Idag vaknade jag före väckarklockan. Det börjar bli en vana, en god vana. Jag känner mig oftast ganska pigg och utvilad, har en dipp på eftermiddagen då jag blir trött ett tag, sedan är jag igång igen och mot kvällen däckar jag oftast. Det är en helt okej cykel för mig.

 

Jag åkte extra tidigt till EBC idag, för jag ville berätta om Psykeveckan, 12:e septemberrörelsen, Tilia och hur otroligt modig jag varit. Rent skryt nästan, faktiskt. Jag prackade på personalen med våra informationsblad, Petra och Sofia köpte var sitt armband av mig. Vi måste tillverka nya!

 

Vi hade bildterapi på förmiddagen, efter morgonfikat. "Dörren" var temat, och vi skulle den här gången vika papperet och måla en utsida och insida. Jag blev tokigt inspirerad och satte igång direkt. Det var otroligt roligt, jag målade helt enkelt dörren till vår lägenhet och vad som fanns bakom den. På dörren stod det "If you lived here, you'd be home now", en skylt som Mary gjort åt mig med inspiration från filmen Girl, Interrupted. Sedan ritade jag flera pentagram, en symbol som för mig är skyddande från det onda. Ett så kallat "rättvänt" pentagram och inte det som LaVey:ister använder sig av, vill jag understryka.

 

På insidan av dörren fanns en regnbåge. Den symboliserar dels att jag är en HBTQ-person, men också hur rik mitt hem är på känslor, tankar, hela färgspektrat. Jag ritade noter, för här spelar vi nästan alltid musik i någon form. Jag gjorde ett fyrverkeri med färger för att jag känner mig sprakande kär snart 4 år in i mitt förhållande med Mary och jag spred ut hjärtan på papperet. Jag skrev texten "Home is where the heart is", för att jag känner mig så trygg med de jag älskar. Mitt hem existerar inte bara som byggnad, utan det är känslan av att vara hemma med människor nära hjärtat som jag ville understryka.

 

Efteråt lunchade vi, sedan hade vi levnadsvanegruppen. En läkade (inte psykiater) som hette Hanna och var skånsk kom och pratade om hur vi kunde göra små förändringar i våra liv för att tillslut kunna leva mer hälsosamt.

 

Jag var skeptisk. Hon hade ingen erfarenhet av neuroleptika och dess biverkningar. Jag gissar att alla patienter i rummet tar någon form av neuroleptika, och när det gäller viktökning så finns det tre grupper. Till exempel så ger Zeldox och Abilify minst viktökning. Mest ger Leponex och Zyprexa. Jag är inte säker, men där emellan tror jag att Risperdal och Seroquel. Den här kunskapen har jag inte fått idag utan lärt mig genom ett forum om schizofreni och andra psykossjukdomar, det kändes mer som att jag ville utbilda läkaren i varför det kan vara svårt att faktiskt göra en livsstilsändrig.

 

Men hon ska ha cred för att hon poängterade att man genom att äta ett chips mindre i veckan faktiskt gör en liiiten förändring och att det är bra nog. Det är ett bra sätt att ändra sina levnadsvanor, det håller jag med om, men jag skulle vilja höra detta från en psykiater som känner till psykofarmaka och även hur det är att vara riktigt nere utan motivation till någonting och kanske har en jobbig relation till mat. Det pratades om dieter och jag rynkade på näsan. Men ändå, det jag tar med mig från föreläsningen är det där med att göra en liten skillnad, som att hoppa av bussen en hållplats tidigare för att få vardagsmotion och inte sluta äta utan äta rätt istället.

 

Och vad som är "rätt" att äta går att diskuteras.

 

Vi kom in på ämnet alkohol. Hanna talade om det som en social sak, att man kan dricka ett litet glas öl istället för ett stort, dricka varannan vatten, inte dricka för att man är ledsen eller i sin ensamhet. Jo, det var bra tips. Men någonting jag reagerade starkt på var att hon pratade om att man "inte alltid vill ta diskussionen" när man är på middag eller mingel - så hon tipsade om att man kunde ha svartvinbärssaft i vinglaset istället för vin.

 

Ingen tänkte på att vi nu lever i ett samhälle där det inte är helt okej att vara nykter. Helst ska man ha en orsak om man låter bli att dricka på fester. "Jag ska köra" brukar ju funka fint, eller "Jag jobbar tidigt imorgon". Men är det inte okej att låta bli att dricka alkohol för att man bara inte vill? Jag blir upprörd, inte över läkaren utan över samhället. Vi fick alltså tips på hur vi kan låtsas att vi dricker alkohol - hur bakvänt är inte det egentligen?

 

Jag dricker lite större mängder alkohol ungefär två gånger om året, jag gillar öl och spritdrycker men jag vaktar mitt mående noga. Jag dricker absolut inte när jag mår dåligt (numera), jag dricker helst inte på jul eller andra högtider då jag vill ha fokus på min familj, jag tycker sällan att det är värt att bli bakfull och låter därför bli. Jag känner ingen press på att jag måste dricka för att jag ändå är ganska stark i mig själv och eftersom jag måste hoppa över medicinen när jag dricker så blir det väldigt sällan - slarvar jag med medicinerna blir jag riktigt dålig. Det tar mig nästan en vecka att återhämta mig fysiskt från en riktig fylla och det har jag lärt mig den hårda vägen.

 

Så nej. Jag dricker för sällan för att ens kunna göra alkoholprofilen på nätet, då man måste fylla i vad man druckit varje månad. Jag kan ju inte skriva att jag dricker någon form av rusdryck varje månad och då kommer jag inte vidare i testet. Jag tar gärna en Bailey's någon gång eller öl till middagen, men det händer också väldigt sällan. Jag är mer av en läsk-människa.

 

"Inte orkar ta diskussionen"... nej, dyker det upp någon diskussion när jag tackar nej till alkohol så är det simpelt. Jag vill bara inte ha den kvällen. De flesta respekterar det, andra får för sig att jag ÄR berusad för att jag är lite galen, lätt dras med i stämningen, är spontan/impulsiv och bjuder på mig själv. Det finns inget att diskutera. Nej är ett nej och det behöver man inte gräva i.

 

Att dricka för att vara social... pfft. Över min döda kropp att jag posera med ett vinglas med svartvinbärssaft i. Jag tycker inte att du ska göra det heller.

 

Levnadsvanegruppen hade som vanligt dukat upp en karaff med vatten och bjöd på röda äpplen. Det stör mig faktiskt också - vi är bara nyttiga på levnadsvanegruppen. Efteråt går vi och fikar. Det känns som att vi poserar som hälsosamma människor för den timmen den dagen. Sist jag var med på en föreläsning med levnadsgruppen så bad jag om att få ta med mig ett äpple att äta efter vattengympan. "Nej, helt inte" blev svaret. Vi skulle äta äpplena där.

 

Jag är omringad av trångsynthet och ignorans.

 

Jag hoppade över vattengympan idag, och åkte hem istället för att jag var trött. När jag kom hem så sa min kära sambo "Vi måste prata".

 

Jag blev skiträdd.

 

Men det var omtanke. Jag vill ju gärna finnas till för alla, eftersom jag tycker om människor och brinner för psykisk hälsa, och jag har själv inte märkt hur jag kanske tagit på mig lite för mycket ansvar. Mary bad mig att tagga ner, fokusera på mina vänner som både ger och tar. Jag inser att hon nog har rätt.

 

Jag vill fruktansvärt gärna bli mentor via Tilia och har skickat in ansökan om det, jag är säker på att jag vill engagera mig, vet att jag kan och att jag orkar det. Men för att orka det måste jag lugna ner mig på andra ställen. Jag ÄR ju faktiskt ingen psykjour. Jag kanske ska stänga av datorn en timma innan jag går i säng. Jag ska definitivt spendera mer tid i Marys famn och bara vara bland våra pälsbollar.

 

Men det känns helt fantastiskt att faktiskt ha ett liv att bolla med. Jag känner mig så levande!