Idag hann jag knappt stiga upp innan Emmelie ringde. Jag hade glömt att jag bjudit över henne på kaffe. Vi satt i några timmar och pratade och såg United States of Tara, sedan cyklade vi mot olika destinationer.

Emmelies cykel är så kul. Hon har virkat den. Alltså, virkat stångarna och korgen. Helt fantastiskt!

Jag tog mig till psyket och fick komma in. Jag tog med lite önskemål som Mary hade samt en liten, väldigt liten, TÅRTA. För även om allt är skit och man har ångest och vill dö så finns det ändå en lite liten tårta.

Jag saknar henne, men hon kan inte vara hemma i det här skicket. Emmelie sa till mig att vi gör det bra, och när jag tänkte efter så inser jag att vi faktiskt göra det. Vi får saker att funka trots att vi båda har allvarliga psykiatriska diagnoser och symptom. Det är inte alls som klarar det. Jag säger inte att det är lätt, tvärt om, men det är inte kärleken som prövas. Kärleken är där. Hon är min, jag är hennes. Det finns liksom ingen annan för mig. Jag gör vad som helst för henne i kärlekens namn.

Efter två tårtbitar, lite kramande och småpratande så gick jag ner till entrén och mötte upp Lynn. Vi gick till Å-centrum och handlade och jag har just avnjutit en superb middag. Hon sa att jag fick välja vad jag ville äta, att hon kunde laga vad som helst. Utan tvekan valde jag stuvade makaroner och korv! Jag älskar stuvade makaroner men äter det sällan eller aldrig. Nu är jag mätt och glad.

Lynn är en sådan där bästis som alltid finns där, som man kan babbla med men också vara tyst med utan att det känns onaturligt. En bästis. Jag har flera. Jag har sån tur.

Jag väntar, vill ha hem min Mary. Jag vill inte vara beroende av andra människor, men jag antar att det faktiskt är mänskligt att ha sådana behov. Jag behöver min familj, vänner, vårdteam men framför allt Mary. Därför önskar jag verkligen att hon kommer stabiliseras så att hon kan komma hem. Jag önskar henne lugn. Jag önskar mig lugn.