Och kan ni tro det, jag gick faktiskt dit och spelade samba!

Det är sånt här jag ska göra, sådant som är uppbyggande och samtidigt utmanande. Jag har inte rört i något slags slagverk på gud vet hur länge, men för den som inte vet så spelade jag faktiskt trummor i grundskolan. Sedan dog intresset ut, jag vet inte vad det berodde på. Fast det är nog inte riktigt sant, jag tror att det handlade mycket om att jag inte ville spela om det inte var perfekt på en gång. I högstadiet blev jag mycket mer självmedveten och ökade kraven på mig själv. Jag ville inte att någon skulle höra mig öva och jag slog bara ner mig själv när jag spelade och det inte blev sådär perfekt med en gång. Och på så vis hade jag ingen chans att göra det perfekt heller. Jag såg alla andras begåvning och kände mig inte tillräcklig. Men allt handlar ju om övning, practise makes perfekt. Jag visste bara inte att man faktiskt fick lov att vara ganska medioker.

Jag var så nervös just innan vi for. Benita från Hera följde med, och Maria också (fast hon joinade dansgruppen). Innan hade jag spenderat mycket kraft och energi till att bli lite mer anonym, fast ändå vara jag. Jag har bestämt mig för att jag inte vill skrika ”PSYKPATIENT”, jag vill inte få den identiteten och jag vill att människor ska lära känna mig för någonting annat än mina självförvållade ärr. Det visade sig vara svårare än jag trodde, jag visste att det kunde bli varmt så jag ville inte ta någon tjockare tröja, och alla mina tunikor har tre kvarts-ärmar. Jag tillverkade några svarta armvärmare till tunikan och fixade hår, smink och halsband så att folk inte skulle se det. Antagligen skulle de nog inte brytt sig så mycket hur jag än såg ut, men det kändes ändå viktigt för mig personligen. Som ett avstamp från den identitet jag ofrivilligt fått.

Jag måste erkänna att jag fick lov att ta en halv lugnande tablett en timma innan, men jag var så rädd för panikångesten. Och visst gjorde ångesten sig påmind till en början, men när vi börjat spela försvann den. De spelade något som för dem var ganska enkla saker, men jag tyckte att det var svårt. Inte så mycket själva spelandet utan mest alla övergångar och rytmbyten. Det gällde att vara uppmärksam. Och det var inte ens i närheten av vad jag spelat förut, det var mycket mer avancerat. Jag var inte totalt värdelös men nära inpå, ändå verkar det som att jag säkert kommer kunna växa.

Det var bara tjejer där ikväll. De var sjukt duktiga och tekniska, jag blev så glatt överraskad! När jag spelade förr så var vi bara ett par tjejer bland massor av killar. Det var skönt att de berömde när det lät bra och de tyckte att vi skulle komma tillbaka. Det tänker jag absolut göra!

Oslagbart roligt! And I owe it all to me. Man måste våga för att vinna. Efteråt ringde jag pappa för att jag var helt lyrisk och jag tror faktiskt att han blev förvånad att jag tagit ett eget initiativ och följt upp det. Jag måste säga att jag själv är ganska förvånad.

GLAD!