Idag är det 4 år sedan Carro dog i en oavsiktlig överdos. Vi är många som saknar henne, som minns henne och berörts av henne.

 

Jag väljer två minnen. Ett minne när vi var yngre och jag träffade henne för första gången, då hon satt i korridoren på psyket och pratade med en kompis i telefon, skrattande och diskuterande sätt att skada sig på. Det andra minnet är flera år senare, när vi sitter på trappen på Tegs behandlingscenter och tar var sin cigg, pratar om den vardag vi hade och om våra familjer. Hon var på helt rätt spår och jag förbannar hennes död för att hon verkligen var på väg, likt Maria! Hur ska man kunna acceptera en sådan sak?

 

Om bara, om bara... Tänk om. Jag saknar dig Carro och vet att du är mer älskad än vad du visste om. Det gör ont. Kan du inte komma tillbaka?