Jag har tvättat fyra maskiner, och det återstår nog fyra till men det orkar jag inte ta idag. Det känns sjukt jobbigt, men jag ler för det här är vardag, det här är en del av vad livet går ut på.

 

Det bubblar inom mig. Inte den där ilskan, även om den är där, men jag vill ut och dansa mig trött, pulsera med musiken, slänga huvudet bakåt i ett gapskratt och råka framkalla ett snark-ljud. Jag känner mig spirituell och startredo. Nu är jag hemma och det känns som att avdelningen är långt borta. Inte för att jag alltid mår bra, men för att jag kan hantera mig själv, äntligen.

 

Jag står och väntar på startskottet. Jag ska få gå i grupper på ett behandlingscenter för personer med psykosproblematik, samt ha traumabearbetning och mina vardagliga samtal med TIPS. Jag är redo. Jag är inte depressiv, jag är inte hypoman, jag är inte psykotisk. Jag tror mig vara redo på att ta mig an det svåra, men det är ju viktigt att ha kul också. Kanske speciellt när jag kommer jobba så hårt i hösten.

 

Nu ska jag sätta mig och läsa medan tvätten torktumlas.Vänta på Mary. Även om helgen bryter rutiner så måste jag förhålla mig till det. Och jag försöker.