Brev till mobila teamet i Umeå - skriv under innan jag skickar det!
2012-11-11 @ 16:12:49
Jag har författat ett brev som jag tänker skicka in till mobila teamet. Jag tror dock att det skulle få ett bättre bemötande om det fanns fler som skulle vilja skriva under på min förskrivelse. Jag ber er att ansluta er till den här aktiviteten på facebook: http://www.facebook.com/events/246235538835778/
Här är brevet:
"Till alla som arbetar vid mobila teamet,
Jag heter Sara Forslund och är 25 år. Sedan jag var 18 har jag haft kontakt med er flera gånger per år. Jag har både ringt och kommit in till er. Jag har under hela den här tiden haft problem med ett svårt självskadebeteende och den här skrivelsen handlar om hur jag som patient och även anhörig har upplevt ert bemötande. Jag hoppas att ni läser och tar till er av mina åsikter och känslor. Jag förväntar mig att detta ska föras vidare till alla som arbetar på mobila teamet.
Eftersom jag är blott en patient vet jag inte vad ni har för stadgar, riktlinjer och regler bakom verksamheten, men jag vet att ni gärna vill att man tar kontakt med sin etablerade kontakt inom psykiatrins öppenvård. Det är förstås det ultimata att göra, men när man vågar lyfta luren och ringa er för akuta situationer så handlar det just om att man inte står ut eller behöver hjälp just i den stunden. Att hänvisa personen till sin öppenvårdskontakt i det stadiet är inte lämpligt. För att hjälpa personen i sitt lidande bör mobila teamet således erbjuda sitt stöd, inte bara för att förhindra självdestruktivitet men också för att minska människors lidande. Det ni måste utgå ifrån är att man söker akut när man ringer er och det innebär att man inte kan vänta till nästkommande veckodag.
Ert avvisande har vid flera tillfällen gjort att jag ändå kommit till er genom akuten efter en intox eller en självskada. Även om man bär ansvar för sig själv och sina egna handlingar så har ni haft möjligheten att skona mig och andra patienter från en sådan situation genom att lyssna när man söker hjälp hos er. Att avvisa människor från er vård är inte bara rent fysiskt farligt, det är också kränkande och stärker känslan hos en patient av att vara utan värde.
Vad som är ännu värre är att mobila teamet belönar självskadebeteende genom att inte ta in en patient innan hen har skadat sig. Jag har varit skadefri i över två år, men inte tack vare er hjälp – trots att jag sökt den i krissituationer. Men ni skulle ha kunnat hjälpa mig, om ni bara bemött mig annorlunda. Mitt mående ska inte behöva gå ut över andra än professionella. Jag kan inte känna någon tillit till er och drar mig numera för att ringa eller komma och be om hjälp. Så ska det absolut inte vara.
Jag blev feldiagnostiserad med borderline personlighetsstörning, numera har jag diagnosen bipolärt schizoaffektivt syndrom. Under de år som det stod borderline i mina journaler fick jag kämpa för att få hjälp genom mediciner och inläggning på slutenvården, och nu upplever jag att jag blir tagen på större allvar trots att jag är samma person med samma problematik – allt på grund av att jag har något som anses vara en allvarligare diagnos.
Jag lever tillsammans med min sambo som lider av borderline personlighetsstörning, ätstörning, självskadebeteende och bipolär sjukdom typ II. Vi har vid flera tillfällen varit tvungna att söka akut hjälp hos er med en önskan om inläggning och varje gång har ni velat skicka hem min sambo men behålla mig på en sluten avdelning. Hennes problem är minst lika viktiga som mina men ändå tycks mobila teamet göra skillnad på henne och mig vilket får mig att minnas hur jag själv blev bemött när det stod borderline personlighetsstörning i mina journaler. När vi sökt vård har syftet varit att få komma in i en miljö där det finns personal dygnet runt som kan hjälpa oss att inte skada oss, men varje gång jag varit med min sambo till er har jag fått kriga för att hon ska få den hjälpen. Det ska jag inte behöva göra, och eftersom man är sårbar som sökande så finns inte den kraften att sätta ner foten. Jag ser det som att mobila teamet har ett ansvar att erbjuda omsorg, samtal och vård vid behov och det har ni misslyckats med för många gånger för att man ska behöva se mellan fingrarna. Det är oacceptabelt och kränkande.
Vad man måste ha i åtanke när man träffar en patient är att ni har makten att förhindra självskador och suicidförsök. Konsekvensen av att avvisa en person från vård fram tills att hen har skadat sig eller varit destruktiv och utåtagerande är att ni efter en sådan händelse belönar den självskadade med uppmärksamhet. Jag uppmanar er att uppmärksamma människor INNAN de skadar sig själva, innan en person blir förlorad till döden på grund av sitt mående.
Vad som är så viktigt för er att ha i åtanke är att självskadorna man drar på sig oftast är en sista lösning. Det är orsaken till att man har självskadetankar och självskadeimpulser som är viktig att ta itu med. Ert arbete finns rakt framför er i samtalsrummet och även om det är svårt att hitta en plats inom slutenvården för personen ifråga eller andra lösningar så är en överbeläggning att föredra framför att en person kanske kommer in ändå på grund av självskador och/eller intoxer.
Jag känner helt enkelt att varken jag eller de jag pratat med som haft kontakt mer er tycker att man inte blir tagen på allvar om man inte har skadat sig. Ibland behöver man få prata med någon som lyssnar, även om samtalet blir långt. Det måste finnas tid för stöd genom samtal oavsett om man yttrycker suicidtankar eller självskadetankar.
Mobila teamet har ett uppdrag att hjälpa människor i akut behov av hjälp. Ringer man akut så gör man det för att man inte kan vänta till sin nästa tid med sin KANS eller PAL. Det är ni som bär ansvaret att möta patienterna när de behöver hjälp akut, och ni skulle kunna göra det på ett mycket bättre sätt.
Jag har många vänner som också lider av psykisk ohälsa, och de har också erfarenhet av mobila teamet. Alla har för det mesta varit missnöjda med kontakten, vilket definitivt pekar på att jag inte är ensam om att anse att ert bemötande ofta är bristfälligt.
Jag hoppas att jag genom detta brev öppnar ögonen hos er på mobila teamet och inte bara mobila teamet som enhet utan också personalen som separata personer. Vilken hjälp man får som vårdsökande beror inte bara på era stadgar och riktlinjer, utan det beror också på vilken person man pratar med. Jag ber er härmed att överväga om ni har fördomar beroende på vilka problem en vårdsökande har.
Tack för att du läst detta brev. Med hjälp av oss patienter kan ni skapa den bästa möjliga vård."
Jag heter Sara Forslund och är 25 år. Sedan jag var 18 har jag haft kontakt med er flera gånger per år. Jag har både ringt och kommit in till er. Jag har under hela den här tiden haft problem med ett svårt självskadebeteende och den här skrivelsen handlar om hur jag som patient och även anhörig har upplevt ert bemötande. Jag hoppas att ni läser och tar till er av mina åsikter och känslor. Jag förväntar mig att detta ska föras vidare till alla som arbetar på mobila teamet.
Eftersom jag är blott en patient vet jag inte vad ni har för stadgar, riktlinjer och regler bakom verksamheten, men jag vet att ni gärna vill att man tar kontakt med sin etablerade kontakt inom psykiatrins öppenvård. Det är förstås det ultimata att göra, men när man vågar lyfta luren och ringa er för akuta situationer så handlar det just om att man inte står ut eller behöver hjälp just i den stunden. Att hänvisa personen till sin öppenvårdskontakt i det stadiet är inte lämpligt. För att hjälpa personen i sitt lidande bör mobila teamet således erbjuda sitt stöd, inte bara för att förhindra självdestruktivitet men också för att minska människors lidande. Det ni måste utgå ifrån är att man söker akut när man ringer er och det innebär att man inte kan vänta till nästkommande veckodag.
Ert avvisande har vid flera tillfällen gjort att jag ändå kommit till er genom akuten efter en intox eller en självskada. Även om man bär ansvar för sig själv och sina egna handlingar så har ni haft möjligheten att skona mig och andra patienter från en sådan situation genom att lyssna när man söker hjälp hos er. Att avvisa människor från er vård är inte bara rent fysiskt farligt, det är också kränkande och stärker känslan hos en patient av att vara utan värde.
Vad som är ännu värre är att mobila teamet belönar självskadebeteende genom att inte ta in en patient innan hen har skadat sig. Jag har varit skadefri i över två år, men inte tack vare er hjälp – trots att jag sökt den i krissituationer. Men ni skulle ha kunnat hjälpa mig, om ni bara bemött mig annorlunda. Mitt mående ska inte behöva gå ut över andra än professionella. Jag kan inte känna någon tillit till er och drar mig numera för att ringa eller komma och be om hjälp. Så ska det absolut inte vara.
Jag blev feldiagnostiserad med borderline personlighetsstörning, numera har jag diagnosen bipolärt schizoaffektivt syndrom. Under de år som det stod borderline i mina journaler fick jag kämpa för att få hjälp genom mediciner och inläggning på slutenvården, och nu upplever jag att jag blir tagen på större allvar trots att jag är samma person med samma problematik – allt på grund av att jag har något som anses vara en allvarligare diagnos.
Jag lever tillsammans med min sambo som lider av borderline personlighetsstörning, ätstörning, självskadebeteende och bipolär sjukdom typ II. Vi har vid flera tillfällen varit tvungna att söka akut hjälp hos er med en önskan om inläggning och varje gång har ni velat skicka hem min sambo men behålla mig på en sluten avdelning. Hennes problem är minst lika viktiga som mina men ändå tycks mobila teamet göra skillnad på henne och mig vilket får mig att minnas hur jag själv blev bemött när det stod borderline personlighetsstörning i mina journaler. När vi sökt vård har syftet varit att få komma in i en miljö där det finns personal dygnet runt som kan hjälpa oss att inte skada oss, men varje gång jag varit med min sambo till er har jag fått kriga för att hon ska få den hjälpen. Det ska jag inte behöva göra, och eftersom man är sårbar som sökande så finns inte den kraften att sätta ner foten. Jag ser det som att mobila teamet har ett ansvar att erbjuda omsorg, samtal och vård vid behov och det har ni misslyckats med för många gånger för att man ska behöva se mellan fingrarna. Det är oacceptabelt och kränkande.
Vad man måste ha i åtanke när man träffar en patient är att ni har makten att förhindra självskador och suicidförsök. Konsekvensen av att avvisa en person från vård fram tills att hen har skadat sig eller varit destruktiv och utåtagerande är att ni efter en sådan händelse belönar den självskadade med uppmärksamhet. Jag uppmanar er att uppmärksamma människor INNAN de skadar sig själva, innan en person blir förlorad till döden på grund av sitt mående.
Vad som är så viktigt för er att ha i åtanke är att självskadorna man drar på sig oftast är en sista lösning. Det är orsaken till att man har självskadetankar och självskadeimpulser som är viktig att ta itu med. Ert arbete finns rakt framför er i samtalsrummet och även om det är svårt att hitta en plats inom slutenvården för personen ifråga eller andra lösningar så är en överbeläggning att föredra framför att en person kanske kommer in ändå på grund av självskador och/eller intoxer.
Jag känner helt enkelt att varken jag eller de jag pratat med som haft kontakt mer er tycker att man inte blir tagen på allvar om man inte har skadat sig. Ibland behöver man få prata med någon som lyssnar, även om samtalet blir långt. Det måste finnas tid för stöd genom samtal oavsett om man yttrycker suicidtankar eller självskadetankar.
Mobila teamet har ett uppdrag att hjälpa människor i akut behov av hjälp. Ringer man akut så gör man det för att man inte kan vänta till sin nästa tid med sin KANS eller PAL. Det är ni som bär ansvaret att möta patienterna när de behöver hjälp akut, och ni skulle kunna göra det på ett mycket bättre sätt.
Jag har många vänner som också lider av psykisk ohälsa, och de har också erfarenhet av mobila teamet. Alla har för det mesta varit missnöjda med kontakten, vilket definitivt pekar på att jag inte är ensam om att anse att ert bemötande ofta är bristfälligt.
Jag hoppas att jag genom detta brev öppnar ögonen hos er på mobila teamet och inte bara mobila teamet som enhet utan också personalen som separata personer. Vilken hjälp man får som vårdsökande beror inte bara på era stadgar och riktlinjer, utan det beror också på vilken person man pratar med. Jag ber er härmed att överväga om ni har fördomar beroende på vilka problem en vårdsökande har.
Tack för att du läst detta brev. Med hjälp av oss patienter kan ni skapa den bästa möjliga vård."
Kommentarer
Postat av: L
Vad tråkigt att de är sådana numera :( När jag hade kontakt med dem och gick hos dem för tio år sedan så kom de t o m hem till en när man mådde dåligt. Körde en till ställen osv. Och jag skadade aldrig mig själv under den perioden trots att jag hade gjort det innan. Så tråkigt att läsa.
Postat av: Vinter
Jag bor ju i en annan stad, men jag blir inte förvånad av det jag läser. Tyvärr gäller det även inom resten av vården. Har man en diagnos skylls allt på den oavsett om den är psykisk eller somatisk. Hela vården måste förstå att man kan ha mer än en sjukdom.
Alla kan få borrelia, hjärtinfarkt eller vad det nu vara månde, även de med tidigare diagnoser.
Att de belönar självskador borde egentligen upp på ännu högre nivå. Din läkare, akutlärkarna som får in människor på akuten som skulle kunnat få hjälp tidigare. De skulle nog bli lite irriterade på sina kollegor om de fick veta hur det verkligen går till...
Postat av: Vinter
Akutläkare givetvis :)
lärkor gör nog ingen större skillnad...
Postat av: Lis-Mari Stålnackei
Hej Saari
Jag har gått med i en grupp som volontär som heter http://suiciderescue.se/ din berättelse berättar precis som det INTE ska vara, därför ökar självmorden, gå gärna med i organisationen dina berättelser är jätte viktiga....kramar <3
