Jag blir rent vansinnigt irriterad.

 

Utan att säga för mycket om Mary, för jag bör definitivt inte berätta hennes historia på bloggen, så har vi varit på akutpsyk idag. Notera "akut". Hennes puls var för hög och blodtrycket för lågt och hon skakade. Läkaren som tillslut träffade oss var trevlig och verkade ta in vad vi sa, och det handlar såklart om en inläggning. Jag orkar inte vara mentalskötare och bör inte vara det, men jag vet också att Mary gör sitt bästa och därför blir summan av allting att det helt enkelt inte fungerar hemma just nu.

 

På honom lät det som att de skulle ge henne en säng på en avdelning, men sedan kom han tillbaka och sa att bakjouren inte var inne på samma spår. Då var Mary så trött att hon inte ens orkade prata. Så då pratade jag istället om hur det har varit, vad jag märkt av i hennes mående och ageranden och hur det hade gått till när hon blev utskriven i fredags. I journalerna som antecknades på fredagen hade de rent ljugit och sagt att patienten mådde bra. Jag var där och hon sa att hon fortfarande hade destruktiva impulser som var svåra att hantera och var deprimerad. Hur de kunde översätta det till att patienten mår bra, det vet jag inte.

 

Det är inte kul att vara inlagd. Det är äcklig mat, jobbiga patienter, jobbig personal i många fall och ohygieniskt. Det är trångt och det är en inte trevlig miljö. Man är inlåst och sängarna är hårda och medicinkopparna fulla. Men avdelningen behövs ibland. Gudarna ska veta att jag vet om det. Jag avskyr avdelningen mer än någonting annat, men omvårdnaden krävs ibland. Öppenvården räcker inte till just nu.

 

Jag älskar Mary och vill ha henne hemma, men det var jag som tog initiativet till att vi skulle åka in. Jag har mina orsaker till att tycka att det är nödvändigt och jag har varit med i svängen länge. Därför blev jag så förbannad på läkarna som vi tillslut fick att lyssna på oss.

 

Det är psykeveckan i Umeå och jag skulle gått och träffat mamma som stod för IFS (Intresseföreningen för schizofreni och andra psykoser), men jag hann inte dit eftersom jag insisterade på en inläggning av min sambo. Du som läser och är anhörig förstår förmodligen hur det är. Ja, nu vet jag hur mina föräldrar har haft det.

 

Nu är jag hemma och har varit ute med Puffen. Jag måste få i mig någon mat. Värken i bakre underkäke har gått över till stor del (gud vad synd, då kan jag ju faktiskt äta igen (sarkasm)) och jag känner mig totalt speedad. Jag måste lugna ner mig på något sätt. Hm, en kväll då jag kan lyssna på lugn musik och läsa känns ganska bra.

 

Jag ringde för övrig patientnämnden idag. Personen jag pratade med tyckte att det var fel att skriva ut en person som inte var redo för det och ville själv, och bad mig ringa upp ifall det dök upp fler problem. Det kändes skönt att någon faktiskt lyssnar på mig som anhörig.

 

Förut har jag bara behövt bry mig om mig själv. Nu är jag närmast anhörig till en person med psykisk ohälsa och själv psykiskt sjuk. Vi lyckas få saker att fungera för det mesta, men ibland blir det för tufft. Mary har inte samma trygga nätverk runt sig i öppenvården och det är där de kan börja först och främst.

 

Jag litar fullständigt på att Mary vet när hon känner sig redo att bli utskriven. Helgen har varit kaosig på så många plan och jag varken vill eller orkar gå in på det. Jag blir bara så less på att behöva kriga för att min andra hälft ska få en adekvat vård. Jag skriver nog mer när jag samlat mig lite och fått i mig näring och vätska.