Idag har jag träffat Olivia. Äntligen! Hon är guldtjejen, och en sådan där människa man kan sitta och lyssna på i evigheter. Så mycket att säga, så många intelligenta, insiktsfulla och vettiga tankar. Jag borde skriva en bok om henne. Hon borde skriva en bok om sig själv. Hon, samt massor av andra människor, borde verkligen befästa sig själva i något odödligt som musik, litteratur, teater, all slags konst. De är så viktiga.

Hon bjöd mig på te och vi var båda lite slöa, hon efter att ha sovit dåligt och jag efter att... äh, jag har ingen ursäkt. Hon läste högt ur en bok om hur människor i olika stjärntecken är i kärlekslivet och hur de beter sig i relationer. Det var så underhållande, och gud så specifik författaren var. Ni vill inte veta, ni skulle rodna så att er mormorsmor blev röd i ansiktet.

Jag stannade inte så länge, Olivia såg trött ut. Riktigt sliten faktiskt. Hon är vacker och skiner vare sig hon skulle legat på dödsbädden eller varit en del av solen, men hennes ögon var grusiga av sömnlöshet och hon är ju så liten. Man vill ta hand om henne, fast när man ser på henne lite närmre kan man urskilja den där styrkan, blänket. Alla behöver tas hand om ibland, men min vän klarar sig längre än de flesta. Problemet är snarare att hon vägrar att tas hand om.

Blir fler koppar te, kan jag lova.

Väl hemma igen satte jag igång ett projekt för att få mina fötter levande igen. Nu har jag äntligen lyckats, 6 timmar senare. Fram tills nu har jag frusit så mycket att det gjort ont. Är ganska detatched tror jag, kan inte fokusera. Kan också bero på att jag gett mig fan på att få till min sömn och gett mig en push med flytande Theralen som jag inte tagit på evigheter. Nu ska jag strax gå isäng.

Dagens låt, inspirerat av Olivia: Bat For Lashes - Daniel