Det är inte bra. Inte bra.

Har varit yr hela dagen, vet inte om det är psykiskt mer än fysiskt. Jag är livrädd för att jag ska ha någon dödlig sjukdom. Har haft megaont i höften också, men har en ny smärta i ryggen. Kanske njurarna?

Har gjort bra saker för mig själv idag. Steg upp vid 10 och har skrivit på novellen med arbetsnamnet ”Artedi highschool massacre” och det har känts bra. Till skillnad från annat jag skriver så är det mycket mer handling än beskrivande ord, men handlingen vill fram så snabbt att jag inte hinner skriva det på ett utbroderat sätt. Det får jag fixa sen. Handlingen är det viktiga, det är bearbetning.

Skrev till och från fram till 15, hade såklart lunchrast och rökpauser och surfpauser. Sedan slängde jag mig in i duschen till toner av Alice in Videoland, skrubbade och tvättade. Yrseln fick mig att stanna upp och tro att jag skulle falla ihop, men det gjorde jag inte. Jag tänkte att jag är blödig, hypokondrisk, så jag bara fortsatte. Tänkte DBT:igt, skrubbade armar och ben för att känna att jag är verklig. Efteråt smörjde jag mig med en kräm från lush och satte på mig parfym, sminkade mig noga.

Sedan var det dags för torsdagsmiddag, vår gemensamma middag här på Hera. Jag satte mig ner och började äta, men jag kunde inte sitta kvar. Jag fick panik, på grund av att det är svårt för mig att äta. Jag är livrädd för att sätta i vrångstrupen och kvävas, det är en enorm rädsla. Om någon annan gör det så får jag alltid panik. Min pappa är världsbäst på att sätta i halsen och det hjälper ju inte mig kan jag säga. Jag tror alltid att han ska dö. Och jag har börjat sätta fel eftersom jag koncentrerar mig så hårt på maten och fixar inte att svälja ordentligt.

Jag sprang från bordet, näst intill fullt utslag av panikångest. Det var inte bara att äta, utan det var av en annan orsak också som jag inte tänker nämna här. Jag ringde från min lägenhet till Benita som jobbar ikväll och hon kom in till mig. Vi pratade och det kändes inte bättre. Nu har jag tagit en Xanor och hoppas att den ska ta udden av ångesten.

Måste handla ikväll och hämta ut mediciner. Det känns som dömt att misslyckas. Men jag ska inte ta ut någonting i förskott antar jag...

Har jävligt ont i ryggen och höften och är sjukt ångestig, fast jag hela dagen gjort saker som jag mår bra av. Tänker en del på framtiden, hur ska jag kunna leva ett normalt liv? Kan man bli kvitt panikångest? Jag är så hämmad av den. Vågar inte prata i telefon eller hamna i centrum för att jag tänker för mycket och det jag säger kommer ut fel, får sällan ut vad jag vill säga. Jag känner mig otrygg överallt mer eller mindre.

Hur kunde det här bli en sådan skitdag? Snälla, låt det bara vara idag...

Nu vill jag verkligen hem, och det ska jag imorgon. Det kändes otroligt jobbigt att säga till mamma igår att jag inte fixar att åka buss. Det innebär att de måste köra 10 mil allt som allt efter jobbet, hur kul är det? Och det är dyrt med bensin. Jag sa att jag absolut inte vill vara jävlig, men att åka buss är en alldeles för stor grej för mig nu.

Men när jag kommer hem så kommer jag vara trygg i mammas och pappas famnar. Vi ska gå och besöka gravarna för att tända ljus på dem. Det är så vackert när hela kyrkogården är fylld av tända ljus. Och sedan ska vi se på rysare har jag bestämd. Det blir antingen The Shining eller Barnhemmet, fast under helgen hinner vi säkert se båda. Det ser jag fram emot. Och så ska jag skriva ut lite låtar med ackord och sätta in i min pärm. Vi kommer nog spela och sjunga lite i helgen också. Det blir mysigt.

Jävlar ångest, du förstör allting. Jag vill ha tillbaka mitt liv din jävel!

---

En Xanor, en promenad och ett samtal senare så känns det bättre. Man får säga vad man vill om bensodiazepiner, men de är effektiva. Men jag har sett för många bensoabstinenta människor för att göra något så dumt som att ta dem regelbundet, det är en förrädisk medicin också. Men jag är glad att det finns.

Det är idiotiskt hur humöret inte alls behöver vara kopplat till hur man har det. Idag har ingenting betytt någonting. Fast jag bara gjort positiva saker. Jag förstår verkligen inte hur jag funkar, hur livet funkar. Varför är det på det viset?

Vi gick till Apoteket och jag hämtade ut min Apodos-rulle. Sedan gick vi till Östermalms Livs och jag köpte lite mat. Jag har inte fått i mig mycket mat idag på grund av ångesten, men när jag kom hem kunde jag äta.

Har lyckats diska, och lyckats uppskatta vad jag åstadkommit idag ändå. Tänt ljus i hela lägenheten, njuter av varje cigarett och myser framför TV:n. Sitter och ser på rosa bandet-galan och tårarna rinner. Jag är så sjukt blödig, jag började gråta redan när Escala öppnade galan med låten Children, det var så vackert. Jag blir så rörd av allting, rörd av att det finns människor som vill utrota cancer och rörd av inslagen med människor som haft närkontakt med cancer.

För det är ju så att vi alla på ett eller annat sätt kommit i kontakt av cancer och drabbats av det på olika sätt. Min bror har haft cancer, men då var jag så liten att jag egentligen inte förstod någonting. Jag minns små saker, som hur jag fick reda på att han var sjuk, och sådana saker som att han lämnade en hög av hår på golvet när han legat framför TV:n och dragit bort håret. Jag minns att han sov mycket och konstigt nog så minns jag att han åt banan. Kommer också ihåg att jag spelade Keen 4 en gång när han blivit dålig en gång... Och efteråt kom han nyduschad och sa åt mig att det inte var någon fara och att han mådde bra nu. Jag förstår faktiskt inte hur han alltid har kunnat vara så lugn! Jämt!

Ja, de minnena har jag. Och jag ville aldrig hälsa på honom på sjukhuset, jag var livrädd. Det var ju massor av sjuka barn, och sjukhuslukten var främmande och skrämmande. Det fanns en tjej där som var väldigt sjuk, jag undrar hur det är med henne idag. Om hon ens överlevde?

Jag var så liten och förstod inte så mycket. Nu efteråt har jag fått höra att hans cancertyp, körtelcancer, är som en förkylning i cancervärlden. Men tänk om mamma och pappa vetat det då, de var ohyggligt oroliga. Och även om det är en mild form så är det fortfarande cancer och livsfarligt utan behandling.

Jag är själv jätterädd för cancer. För att nära och kära ska få det, för att jag ska få det. Det är ju stor risk. Och jag har ju redan varit där.

Så köpt rosa bandet-produkter eller skänk pengar direkt! Det handlar inte bara om bröstcancer utan om andra former av the big C. Pengar till forskning är det enda som står i vår makt att göra för att utrota det!