Jag känner att jag vill skriva någonting om begravningen jag var på igår. Marys farmor har gått bort och det var en vacker ceremoni. Efteråt samlades vi för att fika, telegram lästes upp och den som ville fick säga några ord om May.

 

Det slog mig, under den här tiden, att jag väldigt gärna skulle velat få träffa den här kvinnan innan hon dog. Tyvärr var hon väldigt dement den enda gången jag träffade henne. Jag blev också ödmjuk inför livet och inför de relationer man kan ha till andra människor. Jag såg starka band inom familjen och jag tog in alla ord om Marys farmor. Jag kände att det vore opassande att gå fram och lämna en blomma på kistan, men jag var i stunden och höll Marys hand genom ceremonin.

 

Vila i frid, bortom horisonten.