Idag tänkte jag, att om man kan tänka sig till ångest borde man väl också kunna tänka bort den?

Jag försöker göra det, kanske inte all vardagsångest för jag måste prioritera, jag vill bli av med min panikångest. Den sätter fängslen på mig. Problemet är att det bara kan tänkas efter att den drabbat mig, den kommer ofta som ett hårt slag, så hårt att jag faktiskt fysiskt börjar vackla fram och tillbaka. Sätter mig bokstavligen ur balans. Då försöker jag tänka, försöker andas på rätt sätt och övertala mig att det är inte farligt. Men den är visst farlig. Den hotar mig inför allt jag gör. Den hindrar mig att leva som jag vill.

När jag ska göra någonting, som till exempel gå på stan, så är det som att gå med kniven mot strupen. Det är jag själv som skapar det, men det är inte så konstigt. Jag har fått panikångest på stan, vilket leder till att jag inte vågar gå på stan för att jag är rädd för att jag ska uppleva samma sak, och tvingar jag mig på stan och upplever panikångest igen - kanske bara för att jag hade byggt upp en rädsla för det innan. Inte förrän jag slutar vara rädd för ångesten kommer jag kunna hantera den, och inte förrän jag slutar vara rädd för ångesten kommer jag bli mer eller mindre fri från den. Det är en synnerligen ond cirkel.

Imorgon ska jag på klubb med några av de finaste i världen hoppas jag och det ska bli så jävla kul men samtidigt oroar jag mig för ångesten, ser scenarion framför mig och ingen direkt utväg. Jag ska ju alltid spela så jävla tuff när jag får panikångest och det är egentligen det värsta, jag håller masken och blinkar inte ens. Jag tror inte att det syns om man inte kollar noga, på gott och ont. Problemet är att det är min lilla hemlighet som jag inte yppar och således är jag kvar i känslan för att jag inte riktigt kan tänka mig bort från den. Och om jag säger det högt så kanske det får en annan form, som att jag förstår att det ”bara” är panikångest och att det går över.

Egentligen är jag kanske dum som ger ångesten så mycket tanke. Jag ska bara gå ut, bara göra det! Inte tänka sönder mig själv utan bara leva. Ta saker precis som de kommer.

Don’t look down... you’re over the edge!

Nu lämnar jag ämnet och går över till ett trevligare. Ikväll jobbade Rakel, det är hon som fick mig att börja spela gitarr. Eller nåja, det var hon som knuffade mig till att faktiskt börja träna och utmana mig själv med att lära mig nya saker. Ikväll gjorde hon detsamma. Jag kom inte undan med att bara spela välkända låtar utan hon fick mig att nöta på att plocka strängar som jag inte ens vågat pröva förut. Jag är ganska safe av mig, börjar knorra när folk vill att jag ska ta ännu ett steg men när jag gjort det är det underbart. Nu har jag mer saker att träna på tills nästa gång vi ses.

Hon är verkligen ett spektakel, vår Rakel. Hon är så positiv och skön och kramig och hon är inte som de andra som håller hårt på reglementet. När klockan är kvart i för sent så stänger personalen vanligen dörrarna, men Rakel är mer flexibel. Om inte jag sagt till skulle vi nog stått och pratat hela natten tror jag.

Det blir vad man gör det till.

Jump.