Håller på att lyssna sönder Michelle Branch - Everywhere eftersom jag ska lära mig spela den. Den är inte så komplicerad. Jag är helt uppslukad av fascination över vad musiken gör för mig. Jag brukar spela för de på Hera, gör det faktiskt mer än gärna om någon skulle vilja höra, men för det mesta är det bara för mina egna öron som jag spelar. Det är personligt.

Idag har varit så mörk, på ren envishet gjorde jag slag i saken och handlade mat med Hera med ett hotfullt moln av ångest över mig. Det var på vippen att jag inte tog mig till sambaorkesterns träning, men där var jag också envis. Jag skulle göra det, och jag gjorde det.

Som alltid försvinner allt när jag spelar. Molnet skingrade sig och solen sken. Jag höll mig till ko-klockorna idag eftersom det är enklast, i alla fall i grundrytmen jag tränat på. Men vi gick på något som var alldeles för svårt för mig, det gick fort och krävdes mer teknik än att bara stå helt upp och ner och hålla i instrumentet. Jag tror ingen förväntade sig att vi skulle sätta det totalt, vi var tre novis-slagverkare på klockorna. Det som är så himla roligt med gruppen är att det finns plats för sådana som vi också ändå!

Jag hade faktiskt ingen aning om att den här ensembeln var så pass avancerade, för hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat gå dit. Men nu har jag varit med två gånger och känner att jag absolut vill fortsätta. Det är så himla kul och jag utmanar mig själv på så många plan.

Dock har jag börjat fundera på att börja med någon ytterliga psykofarmaka. Jag äter inte lithionit längre och endast medicin för sömn och lugnande vid behov, men jag börjar tro att jag inte klarar av att hantera ångesten själv. Inte just nu i alla fall. Jag har så många tekniker och strategier men jag klarar det inte. Min ångest är skyhög alldeles för ofta för att jag ska klarar av alla de här helt vanliga sakerna. Förut har jag ätit Lyrica som ska dämpa ångesten och den fungerade bra ett tag, funderar på om den skulle kunna vara ett alternativ. Jag kände mig inte påverkad av den och den hjälpte faktiskt mot ångesten.

Jag trodde att jag skulle bli mer skärpt av mindre medicin. I min familj brukar de vara ärliga, speciellt min kusin Maari har sagt att jag förr varit mycket segare än vad jag brukar vara. Jag brukar vara kvick och komma med mer eller mindre roliga kommentarer, men att hon sett mig dregglandes på låst avdelning då jag inte ens kunde samordna tankar för att svara på tilltal. Vi tror att det är medicinerna, och det har det nog till allra störst del varit också, men den här gången är det något annat.

Maria uppfattar mig också som seg. Hon tyckte att jag ibland var långsam när jag talade. Och det är jag, jag känner det ju själv. Så är jag i de allra flesta situationer, jag har egentligen så mycket att säga men tappar bort mig i tankar och hindras att prata på grund av ångesten. Även om jag diskuterar med en vän, det vill säga i en trygg situation, får jag rampfeber, vill säga rätt saker och vill vill vill men det kommer inte ut. Inte som jag vill i alla fall.

Jag har förlorat mycket sedan jag blev sjuk, förlorat så stora bitar av den som vad jag. Jag skulle vilja vara den kvicka, lite småroliga Sara igen. Jag skulle vilja vara jag. Kanske behöver jag medicin för att orka vara det. Men absolut inte mer än nödvändigt.

Faktum: Medicinsk behandling är inte uteslutet - än. Men i framtiden - definitivt.

Jag VÄGRAR låta ångesten bestämma vad jag ska och inte ska göra. Men just nu har den ändå ett ganska stort inflytande. Jag finner mig inte i det. Ge mig mitt liv tillbaka din jävel!