Yrvaken gick jag upp och ut med Puffen men möttes av detta. Det var fest i vår trappuppgång igår så jag misstänker att den trasiga porten har någonting med det att göra. Hur som helst, det är tur att Puffen är en liten hund för även om de sopat bort det värsta så kan det vara mycket glas kvar. Jag har helt enkelt fått bära Puffen in och ut, det här lär inte fixas förrän måndag.

 

Annars har jag det rätt bra. Ångesten och tröttheten åsidosatt. Jag tror att jag hanterar ångesten bättre än förr eftersom jag inser att jag inte kan komma undan helt och fullt. Jag accepterar den som sagt som en naturlig del av vardagen. Jag har mer eller mindre ångest - har jag mindre är jag glad och har jag mer så rider jag ut stormen så gott jag kan. Jag tror att jag behöver ge den mindre plats i mig, fylla mig själv med andra, mer positiva saker.

Emmelie har varit här och Puffen blev så glad att han nästan kissade på sig. De är de bästa av vänner. Han pussade och pussade henne. Det var fint.

 

Men, en fråga kvarstår. Om jag har sovrummet bredvid porten - hur kunde jag inte vakna om någon slog sönder den? Å andra sidan, folk brukar fråga mig hur jag klarar att stå upp när jag har så hög neuroleptikados...