Idag har varit en bra dag. Den började tidigt och jag youtubade konserter med Slagsmålsklubben och Wintergatan (BESATT) medan Mary sov. Puffen har inte förstått att jag faktiskt också kan gå ut med honom, så när han började fnysa på Mary i sovrummet så tog jag ut honom och hoppades att han inte skulle väcka henne. Jag anade att hon sovit lite eller inget i natt, så jag lät henne sova och påtade på lite, men la mig sedan med henne en timma. Jag kände att jag antagligen inte skulle må dåligt av att sova lite till. Dessutom var jag irriterad, för att jag hörde kvinnoröster på morgonen och det var obehagligt. Det är inte farligt men inte kul.

 

Mary har varit en ängel idag, jag måste vara världens lyckligaste kvinna. Hon sa att hon kunde ta tvätten idag och att jag kunde gå till boendestödet på fika. Jag försäkrade mig om att hon menade allvar, kysste henne och gick. Det var E som jobbade idag, inte P som jag förväntat mig. Vilken rolig överraskning! Vi pratade om allt och inget och allt igen, och vips så hade det gått två timmar och tiden var slut.

 

När jag kom hem så ringde E mig, och jag satte henne på högtalare så att Mary också kunde prata och lyssna. Det är nämligen så att E tidigare sagt att när hon träffade oss så trodde hon inte på att vi skulle kunna leva tillsammans. Hon sa att hon inte trodde att två "downers", eller psykiskt sjuka, kunde ha en positiv relation. Men hon har sagt att hon sett kärleken mellan mig och Mary och följt vår utveckling och att vi faktiskt ändrat hennes uppfattning.

 

Så när hon ringde så blev det mycket sqweekande och pipande, hon ville bara säga att hon var så glad att det nu går så bra för oss, att vi lever och mår, aktiverar oss, har utvecklats åt det bättre hållet och att hon önskar oss allt gott. Jag kunde inte sluta le, för det är så sant. Både jag och Mary har gått i nya faser och mår i det stora hela mycket bättre. Vi förtjänar beröm för en hård kamp!

 

Hon sa att jag för ett år sedan inte ens var vaken när vi sågs. Det är sant, jag har sovit bort många år, antagligen på grund av måendet och såklart medicinerna. Nu är jag i allra högsta grad vaken och får äntligen lön för mödan. Allt är såklart inte rosenrött men det har jag aldrig krävt heller. Jag är väldigt nöjd med den jag är och hur livet har utvecklat sig. Allt medan jag hållit Mary i handen.

 

Efter att hon ringt så kände jag för lite humor, och vi slog på Magnus Betnérs show Inget är heligt. Så säger Mary; "Vill du ha massage samtidigt som vi ser det?"

 

Vissa har det riktigt bra ibland.

 

Fröken Malin Frimodig ringde och vi pratade om det här med att spela för människor, jag har bett henne om sin expertis i att uppträda eftersom jag lovat att spela och sjunga några låtar på både Kärnhuset och Hamnmagasinet. Hon gav mig ett otroligt stöd och det var ett så fint samtal. Jag saknar henne, Sverige är för avlångt.

 

Ikväll har Olivia besökt oss, hon tog med sig sin blockflöjt. Vi musiknördade ett tag, synade noter och hon spelade skalor för mig samt lite olika låtar och shit, jag har aldrig sett den sidan av henne. Jag visste att hon spelade flöjt, men inte att hon var så duktig på det. Jag undrar varför vi aldrig sammanstrålat med våra instrument förut.

 

Jag fick låna flöjten och jag tycker uppriktigt synd om Mary som får höra mig traggla mig igenom diverse instrument och låtar, men det är ju så kul! Jag håller nog aldrig käften riktigt.

 

Ikväll händer ingenting och det är så skönt. Jag sitter här med min älskling och bara mår bra, tar det lugnt och börjar landa.

 

Imorgon firar vi vår 4-års dag, den 16:e 2010 blev vi officiellt ett par. Ibland undrar jag om vi är sagofigurer, för vi har gått igenom så många saker tillsammans som andra människor kanske inte skulle ställas inför alls och det är situationer som varit helt absurda och overkliga. Mörka skogar, bergochdalbanor, kritiska episoder och vi har verkligen blivit prövade som enskilda personer och som ett par.

 

Jag tror att Mary är mitt lyckliga slut.