'

Jag har börjat vakna vid 08 på morgonen, det är så okaraktäristiskt för mig och brukar vara i sängen fram till 11 egentligen. Jag låg och kramade Mary samtidigt som jag slumrade till och drömde fast jag var vaken. Först hade jag ett samtal med min läkare, sedan ringde jag Walle (jag tog faktiskt upp handen och låtsades som att det var en telefon och sa "hallå, hallå, hallå") och hade samtal med Mary fast hon faktiskt inte sa någonting. Mitt sömnprat är en hel vetenskap känns det som ibland. Det är nästan inte ens kul längre för att jag håller Mary vaken!

 

Jag kände mig otroligt stressad idag eftersom jag kom till Lindellhallen en stund efter jag egentligen tänkt var där. Det gjorde egentligen inte så mycket, de andra intresseföreningarna hade inte heller kommit dit, men jag vill så gärna ge 12:e septemberrörelsen så mycket "exponering" som möjligt eftersom vi är så nya. Jag fixade bordet och Mary kom dit, som vanligt tog vi en kopp kaffe och det var ganska lungt med folk.

 

Vid lunch kom Olivia och hon stannade ett tag med oss och klottrade på vår gästbok. Det var kul. Sedan dök Tommy upp också och var generös som han alltid är. Han är en riktigt snäll människa.

 

Inga armband blev sålda idag och människor som intresserade sig påpekade att vi gjorde ett bra jobb och var viktiga men ville inte bidra med medlemskap eller liknande, vilket var synd. Men jag är nöjd ändå, vi har gjort allt vi kunnat för att representera 12:e septemberrörelsen och vi har gjort ett otroligt bra jobb! Mary och jag är varandras stöttepelare och de andra intresseföreningarna har varit så otroligt snälla mot oss.

 

Jag skulle egentligen velat gå på en föreläsning idag om en psykiater som är bipolär, men jag kände att jag ville bemanna vårt bord. Saken är ju den att de andra föreningarna redan är mer eller mindre etablerade, medan många säkert sett vår logga men inte riktigt vet vad föreningen handlar om. Jag ville finnas tillhands för de som ville prata.

 

Idag var jag dessutom trubadur. Jag hade med mig spanjorskan, en av mina gitarrer, och spelade lite och sjöng. Det uppskattades och jag rodnade när jag fick beröm men det var himla kul faktiskt. Vi hade lite allsång när det var dött med folk och jag hade skitkul. Jag blir modigare och modigare vilket är en otrolig känsla.

 

Jag och autism/asperger-vännen var de sista som plockade ner våra saker och lämnade dem på servicecenter. Nu återstår morgondagen som kommer hållas på UB 333 på universitetet, alltså inte i Lindellhallen. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, det är intresseföreningarnas dag och de ska presentera sig och sedan blir det paneldebatt. Jag har sagt att jag inte känner mig redo att ställa mig och berätta om föreningen för så många människor men Mary och jag kommer att sitta i publiken och bolla frågor och svara så gott vi kan när frågorna som vi jobbar med tas upp. Vi får helt enkelt se hur det blir.

 

Jag är så fruktansvärt glad att jag träffat så många nya och spännande människor. Jag är också otroligt glad över att jag faktiskt kan det här med att bemöta människor och är ganska öppen med mig själv. Framför allt kan jag numera prata om mig sjukdom, ha sjukdomsinsikt som jag förr saknat helt. Jag har växt otroligt mycket med det här.

 

Mary sa något otroligt bra idag som jag bara kan skriva under. Hela veckan har handlat om psykisk ohälsa, men det har varit en positiv atmosfär och att det varit stort fokus på tillfrisknad. Det har varit konstruktiv peppning och vi har sett möjligheter och inte svårigheter i att vara drabbad av psykisk ohälsa. För jag är så innerligt trött på att vara sjuk och jag vill ge någonting tillbaka.