Helgen har varit fin. Vår finmiddag och avskedsfest blev jättemysig, det kändes lite som julafton när alla gick fram och tillbaka och pysslade med olika saker och alla dofter från köket blandades med varandra.

Vi pratade lite om Hera och hur det känns att komma och gå. Vi hade alla gemensamt att vi egentligen inte ville flytta hit, att det kändes som ett steg bakåt när man inte kan bo själv. Men jag måste säga att jag, såhär ungefär 1 år efter att jag flyttade hit, inser att Hera har hjälpt mig att göra de framsteg jag faktiskt gjort. Det är inte roligt att inte ha friheten man har med en egen lägenhet, men vad är friheten värd när de flesta av oss bara suttit och supit, knarkat och skadat oss i vår fristad, med kronofogden i hasorna och en trasig vardag? Hera är den egentliga fristaden, för här är allt destruktivt portat.

Efter trerättersmiddagen spelade jag och Benita två låtar, jag kompade henne på gitarr när hon spelade melodin i en visa, sedan spelade hon en visa på egen hand och efter det spelade vi båda gitarr och jag sjöng. Det var roligt, och det verkade uppskattas. Jag spelade fel i den första låten, men sånt verkade de inte bry sig om. Jag tror att vi alla bara tyckte det var roligt att jag och Benita stängt in oss och tränat för att sedan uppträda för dem, det blev inte som vanligt då jag sitter och improviserar låtar liksom.

Igår hyrde vi flera filmer, först såg vi Gia och senare på kvällen såg vi Inside. Gia var himla bra som vanligt, jag gillar den jättemycket. Däremot gillade jag inte Inside. Den fick mig nästan att kräkas.

- Varför såg ni den? frågade Benita när jag sprang fram och tillbaka i lägenheten i panik fast filmen varit slut sedan 15 minuter tillbaka. Men hur skulle vi veta att den var så grotestk? Hur skulle jag vet att <u>det var den vidrigaste filmen jag någonsin sett</u>??? Vi ser ju jämt film, och skräckfilm brukar kunna vara nervkittlande och spännande. Dessutom tycker i alla fall jag att jag redan har sett det mesta. Alla i min ålder är fullmatade av de mest hemska och dumma saker. Beskrivningen av filmen sa ingenting om hur äcklig filmen var, men det fanns å andra sidan en varningstext på den. Men vadå, jag har sett filmer med varningstexter som jag klarat av att hantera.

Den var... visuell. Handlingen var fattig men stärktes av det visuella. Det var våld, blod och gräsligt bra gjort, så bra att det kändes som att jag var i huset som det utspelade sig i. Jag var tvungen att titta bort ibland, och jag tittar aldrig bort! Och i slutscenen flammade paniken upp i bröstet och magen vände sig, jag sprang iväg in till min lägenhet och in på toaletten. Jag kräktes inte, men det var nära. Det tog mig två timmar att lugna ner mig, men allt jag såg var en gravid mage som blev uppklippt. Det var så gräsligt.

En sak är säker, jag blev ju inte mer sugen på att skaffa barn. Ni som känner mig vet att jag inte vill ha barn, och om jag skulle vilja ha barn så vill jag i så fall adoptera. Den här filmen gjorde mig inte mer sugen på graviditet.

Nä usch - nu har jag skrivit av mig så nu ska jag gå vidare.

Idag har jag varit duktig men utan att jag egentligen varit medveten om det. Det har varit en underlig dag. Jag kände mig totalt frånkopplad och minns inte att jag steg upp, men jag har plockat, diskat, dammsugit, tagit ut sopor, duschat och smörjt in mig med goddoftande cremer. Sminkat mig har jag också gjort. Sedan så satte jag mig i soffan och någonstans där vaknade jag till till något annat, som att det blev en ny dag. Jag kom på mig själv med att tänka att jag är så värdelös som inte gjort något idag, men såg mig omkring och såg att det var helt okej i lägenheten. Det är som att jag kan förnimma att jag varit i städtagen, men att det var som att jag gick på automatik och började känna först runt 16.00. Det är underligt. Jag vet inte riktigt om jag kan beskriva det bättre än så.

Jag måste ta tag i maten imorgon. Idag har det gått åt skogen. Jag vill under den magiska siffran.