Idag har jag varit på TBC. Jag hade först en träff mer Ola och jag ville berätta om mitt liv just nu, men det finns inte plats riktigt på något konstigt sätt. Jag vet inte om det ska vara så, men jag vet att jag inte vill att det ska vara så. Jag tog inte med mig dagbokskortet, mest för att jag inte ville men lite för att jag glömde. Jag gillar inte att ranka mitt mående dagligen på skalan 1-5 och sedan behöva stirra mig blind på siffrorna i terapisessionerna. Jag vill inte, vill inte, vill inte! Det är för kontrollerat. Jag känner mig som en vildhäst som de vill tämja. Det ska inte kännas så, det ska kännas som att jag jobbar med dem och inte motvilligt går med på saker.

I alla fall, vi filmade en del av vårt samtal och den delen kändes som om vi bara gav varandra repliker. När kameran var på var varken han eller jag naturlig.

Efter samtalet satt jag i soffan och läste, för jag väntade på ett samtal med ÖL Forsgren. Ola och Ing-Marie kom och frågade om det var okej att jag väntade eftersom Forsgren varit sen på grund av ett akutfall. Jag blev rosenrasande. Jag förstår att de inte alls förstod mig, för det kan ju inte hjälpas att han får förhinder. Men min ilska handlade inte så mycket om just idag utan om det mönster som alltid upprepas. Är han inte sjuk så tar han hand om andra akutfall, vilket jag accepterat. Men från att jag blev inlagd blev jag irriterad, för att ingen vågade skriva ut mig och han aldrig hade tid att träffa mig. Men det värsta är att vi gjort upp om tider ett hundratal gånger nu verkar det som, och något har alltid kommit i vägen.

När ska jag få komma ivägen, då? När är jag tillräckligt viktig att prata med? Var inte JAG ett akutfall under den månad jag gick med LPT? De släppte inte ut mig på två veckor, men det värsta var att jag varje dag gick och väntade eftersom det var tänkt att han skulle träffa mig. Varje kväll när någon vårdare varit schysst nog att kolla om han ens var kvar i huset, vilket han aldrig var, så grät jag av hemlängtan. Och de klandrar mig för att jag slutade med Lithionit självmant, men när skulle jag haft någon tid att göra det i samråd med min läkare?

Tillslut blev jag ju utskriven, men på LPT-permission. När den tiden gått, blev jag helt utskriven. Det bokades fortfarande tider med ÖL Forsgren men han dök inte upp någon gång.

Det börjar bli pinsamt, pinsamt för honom. Känner han inte det själv? Så där satt jag i soffan och kokade med alla dessa avbokade men oftast uteblivna samtal. Jag greppade väskan gång på gång för att jag tänkte storma ut, men det var ju faktiskt inte nyhetsbärarnas fel och jag var rädd att såra dem och också att skämma ut mig själv. Det var sen eftermiddag, jag var hungrig och hade inte lust att anpassa mitt liv ens med 1,5 timmes förskjutning för att träffa en man jag inte har mycket till övers för just nu. Ing-Marie uppfattade att jag höll på att tappa fattningen tror jag, för helt plötsligt började hon klappa en klappramsa och försökte lura mig att hänga med. Jag gjorde det halvhjärtat men fnittrade i min ilska för att det var ett sånt simpelt knep för att fånga min uppmärksamhet. Hon är inte dum!

Så jag lugnade mig lite, bad dem boka om till nästa vecka. Sedan fort jag fortare än vinden, inte i storm men absolut i en stark bris.

Jag har lyssnat på Alice in Videoland under allt bussåkande. Lugn musik funkar inte för mig i en jobbig situation som bussåkande, jag behöver snarare peppning. Då är AiV fantastiska. Alla låtar handlar i princip om att man är snygg och cool och häftig, och att alla andra är smuts som man utnyttjar (oftast för sex). Det passar fantastiskt att göra texten till sin egen. Hey man, right on! You make me so HOT - NOT. Det kaxar upp mig även om det i tystnaden mellan låtarna bara är skitsnack.

I väntan på bussbyte på stan träffade jag Tommy, Max och Emmy. De är så roliga människor, fick en förfrågan om att följa med och spela spel med dem som jag avböjde och så fick jag en redig gruppkram. Fint folk!

Här hemma har jag öppnat den tredje boken i John Marsdens bokserie Imorgon när kriget kom. Jag har läst alla böcker minst sju gånger tror jag, men med jämna mellanrum måste jag läsa om dem. Jag älskar dem främst därför att böckerna egentligen spinner vidare på tankar jag hade som barn. Vad skulle hända om det blev krig här i Sverige, var skulle vi ta vägen och tänk om man blev lämnad kvar? Jag tänkte mycket på krig när jag var liten och om hur det skulle vara att själv vara drabbad, dagdrömde om situationer där jag skulle få göra tuffa val. I och för sig handlade de mest om vad jag skulle välja att ta med mig och jag tänkte att jag medvetet skulle lämna kvar matteboken. Sen kom svårare frågor, om jag fick välja om mamma eller pappa skulle dö, vem skulle jag då välja? Jag kunde aldrig välja faktiskt. Och när jag kom på att jag förmodligen aldrig skulle få ett val så ville jag inte tänka på det mer. Ändå etsade det sig fast.

Vad fantiserade du om som barn?