Jag vill explodera. Jag vill leva, jag vill njuta, jag vill hylla min inre gudinna, jag vill klä upp mig och gå ut och dansa eller bara sitta och öla i ett hörn. Då måste jag ställa mig frågan, är det en hypomani på gång? De är sköna, även om jag får mer ångest av dem och att de slutar i den självklara depressionen.

 

Idag har jag åkt och träffat min terapeut och jag kom på mig själv med att sitta och le, för musiken i mina hörlurar var så bra och jag blev buren av bussen mot nya äventyr. Ja, allt känns som ett äventyr, när det inte är vita väggar som håller mig fången.

 

Efter terapin så gick jag på stan och köpte fler rökelser och bäddset samt en löpare till Malins helgedom och en mascara. Åh så svårt det var att inte köpa allt jag tittade på.

 

Min terapeut idag pratade mest om småsaker, Han sa att han kände sig glad, bara för att han tog sig ur sängen idag. Jag frågade om han blev utsparkad ur sängen, men han menade att han var glad att han inte behövde assistenter eller var rullstolsburen. Jag kunde ändå relatera - jag är så tacksam över att jag har tak över huvudet, har mitt hem, har allt som jag inte hade förut... Tacksam. Jag är tacksam.

 

Känner mig extra spirituell idag. Nu börjar lugnet sänka sig lite.