Det här är inte sant. Det är för absurt för att vara sant.

Idag, när jag åt lunch ringde Ola och sa att ÖL Thomas Forsgren inte kunde träffa mig idag.

Jag hanterade det bra genom att börja tokskratta, sedan skälla ut Ola och faktiskt på något vis låta bli att kasta ketchupen i väggen och riva ner blomkrukorna.

"HahahaHAHAHAHA det här är ju inte sant! Det kan det verkligen inte vara! Vad i helvete håller han på med? Det här är ju så SJUKT pinsamt, känner han inte själv hur otroligt genant det är? Allvarligt talat, han borde skämmas ända ner till skorna!!! Varför är han inte där idag, är han sjuk eller är det något annat?"

Ola mumlar och jag tolkar det som att han inte är sjuk utan bara fått omprioritera idag. Igen.

"Jag tänker inte komma och träffa dig idag, jag ser ingen som helst mening med att komma till centret idag. Det här börjar bli absurt av overkliga proportioner!"

Ola sa att han ville träffa mig ändå. Jag sa att jag inte är i skick att träffa honom.

Jag har dragit historien flera gånger i bloggen, men kort sagt så har jag varit lovad att träffa honom sedan månadsskiftet juli-augusti och däremellan varit inlagd på LPT, och varje jävla gång har jag dykt upp på våra planerade möten men inte han. Inte ens i mitt akuta skede tog han sig tid. Nu är det mitten på oktober och antalet gånger jag blivit lovad att få prata med honom är astronomiska.

På sätt och vis måste jag ge mig själv cred som klarat mig utan Thomas, men faktum är att det inte varit lätt och att det är ett stort enormt svek att han varje gång låtit mig hänga i luften tills någon stackars budbärare kommer fram och ber mig fara hem för att han själv farit hem för dagen.

Jag är arg och besviken upphöjt i femtioelva. Räkna ut svaret själv. Det här är sinnessjukt. Ska jag behöva stå ut med det här?

Är det så konstigt att jag är trött på hela DBT-karusellen? Jag har en terapeut som inte vill släppa taget om mig, som jag inte riktigt kan prata med, en annan co-teraput som inte träffat mig själv en gång sedan våren, två färdighetstränare som läser innantill och inte kan hjälpa oss tillämpa färdigheterna i verkliga livet samt en läkare som är totalt frånvarande. Är det så konstigt att jag är less?

JAG VILL INTE!

Dra åt helvete!


---

Nu har jag skrivit ett halvlångt mail till Ing-Marie, och jag skäller faktiskt skamlöst ut hela mitt team i det. De förtjänar inte att jag sparar på orden nu. Det är skandalöst att det är på det här viset egentligen, och nu har hon tamejfan någonting att ta upp på konsultationsteamet.

Jag är så ilsken att jag inte vågar utsätta någon för mig. Jag förstår inte hur jag hållit alla tallrikar hela idag. Kanske för att jag faktiskt inte är arg på mig själv och tvärt om vill mig själv gott. Men att tappa humöret och säga saker som kanske är alldeles för hårda är inte heller gynnsamt för mig. Därför väntade jag några timmar innan jag skrev till Ing-Marie, men så fort jag tänker på samtalet från Ola så blir jag så arg att jag nästan spontanantänder. Och faktiskt så tror jag att jag måste uttrycka mig hårt för att få respons. Sad but true.

Det är skönt att det inte är bara jag som tycker att det här är fel. Hera-personalen hörde mig skälla på Ola i telefon och tyckte att det var bra sagt, och andra håller med mig. Mamma blev också jättearg, hon vet nog mest av allt hur det har varit och är, och hon bad om tillåtselse att få ringa Ola och säga sin mening. Jag sa självklart ja.

Nu ska jag dricka te och försöka lugna mig så att jag kan sova inatt.