Jag ska bli en riktig Stepford wife för resten av veckan. Städat och rent, bortplockat och öppna ytor inför festen. Ingen disk, ingenting. Bara plats för muggar med öl, sprit, vin, läsk, andra drycker och fullt fritt för att kunna dansa och vara tokig.

 

Jag har träffat min terapeut idag och vi började med att prata om de dåliga och allvarliga sakerna. Sedan pratade vi om allt spännande som är i görningen och det faktum att om någon frågar hur jag mår så kan, vill och måste jag säga att jag mår bra!

 

På sätt och vis skrämde han mig när han sa att framför honom satt en snygg, stark, trygg, säker, intelligent och socialt kompetent tjej som inte alls verkade sjuk. Diagnoser är tack och lov inte särskilt intressanta för honom. Men att höra det orden och inse att ja, jag kan säga ifrån och ja, jag är säker på vad jag vill och tycker inom mångt och mycket. Det där med snygg och intelligent tog jag som en komplimang men kan inte riktigt lita på det. Det kanske kommer sen.

 

Jag är glad att det inte står psykfall i pannan, men jag har upptäckt nyanserna i mig själv utan att betrakta mig som sjuk. Jag vill inte veta hur jag vore utanför min medicinering, men jag glömmer mer och mer varför jag tar medicinerna utan gör det bara av vana, ett inslag i vardagen som är lika viktig som mat och sömn men som jag inte reflekterar lika mycket över nu.

 

Observera: nog tänker jag på det, men det är inte det centrala i mitt liv. Det finns så mycket liv att leva, om ni förstår?