Jag har fått kritik för att jag vill dölja mina ärr i olika situationer. (Det är lustigt att jag får kritik vare sig jag väljer att visa dem eller dölja dem.) Att jag döljer försätter mig i situationersom förstärker stigmatiseringen av psykiskt sjuka.. Att jag inte vill visa mina ärr jämt tycker jag är min egen rätt men samtidigt så måste ju någon börja. Någon måste bryta den negativa synen på människor med självskadeärr, men jag är inte alltid villig att göra det. Ärren kommer lätt i fokus, de är inte vackra även om de har läkt. Jag vill vara Sara, helt enkelt. Helst vill jag fortsätta vara Sara, ärr eller inte, men så fungerar det inte. Inte än.
Det hänger inte på enbart mig såklart, det handlar om oss alla med självskadeärr. Vi är också personer, många som lever vanliga liv. Många som är läkta. Ärren blir mindre viktiga för oss men kanske fortfarande är viktiga för andra.
Skit i dem. Gå ut på en klubb och dansa, drick white russians i din nya snygga korsett eller klänning.
Att jag ibland väljer att dölja mina ärr tycker jag inte handlar om något större som själv-stigmatisering. Kanske vill jag gör ett första intryck och därför har en kofta på mig. När man sedan vågar klä sig som man vill utan en tanke på självskadeärr så får man säkert frågor, men man är ändå etablerad som en normal person, precis som vem som helst annan. Jag längtar efter en framtid där självskadeärr är någonting som människor kan förstå, och gå vidare.
Det är det viktiga, att gå vidare. Jag är en semi-fungerande människa och satsar på att bli fullt fungerande men mina ärr kommer alltid att jaga mig. Det finns så många värderingar i sådant man gjort mot sig själv. Människor som sätter huvudet på sned och ser ledsna ut. Främlingasr som börjar berätta sin livs historia. Folk som undviker mig. Jag önskar mig ny hud, men nu får jag leva såhär.
Jag träffade en gammal vän på ICA för ett par dagar sedan. Hon trivs som fisken. Det är hon värd, och hon visar att det går att ta sig vidare, bara man vill.
