr.

Förhoppningsvis kommer det solsken. För jag älskar henne mer än någonting annat, hon står mig närmare än vad jag själv gör.

Idag fyller Maari år, min andra hälft! Jag spelade in en hälsning till dig sötnos.




Vi ses ikväll! PUSS!