Uppe med tuppen och iväg på möte med Dr Roland. Jag och Marika från Hera mötte upp Ing-Marie på psyk och fick direkt komma in till läkaren.

Det första han sa, på ett sånt där sätt som man låter när man med huvudet på sned kliar sig på hjässan, att han sett i min journal att jag haft många möten bokade med Thomas och att jag ändå var tvungen att träffa honom som faktiskt bara var inhoppare. Det var skönt att höra att det gjorde honom en smula konfunderad.

Vi pratade om det enda han kunde hjälpa mig med eftersom han inte känner mig - mediciner. Han bad mig berätta om hur det fungerar utan Lithionit, och jag sa ( kort drag) att jag kände mig så ihoptryckt i humöret men ändå haft depressioner. Han sa att man inte riktigt vet hur bra eller dåligt Lithionit fungerar förrän inom ett år, men att Lamictal var ett bättre alternativ för att kapa depressioner i mitt fall.

Men det är inte det jag har så stort problem med, inte just nu. Jag är medveten om att jag utan stämningsstabiliserande i framtiden kommer drabbas av depressioner och hypomanier, jag vet hur jag fungerar, men att jag just nu vill ta reda på vem jag är utan en sådan medicin och att jag känner att jag har bättre kontroll över mina svängningar nu. Vad som är värst är ångesten, panikångesten. Allt detta berättade jag, och även att jag börjat göra bra saker för mig själv som att spela i en sambaorkester och träffa vänner, men att jag haft så mycket ångest så länge att jag i snart inte kommer orka upprätthålla allt det där. Jag behöver avlastning på ångestfronten.

Jag föreslog Lyrica, som jag tagit förut, och läkaren tyckte att det var en bra idé. Han hade först lite frågor om varför jag slutade med den, och jag drog mig till minnes att jag slutat med den i samband med att jag skulle få ECT och för att jag hade tusen andra mediciner samtidigt och inte visste vilken som gav vilka biverkningar, men jag har ett distinkt minne av att Lyrica verkligen hjälpte mot ångesten. Nu är det utskrivet och jag hämtar medicinen imorgon.

Frågan är bara vem jag ska diskutera upptrappningen med framöver. Thomas verkar ju vara totalt bortblåst. Men det är ett senare problem.

Efter mötet gick jag och Marika till kvinnokliniken för att jag ville väga mig. Jag kan stolt säga att jag är 9kg ifrån min maxvikt! Det känns jättebra. Det är dock ingen som verkar märka att jag blivit en smula mindre, men å andra sidan började jag gå ner i vikt från maj i år, och 9kg delat på månaderna emellan är inte så mycket. Huvudsaken är emellertid inte hur lång tid det tar, utan att det faktiskt händer någonting. Och faktiskt är det bra att det går åt rätt håll under en lång period, istället för att jag åker som en jojo mellan kilona. Egentligen skulle jag vara nog så nöjd med att hålla vikten på plats just nu, ta kontrollen.

Vi gick hem och några timmar senare gick jag till bokkaféet för att ha en sista träff med Carina, en av mina terapeuter på Mariedals behandlingscenter. Det var härligt och känslosamt från min sida även om jag inte visade. Tiden på MBC har verkligen varit betydelsefull för mig, och jag trivdes väldigt bra. Mycket bättre än på TBC. Varför kunde jag inte sätta fingret på, men jag antar att jag bara var på rätt plats vid rätt tid.

Det sista jag sa till henne var tack.

Jag köpte en mugg, en sådan där med en boktitel och författarnamn på. Det blev Ariel av Sylvia Plath, såklart. Sedan gick jag hem.

Jag mår mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Det är som dag och natt. Det är riktigt läskigt att vara så maktlös inför sig själv.