Idag mötte jag och Mary upp Patrice vid 10.00 och gick till Lindellhallen där vi och de andra intresseföreningarna riggade upp sina bord. Det var lite nervöst, för det här var första gången för 12:e septemberrörelsen på Psykeveckan. Jag har året innan varit där och träffat mamma som är aktiv inom IFS och har språkat med de från RSMH och Kärnhuset tidigare och det gav en viss trygghetskänsla, men i övrigt så var vi verkligen nybörjare. Alla var hur som helst väldigt snälla med oss och jag kände verkligen att jäklar, jag kan göra det här.

 

I och med att det var olika föreläsningar så kom det liksom vågor av folk. Ibland var det helt tomt, ibland var det många människor i rörelse. Mamma och pappa kom förbi och vi åt lunch ihop, det var väldigt trevligt.

 

Jag fotade ganska mycket, ovan är några bilder från Lindellhallen och på oss. Senare kommer jag välja ut bilder som kommer upp på 12:e septemberrörelsens hemsida. Håll utkik!

 

Tyvärr har vi inte fått upp allt material, som armband, medlemskort och alla papper, men de ska jag hämta ut på posten imorgon.

 

Det är jättesvårt att beskriva rörelsen i korta drag, faktiskt. Jag vet aldrig riktigt från vilket håll jag ska börja när jag försöker förklara den i ett nötskal. Idag har inte alla intresserade haft tid att stanna och höra, så det är bra med informationsbladen. En vanlig fråga är emellertid vad det är för skillnad mellan oss och till exempel SPES, och det är egentligen kort och gott att vi är mer handlingskraftiga och ifrågasättande mot psykvården när ett självmord begåtts och vår nollvision för självmord handlar om att vi faktiskt måste lyfta detta med vården. Ett självmord är ett misslyckande från samhället och därför finns vi som en del av det stora kalejdoskopet av föreningar som handlar om psykisk (o)hälsa.

 

Ibland var det stressigt och ibland var det jättelungt och så kommer hela veckan se ut. Jag tycker att det är väldigt givande arbete men får såklart inte glömma bort mig själv i det hela. Jag och en förening för spelberoende var de sista som gick från Lindellhallen och det hade redan blivit mörkt ute, så jag ringde vår ordförande som sitter i Göteborg och hejjar på oss för att berätta hur dagen varit. Han är så skön och jag trivs med att prata med honom. Han är en fin vän. Samtidigt så tog jag bussen hem.

 

Väl hemma blev jag bemött av världens bästa sambo som börjat göra middag, vi åt och pratade om hur dagen hade varit. Hon har faktiskt fått stoppa mig - en sak i taget nu. Först Psykeveckan, sedan allt annat. Jag ser fram emot att kura ihop mig mot henne i sängen ikväll och sova. Hon har varit fantastisk hela dagen med tanke på att hon knappt sovit natten innan idag. Och jag... jag var tamejfan också fantastisk idag.

 

Jag fick den bästa komplimangen på länge: "Du har jättesnyggt hår. Det är ett faktum att du har snyggt hår." Lilla Saari rodnade.

 

Nu är det vila som gäller för att jag ska orka resten av veckan, men jag ser ändå fram emot imorgon. Kom och säg hej!