Så typiskt mig, min kusin får ringa och påminna mig om att hon fyller år! Jag är verkligen värdelös på det här med datum.

Jag blev bjuden hem till Maari och hennes föräldrar hämtade mig på kvällen. Stämningen var hög och jag trivdes, men jäklar vad den familjen kan prata högt! S T O R A BOKSTÄVER! Ganska roligt. Maari hade gjort godfika och vi såg Idol efteråt. Det är speciellt roligt att se Idol med våra familjer för att vi är ganska musikaliska och snappar upp saker som alla inte tänker på. De ser förbi häftiga ytor. Det är mycket givande.

Maari fick massor av presenter, mest praktiska saker som borrar och en yxa. Jag hade hellre fått leksaker! Men Maari är lite mer ansvarstagande och finner ett stor nöje i gamla hus, byggnadsvård, stickning, stilepoker, blommor och att plocka bär och sånt. Inte som andra 25(eller 22 för 4:e gången)åringar. Hon är sig själv och skiter i normer, det är bara en av de ofantliga orsakerna till att jag älskar henne. Hon är ju liksom min Song to Sing.

Fick skjuts hem också, när jag kom hem var Alex här för att jobba natt och jag satt och prata med henne i någon timme. Jag tycker uppriktigt sagt att det är skittråkigt att hon praktiserat här och nu är en vikarie som bara haft ett pass hittills, för jag kan verkligen se mig själv vara personlig vän till henne. Men det går inte när hon har en yrkesroll och jag en brukarroll. Jättetrist.

I övrigt så flyger tankarna. Jag har en mycket nära vän, en vän som är så nära att jag inte vet var jag slutar och hon börjar. När jag blir irriterad på mig själv blir jag irriterad på henne och tvärt om, vi träffas inte IRL så ofta men pratar jämt i telefon och jag antar att vi är så vana vid varandra att vi är sammanlänkade. Det är på gott och ont och på sista tiden har jag känt att det är för mycket ont just nu. Jag behöver hitta mig själv. Jag vet faktiskt inte vad problemet är själv riktigt, men jag tror att jag blir tokig när hon är så nitisk med att inte börja bråka att vi aldrig får en urladdning. Istället blir jag bara spänd och hon förstår ingenting eftersom hon duckar så fort jag talar om att jag är obekväm.

Jag behöver ett riktigt jävla åskväder.

Ska ta lite tid för mig själv och sedan skriva till henne. Det är nog det bästa jag kan göra för mig själv, för oss. Vill inte skriva för mycket i bloggen för hon läser här och jag tror inte att det här gör henne klokare. Jag måste tänka, formulera mig. Något känns fel. Önskar bara att hon kunde låta bli att gömma sig för konflikten och fundera själv.

Konflikter är faktiskt ingenting dåligt egentligen. Det välkomnar jag, för förhoppningsvis löser man saker och blir mer förstående. Annars ligger det bara kvar och pyr.

Förhoppningsvis kommer det solsken. För jag älskar henne mer än någonting annat, hon står mig närmare än vad jag själv gör.